SvD om talet

Margit Gennser

Home



                      Obs det talade ordet gäller!


Ett Fredens och Frihetens Europa



Anförande av partiordförande Carl Bildt vid moderat Europakonferens i Stockholm fredagen 12 februari 1999.

För ett decennium sedan började den stora förändringen av Europa. Historien sköt ny fart.

Det var i februari 1989 som de samtal i Warszawa som blev början på slutet på de socialistiska diktaturerna i Centraleuropa inleddes.

Det var i februari 1989 som Sovjetunionen slutligen tvingades att dra tillbaka sina sista soldater från Afghanistan efter invasionen av detta land ett decennium tidigare.

Och det var i februari 1989 som den svart-blå-vita estniska flaggan åter kunde hissas över Tallinn.

En ny europeisk era höll på att ta sin början.

Här i Sverige var det bara vi moderater som vågade att tala om det nya Europa. Som vågade säga att muren i Berlin skulle rivas, att samarbetet i Europa skulle vidgas och att det var en självklarhet att också vårt land skulle vara med och bygga ett enat och ett fritt Europa.

Vi hade vågat tala om det europeiska samarbetets nödvändighet och socialismens nära förestående fall redan i valrörelsen 1988. Men mötts med tystnad och avståndstagande.

Och mönstret förblev märkligt nog detsamma under det europeiska märkesåret 1989.

Det var året när socialdemokraterna skulle presentera sina politik för 1990-talet. Men när de i början av hösten publicerade sitt uppreklamerade s k 90-talsprogram fanns Europa knappt med. Någon diskussion om svenskt medlemskap i den Europeiska Gemenskapen var inte att tänka på.

Vi ville öppna dörren till ett Europa i förändring. Socialdemokrater ville envist hålla den stängd.

Vi var drivkraften i en framtidsinriktad Europapolitik, medan socialdemokraterna var den motkraft som helst inte ville se vad som höll på att hända, och absolut inte ville dra några slutsatser av det.

De utstrålade obehag när muren föll i Berlin. De famlade med orden när folken i Estland, Lettland och Litauen begärde sin frihet. De gömde sig bakom gamla formler när frågan om Sveriges deltagande i det europeiska samarbetet kom upp.

Jag säger inte detta bara för att det är nyttigt att komma ihåg. Jag säger det därför att mönstret från då i hög grad har förblivit mönstret sedan dess.

Vi som drivkraften för framtiden. De som motkraften mot det nya. Så ser rollerna ut också i den viktiga Europapolitiken.

Hösten 1991 drev  vi och verkligheten i stark allians den sönderfallande socialdemokratiska regeringen till att i en bisats acceptera nödvändigheten av en svensk ansökan om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen.

Och det blev därefter vår historiska uppgift att inleda och slutföra förhandlingarna om vårt medlemskap.  Vi hade redan långt tidigare satt upp som tydligt mål att Sverige skulle bli medlem fr o m 1995. Men det var då få som trodde det skulle vara möjligt.

Europapolitiken var den första punkten på reformprogrammet för den fyrpartiregering som  vi ledde under dessa år. Och trots inledande skepsis inom och utom landet lyckades vi med det som vi hade lovat.

Det var på ett soldränkt Korfu i Grekland fredagen den 24 juni 1994 som Ulf Dinkelspiel, Margaretha af Ugglas och jag undertecknade det viktigaste avtal som Sverige förhandlat fram och undertecknat under detta århundrade.

Och det var detta avtal som godkändes i folkomröstningen den 13 november samma år. Ett avtal utan undantag, inskränkningar och reservationer. Ett avtal om Sveriges fulla medlemskap i det fulla samarbetet i den Europeiska Unionen.

Det var i hög grad just vi som vann den folkomröstningen. Socialdemokraterna hade under större delen av året i det närmaste vägrat att ta ordet Europa i sin mun. Inför folkomröstningen stod de svårt splittrade.

Och deras senkommenhet ledde till den tragiska situationen att fler socialdemokrater röstade mot än för medlemskapet.

