Back to Englund Internetional Home Page

GP-ledare 1997-01-30

Sverige hör hemma i EMU - Även om det finns nackdelar med EMU bör Sverige vara med från starten.

Den monetära unionen, EMU, utsätts nu för kritik från några statsråd. Hårdast i fördömandet är utbildningsminister Carl Tham.

Det är inte svårt att peka på risker och svagheter i EMU. Till dem hör skillnader i ekonomisk utveckling mellan olika regioner och svårigheter för länder med en stelbent arbetsmarknad. Till de institutionella problemen hör den europiska centralbankens starka ställning gentemot de politiska organen.

Men det finns också fördelar med EMU. Industriförbundet pekade i en rapport som presenterades i går på fördelarna för svenskt näringsliv. Det är framför allt de mindre tillverkningsföretagen som tjänar på EMU. Bland annat bortfallet av växlingskostnader och lägre räntor kan öka vinsten för dessa företag med uppemot 30 procent, menar författarna till Industriförbundets rapport.

Inget projekt är riskfritt - om EMU vore det skulle EMU säkerligen ha bildats för länge sedan. Det är emellertid en sak att väga för- och nackdelar med EMU mot varandra. En helt annan hur Sverige ska förhålla sig till EMU. Man kan vara skeptisk till EMU, men ändå anse att Sverige bör vara med.

Carl Tham har emellertid inte något att säga i den frågan. I den debattartikel i DN där han presenterade sina åsikter i går är han enbart kritisk mot EMU. Det är typiskt för hans sätt att argumentera och ta ut svängarna att han dels påstår att EMU tvingar fram en politisk union, dels påstår att Tyskland kommer att tvinga övriga medlemsländer till underkastelse. Något måste han bestämma sig för.

Finansminister Erik Åsbrink konstaterade i går helt kort att han inte delar Thams uppfattning. Han ger en negativ beskrivning av hela projektet, betonade Åsbrink.

När nu Tham kastar sig in i debatten med så ensidig frenesi borde det vara dags för statsministern att lätta på locket även för de statsråd som faktiskt anser att fördelarna med EMU överväger men framför allt att Sverige bör vara med.

Calmforsutredningen, som presenterades i november förra året, diskuterade för och nackdelar med ett medlemskap. Den kom fram till att fördelarna överväger, men var mera försiktig när det gällde valet av tidpunkt för medlemskap. Bland annat skulle nackdelen med att vänta bli mindre, om endast ett färre antal länder är med från starten 1999, hävdade utredningen.

Nu förefaller det som om de flesta av EU:s medlemmar kommer att stå på startlinjen om två år. Därmed ökar risken för Sverige med att förbli avvaktande. Att stå vid sidan är inte gratis. En högre ränta är ett pris som Sverige med all säkerhet tvingas betala. Sjunkande räntor betyder bland annat lägre boendekostnader.

De krav på balans i statsfinanserna som krävs av EMU:s medlemmar kommer inte att bli mindre om vi står utanför. Tvärtom lär kraven bli större, som Åsbrink framhållit många gånger.

Sverige riskerar också en långsammare tillväxt. De fördelar som Industriförbundet pekar på i sin rapport, blir omvänt nackdelar om vi står vid sidan av.

Men det är inte bara ekonomiska risker vi löper. Det finns också ett politiskt pris. Vi har gått med i EU bland annat för att få inflytande. Men länder som inte vill vara med från början när EU går vidare, utan vill vänta och se hur det går, kommer att mötas med minskad respekt i EU:s kärna.

Deras ord kommer att väga lättare i de interna diskussionerna och de lär inte kunna vänta sig samma tillmötesgående.

Det är dags att ta ledningen nu, Göran Persson! En regering måste veta vad den vill.

SvD-ledare 97-01-30 Hurudant EU vill vi ha?

Industriförbundet presenterade i går sin årliga rapport om det ekonomiska läget. I år ägnas skriften EMU och den monetära unionens inverkan på svensk industri.

Det resonemang Industriförbundet för i sin rapport är intressant och läsvärt, men det är egentligen inte ett försvar för EMU som projekt. Inte heller påstås det att en monetär union i sig skulle vara någon lösning på de problem Europa och Sverige dras med. De medverkande ekonomerna understryker t ex att vad som behövs för att få svensk ekonomi på rätt väg är strukturreformer av bl a arbetsmarknaden och skattesystemet.

Vad Industriförbundets ekonomer baserar sin argumentation för ett tidigt svenskt EMU-deltagande på är istället en pragmatisk övertygelse om att projektet blir av som planerat 1999.

- Krafter ödslas på en yrvaken diskussion om valutaunionens för- och nackdelar för EU när de istället borde ägnas en diskussion om hur Sverige påverkas av att vara med eller stå utanför det EMU som börjar 1999, skriver Industriförbundets chefekonom Per Magnus Wijkman i inledningen.

Det är självfallet ett legitimt sätt att resonera. Men om detta bleve det enda sättet att resonera vore det farligt. Det skulle dels innebära att vi frånsade oss den rätt att påverka unionens

framtid vi erövrade genom att bli medlemmar i EU, dels att vi underlät att diskutera för- och nackdelarna i vad som är ett av världshistoriens största och mest komplicerade politiska projekt.

Att detta vore oklokt följer inte minst av att den politiska idé som ligger till grund för projektet - ett starkt institutionellt sammanflätande av EU:s medlemsstater - har implikationer utöver själva enhetsvalutan.

Det är inte självklart att EMU av rent nationalekonomiska skäl kräver en harmonisering även på andra områden. Men projektets grundidé gör en sådan fortsättning fullt naturlig. Och idéer om fortsättningen formuleras just nu på sina håll runt om i Europa.

Tisdagens Financial Times gav ett gott exempel på detta. Bara några dagar efter det att tidningen publicerat en ledare, som åberopats som "bevis" för att en centralt politiskt beslutad harmonisering av de europeiska skatterna inte är aktuell, var förstanyheten att Frankrike och Tyskland i ett gemensamt utspel föreslog gemensamma europeiska skatteregler. Det

uttalade syftet var att stoppa "orättvis skattekonkurrens", d v s att tvinga EU-länder med lägre skattesatser än andra att höja dessa.

Det är oklart hur något sådant skall kunna åstadkommas med nuvarande beslutsregler inom EU. Men artikeln i Financial Times visar ändå att det i EU:s kärna finns önskemål om att

inte låta harmoniseringen stanna vid penningpolitiken. Därmed visar den också att EMU-frågan måste diskuteras i ett vidare perspektiv.

Ytterst handlar det om vilken typ av EU vi vill ha. Vill vi ha en union som slår vakt om den "europeiska modell" som resulterat i stagnation och arbetslöshet, eller en union som ser

institutionell konkurrens medlemsländer emellan som ett sätt att göra Europa till en mer dynamisk kontinent?

Att Industriförbundet ser positivt på institutionell konkurrens - eller "systemkonkurrens" som dess ekonomer kallade det under gårdagens presskonferens - och att det hoppas att EMU skall

leda till ökad sådan, är tydligt. Men denna förhoppning gör det också tydligt att Industriförbundet inte kan undvika frågan om EMU är en god idé eller ej och vilken fortsatt färdriktning för EU detta projekt tenderar att leda till.

