Carl Bildt i SvD 96-12-31

Sakta närmar vi oss tioårsminnet av fallet för muren i Berlin - och därmed slutet på Europas delning - och det tusenårsskifte som symboliskt markerar övergången till en ny tid med nya förutsättningar.

Sveriges plats i Europa och världen är inte vad den varit. En gång för inte så länge sedan var vi ekonomiskt bland de främsta, socialt bland de yppersta och politisk i den självupplevda spjutspetsen för någonting nytt och bättre.

Men nu har vi snart ett kvartssekel halkat efter ekonomiskt så att vi motvilligt tvingas att konstatera att vi tillhör de fattigare av medlemsländerna i den europeiska unionen, och politiskt uppfattas vi snarast som marginaliserade med en politisk retorik mer inriktad på det som var än det som kommer att komma.

Steget in i Europeiska unionen, EU, var ett stort och viktigt steg för Sverige. Men det som hänt sedan vi då avvisade utanförskapet är att vi försökt att förtränga delaktigheten och hamnat i en position där vi formellt förvisso är medlemmar men reellt knappast förefaller att vara det.

När statsminister Göran Persson, som nyligen i Dublin, säger att han tycker att det är tråkigt att delta i möten med EU:s stats- och regeringschefer återspeglar har en attityd som skulle vara omöjlig i andra medlemsländer, och som också borde vara det i Sverige.

Men de förändringar som Europa nu står mitt uppe i kommer på ett genomgripande sätt att påverka Sveriges möjligheter och position under lång tid framöver Vill vi åstadkomma mer än att bara halka efter är det hög tid att vi formulerade vår europeiska vision - och satte det som en nationell uppgift att förverkliga den.

Med medlemskapet i EU avvisade vi utanförskapet, och gjorde oss delaktiga i en process vars mål vi vet - en allt starkare freds- och samarbetsordning i Europa - men där stegen ständigt formas. Medlemskapet var inte slutet på debatten om vår plats i Europa - det var snarare början på den verkliga debatten.

När muren föll i Berlin inleddes i Europa en historisk omgestaltning som vi förvisso ännu inte sett slutet på, men där vi nu börjar att ana konturerna av den nya samarbets- och säkerhetsordning som kring år 2000 kommer att börja avlösa den som rämnade med de socialistiska systemens sammanbrott för ett decennium sedan.

Under det kommande året måste vi som nation på nytt börja att ta ställning till vår plats och vår roll i denna nya framväxande ordning. Det kommer inte att gå att skjuta verkligheten ifrån sig - då finns risken att den kommer att förskjuta oss.

Det är främst i två viktiga avseenden som vi måste börja att tydligare lägga fast vår nationella linje.

Det första rör vårt deltagande eller inte i det tredje steget av den ekonomiska och monetära union inom EU som vi redan deltar i betydelsefulla delar av. Praktiskt handlar det om att vara med i det successiva införandet av en gemensam europeisk valuta från 1999 till år 2002.

Det andra rör hur vi skall definiera och trygga vår säkerhet i ett läge där våra egna resurser blir allt mindre och där samarbetet på säkerhetsområdet blir allt mer omfattande också geografiskt.

Och dessa beslut är knappast isolerade från varandra. I den förändringsprocess Europa i dag går igenom måste varje del ses i förhållande till helheten, och ytterst är det helheten som avgör frågan om framgång eller misslyckande för Europa i dess helhet liksom för dess enskilda nationer.

Det linjeskifte som icke utan inrikespolitiskt tumult skedde i svensk utrikes- och säkerhetspolitik under åren efter 1991 - med dess betoning av närområdets och inte minst de baltiska staternas avgörande betydelse, dess starka engagemang i de europeiska samarbetsstrukturerna och dess klara distans till förlegad neutralitetsretorik - har i dag, efter ett besynnerligt återfallsskede 1995, upphöjts till nationell konsensus.

Och det är självfallet utmärkt.

Men under de närmaste åren handlar det inte främst om att förvalta det linjeskifte som redan skett, utan istället om att kunna föra det vidare till nya ställningstaganden.

Frågan om den gemensamma europeiska valutan är svår. Det går lätt att trumma upp politiskt motstånd genom att spela på allt från nostalgi för Selma Lagerlöf på sedlarna till allmän osäkerhet inför ett Europaprojekt som förvisso är både djärvt och oprövat. Och just därför måste kraven på politiskt ledarskap ställas extra högt.

Att tveka är lätt. Att ta ställning är svårt.

Men med tvekan vinns aldrig några framgångar. (RE: Detta påstående måste väl ändå anses remarkabelt för att komma från ledaren för ett parti som räknar konservatismen som en av sina ideologier?)