Det var först våra moderata insatser, och därefter våra moderata röster som tog Sverige från randstat till medlem i den Europeiska Unionen.

När vi den 17 september 1995 gick till val för att för första gången välja våra svenska medlemmar av Europaparlamentet blev det i hög grad ett val mellan dem av oss som fullt ut ville medlemskapet och dem som fortfarande mest sade nej.

Åter var socialdemokraterna splittrade och söndrade. Åter var det vi som fick stå för den tydligaste kraften för en framtidsinriktad Europapolitik.

Nu har vi varit medlemmar i lite mer än fyra år. Och vi börjar nu att förbereda oss för att för första gången vara med i det gemensamma valet i 15 europeiska länder till det Europaparlament som kommer att få en klart mer betydelsefull roll under kommande år.

Vi har anledning att blicka bakåt på det som Europa uppnått och inte uppnått under det 1990-tal som nu snart går till ända. Och vi har än större anledning att blicka framåt.


Den där dagen för mer än fem år sedan på Korfu talade jag om de viktigaste framtidsuppgifter som jag såg för det europeiska samarbetet.

Det viktigaste var freden.

”Bortom bergen på andra sidan Korfu-sundet ligger Albanien  med dess frigörelse från kommunismen  och där bortom ligger Kosovo  med det kvarvarande förtrycket  och där bortom Bosnien och Sarajevo med tragedierna och lidandet.”

”Vi har inte rätt att ta freden i Europa för given. Och det är min djupa övertygelse, att det bara är ett fördjupat och vidgat samarbete mellan Europas nationer och folk som kan säkra freden och rida spärr mot tragedierna, lidandet och eländet.”

”Europas återförening är vår historiska uppgift under de kommande åren.”

Det steg Sverige tog då var en del av återföreningen av ett Europa vars splittring vållat så mycket lidande under detta århundrade. Och i dag omfattar den Europeiska Unionen i stort sett hela det som vi tidigare brukade kalla Västeuropa.

Det Norge som 1995 sade nej verkar i dag  att döma av opinionsundersökningarna - att vara på väg att ångra sig. Och det Schweiz som tidigare sett utanförskapet som ideal är tydligt på väg in i sin omprövning.

Men det stora steget var inte föreningen av västra Europa efter det kalla krigets ofta konstlade delning.

Det stora och för freden avgörande steg är det som inleddes med besluten i Luxemburg i slutet av 1997 om att inleda förhandlingar om fullt medlemskap med Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Cypern och att intensifiera förberedelserna med Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien och Turkiet.

Och till den listan kommer nu också att läggas Slovakien  vars strävan efter medlemskap lett till en tydlig vändning till demokrati  och Malta  som efter att ha gjort sig av med en socialdemokratisk regering nu insett att man är en europeisk nation snarare än en afrikansk ö.

Det är en historisk förändring. För bara ett årtionde sedan var Europa fortfarande delar. Ett delat Tyskland. Ett delat västra Europa. Ett delat Europa i stort.

Nu håller Europa steg för steg på att helas där nära och gamla gränser rivs och nya broar byggs.

I går var Europa delat. I dag i Europa finns ingen enda nation som vill ha ett i morgon utanför eller isolerat från den Europeiska Unionen.

De som i vårt land fortfarande står för den nationella isoleringens och egoismens politik  miljöpartister, vänsterpartister och Sverigedemokrater i en röra där det är mer som förenar än som skiljer  har nog någon gång anledning att betänka detta.

Men det som skett hitintills är bara början. Arbetet med att gå vidare med utvidgningen av den Europeiska Unionen  med att hela Europa  måste bli en av de viktigaste uppgifterna för Europaparlamentet, för Europakommissionen och för medlemsländerna under de kommande åren.

Det kräver att medlemsländerna snabbt kommer till ett beslut om de viktiga finansierings- och reformfrågor som nu ligger på deras bord. Ambitionen måste vara att se till att dessa får sin lösning i samband med det extra toppmötet i Berlin den 24 och 25 mars.