Och det gäller inte bara Industriförbundet. Den moderata europaparlamentarikern Gunilla Carlsson kommenterade på ett föredömligt sätt det tysk-franska utspelet med att skatteharmonisering är fel politik" och att "sund skattekonkurrens" är att föredra framför

"politiskt framtvingad harmonisering". Men uttalandet visar att även EMU-projektets önskvärdhet måste få debatteras fritt inom de EU-vänliga politiska partierna. Det är inte uppenbart att en så liberal och decentraliserad syn på EU är lätt att förena med de strävanden som driver EMU-projektet framåt.

Visst skulle det ha varit bättre om debatten om EMU kunde ha skett tidigare, det har Industriförbundet rätt i. Men det gör det inte mindre viktigt att nu diskutera Europas framtid.

När skall det annars ske?

DN-ledare 97-01-30 Svårt stå utanför Europa

EMU kommer att förvärra arbetslösheten genom den europeiska centralbankens anti-inflationspolitik. Unionen kommer också att - avsiktligt - försvaga demokratins principer och praxis. Det skriver utbildningsminister Carl Tham på DN Debatt (29/1). Hans kritik av EMU är så generell och skarp att den svårligen kan tolkas som annat än ett nej till svenskt deltagande.
Vi har tidigare efterlyst en tydligare argumentering från ledande socialdemokrater än den hittillsvarande "vänta och se, kanske"-strategin. Det är välkommet att Tham klart bekänner färg. Vi välkomnar hans kolleger att tala samma klarspråk.
Det kanske dröjer. På onsdagen förklarade finansminister Erik Åsbrink att han inte delar Thams uppfattning om EMU. Sin egen uppfattning ville han, som vanligt, inte deklarera.
Carl B Hamilton, fd statssekreterare och numera chefekonom i Handelsbanken, beskriver samma dag i SvD EMU som en viktig del i det europeiska fredsprojektet EU. För honom befordrar valutaunionen både politisk och ekonomisk stabilitet.
"Det är inte längre tal om att Tyskland skall bli europeiskt utan att Europa skall bli tyskt", skriver Carl Tham.
"Tyskland skall europeiseras i stället för att Europa förtyskas", skriver Carl B Hamilton.
Ekonomerna Lars Jonung och Nils Lundgren har båda kritiserat EMU som ett centraliseringsprojekt och ser helst att Sverige står utanför.
På onsdagen presenterade Industriförbundets ekonomiska sekretariat, lett av Per Magnus Wijkman, en rapport om EMU och svensk industri. Den hävdar att EMU ger en effektivare kapitalmarknad, skärpt konkurrens och en allmänt stabilare ekonomisk politik i Europa.
Denna bredd i bedömningarna av EMU antyder hur svårt det är att göra prognoser på projektet och analysera resultatet. Detta beror i sin tur på att EMU är ett gigantiskt finansiellt experiment. Analogislutsatserna över andra valutaunioner och valutasystem som Bretton Woods är inte tillförlitliga. Ty EMU blir den första valutaunion som startas parallellt med en kontinuerlig politisk och ekonomisk integration av medlemsländernas ekonomier.
Vi vet, kort sagt, inte hur det kommer att gå, förrän i efterhand. Inte heller vet vi det omvända: på vad sätt Europa skulle fragmentiseras för det fall EMU-samarbetet nu rasade samman. Inget säkert utfall finns att tillgå. Med det tvingas vi leva och handla.
EMU har från början mött även internationell kritik, främst från ekonomer. Projektet har styrts av politiska motiv, dock av stor historisk tyngd, och tillkommit i fel ordning. Den ekonomiska integrationen borde kommit först; efter en tid skulle dess inre logik ha drivit fram något system för finansiell samverkan och gemensamt betalningsmedel. Det är synd att EU-kommissionen och regeringarna aldrig på allvar diskuterat exempelvis den tyske ekonomen Roland Vaubels idé om en gemensam valuta, använd parallellt med de lokala valutorna.
En del av de svenska invändningarna kan ifrågasättas. Den tyska vakthållningen kring en stark valuta och en oberoende centralbank har särskilt i svensk debatt kritiserats som ett hot mot full sysselsättning (Carl Thams artikel är det senaste exemplet). Men den som vill förstå tysk opinion måste se den historiska bakgrunden. Den tyska hyperinflationen på tjugotalets början förstörde valutan och ruinerade medelklassen.
Fast penningvärde är inget hinder för full sysselsättning. Övergången från inflationsekonomi till fast penningvärde kan vara förenad med efterfrågefall och arbetslöshet, eftersom alla förändringar i ekonomin inte alltid helt kan synkroniseras perfekt. Men just problemen med övergången kan inte beskrivas som en permanent följd av den nya penningvärdesregimen.
Man kan kritisera valutaunionens konstruktion och processens tågordning. Men om EMU blir av, ett stort EMU, då är detta en ekonomisk och politisk realitet. Där är vi sannolikt snart. Vad blir då bäst, eller näst sämst, för Sverige: att gå med eller stå utanför? Det är det vi måste diskutera.
Vår industri domineras av en rad stora, mycket internationaliserade företag som, om deras konkurrensbild tvingar dem till det, lätt kan emigrera. Vår devalveringshistoria kan driva upp räntorna kraftigt, för lång tid, om omvärlden tror att vi står utanför för att kunna sänka valutakursen om igen. Ska vi försöka driva en självständig svensk inflationspolitik? Det gjorde vi i tjugo år; följden blev devalveringar som vi fortfarande lider av.
Dessutom har vi i ett avtal förbundit oss att gå med, om vi uppfyller villkoren. Ett avtalsbrott sänker vår trovärdighet. Den risken kan vi inte utan vidare vifta bort. Vi har också stor anledning att delta i den politiska process i Europa som EMU-medlemskap ger inträde till.

Carl Tham på DN-debatt 97-01-29

Den franske historikern Emmanuel Todd förutspår att förverkligandet av den monetära unionen kommer att leda Europa in i en katastrof. Den gemensamma valutan har blivit en ersättningsgud, säger Todd. De kristdemokrater och högermän som styr Europa har tappat tron på den enda Guden och ersätter den nu med tron på Den Enda valutan och Centralbankens ofelbarhet.

Hårda tag. Todds ironier avspeglar den alltmer antagonistiska franska opinionen, mot EMU och mot Chiracs politik. Kritiken kommer inte bara från vänster eller en nationalistisk höger. Också ursprungliga förespråkare för projektet blir alltmer oroliga, så till exempel Jean François Kahn, som var en ledande liberal företrädare för Ja-linjen i Maastrichtomröstningen. Det nya Europa tycks bli ett Europa för finansmarknader och storkoncerner där ekonomiska framgångar betalas med social tillbakagång, säger Kahn.

I Tyskland ökar kritiken och de politiska svårigheterna. Klara och entydiga Europapolitiker som Helmut Schmidt - anhängare av valutaunionen som sådan - anser att den genomförs och byggs upp på fel sätt. Den deflationistiska politik som, enligt Schmidt, den tyska centralbanken påtvingar hela Europa kommer att leda in det europeiska samarbetet i en djup social och politisk kris, förutspår Schmidt.

