Rolf Englund 1984 April 9 För SAF-Tidningen
Andel i vinst?
En alltför stor del av löntaqarfondsdebatten kom att handla om huruvida de borgerliga partierna skulle lägga fram något "alternativ" till Meidner och hur det i så fall skulle se ut.
Fördelen med att inte lägga fram något "alternativ"' var att debatten då skulle stå om Meidners förslag och dess konsekvenser i form av socialism. Nackdelen var, hävdade en del räddhågade personer på den borgerliga sidan, att det skulle vara svårt att försvara dagens förhållanden.
Sedan nu löntagarfondsdebatten på ett övertygande sätt har vunnits, ideologiskt och intellektuellt - "Löntagarfonder är ett dj-a skit" - har vinstdelningsanhängarna, förmodligen styrkta av det rådande vinstläget inom näringslivet, åter börjat dra fram sina tankar på att "det är ju rimligt att även de anställa får någon del i vinsten - speciellt i goda tider då det verkar utmanande att besvara frågan om det inte är rimligt att även de anställda skall få någon del i vinsten med - "Nej!"
Svårigheterna vad det gäller att konstruera ett andel-i-vinst-system bör emellertid inte underskattas. Nedan kommer några av de överväganden att belysas som man måste göra vid konstruktionen av ett sådant system. Den läsare som kommer fram till att andel-i-vinst-vägen är oframkomlig behöver inte förtvivla. Det är möjligt att genom olika sparstimulerande åtgärder ge fler människor möjlighet att spara och på det sättet skaffa sig egendom. En del kanske föredrar att äga ett eget hus. För andra kan aktier vara ett sätt att spåra. Valfriheten för individen bör stå i centrum.
Motstridiga önskemål
Om man frågar folk om de vill ha andel-i-vinst brukar svaret bli ja. Detta är föga överraskande. Folk brukar vilja ha mera pengar än vad de redan har. Frågar man dem om de vill ha konfiskation brukar svaret bli nej, dock inte lika ofta som svaret blir ja på den första frågan.
I botten ligger en ofta diffus men djupt känd uppfattning att vinsten är något som den anställda har arbetat ihop och som de har en moralisk om ej juridisk rätt till. Det finns således ett starkt politiskt behov av ett andel-i-vinst-system. Att ett sådant inte redan är infört tyder dock på att svårigheterna är betydande.
Det är inte självklart vad som menas med vinst. Det är också i stort sett bara de börsnoterade företagen som redovisar vinst. Sedan uppkommer frågan om - och inte minnst hur - man skall beräkna den "verkliga" vinsten med hänsyn till avskrivningar och andra avsättningar.
Dessutom borde man på något sätt kanske ta hänsyn till att företag arbetar med olika kapitalintensitet. Låt oss ta ett extremfall med ett företag med 30 anställda som har en tankbåt som enda tillgång. det är inte orimligt att hänsyn skall tas till storleken på det egna kapitalet. Aktieägarna bör således få ränta på eget kapital innan "vinsten" beräknas. Da uppkmmer frågan om vilken räntenivå som därvid bör användas. Den varierar över tiden med hänsyn till allmän ränteniva och inflationstakt.
Den varierar också från säkra branscher där den bör vara lägre och riskfyllda branscher där företagets ägare bör ha en högre riskpremie.
Att för varje företag fastställa vad som är rimlig avkastning är förmodligen en omöjlig uppgift. Man får hugga till med något. Vad där utöver är är av ondo och kan lämpligen benämnas övervinst. Därmed har man accepterat tanken på övervinster, ett begrepp som efter visst besvär i alla fall avfördes från debatten för en tid sedan efter något års diskussion.
Vad är företaget?