Om detta sker skapas förutsättningar för att gå vidare med de medlemskapsförhandlingar som nu inletts. Och då skapas också förutsättningar för att mot slutet av året  vid toppmötet i Helsingfors i december  fatta beslut såväl om att föra fram nya kandidatländer till de formella förhandlingarna som att sätta upp ett klart och tydligt mål för när nya medlemmar skall tas in.

Parlament, kommission och råd bör sätta upp 2003 som det år då den femte utvidgningen av Unionen skall komma till stånd. När steget äntligen tas över den gräns som så länge delade Europa.

Detta kommer att kräva en kraftansträngning av kandidatländerna. Det kommer inte att gå att i förväg ställa ut några garantier för att det ena eller det andra av dem kommer att klara av dem. Men den garanti som måste ställas ut är, att klarar av att vidta de åtgärder som krävs, så kommer dörren till medlemskapet då att äntligen stå öppen för dem.

För Sverige är det självklart att det är av speciell betydelse att såväl Estland som Lettland och Litauen klarar detta. Jag ser i dag ingen anledning att betvivla detta. Men vi har anledning att ständigt påminna våra baltiska vänner om den politiska kraft som detta mål kräver, och att på alla de sätt ge dem det stöd som vi kan i detta arbete.

Samtidigt som vi skall ställa upp målet om den femte utvidgningen år 2003 måste vi börja att diskutera målen och möjligheterna bortom detta.

Att skapa förutsättningarna för en bättre relation till det viktiga Turkiet med dess nyckelposition som brygga mellan Europa och viktiga delar av Asien, med medlemskapet som det självklara perspektivet.

Att börja att bygga en ny struktur för samarbete och integration med och inom den turbulenta regionen söder om Slovenien och norr om Grekland. Jag har ofta talat om detta som den långsiktiga fredens avgörande förutsättning i denna så sargade del av vårt Europa.

Att se om det finns steg bortom dagens och hitom medlemskapets som kan tas för att knyta banden närmare mellan de svåra reformernas Ryssland och det europeiska samarbetet. När Finland under sitt ordförandeskap kommer att föra upp diskussionen om det europeiska samarbetets nordliga dimension på dagordningen har detta sin betydelse också i just detta sammanhang.

Den successiva vidgningen av samarbetet, genom det direkta medlemskapet eller genom de särskilda samarbetsarrangemangen, måste vara en av de avgörande uppgifterna under de kommande fem åren. Att fullborda en utvidgning till 2003. Och att skissera perspektiven för Europa i dess helhet för perioden som kommer därefter.

Detta är den ena alldeles avgörande delen av den fredsuppgift som förblir den Europeiska Unionens allra viktigaste också när vi tar steget in i det kommande århundradet.

Men den andra är att gå vidare när det gäller arbetet med att ge den Europeiska Unionen en tydlig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Åtskilligt har skett också i detta avseende på 1990-talet. Ändå är det på detta område som många kommit att uppleva sig som svikna av Europa under detta decennium.

När granaterna regnade över Vukovar, Sarajevo och Knin upplevdes det europeiska samarbetets som kraft- och orkeslöst. Och där européerna inte förmådde, kunde amerikanarna stiga in och visa kraft och beslutsamhet.

Det är inte minst dessa erfarenheter som nu leder till en ny diskussion om det europeiska freds- och säkerhetssamarbetet.

I sin s k St Malo-deklaration från i slutet av förra året skisserar Frankrike och Storbritannien gemensamt på en utveckling som ger den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken också den militära komponent som är en nödvändighet.

Fred och säkerhet i Europa är inte längre främst en fråga om den militära avskräckningen längs höga gränser, utan om den fredliga integrationen och samverkan över gränser som blir allt lägre. Det är just detta som gör den Europeiska Unionen till den främsta långsiktiga fredsfaktorn i Europa.

Men en politik för fred måste samtidigt vara en politik som kan visa styrka, i yttersta fall också militärt. Det borde detta decenniums erfarenheter i sydöstra Europa ha lärt oss.

Nu inleds en diskussion om hur den militära dimensionen i den gemensamma fredspolitiken skall stärkas. Vid toppmötet i Köln kommer man att ange en ny riktning. Och före det att Sverige första halvåret 2001 övertar ordförandeskapet tror jag att man kommit fram till överenskommelser om hur detta skall ske.