När Herald Tribune i en artikelserie om EMU förra året sammanfattade sina iakttagelser konstaterade man att "Europas ledare tycks vara beredda att acceptera en oförändrat hög arbetslöshet åtminstone under några år för att genomföra den monetära unionen". Den europeiska arbetslösheten har många orsaker, men få bestrider att konvergenspolitiken förstärker problemen och deras sociala följder.

Vilka är vinsterna? Enligt planerna skall EMU leda till ökad ekonomisk stabilitet, underlätta handel och därigenom främja tillväxten. Ingen kan säga hur stora de gynnsamma effekterna egentligen blir. De finns, men är sannolikt förhållandevis begränsade. Det var också slutsatsen i den stora studie om valutaunionens ekonomiska verkningar som Europaparlamentet lät göra.

Däremot är de ekonomiska riskerna och problemen många, framför allt genom ökande regionala skillnader. Om inte EMU ska leda till oacceptabla sociala förhållanden i vissa regioner krävs det betydande strukturella stödinsatser på europeisk nivå, förklarade Europaparlamentets studie. Men några sådana är inte i sikte. Tvärtom har inte minst den tyska regeringen understrukit att den nya unionen inte får bli någon "subventionsunion".

Eller med andra ord: man vill ha en gemensam valuta för länder och regioner med vitt skilda produktionsförutsättningar utan utjämnande ekonomiska bidrag av betydelse. Hela anpassningsbördan kommer därmed att läggas på arbetstagarna.

Den planerade europeiska centralbanken (ECB) blir historiskt sett en helt unik institution - en centralbank med vittgående makt, men utan ansvarsförhållanden till ett omgivande samhälle.

Påhittet att penningpolitiken skulle vara en rent teknisk fråga, med bara ett enda angivet mål, nämligen prisstabilitet, saknar alla paralleller. Så är det förvisso inte i USA eller Japan - och så fungerar i praktiken inte ens den tyska centralbanken, trots alla deklarationer.

Den amerikanske ekonomen Paul Krugman påpekade i en artikel (Economist 31 augusti 1996) att allacentralbanker agerar i ett politiskt sammanhang i vilken tillväxt är ett lika viktigt mål som prisstabilitet. Centralbankerna måste ta hänsyn till detta - och gör det också (inte minst Federal Reserve).

Men EMU-banken (ECB) saknar en sådan politisk kontext och politiken kommer därför att bestämmas av de officiösa doktrinerna och de oavsättliga bankdirektörerna. Detta kommer enligt Krugman att driva upp arbetslösheten än mer. Därtill kommer de olyckliga följderna av att man vill låsa också budget- och finanspolitiken till mekanistiska modeller.

Också Calmfors noterar i sin utredning att ECB skulle bli unikt oberoende och i princip endast styras av prisstabilitetsmålet.

Som ekonomiskt projekt ter sig EMU således äventyrligt, med begränsade fördelar men stora risker. Att det ändå frenetiskt drivs vidare har framför allt rent politiska bevekelsegrunder och mål och nu har det dessutom blivit ett prestigeprojekt. Det betraktades av sina påskyndare som en väg mot den stora europeiska politiska unionen.

Den franska elit som drev projektet under 80-talet var övertygad om att det var enda vägen att "binda in" Tyskland och tesen fick en större styrka genom det tyska enandet. Det tyska politiska etablissemanget - framför allt Kohl - såg också projektet som "historiskt"; det skulle undanröja grannarnas oro för följderna av det tyska enandet och definitivt inlemma Tyskland i Europa.

Den tyska regeringen kunde bejaka projektet i övertygelsen att det ändå i grunden skulle modelleras efter de tyska kraven. Och nu är vi där. Men EMU är inte mer populärt i Tyskland än på andra håll och det säljs därför i den tyska inrikespolitiken som ett fullföljande av tysk politik på europeisk nivå. Det är inte längre tal om att Tyskland skall bli europeiskt utan att Europa skall bli tyskt, det vill säga föra den ekonomiska politik som Tyskland i grunden bestämmer. Det är också dessa tyska anspråk som mer än något annat har drivit upp den franska opinionen.

Det förefaller således som om EMU också politiskt leder till följder som är motsatta de man önskat eller utlovat. Den politik som skulle leda till att Tyskland "bands in" tycks snarare leda till att Tyskland dominerar än mer. Den monetära unionen skulle leda till ökad politisk och ekonomisk stabilitet men det är mycket som tyder på att den snarare kommer att leda till ökade konfrontationer: inom länderna med starka protester mot den förda politiken, mellan länderna när deras intressen kommer i kläm och mellan regioner som utvecklas olika.

Den politiska union som EMU tänks leda fram till har som yttersta mål att stärka demokratin. Men EMU kommer sannolikt att genomföras i strid med folkmajoritetens uppfattning i flertalet av de aktuella medlemsländerna. Misstroendet viftas undan som uttryck för "populistiska" reaktioner: folk förstår inte sitt eget bästa. Det är sannerligen jakobinsk politik, lyckligtvis utan giljotin.

Men inte nog därmed. EMU innebär avsiktligt en försvagning av demokratins principer och praxis genom att man vill ersätta ett politiskt ansvarstagande med mekanistiska system och oavsättliga bankdirektörer. Denna begränsning utvidgas till att delvis täcka finanspolitiken genom "soliditetspakterna".

Sanningen är att en gemensam valuta och demokrati och ekonomisk utjämning mellan regioner kräver en verklig federation - och en sådan vill ingen regering ha. Projektets påskyndare vill över huvud taget inte låtsas om dessa djupa inre motsättningar.

Det finns farliga tendenser i Europa i dag, inklusive Sverige. Den ökande arbetslösheten och de sociala försämringarna ökar spänningarna mellan Europas vinnare och förlorare, både mellan klasser och regioner. Invandrarhatet och rasismen har inte mildrats, tvärtom. En nygammal nationalism eller regionalism har fått liv och i en rad länder pågår en tvivelaktig "identitetsjakt".

Allt detta är utmaningar som det politiska systemet borde möta konstruktivt, också genom europeiskt samarbete.

Det finns mycket som skulle kunna göras på europeisk nivå för att leda utvecklingen i mer gynnsam riktning. Sysselsättning, miljö och utvidgningen österut borde stå i förgrunden.

Men EMU tar det mesta av den politiska kraften. Det är tragiskt att fixeringen vid EMU och dess tidtabeller har tillåtits ta över en mer pragmatisk europeisk integrationspolitik, en politik som omsorgsfullt vårdar gjorda framsteg, som tillåter och främjar en godartad pluralism i samarbetets ram och som inte med hänvisning till "globalism" eller "historien" vill stöpa allt i samma form.

Unionens förverkligande upphöjs till en fråga om krig eller fred, EMU är en ödesuppgift. Det är just den sortens retorik och falska historiska analogier som fört nationer och hela kontinenter i olycka.

De ledande europeiska regeringarna har avlägsnat sig från den reformistiska politikens grundregel, nämligen att samhällsbyggande bör ske stegvis och att stora utopiska mål inte får gå ut över de levande generationerna. Det borde i högsta grad gälla det europeiska bygget. Att över huvudet på människorna försöka driva fram en politisk union genom en valutaunion framstår för mig som fullständigt bakvänt och ett exempel på en utopisk social ingenjörskonst av sämsta märke.