En annan komplikation som inträder är frågan om vad som menas med "företaget". I mindre företag är företaget en avgränsad enhet, men i storföretagen och deras dotterbolag i Sverige och utlandet är saken ingalunda lika självklar. Låt oss ta Kockums som ett exempel. Det företaget bedrev som bekant dels varvsverksamhet, dels tillverkade företaget skogsbruksinasklner. Man behöver inte anta att det ena går med vinst och det andra med förlust. Det räcker att anta att lönsamheten är olika i de olika verksamheterna. Skall vinsten räknas på företaget som helhet eller skall de anställda i den gren som går bättre dela med sig av sin vinst till de anställda i den andra grenen? I synnerhet när de skilda verksamheterna bedrivs i fristående dotterbolag blir frågan svår att lösa utan konflikter. I exemplet Ericsson uppstår dessutom frågan om de anställda i Sverige skall dela vinsten, eller förlusten, i de utländska dotterbolagen.
Låt oss anta att vi på något säty definierat vad som avses med "företaget". Det kan vara allt från en avdelning med l00 anställda till Sveriges samtliga aktieholag. Om företaget går bättre än andra företag skall de anställda där enligt principen om andel-i-vinst få en extra betalning utöver den avtalsmässiga lönen.
Då möter vi genast invändingar att den flicka som skriver maskin eller den som svarvar i ett företag får högre lön än den som utför samma arbete i ett annat företag eller inom den offentliga sektorn. Detta bryter principen om lika lön för lika arbete. Detta är enligt min mening en så väsentlig invändning att redan den borde leda till att systemet med andel-i-vinst avvisas.
En annan väsentlig invändning är att resultatet för t ex Svenska Cellulosa AB till alldeles avgörande del bestäms inte av arbetstakten och effektiviteten hos de anställda utan av världsmarknadspriserna på bl a pappersmassa. När massapriserna sjunker får således de anställda lägre ersättning, något som sannolikt kommer att leda till lokala konflikter, ofta med vilda strejker som resultat. Även i ett företag där resultatet till stor del sammanhänger med de anställdas arbetsinsats uppstår den komplikationen att sambandet mellan den enskilde arbetstagarens insats och företagets resultat blir allt mindre ju fler anställda företaget har.
För att uttrycka saken rakt på sak. När det gäller arbetsmotivationen är det säkert bättre med raka ackord än med andel-i-vinst.
Hur stor vinst-andel?
Sedan uppkommer frågan om hur stor del av vinsten som skall tillfalla de anställda. Man kan ideologiskt försvara 100 procent (Marx) eller noll procent (marknadsekonomi). Men varför 20 procent? Varför inte 30 eller 80 procent? Här saknas varje objektiv grund för ett beslut. Det enda man kan vara förvissad om är att de anställda kommer att kräva att procentsatsen skall höjas.
Fördelning
Därefter uppkommer frågan om hur vinstmedlen skall fördelas mellan de anställda. Om detta skall ske med ett belopp lika för alla eller om vinstandelen skall stå i någon - vilken ? - proportion till vederbörandes lön.
Det är uppenbart att pengarna måste lämna företaget om arbetstagarna skall få ut sin
andel-i-vinst kontant. Man kan naturligtvis laborera med regler om att medlen skall spärras viss tid, men det löser inte problemet. Det blir mindre pengar kvar i företaget för investeringar och expansion. Man kan naturligtvis acceptera detta som något som uppvägs av fördelen med vinst-andels-system, men faktum kvarstår.
Vill man undvika detta kan man naturligtvis utdela aktier till de anställda. Man skall då vara på det k1ara med att detta svårligen låter sig göras i företag som inte är börsnoterade. För sådana aktier finns näm1igen ingen marknad, i synnerhet som dylika företag son regel aldrig lämnar någon utdelning. Aktien är därmed så gott som värdelös för den enskilde. Det går lättare i börsnoterade företag.
Aktiespridning låter sig emellertid inte förenas med spärrtid. Det är orimligt att kräva av någon att han mot sin vilja skall behålla aktier som han tror kommer att sjunka. De gamla aktieägarna blir naturligtvis lidande på att det utges nya aktier - deras andel av företaget minskar, vilket också är avsikten. Detta skulle kunna undvikas genom att - de börsnoterade - företagen köper upp aktier på den öppna marknaden och sedan skänker dessa till de anställda. Men då har vi inte uppfyllt kravet på att pengarna inte skall lämna f6retaget.