För oss är det en självklarhet att Sverige borde ha ett intresse av att vara drivkraft snarare än motkraft även i denna diskussion.

Det är inte gårdagens neutralitetsdoktriner, utan framtidens samarbetsrelationer, som är nyckeln också till vår egen säkerhet och till stabiliteten i vår egen del av Europa.

De som bara blickar bakåt ser bara skäl att bromsa. Vi som i stället främst ser framåt ser i stället skälen att driva på.

I detta ligger med stor sannolikhet också en utveckling där den s k andra pelaren i den Europeiska Unionen förstärks genom att de avgörande delarna av den Västeuropeiska Unionen integreras med denna. Den Europeiska Unionen får därmed instrumenten för arbete tillsammans med USA inom ramen för NATO, för dialog och samverkan inom NATO liksom för möjligheten för ett självständigt agerande i de fall där detta anses önskvärt.

Redan steget in i den Europeiska Unionen gjorde att vi icke längre hade skäl att sätta beteckningen neutral på vårt land. Vi gick in i en fredsallians som strävade efter en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi gick in i en säkerhetsgemenskap som också strävar efter att bli en säkerhetsallians.

Därmed borde det vara tydligt, att gamla doktriner om alliansfrihet inte får tillåtas att bromsa våra möjligheter både att delta i och att driva på denna europeiska utveckling. Och med den roll som denna kommer att få inom den vidare atlantiska ramen ter detta sig ännu mer naturligt när det gäller också våra egen fred och framtid.

Freden förblir den viktigaste av uppgifter för det europeiska samarbetet under kommande år. Den kräver att vi är beredda att driva på när det gäller både den omedelbara utvidgningen och det längre perspektivet. Den kräver inte bara att vi inte bromsar utan att vi också är beredda att driva på när det gäller utvecklingen av den gemensamma utrikes-, säkerhets- och fredspolitiken.

Vi vill göra den Europeiska Unionen till en allt starkare fredsallians för allt fler europeiska länder.

Men detta kräver också att vi är beredda att konstruktivt diskutera och fatta beslut om hur de rent institutionella delarna av det europeiska samarbetet skall byggas vidare. Vi måste ha tydligare och bredare möjligheter till avgöranden också med kvalificerade majoritetsbeslut i det samarbete som blir allt vidare.

Och de besluten måste vi vara beredda att fatta innan utvidgningen 2003. Kanske blir det t o m så att det blir just dessa frågor som kommer att stå i centrum under den period då Sverige kommer att inneha ordförandeskapet. Det vore då närmast katastrofalt om vi skulle framstå som bromsare eller begränsare. Då skulle vi riskera att bromsa utvidgningen och att begränsa möjligheterna till fred i framtidens Europa.

Det får inte ske. Vi måste vara drivkraften att förhindra att dessa motkrafter sätter käppar i den europeiska fredsprocessens hjul.

Freden är den ena huvuduppgiften.

Den andra är välfärden. Den ekonomiska utvecklingen. Också denna kommer att ställa nya krav. Också här är det viktigt att vi kan vara drivkraften för framtiden.

Sedan årsskiftet har elva av unionens länder  från Portugal i
söder till Finland i norr  påbörjat det historiska steg som införandet av den gemensamma valutan innebär. Det få trodde skulle vara möjligt har redan hunnit bli europeisk verklighet.

Det är svårt att underskatta betydelsen av detta steg. Det handlar om den enstaka största ekonomiska förändringen i vår del av världen i vår tid. Ett steg som öppnar upp möjligheten av en revolution i ekonomisk utveckling.

Den gemensamma valutan frigör den europeiska ekonomins från valutainstabilitetens begränsningar och valutaväxlingarnas kostnader. Den innebär en ny öppenhet när det gäller priser, löner och skatter tvärs genom våra olika ekonomier. Den är en konkurrensrevolution som bereder vägen för en konsumentrevolution.