CARL THAM

SvD-ledare 97-01-26

Välkommen hem, Carl!

Carl Bildt är kroppsligen kvar i Sarajevo. Men mentalt håller han uppenbarligen på att flytta hem. Han har återupptagit sina elektroniska veckobrev. Och i det senaste är han tillbaka i svensk politik.

Det är bra. Spänningsfältet i svensk politik har alltför länge bestämts med Göran Persson och Gudrun Schyman som yttre poler och med Olof Johansson någonstans mitt emellan. Där har debatten förts och där har makten utövats.

Det är dags att försöka åstadkomma en rejäl högerförskjutning.

I sitt senaste veckobrev gör Carl Bildt ett aktningsvärt försök att flytta hela debatten till höger. Han ger sig närmare bestämt på Svenska Dagbladet. Han buntar ihop oss med Sten Johansson och andra EU-motståndare. Und man merkt die Absicht. Den är densamma som en gång Lars Ekborg hade.

Ingen läsare lär bli förvånad över att det är EMU som är på tapeten. I Bildts föreställningsvärld finns egentligen bara ett slags EMU-motståndare, de som också är emot EU. Så här skriver Bildt i sitt veckobrev:

"Integration och samarbete ses som hinder för en särväg. Med svagare länkar till omvärlden skulle vi få starkare möjligheter att göra som vi själva vill. Därför inget EU och inget EMU. Integrationsskeptiker till vänster och höger finner sakta varandra."

Det är, försiktigt uttryckt, en missuppfattning att SvD:s plädering för decentraliserat beslutsfattande och institutionell konkurrens, snarare än för centraliserad harmonisering, skulle basera sig i en tro på den svenska samhällsmodellens överlägsenhet.

Tankegången är inte, som Carl Bildt tolkar den i sitt veckobrev, "ett nationalismens credo" som går ut på att "vi skall minsann visa de andra att vi är bättre, och därmed kommer de förr eller senare att tvingas rätta sig efter oss."

Den som med något större omsorg har följt svensk debatt inser, eller snarare vet, att vårt argument är det rakt motsatta. Om Sverige inte lär av omvärlden är risken stor för att vårt land förvandlas till en fattig avkrok.

En långt driven likriktning av olika offentliga system i Europa riskerar att konservera det som från socialdemokratiskt håll allt oftare omtalas som "den

europeiska välfärdsmodellen".

Institutionell konkurrens - dvs att olika länder har olika skattesystem, välfärdsanordningar, arbetsmarknadsregler m m - är ytterst en kunskapsprocess där konkurrensen sporrar till lärande utifrån framgångar och misstag, egna och andras.

Precis på samma sätt som konkurrens sporrar en företagare att producera billigare och bättre, eller en student att läsa ännu en bok.

Institutionell konkurrens som en sådan källa till förändring och förbättring är en etablerad tanke i modern forskning och ägnades t ex två kapitel i förra årets konjunkturrådsrapport från SNS.

Att en sund konkurrens av detta slag skulle försvaga eller att den skulle "splittra upp Europa" ter sig osannolikt. Två av de mest dynamiska områdena i världen, USA och Ostasien, tycks tvärtom drivas framåt inte minst av institutionell

konkurrens utan att för den skull vara särskilt drabbade av fientlighet vare sig internt eller sinsemellan. De sydostasiatiska tigrarna har genom exemplets makt lärt sina grannar hur viktigt det är med frihandel och respekt för äganderätten.

Det är dock sant att god konkurrens inte kan ske i ett rättsligt vakuum. Den kräver ramar. En fungerande marknad kräver t ex en rättsstat som garanterar att ingångna kontrakt hålls. Liknande resonemang gäller för institutionell konkurrens.

EU är, som Carl Bildt påpekar, ett fredsprojekt. Just därför är det så viktigt att försvara och just därför är det ett sådant utmärkt ramverk för institutionell konkurrens. Kan EU fylla sin huvudfunktion har den mest destruktiva formen av institutionell konkurrens - våld mellan stater - uteslutits.

Kan EU-samarbetet därtill hindra nationella regeringar från att t ex subventionera inhemska företag eller stänga ute utländska företag från sina marknader är det ännu bättre. Det skapar en spelplan för god konkurrens, institutionell och annan.

Men går samarbetet om vilka regler som skall gälla och vilken politik som skall föras för långt, avstannar konkurrensen.

Var denna gräns går kan inte exakt fastställas, av det enkla skälet att ingen sådan exakt gräns existerar. Det är i frågan om var denna gräns går - och EMU:s påverkan härvidlag - som SvD och Carl Bildt uppenbarligen är oense.

Och varför förvånas över denna oenighet. Svaren är inte självklara. Det finns inte heller uppenbart "riktiga" eller "felaktiga" ståndpunkter i just dessa frågor med ledning av politisk ideologi.

Men oavsett vilken åsikt man hyser i de frågor som rör EMU måste det vara lika fel att blunda för de risker detta och andra harmoniseringsprojekt för med sig som att blunda för de fördelar de kan innebära.

Det krävs ett ärligt försök till realistisk analys av den verklighet, politisk och annan, som omger EMU.

Veckobrev från Carl Bildt vecka 4/1997

utdrag

...

Europa-debatten i Sverige försöker jag att följa - om än med stigande förvåning,, ibland blandad med förfäran. Få länder förefaller mig i dag att ha en sån icke-europeisk debatt om den europeiska framtiden som Sverige.

I måndagens tidningar - det tar sin tid att få allt - kunde jag ta del av dels en ledare i SvD om EMU-frågan och dels en debattartikel i DN i samma ämne av Sten Johansson. Den senare förordade nu en "ordnad reträtt" från medlemskapet i EU om vi inte fick möjlighet att föra en politik med stora budgetunderskott i den förlegade tron att detta är ett sätt att komma tillrätta med arbetslösheten. Och den förra förbannade hela tanken på den europeiska och monetära unionen i och med att den skulle leda också till en skatteunion och därmed förhindra en "institutionell konkurrens" mellan länderna.

Trots vissa skillnader var argumentationen således densamma. Integrationen och samarbetet ses som hinder för en särväg. Med svagare länkar till omvärlden skulle vi få starkare möjligheter att göra som vi själva vill. Därför inget EU och inget EMU. Integrationsskeptiker till vänster och höger finner sakta varandra.

SvD:s ledare hade sina intressanta drag. Utgångspunkten var en artikel i brittiska Independent som hävdade att det fanns hemliga tysk-franska planer på att åstadkomma en skatteharmonisering efter EMU. Och detta var, enligt SvD, någonting som måste leda till att även EMU förkastades. Förekomsten av dessa hemliga planer förnekades omedelbart. Artikeln var mera en spekulation än en rapport. Men för SvD var detta ointressant. Med samma glöd som jag minns EU-motståndarna i folkomröstningsdebatten hävda att även om bisarra tidningsartiklar om hemliga EU-planer på att skaffa kärnvapen hade förnekats, låg sådana planer i alla fall i utvecklingens förlängning, och var ett starkt argument för att säga nej till alltihopa, hävdade SvD nu att även om uppgifterna dementerats, låg de i alla fall i utvecklingens förlängning, och borde ty följande leda till ett nej till deltagande i det tredje steget i EMU.

