The Swedish Experiment by Assar Lindbeck

Assar Lindbeck, Sveriges internationellt mest kände ekonom, höll tyst trots att han tidigt misstrodde
möjligheterna att försvara kronan. På en debatt efter kronfallet försvarade Lindbeck sin tystnad
med att han, närmast av patriotiska skäl, inte ville försvåra en politik som hade en så stor uppslutning.
DN 13/9 2002

Assar Lindbeck vilseleder (kanske till och med ljuger)
om sin insats under kronkursförsvaret
Rolf Englund blog 2012-09-15

Hans Tson Söderström och Nils Lundgren:
I den läsvärda boken Ekonomisk Politik. En vänbok till Assar Lindbeck (SNS Förlag 1995) bidrar de båda ekonomerna med ett intressant kapitel kallat Kronförsvaret hösten 1992 - var det värt sitt pris?

I sin slutsats skriver de:
Den absoluta lejonparten av de totala kostnaderna för Riksbanken åsamkades under den sista veckan före kronans fall, när Riksbanken frångick sin tidigare strategi att försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället övergå till direkta interventioner på valutamarknaden.
Sedan kommer en anmärkningsvärd mening:
Detta strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan.
En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.

Läs mer här

Carl Bildt är optimistisk. Det finns, tror han, en bred acceptans i Sverige för att skära ner (cut back) statens roll i ekonomin, trots recessionen. Det som återstår är att sänka det totala skattetrycket. Men han är rädd att när ekonomin går uppåt så kommer folk att fråga sig om vi verkligen behöver denna reformpolitik.

Assar Lindbeck säger att det avgörande är vad som hände med den privata konsumtionen. Om inte sparkvoten sjunker igen kommer ekonomin att fortsätta nedåt. Det behövs, säger Assar Lindbeck, politiker med självmordsinstinkt för att skära ner de offentliga utgifterna från 70 till 50 procent av BNP. "Anne Wibble has such suicidal instincts so from that point of view she's useful."

Det finns utrymme för räntesänkningar, säger Assar Lindbeck, dels därför att recessionen på kontinenten är djup, dels därför att budgetunderskottet är på väg neråt. Kronan är undervärderad. Budgetunderskottet måste lösas på fem års sikt. Men man måste vara noga med tidsaspekten så att man inte driver ner ekonomin ändå längre ner.

Programledare: - Nu ska vi höra ytterligare en synpunkt på den svenska ekonomiska krisen. Riksbanken har höjt räntan om och om igen för att göra den svenska kronan attraktiv. Men grundproblemet i krisen kommer inte fram, det anser Assar Lindbeck som är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Han hävdar att det är ohållbart att ha ett fast värde på vår valuta samtidigt som kapitalet kan röra sig fritt mellan Sverige och utlandet.

Assar Lindbeck: - Problemet är att politikerna har konstruerat ett inkonsistent system. Å ena sidan har de bestämt sig för fria kapitalrörelser, å andra sidan har de bestämt sig för att ha ett valutakurssystem som enligt min mening inte kan kombineras med fria kapitalrörelser.

Reporter: - Att skatterna inte räcker för att täcka statens utgifter och att svensk industri förlorat konkurrenskraft är allvarligt. Men vårt växelkurssystem är alltså i grunden fel. Det går inte att alla kan köpa och sälja kronor hur som helst samtidigt som priset på varan, dvs kronan i detta fall, är spikat.

Assar Lindbeck: - Egentligen kan bara två växelkurssystem fungera i dag. Det ena är flytande växelkurser som USA och Japan har, det andra är att man får övergå till myntunion som man har inom USAs... mellan USAs delstater. Alla system där emellan är oerhört känsliga för spekulation och speciellt ett system som Sverige har, nämligen att alla vet att centralbanken när som helst kan ändra växelkursen på eget bevåg. Det kan inte överleva, ett sådan system på lång sikt.

Reporter: - Menar du att dagens situation är ohållbar då, oavsett vilka krispaket och annat som regeringen kan komma med?

Assar Lindbeck: - Ja, jag är rädd för det. Det är klart att om ett land har en lång historia såsom Österrike av att aldrig ändra växelkursen, då uppstår det ju ett slags förtroende för det. Men Sverige som devalverat fem gånger på femton år, vi har förstört vårt anseende. Det betyder att så fort vi kommer i en kostnadskris som vi nu har, då väntar sig alla en devalvering därför att det har vi gjort tidigare.

Reporter: - Assar Lindbeck har alltid varit en ivrig förespråkare för marknadsekonomin och han anser inte att dagens kris leder till resonemang om att marknaden nu skulle ta sitt ansvar.

Assar Lindbeck: - Folk på finansiella marknaden, det är inga galningar, utan de sitter och kalkylerar väl så rationellt som några andra människor, troligen mer rationellt än andra människor. Och som sagt att de prickar in med stor precision de länder som är i svårigheter.

Reporter: - Marknaden agerar rationellt, säger du. Kan man säga att den har något ansvar för hur samhället utvecklas, samhällsekonomin utvecklas?