De ekonomiska argumenten för den ekonomiska och monetära unionen är tydliga. Även om fördelarna med delaktigheten måhända kommer först gradvis i takt med en strukturell modernisering och integration av ekonomierna, är det uppenbart att nackdelarna med utanförskapet skulle komma omedelbart i form av högre räntor och ökad osäkerhet, och det utan att det blir någon radikalt ökad frihet för att bedriva någon annan politik.

Toppmötet i Dublin bekräftade att valet för Sveriges del står mellan fullt deltagande i den gemensamma valutan och stabilitets- och tillväxtpakten å den ena sidan och det randstatsarrangemang för vissa valutor som fått beteckningen ERM 2 å den andra.

Några politiskt realistiska alternativ utöver dessa två kommer; alldeles oavsett den akademiska debatten, inte att finnas i verklighetens värld.

Men till de rent ekonomiska frågeställningarna kommer de politiska konsekvenserna. Det handlar om att tillhöra samarbetets kärna eller dess periferi. Och det val vi träffar när det gäller den gemensamma valutan har konsekvenser som sträcker sig över det strikt monetära eller ens ekonomiska området. Det handlar också om vår position och ställning i Europa.

Att bli klok på regeringens inställning är inte lätt. Det talas om "folkbildning" utan att något försök till sådan sker. Det talas om att väga för och emot samtidigt som det meddelas att statsministern har en åsikt som skall redovisas en bestämd men ännu hemlig dag.

Mönstret känns tyvärr alltför väl igen från åren inför det svenska ställningstagandet mellan medlemskap och utanförskap i själva den europeiska unionen. Man trycker i busken därför att man inte klarar av frågan - och hoppas att ett taktiskt överraskningsanfall skall klara saken i ett senare skede.

Och i detta allmänna vankelmod förefaller man nu allt mer att leka med tanken att Sverige skulle gå på en halvlinje som innebär att vi inte är med från början men strävar efter att vara med lite senare. Vilka fördelar mer än möjligheten till fortsatt tryckande i busken som denna linje skulle ge är inte lätt att se.

Inriktningen skulle vara deltagande, och detta skulle då fordra en tydlig bindning till ERM 2-systemet. Genom att signalen skulle ges om inriktning på senare deltagande skulle det knappast finnas några skäl för olika ekonomiska aktörer - från småsparare till storföretag - att skjuta på övergången från krona till euro.

Vi skulle snabbt hamna i en situation där de enda verkligt stora ekonomiska transaktionerna i Sverige som genomfördes i kronor var inbetalningarna av skatt.

Samtidigt skulle vi förlora tydligt i inflytande och möjligheter att styra utvecklingen.

Om regeringen säger sig värna om möjligheterna till en europeisk strategi för fler nya riktiga jobb skulle man förlora en viktig del av sina möjligheter att ha inflytande över en möjlig sådan.

Sverige skulle placera sig själv i B-laget på ett sätt som det även under de bästa av förutsättningar skulle ta lång tid att komma över. För Göran Persson - om han är kvar då - skulle EU-mötena knappast bli roligare.

Efter mötet i Dublin är i stort sett samtliga frågor rörande övergången till euro liksom förhållandet till de nationer som inte kan komma med, avgjorda.

Det som återstår är ställningstagandet till vilka länder som vill vara med och vilka som av olika skäl kommer att hamna utanför.

Och för mig är det utomordentligt svårt att se att inte kombinationen av ekonomiska och politiska skäl skulle leda fram till ett tydligt ställningstagande för deltagande.

Att vara en randstat med en randstatsvaluta får inte vara ett alternativ för en nation som vill gå in i 2000-talet med flaggan i topp.

Ytterst är det europeiska samarbetsprojektet ett fredsprojekt. Den ekonomiska och politiska integrationen är medel och det är freden som är målet.

För många var freden i Europa länge självklar. För mig själv var det naturligt att säga att jag tillhörde efterkrigsgenerationen. Men 1990-talet har inneburit ett brutalt uppvaknande som vi har all anledning att ta lärdom av. Kriget och barbariet har inte försvunnit ur den europeiska historien. Uppgiften att bygga institutioner som kan hålla dem borta och trygga freden är lika viktig i morgon som i går.

I Bosnien har jag sett en ny europeisk nödvändighet födas.

Behovet av starka europeiska institutioner för att binda nationer samman på ett sätt som förhindrar utbrott av krig och konflikter. Och hur den uppgiften har blivit än viktigare efter den gamla europeiska ordningens sammanbrott.