Så talar de som ständigt anpassar verkligheten efter sina förutfattade meningar. Sakfrågan - leder en monetär union till en skatteunion? - borde kunna klaras ut relativt snabbt. Om brittiska tidningar skall vara sanningsvittnen kunde SvD t ex ha läst ledaren förra fredagen i just detta ämne i välinformerade Financial Times. "Forget the possibility that membership of EMU would drag the UK into fiscal harmonization by majority vote. Forget also the idea that there is a special relationship between EMU and tax harmonization." Så är det med den saken.

Den verkliga frågan, menar FT, är om det inte på sikt kommer att behövas större överföringar över EU-budgeten mellan olika delar av unionen när ekonomierna integreras allt mer. Och själv tillhör jag dem som redan för några år sedan skrev att jag trodde att den nuvarande andelen på ca 1,2% av BNP i de olika länderna som går till olika utgifterna på EU-nivån på sikt kommer att behöva att krypa upp mot ca 2,0%. Med tanke på att de samlade offentliga utgifterna i Sverige ligger kring ca 60% av BNP är det en förändring som knappt kommer att vara märkbar, samtidigt som den kommer att ge väsentligt större möjligheter till effektiv europeisk politik inte minst efter utvidgningen.

Grundtemat i SvD är emellertid att det är bättre med "institutionell konkurrens" än med institutionell samverkan i Europa, och att man därför skall hålla igen med integration och samverkan. Det är en lite mer sofistikerad variant av nationalismens credo genom seklerna - vi skall minsann visa de andra att vi är bättre, och därmed kommer de förr eller senare att tvingas till att rätta sig efter oss.

Men den linjen är politiskt farlig och ekonomiskt felaktig i den nya tid vi är på väg in i. Politiskt farlig därför att den i grunden äventyrar den fredsstabilisering som är integrationspolitikens yttersta och viktigaste syfte. Och ekonomiskt felaktig i och med att den splittrar upp Europa i ett läge där konkurrensen mellan olika delar av den snabbt förändrade globala ekonomin kräver en starkare samverkan för att ge bättre och starkare förutsättningar för de europeiska ekonomiernas och företagens utveckling.

Det är ingen tillfällighet att så gott som alla som sysslar med företagande och handel över gränserna - från Percy Barnevik i ABB över småföretagarnas företrädare till Hans Jonsson i LRF - är så tydligt för svenskt deltagande i tredje steget i den ekonomiska och monetära unionen.

Skulle Sverige ägna sig åt "institutionell konkurrens" genom att skära sig bort från samverkans möjligheter fruktar jag att vi snabbt skulle tillhöra förlorarnas skara. Jag tror att våra möjligheter att få igenom den institutionella förnyelse som Sverige så väl behöver är långt bättre om vi gör det inom samverkans ram än om vi ägnar åt oss en nationell Alleingang.

Sten Johanssons artikel visar förvisso vart den politiska och ekonomiska utvecklingen snabbt skulle riskera att driva hän i en sådan situation. Men det är inte det avgörande argumentet.

Avgörande för mig förblir att en steg för steg utbyggd samverkan är den bästa garanten för fred och förbättrade utvecklingsförutsättningar i Europa i dess helhet. Frågan om denna samverkan går för långt kommer, enligt min mening, inte att infinna sig på länge.

Min vecka har ägnats åt att - med freden ständigt för ögonen - försöka att bygga institutionell samverkan i denna del av Europa. I måndags möte i Geneve där vi tillsammans med UNHCR satte upp en grupp för att samordna flyktingåtervändande och konkreta ekonomiska återuppbyggnadsprojekt. Tisdag min styrgrupp i Bryssel med dagslång diskussion för att samordna det internationella agerandet i viktiga frågor under de närmaste månaderna. Onsdag möte i Haag med holländske utrikesministern Van Mierlo för att gå igenom balkanagendan för EU:s ordförandeskap under detta halvår. Torsdag långt sammanträde här i Sarajevo med hela den nya gemensamma regeringen för att gå igenom en rad olika utkast till nya lagar som mitt kontor tagit fram och som vi skall försöka få beslut på under de närmaste veckorna. Och fredag upp till Banja Luka för att där ha överläggningar i en rad ärenden med den bosnienserbiska ledningen.

...

Anita Gradin , EU-kommissionär på DN Debatt 97-01-23

utdrag

...

Debatten i Europa handlar i dag om hur många och vilka länder som kommer att delta i EMU. Jag hoppas att det blir så många medlemsländer som möjligt som har den ekonomiska förmåganoch den politiska viljan att vara bland de första medlemmarna när EMU startar den 1 januari 1999.
Samtidigt vill jag understryka att EMU är en komplex fråga attta ställning till. Jag har själv funderat mycket på både ekonomiska och politiska effekter av en gemensam valuta. Jag har full förståelse för dem som vänder och vrider på argumenten. Det har jag själv gjort. Det finns uppenbara fördelar med EMU men också osäkerhet. Men det är viktigt i debatten att sätta in EMU i dess rätta sammanhang och ge frågan rimliga proportioner.

För mig är EMU en byggsten i det gemensamma europeiska huset. Det är ett viktigt politiskt och ekonomiskt åtagande för att ytterligare fördjupa samarbetet mellan Europas länder och folk. En varaktig fred i Europa kan inte tas förgiven. Vi måste med alla medel fortsätta ansträngningarna för att uppnå och befästa en fredlig utveckling.

Det är detta EU ytterst handlar om: att på område efter område knyta länderna allt närmare varandra.

En gemensam valuta ökar den ekonomiska integrationen mellan medlemsländerna. Den blir en stabil grund att stå på och öppnar dörren för utvidgningen till Öst- och Centraleuropa.

Allt detta hänger ihop. Jag ser den ekonomiska monetära unionen som en naturlig och konsekvent utveckling av det ekonomiska samarbetet.

Ingen i verklig mening gemensam marknad utan en gemensam valuta.

Inget verkligt politiskt samarbete utan först ett ekonomiskt.

Man bör också ha i åtanke att de länder som bildar EMU och på så sätt utvecklar den europeiska integrationen sannolikt får ett större politiskt inflytande över det framtida europeiska samarbetet än de som väljer att stå utanför.

En av de mest påtagliga fördelarna med en gemensam valuta är att den underlättar den gemensamma marknaden. Förutsättningarna för handel med varor och tjänster ökar. Transaktionskostnader minskar och euron skapar stabilare och robustare spelregler.

Det har betydelse också i det stora, globala perspektivet när europeiska varor ska hävda sig på världsmarknaden.

...

Den höga arbetslösheten är det allvarligaste sociala ochekonomiska problemet vi har att bemästra i Europa i dag. Det drabbar alla fruktansvärt hårt. Ända sedan mina barn- och ungdomsår i ett brukssamhälle i Västerbotten har jag på nära håll kunnat se vad arbetslöshet och ekonomiska och sociala orättvisor innebär.

För mig har det alltid varit en självklar uppgift att aktivt arbeta för ett mera demokratiskt och jämställt samhälle där alla - män och kvinnor, infödda och invandrare - ges chansen tillett gott liv. Men jag vet också att de social- och sysselsättningspolitiska målen faller platt till marken som tomma ballonger om de inte bärs upp av en varaktigt stark och stabil ekonomi.
De svåraste ekonomiska hindren för tillväxt och ökad sysselsättning har under senare år varit de höga realräntorna och oro och osäkerhet på valutamarknaderna.