Den gemensamma valutan införs nu samtidigt som den nya ekonomins möjligheter genom Internet och elektronisk handel börjar att bli allt tydligare.

Fortfarande ligger Europa tydligt efter USA. På andra sidan Atlanten räknar man med att ca en tredjedel av den ekonomiska tillväxten under de senaste åren legat inom informations- och kunskapssektorn. Förra året räknade man med att ca 40% av de nya jobben kom inom denna snabbt växande del av ekonomin.

Kombinationen av den gemensamma valutan och av de gemensamma elektroniska möjligheter som Internet innebär en enorm möjlighet till nya jobb och ny välfärd under kommande år.

Men detta kommer inte att komma automatiskt. Den gemensamma valutan skapar möjligheter  men den innebär samtidigt nya krav på politiken.

Det är inte genom att subventionera och skydda det gamla, utan genom att mycket medvetet bereda marken för det nya, som vi full ut kan utnyttja alla de möjligheter som kombinationen av Euron och Internet kommer att innebära.

Ingen annan politisk kraft i vårt land har varit så tydlig som vi i dessa frågor  och det skall vi fortsätta att vara.

Vi vill att också vårt land så snabbt som möjligt skall få de fördelar som den gemensamma valutan innebär. Det hade varit en betydande fördel för Sverige om vi hade kunnat vara med redan nu. Men det blockerades av andra.

Nu ställer vi upp som mål att Sverige allra senast den 1 januari 2002  när de nya gemensamma sedlarna och mynten införs  skall vara med i den gemensamma valutan.

Det kräver tekniska förberedelser, politiskt ledarskap och förmågan att fatta beslut. Vi har efterlyst snara överläggningar om en stabilitets- och europakt som skulle visa vägen framåt i denna fråga.

Självfallet är detta en viktig fråga också i Europaparlamentet. Det ter sig alldeles orimligt att skicka personer att företräda Sverige i Europaparlamentet som inte vet vad de vill i en av de allra viktigaste europeiska och svenska framtidsfrågorna.

Att fortsätta att bilda opinion i denna fråga blir en av våra viktiga uppgifter.

Men det är inte svårt att se de politiska skiljelinjer som finns när dessa frågor kommer upp till debatt.

Tveksamheten inför den gemensamma valutan. Motståndet mot de förbättringar som krävs för ett bättre företagandeklimat i Sverige och i Europa. En gammal politik som blickar bakåt.

Att en sådan politik bromsar och försvårar för Sverige är alldeles uppenbart. Men det är också en politik som är farlig för Europas framtid.

Med närmare 20 miljoner människor utan arbete, tydliga tecken till växande sociala spänningar inte minst i förhållande till olika invandrargrupper och ett påtagligt gap till den snabba amerikanska utvecklingen är det inte bara Sverige som behöver en tillväxt- och reformpolitik med turbo för att få nya företag, nya jobb, ny välfärd och nya möjligheter. Det kravet måste ställas på Europa i dess helhet.

Det är viktigt att arbetet med att fullborda den s k inre marknaden förs vidare. En rapport nyligen från Europakommissionen visade det arbete som återstår. Och vi måste inse att den inre marknadens förverkligande ställer krav på europeiska beslut och bestämmelser för att riva ner de spärrar som ligger i en snårskog av nationella beslut och regleringar.

Och det är inte minst viktigt att arbetet med att lägga fast ramar och riktlinjer för den nya globala informationsekonomin ges ny kraft. Här borde Sverige i förening med Finland kunna vara pådrivande för att forma en europeisk politik som i allians med USA bereder vägen för den nya globala ekonomin.

Det finns ibland i den allmänna debatten en föreställning om att ju mindre som görs på den europeiska nivån desto friare blir de olika marknaderna och desto bättre blir det. Men det är en missuppfattning.

Avreglering av ekonomier, och skapandet av nya gemensamma marknader, är ingenting som kommer av sig självt. Tvärt om.

Det krävdes en kraftfull förstärkning av beslutsmöjligheterna också med majoritetsomröstning för att göra det möjligt att driva arbetet med den inre marknaden. Och införandet av den gemensamma valutan har krävt en kraftfull förstärkning av den gemensamma europeiska kompetens som den Europeiska Centralbanken representerar.

