Magnus Nilsson i Svensk Linje nr 4/1997

Blir det folkomröstning skulle jag trots allt rösta för ett svenskt medlemskap i EMU.

Anledningen är främst att en nej-seger skulle innebära en stärkning av de bakåtsträvande och anti-rationalistiska krafterna i svensk politik. I princip allt som innebär nederlag för människor som Schlaug, Schyman, Olof Johansson och Kenth Pettersson är av godo.

På motsvarnde sätt är det bra om moderaternas och SAF får inhösta en seger för sina mål och sin verklighetsbild. Den psykologiska vinsten av att Sverige blir mer "europeiskt" skall inte underskattas.

Men jag är fortfarande inte helt tillfreds och övertygad i sak även om min ståndpunkt har förändrats.

Och framför allt tycker jag fortfarande att Peje Emilssons argument är märkliga. Till att börja med förstår jag inte alls hur han kan avfärda min ståndpunkt som teoretisk och framhålla näringslivets praktiska erfarenheter.

På rent teoretiska grunder vågar jag påstå att det inte finns några praktiska erfarenheter av hur en enhetsvaluta inom EU-området kommer att fungera.

Om näringslivet har gjort ett fullskaleexperiment på någon för allmänheten okänd kontinent med liknande förutsättningar som Europa vore det sannerligen en sensation!

Näringslivets ståndpunkter i EMU-frågan är också grundad på rent teoretiska spekulationer.

... Vidare är det inte alls självklart att "näringslivet" alltid är bra auktoriteter när det gäller penningpolitik. Vi minns alla vilken välvilja näringslivet visade KO Feldt när han som finansminister lät inflationen dra iväg på 80-talet. Vi minns också uppslutningen i ord bakom kronkursen 1992. En uppslutning i ord skedde samtidigt som många företag faktiskt lämnade sina kronpositioner.

När det gäller påståendet att företagen kommer att gå över till Euro förstår jag faktiskt inte hur detta kan vara ett argument? Åtminstone så är det inte särskilt starkt.

Jag är personligen övetygad om att många svenska exportföretag i händelse av att EMU startar medan Sverige står utanför kommer att börja räkna i Euro i stället för kronor. Men man kommer ändå att vara tvungen att betala skatter och löner i kronor på sin hemmamarknad och i dollar på de viktiga exportmarknader som inte ligger inom EU. Detta är ju ungefär den situation som gäller i dag förutom att vi har D-mark i stället för Euro.

Genom att Euron blir rimligt stark borde EMU snarast underlätta tillvaron jämfört med i dag även om Sverige står utanför även om växlingskostnader och osäkerhet kring valutakurserna kommer att kvarstå i samband med affärer utanför EMU-området, d v s USA, Sydamerika, Sydostasien, Ryssland, Afrika, stora delar av f d Östeuropa, Storbritannien, Norge och Danmark.

I mitten av sommaren redovisades dock ett för mig nytt argument av Nils-Eric Sandberg. Det var taget från en uppsats av Ulf Jacobsson och går i korthet ut på följande. Sverige har hittills drabbats av stora kostnadsökningar som "botats" med devalveringar.

Devalveringar eller depreciering av kronkursen gynnar stora exportföretag. Problem med kostnadsläget är mindre för mycket små företag.

Medelstora företag som för sin expansion är beroende av att kunna etablera sig på utlandsmarknader har problem med både valuaosäkerhet och kostnadsökningar. Skall dessa kunna expandera på exportmarknaderna bör vi ta bort en del av valutaosäkerheten och helt enkelt hoppas att dessa företag kan dra nyttta av de möjligheter till produktivitetsökningar som ligger i utvecklad organisation och informationsteknik.

Detta talar till sist för att det är rimligt att vara anhängare av ett svensk deltagande i EMU.

Back to EMU start page