Assar Lindbeck: - Man kan inte kräva att varje enskild person, när man köper mjölk eller äter varmkorv eller placerar sina pengar, ska tänka på att det ska stå i överensstämmelse med någon regerings målsättningar! Sedan är det statens uppgift att se till så att spelreglerna blir sådana att det inte blir så stora avvikelser mellan det privata intresset och det samhälleliga intresset.

Reporter: - Professor Lindbeck efterlyser ändrade spelregler på bl a följande punkter: ett nytt växelkurssystem, det står först på listan. Sedan krav på bankerna att de har ett visst kapital i förhållande till utlåningen och att bankinspektionens roll måste ändras. Och att de som har hand om pensionspengar inte borde få spekulera på kort sikt utan ha krav på sig att tänka långsiktigt.

... I am grateful for a research grant from Jan Wallander and Tom Hedelius Foundations.

Professor at The Institute for International Economic Studies, Stockholm University, and Research Associate at IUI, Stockholm.

By far the most spectacular macroeconomic development in Sweden in the early 1990s, however, was the emergence of the deepest recession since the 1930s.

The accumulated fall in GDP was 5 percent during the three-year period 1991-1993, and manufacturing output declined by altogether 15 percent from the top to the bottom quarter. Total employment fell by about 11 percent between 1990 and 1993. Open unemployment had increased to 8 percent by 1994 (10 according to internationally standardized statistics) and total unemployment to 13 percent (open unemployment pluspeople in various labor market programs). The figures have more or less remained at these levels since then (at least until late 1997). For the age group 16-24, open unemployment had increased to about 17 percent and total unemployment to about 35 percent by 1994 (30 percent in 1997).

The most obvious "proximate" explanation for the depth of the recession in the early 1990s is that no attempts were made this time to accommodate cost and demand shocks, for instance, by devaluation or domestic demand expansion for products or labor.

There was also an unusual coincidence of negative supply and demand shocks. Important examples are

the drastic fall in previously inflated asset prices ( In the period 1990-l993, the prices of office buildings fell by about 50 percent, and the prices of apartment buildings and owner-occupied houses by about 30 percent. According to Agell, Englund and Södersten (1995) about half of the latter fall was attributable to nothing other than a capitalization of the less favorable tax rules from 1991).

and the collapse (by about 75 percent) of building activity in the real estate sector, which was accentuated by the reduction in capital-income tax rates against which interest costs can be deducted.

Meanwhile, the financial system underwent a severe solvency crisis, which compelled the government to issue depositor and creditor guarantees in all major financial institutions. The government also had to bail out three banks by an amount equivalent to about 4 percent of one year's GNP.

(About 90 percent of this bail-out went to one bank, Nordbanken, in which the government was a majority owner.)

Unfortunately, it has not been possible to determine which one of these various explanations of the deep recession in Sweden in the early 1990s is the most important one.

My personal (subjective) judgement is that the most important factors were the overvalued exchange rate and the real interest shock, the latter being partly a result of the overvalued exchange rate.

Several of the negative shocks to the Swedish economy in the early 1990s were clearly "legacies" from developments and policies in the 1980s, obvious examples being steep wage inflation and an increasingly overvalued exchange rate, the fall in "blown-up" asset prices and the collapse of the overheated building boom.

A lesson from the 1920s had to be relearned in the 1980s and 1990s. Boom and bust of credit flows easily result in large fluctuations in asset prices and in serious solvency and liquidity problems for financial institutions.

These phenomena may contribute to macroeconomic instability-as highlighted a long time ago by Irving Fisher's and Friedrich von Hayek's theories of credit cycles and debt deflation. This experience suggests some care when deregulating capital markets.

… In countries with generous welfare state arrangements, including Sweden, the budget deficit tends to "explode" in deep recessions.

Several observers (RE: Lindbeck anger inga källor) have, therefore, recently questioned the traditional Keynesian view that automatic changes in the government budget deficit always function as a macroeconomic stabilizer. Reference is then made not only to the hypothesis of "Ricardian equivalence" according to which private saving would increase by as much as government saving has decreased.

A recent more radical "revisionist" view (RE: Lindbeck anger inga källor) is that galloping government debt may, in fact, have restrictive effects on the national economy.

According to this revisionist view there is a risk that the traditional fiscal stabilizer could, in fact, turn into a destabilizer in exceptionally deep recessions in countries where the budget deficit is highly sensitive to fluctuations in output and employment.

Recent experience, in Sweden as well as in other countries, (RE: Lindbeck anger inga källor) also illustrates that galloping government debt may make the authorities hesitate, even in deep recessions, to take discretionary expansionary fiscal policy measures.

Lindbeck anger inte huruvida han anser att myndigherna härvidlag gör rätt eller fel. Detta är en stor brist. Om politiker och riksbankschefer handlar fel kan de kanske upplysas bättre. Kanske de handlar i enlighet med handlingsmönster som kan förklaras av Public Choice?

Enligt min mening gör frånvaron av en diskussion härom att Assar Lindbeck har missat både vetenskapligt och i sin egenskap av opinionsbildare. Fy skam!

Is the US (and a number of other high-income countries) on the road to fiscal Armageddon?
Are recent jumps in government bond rates proof that investors are worried about fiscal prospects?
Martin Wolf, Financial Times June 2 2009