Detta kommer att gälla också i framtiden. Det är en kraftfullare  inte en kraftlösare  gemensam europeisk politik som vi kommer att behöva.

Men därmed är det också självklart att kraven på både kvaliteten och inriktningen på denna politik skärps. Det vore förödande om de som verkar tro att allt blir bättre om hela EU görs om till ett enda jättelikt AMS fick forma de kommande årens europeiska politik.

Då skulle många av de möjligheter som nu öppnas upp med den gemensamma valutan, med den nya informationsteknologin, med den fördjupade gemensamma marknaden, med en successivt liberaliserad handel mellan länderna och med ett allt vidare europeiskt samarbete riskera att gå förlorade.

En gammaldags politik som vill göra ett AMS av hela EU skulle bli en politik som snart skulle komma att få begränsas just till att hantera en stor och växande arbetslöshet och att hantera de allt värre politiska konsekvenserna av ett socialt allt mer delat Europa.


Europa står inför viktiga ställningstaganden vad gäller politikens inriktning under de kommande åren. Det finns de som tror att det är likgiltigt vilken politik som kommer att dominera. Men det är en i grunden felaktig uppfattning.

Fredspolitiken kräver en ny kraft för att kunna möta både gamla och nya utmaningar. Att ställa sig vid sidan av detta är att ställa sig vid sidan av en alldeles avgörande del av den europeiska framtidsuppgiften.

Enandet av Europa kräver en ny kraft i utvidgningen av kretsen av medlemmar. Det kommer inte att vara möjligt om vi inte är beredda att ställa upp ett konkret mål för när de nya medlemmarna skall komma in. Och det kommet heller inte att vara möjligt om vi inte är beredda att driva på de institutionella förändringar som kommer att krävas.

Den nya ekonomin kräver att alla satsar på de möjligheter som den gemensamma valutan innebär och att alla inriktar sig på att möjliggöra de förändringar i våra ekonomier som göra att de nya jobben, de nya företagen och det nya välståndet kan komma fram.

Det finns andra vägar för den europeiska politiken att gå.

Att inte våga gå vidare med den gemensamma fredspolitiken.

Att inte våga vara med i den gemensamma valutan.

Att inte våga diskutera hur den gemensamma europeiska demokratin skall förstärkas när medlemmarna blir fel.

Att inte våga den förändring av de europeiska ekonomierna som är förutsättningen för de nya jobben och de nya företagen.

Att i stället mörkt mumla om farorna för en politisk union. Som om inte den Europeiska Unionen redan var en union. Och som om denna union var någonting annat än politisk i sin kärna, i sitt uppdrag och i sin framtid.

Och att i allmän tvekan och tvehågsenhet inte bara ställer Sverige utanför utan också att bereda marken för ett Europa som riskerar att stagnera. Och som därmed förr eller senare riskerar att falla tillbaka i åternationaliseringens farliga fälla. Ett svagare Europa präglat av allt större yttre och inre konflikter.


Den historiska omvandling av Europa som tog ny fart för ett decennium sedan är inte avslutad.

När det europeiska samarbetet tog sin början efter det andra världskriget handlade det om att förhindra kriget i denna kontinents västra del och att bygga demokratins och frihetens värn inte minst mot nazismens brott och förbrytelser.

Men när det tog ny kraft för ett decennium sedan blev uppgiften att förena hela Europa i en gemenskap av frihet och demokrati bortom också kommunismens och de socialistiska staternas monumentala brott mot individer och nationer.

Och allt tydligare har uppgiften också blivit att bereda marknaden för den friare och öppnare ekonomi som är en förutsättning för att Europa i dess helhet skall stå stark i omvandlingen från gårdagens industri- till morgondagens kunskaps- och informationsbaserade samhällen.

Ett Europa som bygger ett allt starkare samarbete blir ett Europa där både friheten och freden får allt bättre möjligheter.