För att främja tillväxt och varaktig sysselsättning behövs ekonomisk stabilitet och låga räntor.
Just stabilitet är vad EMU syftar till.

Stabila priser och sunda offentliga finanser så att budgetpolitiken kan koncentreras på viktiga frågor som till exempel sysselsättning i stället för räntebetalningar på statsskulden.

Men det finns också ett socialt pris för budgetbesparingar. Många europeiska medborgare känner nu av smärtsamma nedskärningar i de offentliga utgifts-systemen när medlemsländerna sanerar sina budgetar.

Jag kan mycket väl förstå dem som tycker att besparingarna och åtstramningarna har varit ett högt pris att betala för att vi ska få ordning i statsfinanserna.

Däremot är det en öppen fråga huruvida EMU:s tidtabell och medlemsländernas ansträngningar att fullfölja konvergenskriterierna har påskyndat omstruktureringarna av ekonomierna i alltför snabb takt.

En annan fråga som man kan ställa sig är hur arbetsmarknaden kommer att reagera på den nya situationen med stabila växelkurser. Det återstår att se.

En hörnsten i EMU är att den nya europeiska centralbanken (ECB) ska ta hand om penningpolitiken. Det var i själva verket en av utgångspunkterna när valutaunionen konstruerades. En självständig centralbankpå europeisk nivå får stor trovärdighet närdet gäller att hålla inflationen nere. Men vad betyder det i praktiken?

Får banken alltför stort inflytandeoch vad händer med den demokratiska kontrollen?

Detta är viktiga frågor att diskutera och alla svar har vi inte ännu.

För egen del anser jag dock att farhågorna är lite överdrivna.

...

Den nya europeiska banken är oberoende men det finns möjligheter till politisk kontroll. Banken måste exempelvis varje år redovisa sin verksamhet inför Europaparlamentet som dessutom kan kalla bankens ledamöter till utfrågningar. Jag är övertygad om att de folkvalda Europaparlamentarikerna kommer att ta väl vara på dessa kontrollmöjligheter.

Över huvud taget tror jag att oron som har framförts i debatten om att EMU kommer att leda till ett betydligt mera federalistiskt Europa är överdriven.

...

Jacob Wallenberg i radion 97-01-18, enligt DI 97-01-20

"Jag har själv inte beslutat mig för vad min ståndpunkt är. Jag vill lära mig mera. Jag vill lära mig att förstå vad det här betyder, sen skall jag fatta mitt beslut."

Carl Jeding är en ung ekonom-historiker, för närvarande verksam i Oxford University (St Antonys College) på ett prins Bertil-stipendium. Hans forskningsintresse gäller internationella regleringar. Avhandlingsämne: regleringar av den europeiska telekommunikationsmarknaden.

Carl Jeding i SvD (Anders Björnssons lärda sida) 97-01-17

Vid ett flertal tillfällen i Europas historia har monetära unioner setts som ett första steg mot politisk union eller nationellt enande.

De fem exempel på monetära unioner i Europa som ges av 1800-talshistorien visar att monetära unioner i sig inte ger stabilitet för vare sig priser, räntenivåer eller mellanstatliga relationer. I de fall där man kan tala om "lyckade" monetära unioner har ett monetärt enande föregått ett nationellt politiskt enande av stater, något som knappast är okontroversiellt i debatten om EMU.

Diskussionen om för- och nackdelarna med en europeisk monetär union bygger, anser jag, på en närsynt analys av penningpolitikens roll som politiskt instrument.

De tidigare fallen av monetära unioner Europa visar att externa chocker sätter en stark press på staterna att använda penningpolitiken för att handskas med problemen. Inom en union med olika ekonomisk struktur och konjunktur kommer unionen som helhet att drabbas något hårdare av en extern chock än om man kunnat föra en differentierad penningpolitik.

De områden som utsätts mest direkt för chocken kommer att drabbas mycket hårdare.

...

Hur hade Europa klarat sig under mellankrigstiden med ett gemensamt monetärt system?

Det kontrafaktiska exemplet antar att det när världsdepressionen slog till fanns en gemensam räntepolitik mellan Frankrike, Storbritannien och Tyskland, samt fasta växelkurser mellan dessa ekonomier med en rörlig växelkurs gentemot USA. Det utgår vidare från att alla fyra staterna fortsatte att föra av varandra oberoende finanspolitik utan samarbete med varandra.

Dessa är enkla effekter av skapandet av en gemensam europeisk valuta.

...

Kort sagt: även med optimal politik blir chocker som den stora trettiotalsdepressionen katastrofala med monetär union.

Om däremot alla fyra ekonomierna hade lämnat guldstandarden 1929 blir den första slutsatsen att Europa hade klarat sig väsentligt bättre (återigen under antagandet att man fört en optimal politik), genom en större frihet för politiska åtgärder. Storbritannien (den öppnaste av ekonomierna) tjänar mest på större frihet för växelkurs- och ränteförändringar.

...

Erfarenheterna från 1800-talet visar att särskilda monetära institutioner inte är särskilt intimt sammanläkande med stabilitet för priser, räntenivåer eller växelkurser. Inte heller kan sådana institutioner garantera en långsiktigt hållbar politik.

Vidare: även om monetära unioner kan föregå politiskt enande utesluter de inte militära konflikter. Monetära unioner var varken nödvändiga eller tillräckliga förutsättningar för frihandelsområden eller tullunioner.

De monetära unioner som varade längst var de minst ambitiösa; de sammanförde liknande ekonomier där de förväntade handelsvinsterna var små.

Tolkningen av mellankrigsåren antyder att en monetär union medför stora belastningar när oväntade förändringar i utbud eller efterfrågan uppstår i ett område inom unionen.

Om vi skall ha någon lärdom av detta bör den mana till tacksamhet (RE: det står så i tidningen, men sannolikt står det "tveksamhet" i manuset) inför tanken att överge växelkursfluktuationer som ett sista hjälpmedel för den ekonomiska politiken, i synnerhet när de europeiska ekonomierna är strukturellt olika och när deras arbetslöshetsnivåer varierar så mycket som de gör i dag.

Martin Feldstein ref i DN 97-01-16 reporter Johan Schück

Europa har anledning att, ännu en gång, tänka över effekterna av en valutaunion, anser han:

- Skälen för EMU är politiska och väger kanske tillrräckligt tungt. Men valutaunionen medför inga ekonomiska vinster, utan har tvärtom en kostnad. Den förhindrar inte endast en självständig penningpolitik, i förlängningen ges inte heller utrymme för en oberoende skattepolitik på nationell nivå.

Johan Hakelius i SvD 97-01-18

DN, Zaremba, Soros och relevansen

Dagens Nyheters kulturskribent Maciej Zaremba har ryckt ut till försvar för sin nye läromästare, spekulanten George Soros, och går till angrepp mot mina synpunkter (16/1) på den gigantiska Soros-artikel DN införde i onsdags.Till skillnad från Friedrich Hayek vars förnuftskritik Soros, sannolikt ovetandes, anammar - är Soros en god människa. Ja, det står inte precis så, men ett lösryckt Hayek-citat illustrerat med en bild på svältande afrikanska barn ger en tydlig vink om vad Zaremba vill ha sagt.

