Stefan Mählqvist: Biggles i Sverige: en litteratursociologisk studie av W E Johns Bigglesböcker, Gidlund, 1983. Summary: Biggles in Sweden.
Utdrag ur Conny Svensson, Tarzan i slukaråldern, Rabén Prisma http://www.raben.se 1997
En bok som är den självklara gåvan till alla pappor och män som hade förmånen att födas på 40-talet.
CHAPTER 8. BIGGLES - OLD CHAP.
Like most Swedish boys of my generation I counted captain W.E. Johns' major Bigglesworth among my absolute favourite literary heroes. What attracted me the most was Biggles' complete maste ring of his plane in airborne duels. Here life appeared as a game of chess; death was never a real threat. In steering direcdy towards the German plane Biggles challenges his enemy, who invariably expo ses cowardice by an evasive manoeuvre. He, who knows how to navigate his Spitfire wins immortality.
I was also pleased by the absence of girls in the prepubertal and unisexual atmosphere around the flying British comrades. Just like the William Brown books these conveyed a soothing message that adulthood doesn't necessarily spell dullness. Things go on much like before; only we play with fighter planes instead of chasing frogs.
ÅTTONDE KAPITLET
BIGGLES, GAMLE GOSSE
Arton av Euripides tragedier är bevarade, men allt som skrevs av hans samtida yrkesbroder och landsman Agathon har gått förlorat. Platons dialoger kan vi läsa, men inte atomfilosofen Demokritos skrifter. De platonska verk som jag i barndomen ville rädda undan förgängelsen var författade av kapten W.E. Johns, och den Sokrates som han förevigade hette James Bigglesworth - för vänner och läsare känd som Biggles.
När jag nu som privatpraktiserande arkeolog gjort utgrävningar i min egen barndom har det vanligaste fyndet varit en Bigglesbok. Jag har påträffat dem i gamla papplådor och vindsutrymmen, där de förekommer lika allmänt som båtyxor och romerska mynt i en vikingahövdings grav.
Under fyra eller fem år var en Bigglesbok obligatorisk gåva från mina föräldrar vid alla upptänkliga bemärkelsedagar; jul, nyår, födelsedag och påsk. Det remarkabla är att dessa volymer ännu finns kvar i min ägo, medan annan litteratur ofta förkom genom utlåning till försumliga kamrater. Biggles intog en särställning, berättelserna om hans bravader bevakade jag som inkunabler eller antika handskrifter. Dessa arbeten fick ej bortföras, de kunde blott i vördnad studeras på platsen likt silverbibeln på Carolina Rediviva i Uppsala.
Biggles var bäst, och denna min åsikt delades av åtskilliga. Att många år senare åter fördjupa sig i böckerna om stridsflygaren Biggles, det är att möta inte bara sig själv utan en hel generation av läsande pojkar i Sverige.
………..
Jargongen är hurtig som på en internatskola för sportintresserade ädlingar, och som stående tilltalsord brukas förstås "gamle gosse" Små humoristiska episoder återges med bullrande kommentarer, och det är inte utan att den osofistikerade komiken får en svensk att associera till gamla militärfarser. Biggles hemma på förläggningen saknar dock något, han borde förälska sig i en generalsdotter spelad av Sickan Carlsson!
Så kan man raljera, men därmed ges inget svar på frågan varför denna litteratur ägde så stor popularitet i min barndom. Hemma hos mig var Bigglesböckerna dessutom sanktionerade av föräldrarna, som väl bara undantagsvis läste romanerna men desto villigare köpte dem som gåva åt sonen. Det var långt ifrån alltid som mina barnaårs lektyr omfattades med dylik välvilja av den äldre generationen.
Under andra världskriget rådde i min närmaste omgivning allmän fruktan för tysk ockupation. Så gick tredje riket lyckligtvis under, och Sverige behövde inte dela Danmarks och Norges öden. Inte ens den mest glödande folkhemspatriot kunde väl hävda att vi neutrala svenskar på något vis bidragit till demokratiernas seger över nazismen, och desto större orsak fanns därför att känna tacksamhet inför män som Churchill och Biggles.
Stridsflygaren Bigglesworth kom att konkretisera en ödeskamp där vi själva aldrig deltog, men ändå gladde oss över att rätt sida vann.
För många vuxna i efterkrigsårens Sverige tedde sig nog Biggles-böckerna som uppbygglig lektyr, det var ungefär som att i frikyrkliga barnahänder sätta fromma berättelser om hednamissionens framgångar i mörkaste Afrika. Biggles bidrog till att inlemma oss i en västlig gemenskap, politiskt och kulturellt. Att läsa om de engelska piloternas bedrifter gav en känsla av lättnad i efterhand, att retrospektiv rättvisa råder. Det är de duktigaste och modigaste pojkarna som vinner till slut, så var det under andra världskriget och analogt bör det vara så i alla historiska konflikter.
Förr eller senare blir det rätt. Caligula mördas, Rickard Lejonhjärta kommer hem från fångenskapen, Richelieu dör - om inte förr så på dödsbädden. Världshistorien blev rationell och teodicéproblemet fick sin lösning.