Fonder
Ett sätt att komma förbi många problem är att överföra vinsterna till en eller flera fonder. Inbetalningen till fonderna kan ske kontant: eller - endast för de börsnoterade företagen - i form av aktier. På det viset kan man - om man vill - låta alla anställda få del i flera företags vinster och man kan om man vill (och det vill de offentliganställda) låta även dessa få del i fonden.
Då uppkommer frågan om fonden skall ligga på sina tillgångar (som Meidner föreslagit) och efterhand bli majoritetsdelägare i Sveriges företag, något som inte kan betecknas som något annat än socialisering. Eller om de enskilda via något slags andelsbevis skall få rätt att lösa ut sin andel.
Den enskilde kan få ut pengar för sitt andelsbevis antingen genom att inlösa det hos fonden eller genom att sälja andelsbeviset till någon annan på börsen. Det ar av avgörande betydelse vilken väg man väljer.
Om andelsbeviset skall inlösas måste fondens tillgångar bestå av börsnoterade aktier, annars kan fonden inte skaffa fram de nödvändiga kontanterna. Säljer fonden sina aktier kommer utbudet på börsen att öka och kurserna därför att sjunka, allt annat oförändrat. Det är sannolikt att många kommer att lösa in sina andelar omedelbart eller efter kort tid.
Spärregler är här likaväl som tidigare ohemula. man kan inte tvinga någon att behålla tillgångar son han tror skall sjunka i värde.
Spärregler
Med inlösenregler skulle fonderna således sannolikt inte bli så stora att de skulle kunna bli ett socialiseringsinstrument, men risken härför kvarstår dock. Denna risk ökar betydligt om man - trots de principiella invändningarna - skulle införa spärregler för inlösenrätten.
Man kan ju anse - inte obefogat - att, eftersom andelarna representerar pengar i företagen som skall användas för investeringar, man inte kan tillåta att pengarna används för omedelbar konsumtion. Sedan är det en annan sak att denna principiella invändning har samma tyngd även efter en eventuell spärrtids utgång. Låter man spärrtiden bli lång, kanske ända fram till pensioneringen, ökar riskerna för att fonderna, trots inlösenrätten, kan bli ett socialiseringsinstrument i händerna på maktsugna fackliga organisationer.
Denna risk blir naturligtvis än mer uppenbar om den enskilde inte bar rätt att lösa in sina andelar utan bara får rätt att sälja dem på börsen. Då blir fonderna kanske lika stora enligt Meidner.
Om stora mängder andelar bjudas ut på börsen är sannolikheten för en kraftig börsnedgång stor.
Väsentliga problem
Det finns, som ovan antytts, väsentliga tekniska problem med konstruerandet av ett andel-i-vinst-system. Det finns emellertid också allvarliga principiella invändningar.
Det finns naturligtvis ingenting som hindrar företagen att ge sina anställda andel i vinst på frivillig basis. Sedan kan man naturligtvis, som jag i denna artikel, hävda att detta vore oklokt. Det är en avgörande skillnad mellan frivilliga system och att lagstiftningsvägen tvinga aktieägarna att utan kompensation avstå från sin egendom, och detta dessutom till någon annan än staten.
Man måste i detta sammanhang beakta aktiebörsens funktionssätt, Kurserna på börsen har satts med hänsyn till att man när man i dag köper en aktie också får del i de framtida vinsterna. Får aktieägarna inte det i den utsträckning borsen räknat med i dag kommer kurserna att falla.
Innan man binder sig för ett införande av ett vinst-andels-system har man således anledning att tänka sig för. Denna fråga lämpar sig synnerligen illa för slagord och god vilja.
Rolf Englund
Rolf Englund är civilekonomen och chef för Utredningsbyrån för Samhällsfrågor.
Han har utgivit boken "Samtal om löntagarfonder", Timbro l982