Vi ser hur regionernas mångfald betyder allt mer. Hur nationer kan känna stolthet över sina traditioner inom den ram som det gemensamma Europa innebär. Hur ekonomier frigörs när det europeiska samarbetet skapar nya förutsättningar. Hur färre gränser ger mer av möjligheter.

Vi bygger steg för steg en gemensam europeisk demokrati. Den  följer inte några modeller, och den vinner sin kraft allra främst i den mångfald som är Europas kännemärke framför andra.


I vårt eget land är det värnet om friheten som är kärnan i den demokrati som betyder så mycket. Och så skall det vara också i vårt gemensamma Europa. En gemensam demokrati som blir demokratins och frihetens värn i vart och ett av unionens allt fler länder.

Det varnas ofta för att gårdagens modeller ger ett teknokratins, diplomatins eller byråkratins mer begränsade Europa. Utan insyn. Med begränsat inflytande. Där avstånden hela tiden verkar att öka.

Och vi skall inte blunda. Det finns sådana faror.

Just därför är Europaparlamentet och dess arbete så viktigt. Och dess betydelse kommer nu att öka.  Och därmed betydelsen av de idéer som dominerar dess arbete och de personer som företräder oss där.

Just därför bygger vi ut vårt eget samarbete med de andra krafter som runt om i Europa arbetar för samma frihetens idéer som vi. Kongressen med vårt gemensamma EPP-parti - European People's Party - blev en tydlig framgång för oss. Det politiska samarbetet över gränserna kommer att bli allt viktigare.

Just därför är det så viktigt att vi också förmår att föra en diskussion om demokratin på alla nivåer. Det lokala självstyret. Den nationella demokratin. Men också den europeiska demokratin.

Hur den offentliga makten fördelas, balanseras och kontrolleras i en helhet som stärker friheten i Europa i dess helhet. Det europeiska samarbetet ligger inte bortom vår demokrati - det är en del av den som vi delar med större delen av det övriga Europa.

Och det kommer att bli allt viktigare när det europeiska samarbetet blir bredare med nya medlemmar, djupare med nya områden och viktigare i sin roll både för freden och för välfärden för Europa i dess helhet.


Vi lämnar nu snart detta århundrade bakom oss. Ett århundrade där krig och kollektivistiskt vansinne i brun och i röd skepnad skördat fruktansvärda offer.

Omkring 80 miljoner människor döda i krig. Många tiotals miljoner mördade av de bruna och de röda totalitära diktaturerna. Brännkamrarna. Massgravarna. Ruinerna av det som kunde blivit någonting helt annat.

Och vi måste lära av detta. Värna friheten. Utveckla demokratin. Trygga freden.

Det är detta som det europeiska samarbetet handlar om. Det får vi aldrig glömma.


Vi moderater har alltid varit drivkraften i Europapolitiken i Sverige.

Inte bara därför att vi trott på det europeiska samarbetets betydelse för Sverige. Utan därför att vi också haft självförtroendet att tro på Sveriges betydelse för Europa i dess helhet.

Ett Sverige som fullt ut vill vara med i kärnan av det europeiska samarbetet och forma dess framtid är ett Sverige med framtidstro  och som medverkar till ett Europa som kan bli bättre än vad det annars hade blivit.

Under månaderna, veckorna och dagarna fram till Europavalet den 13 juni är det detta som vi skall vinna människornas förtroende för.

Jag börjar redan på måndag de måndagsresor där jag kommer att inbjuda till dialog och debatt kring vår framtid i Europa.

Vi vill inte ha ett rödgrönt Europa som mest reglerar och bromsar. Och vi vill inte ha ett Sverige som mest tvekar och tövar och sitter tyst.

Vi vill ha ett Europa som gör mer och gör bättre för frihet, för fred och för utveckling.

Vi skall inte vinna väljarnas förtroende med tveksamhet och tvivel - utan med övertygelsen om det europeiska samarbetets betydelse och med beslutsamheten att bygga det vidare och bättre.

För den gemensamma fredspolitiken. För den gemensamma valutan. För den nya fria ekonomin. För ett Europa som åter förenas i frihet och i fred.

Top of Page
Början på sidan