Den gemensamma valutan är en del av fredsprojektet. Den binder samman en stark kärna i det europeiska samarbetet. Och kring denna kärna byggs så freds- och samarbetsstrukturerna allt vidare.

Men också den militära säkerhetsordningen är viktig. Utan en stark och samlad militär insats hade freden i Bosnien knappast varit möjlig. Och det som gällt och gäller i Bosnien i går och i dag kommer att gälla i andra delar av Europa i morgon.

Med höstens försvarsbeslut har Sveriges militära försvar börjat att reduceras till nivåer där det är logiskt och nödvändigt att se det främst i ett bredare europeiskt sammanhang. Vi har beslutat att icke längre ha förmågan att självständigt försvara vårt land mot ett försök att erövra det. Oavsett hur aktuellt ett sådant hot är

- och i dagsläget är det föga aktuellt - innebär detta ett historiskt ställningstagande av stor betydelse för framtiden.

I Bosnien samverkar arméer från snart sagt alla Europas länder i ett gemensamt fredsarbete som i praktiken sker under kommando av Nato. Och det sker samtidigt som Natoalliansen i stort håller på att förändras på ett lika grundläggande sätt som vi tidigare kunnat se när det gällt EU.

Gårdagens Nato föddes i det delade Berlin i slutet av 1940-talet. Morgondagens säkerhetsorganisation runt Nato håller nu på att födas i Bosnien i ett samarbete som inte längre vet några gränser. Och i det konkreta fredsarbetet i en konkret situation är Sverige en självklar deltagare.

När en svensk överste utdelar Natomedaljer till lettiska soldater för gemensamma insatser på Balkanhalvön har samtliga för t ex ett decennium sedan etablerade begrepp i svensk och europeisk säkerhetspolitik ställts på huvudet.

Den militära integrationen mellan nationer är av mycket stor betydelse för fredsprojektet. Arméer som under sekler arbetat mot varandra börjar nu gradvis att arbeta med varandra.

Och när alla Europas arméer ser varandra som verkliga partners i stället för som potentiella fiender har ett stort steg tagits.

Dit är det förvisso långt ännu. Men ingen som sett realiteten i förändringen under senare år kan undgå att inse att det är den väg som slagits in på. När fler nationer blir medlemmar i det nya Nato, och när alla samarbetar intensivt med Nato olika former är detta viktiga bidrag till fredsordningen.

1997 blir året med avgörande ställningstaganden. Vi måste avgöra om vi skall vara deltagare eller randstat när övergången till den gemensamma valutan sker.

Och vi måste tydligare slå fast vår säkerhetspolitiska framtidslinje i ett läge där neutraliteten och den egna fullständiga försvarsförmågan inte längre finns, och en ny integrationsvåg sveper fram över Europa.

Frågan om medlemskap i Nato infinner sig inte nödvändigtvis omedelbart. Men det vore oklokt att stänga den dörren, och det vore trångsynt att inte sträva efter en europeisk situation där Sverige fullt ut kunde delta i alla former av samarbete, också då på det militära området.

Om den infinner sig snabbt, långsamt eller inte alls är svårt att veta. De samtal som nu kommer att inledas mellan Ryssland och Nato med strävan att ingå ett avtal om säkerhetssamarbete för framtiden kan komma att bli av stor betydelse.

Intill dess att vi vet finns det all anledning för Sverige att med egna initiativ bygga ut samarbetet på dessa områden inom Norden och med de tre baltiska staterna och med en fast förankring i det vidare atlantiska samarbetet.

Och detta förbättrar också förutsättningarna för den ryska utveckling som förblir av så stor betydelse. Stabila säkerhetsstrukturer runt Rysslands gränser skapar stabilare förutsättningar för den ryska inre reformpolitiken, genom att de reser spärrar mot de äventyrligheter som annars skulle kunna vara frestande i olika utsatta lägen.

Konturerna av det nya Europa börjar nu att bli tydligare. Vid slutet av 1980-talet föll många av de gamla strukturerna Europa samman. Nu ser vi hur den sökprocess efter någonting nytt som, prövad inte minst av erfarenheterna i Bosnien, pågått under det senaste decenniet mot 1990-talets slut håller på att leda fram mot viktiga avgöranden.

Och då måste Sverige övervinna sin tvekan och sin tvehågsenhet. Vi har all anledning att vara en spjutspetsnation i samarbetssträvandena när Europa går in i 2000-talet.

Bosniens budskap till alla européer är tydligt: Kriget måste fördrivas från vår kontinent - och bara ett allt djupare samarbete kan åstadkomma detta.

Då får inte Sverige tillhöra de tvehågsna.