Nå, att Zaremba väljer att låta kniven gå på denna ledd är förståeligt. Skulle han ägnat sig åt det som var huvudpoängen i den artikel han bemöter skulle han ha tvingats ställa Hayeks förnufts- och rationalitetskritik mot Soros suddiga kopia.

En sådan jämförelse skulle ha gjort klart att DN:s tresidiga Sorosspecial uteslutande motiverades av författarens status som fantasikittlande kändis.

Dessutom skulle Zaremba dels ha tvingats förklara hur Soros analys leder fram till de slutsatser DN tycker sig se i hans text (DN:s kulturredaktion alltså. DN:s ledarredaktion gör en helt annan tolkning), dels tvingats läsa de relevanta Hayek-texter jag hänvisade till.

Nu dammade Zaremba i stället av "Det stora misstaget", en bok som innehåller en erkänt spekulativ teori om moralens evolutionära utveckling.

Jag har ingen aning om vad George Soros har för syn på moralens uppkomst. Om han har en är det naturligtvis fullt möjligt att den är klokare än Hayeks. Men nu var det, så vitt det gick att avgöra, inte det Soros artikel handlade om, utan om det mänskliga förnuftets begränsningar och nationalekonomins vetenskapliga anspråk.

Att Zaremba ändå väljer att citera några ord ur just "Det stora misstaget" kan förstås ha en enkel förklaring: att det är den enda bok av Hayek han läst.

Den teorin spricker tyvärr på att "citatet" - en mening från en sida, en halv från en annan - är missvisande. Zaremba avser att med hjälp av det hopplockade citatet visa att Hayek var en socialdarwinisi som ansåg det riktigt att fattiga människor i u-länderna svälter ihjäl.

Även även om Hayeks resonemang i detta stycke mycket väl kan ifrågasättas handlar det om något annat: att västvärlden skapar större problem än den löser om den tror att regional kulturell och ekonomisk utveckling kan ersättas med global fördelningspolitik.

Att George Soros, som satsat många miljoner just på regional utveckling i riktning mot västlig demokrati och marknadsekonomi, i motsats till Hayek skulle vara en stor vän av rena resursöverföringar ter sig osannolikt.

Om Zaremba vill ifrågasätta innehållet i min artikel skulle det vara betydligt mer intressant om han bekvämade sig till att läsa de texter jag åberopade, istället för dem han råkar ha i bokhyllan.

Och om han prompt vill diskutera någon annan text än de jag stödde mig på så går väl det bra, även om mina åsikter då sannolikt är okända för honom eftersom jag inte är obrottsligt lojal med varje ord Hayek satt på pränt. (Jag skulle på motsvarande sätt inte våga ta för givet att Zaremba står bakom Soros hundramiljonerkronorssatsning på rörelsen för narkotikalegalisering i USA.)

Under alla omständigheter skulle det underlätta om Zaremba åtminstone läste de texter han själv valt först.

(Maciej Zaremba försvarar DN:s två rubriker i Sorosutgåvan, "Kapitalismen som hot" och "Kapitalismen hotar demokratin", med att Soros orginalrubrik var "The capitalist threat". Det styrker min misstanke om att DN:skultursida behöver hjälp med översättningen.)

Maciej Zaremba i DN 97-01-17

"Om Soros, Hayek och Hakelius"

SVENSKA DAGBLADETS ledarskribent Johan Hakelius beklagar att onsdagens kultursida i DN upptogs av George Soros kritik av låt-gå-liberalismen. Soros tankar är så välkända och uttjatade och hans slutsatser så kantiga, menar Hakelius, att läsaren mår bäst av att inte läsa artikeln. Mycket bättre mår man av att studera Friedrich Hayek, vars tankar Soros troget upprepar, antyder Hakelius, som ägnar en tredjedel av ledarsidan åt att inskärpa den saken. Anmärkningsvärt mycket väsen således för ett tröttsamt ingenting.

Men om Soros bara upprepar vad Hakelius läromästare Hayek sagt, borde ju Hakelius vara glad?

Det är just där som skon klämmer. Ett huvudtema i George Soros artikel är kritiken av den socialdarwinism som ofta åberopas till stöd för låt-gå-kapitalismen. Att marknadsmekanismen är bra - det vill säga bättre än andra kända system - behöver vi kanske inte tvista om. Men vad är den bra för? Här öppnar sig i själva verket en filosofisk avgrund mellan Soros och Hayek och sannolikt också mellan Hakelius och mig.

Hayek har tillämpat evolutionsteorin på den mänskliga historien för att man ska förstå mekanismerna bakom kapitalismens framväxt. Det har visat sig vara en mycket fruktbar metod. Men sedan gick Friedrich Hayek längre än så. Omärkligt blev instrumentet norm och medlet mål. Darwinismen var inte bra bara för att förklara vad som hänt, den började leverera moraliska rättesnören av föga civiliserad sort.

Här ett argument för att inte sända livsmedel till hungerdrabbade områden:

"Om vi inte ingriper, kommer enbart de befolkningar att öka som kan försörja sig själva. Genom att hjälpa befolkningar som den i Sahel-zonen att växa väcker de avancerade länderna förväntningar och skapar förhållanden som innebär förpliktelser från deras sida som de förr eller senare sannolikt inte kommer att kunna uppfylla - allvarliga problem kan uppstå om vi urskillningslöst försöker rädda alla människoliv överallt..."

Ur "Det stora misstaget" sid 165-166.

Soros inställning är den rakt motsatta. Marknadsmekanismen är en utmärkt mekanism, men ingen religion. Den skall värderas efter sina effekter.

Maciej Zaremba

PS. Johan Hakelius klandrar DN:s rubriksättning, som han insinuerar förvrider Soros budskap. "Kapitalismen som hot" och "Kapitalismen hotar demokratin" stod det på kultursidorna. "The capitalist threat" kallade George Soros sin artikel i original.

Rolf Englund på Internet 97-01-17

En gemensam valuta är först och främst gemensam

När man på sin tid diskuterade den historiska frågan om man borde införa socialism, eller inte, var det ett vanligt debattknep att ställa den utopiska socialismen mot den faktiskt existerande kapitalismen.

Det skall väl erkännas att vi på vår kant, som inte ville ha socialism, då och då hemföll åt att jämföra den perfekt fungerande marknaden med tillvaron i Stalins slavläger.

Övertygande, men knappast så där enormt knivskarpt intellektuellt.

I debatten om den historiska frågan om man bör införa en gemensam valuta, eller inte, används ofta ett liknande debattknep.

Vi på vår kant säger att det leder till ett federalt Europa och bortser från att en gemensam valuta kan ha vissa fördelar, som t ex lägre växlingskostnader.

De som vill ha en gemensam valuta (They are not more European than we are. They are just more federal.) ställer frågan om vi vill behålla en inflationsvaluta som den svenska kronan eller om vi vill ha en stark, stabil gemensam valuta, som den tyska D-marken är, eller i varje fall har varit.

Det kan bli så att en eventuell gemensam europeisk valuta kommer att bli en sådan valuta.

Det kan också blir så att den inte blir så.

Man kan - och bör - diskutera vilken avvägning mellan inflation och tillväxt som är möjlig och önksvärd att göra. Och om vad man tror kommer att hända med en eventuell euro, där man lägger samman franska franc, tyska D-mark, italienska Lira och portugisiska escudos med mera.

Men man bör framförallt diskutera om det är bra eller dåligt - i olika avseenden - att ha en gemensam valuta.

För det är det frågan gäller.

Robert J. Samuelson om EMU

Robert J. Samuelson har skrivit att en gemensam europeisk valuta är ''a lunatic (vansinnig, sinnessjuk) idé som är ''bad for Europe'' and kan bli ''bad for America and everyone else''. (International Herald Tribune 97-01-09).

Häremot invänder Roy Denman, f d företrädare för EU-kommissionen i Washington, under rubriken "Yes, America, a Single Currency for the Coming Superpower". Han avvisar Samuelson uppfattning att en gemensam europeisk valuta skulle utlösa en global protektionism. ''Precisely the opposite is likely." Han avvisar med förakt Samuelsons argument "the old chestnut" (den gamla skåpmaten) - om arbetskraftens rörlighet. "Without this American characteristic, it is argued, a single currency cannot function. But labor mobility is less essential in Europe because of a greater geographical diversity of industry."

(International Herald Tribune 97-01-16)

Johan Hakelius i SvD 97-01-16 om George Soros

Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser, sade Dr Johnson. Och apropå det är nog vägen till finansmiljardären och filantropen George Soros vid det här laget stenlagd med nedtrampade opinionsbildare. Sådana som försökt slå sig fram för att sluta honom i sin famn men överraskats av en hord kollegor på väg åt motsatt håll....forts.

DN-ledare 97-01-16

George Soros varning

utdrag

Finansmannen George Soros artikel i onsdagens DN är ett betydelsefullt inlägg i den internationella debatten om ekonomi, politik och medborgerlighet.

Soros huvudbudskap är att våra demokratier bör bygga på det öppna samhällets idé. Den innefattar rätten för individer att starta och driva företag - utan rätten till initiativ och frivilliga kontrakt är samhället inte öppet. Men den gör inte marknadsekonomin till enda bärande princip eller dess utformning till en fast och sluten sanning.
Ett gott samhälle måste också ha värdegrunder som inte skapas i ekonomin. Det främsta skälet för marknaden är inte att den skulle vara perfekt, det är den inte, utan att den ger mekanismer för många försök och experiment.

Den österrikiska ekonomskolan bygger till skillnad från den dominerande anglosaxiska just på det öppna samhällets grundföreställning, om informationens och kunskapens ofullständighet. Soros är träffande i sin kritik av de ekonomriktningar som förväxlar deduktiva resonemang byggda på teoretiska axiom med empirisk verklighet.
När George Soros känt behov att varna för kapitalistisk övertro är det inte bara utifrån filosofisk beläsenhet. Dels har han gjort egna erfarenheter på den internationella kapitalmarknaden. Dels bor han i USA och är samtidigt starkt engagerad i de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa.
Den första erfarenheten har lett Soros till en alltmer kritisk hållning inför dem som hävdar att de nya kapital- och valutamarknaderna alltid är rationella och samhälleligt effektiva. Följa John-beteendet, att aktörer bedömer andra aktörer lika mycket som fundamenta i den reala ekonomin, är en av de mekanismer som gör att skadliga finansbubblor kan uppstå och att valutor under långa perioder kan vara värderade utan varje rimligt samband med relativ konkurrenskraft.

Assar Lindbeck har visat hur förhållandet mellan två tunga valutor under flera år kan avvika så mycket som uppåt 60 procent från en beräknad jämviktskurs (vad ekonomer kallar "overshooting" eller "undershooting").
...

Likväl är Soros analys intressant och uppfordrande även för oss. Dels ger den ett indirekt stöd för tanken på valutasamarbete i Europa; den dagliga marknadsprissättningen av tiotals småvalutor är inte så rationell som en del ekonomer hävdar.

Dels lyfter den fram behovet av medborgare och organisationer som agerar för idéer. Några måste argumentera för allmänintresset i internationella handelsförhandlingar, inte bara för nationers snävt tolkade egenintressen (Soros kritik mot att göra nationer, inte universella idéer, till huvudbegrepp drabbar för övrigt även den småstatsdoktrin som så starkt präglat svenskt utrikespolitiskt agerande, särskilt under Olof Palmes tid).

...

Arbetet Måndag 13 januari 1997

Dags att bekänna färg Men Åsbrink vore en dålig ja-general i EMU-frågan

I lördags efterlyste Metalls Göran Johnsson en tydlig frontfigur för den EMU-positiva linjen i arbetarrörelsen. Även om vi är skeptiska till EMU-medlemskap finns det skäl att välkomna Johnssons utspel. Det är hög tid att den förutsättningslösa diskussionen i arbetarrörelsen, som syftat till att bena upp EMU-frågans för- och nackdelar, går in i ett ställningstagandeskede.....

Stig Brattström i SvD 97-01-13

utdrag

... Sverige har fått en ekonomisk chock. Det räcker med att läsa den målande beskrivningen i statsminister Göran Perssons artikel på SvD Brännpunkt den 29 december. Det "andliga" klimatet landet har påverkats negativt. Pessimism och håglöshet breder ut sig.

Det behöver inte vara så här. Det står fortfarande i vår förmåga att få landet på rätt köl, att vända den onda cirkeln. Vi har visat framfötterna förut, klorna med när det krävts..... .

Agne Gustafsson och Hans Gustafsson i SvD 97-01-09

"Hela skrivbordsprojetket EMU bör stoppas"

utdrag

Författarna är styrelseledamöter i föreningen Socialdemokratiska EU-kritiker.

Diskussionen om EMU handlar inte om att en liten medlemsstat som Sverige uppträder som en tredskande part gentemot en stor union med en enhetlig och klar linje om bl a valuta- och penningpolitiken.

De omfattande demonstrationerna Sverige och i olika delar av Europa mot EMU och de sociala nedskärningarna, till och med i EU:s kärnländer, Tyskland och Frankrike, tyder på starka spänningar inom EU och ovissheten om unionens framtid är stor; trots lugnande kommunikéer.

Sambandet mellan de offentliga budgetnedskärningarna och EU:s konvergenskrav beträffande budgetunderskott och statsskuld, bör tydligt framföras i debatten, även i Sverige.

Med tanke på att för närvarande fyra av den svenska riksdagens partier (c, mp, vp, kd) beslutat säga nej till EMU gäller det för den socialdemokratiska regeringen att bestämma sig för om man skall fortsätta den moderat- och folkpartistödda EU-politiken eller om man skall distansera sig från moderatstyrningen och försöka samla krafterna i riksdagen och hos svenska folket för ett tydligt nej till EMU.

Valet borde inte vara så svårt med vetskap om att det i dag finns en klar majoritet i opinionen, särskilt bland SAP:s medlemmar mot Sveriges inträde i EMU.

De beslut som fattades av EUs toppmöte i Dublin nyligen om en stabilitets- och tillväxtpakt är oroväckande.

En sådan stabilitetspakt medför fortsatta nedskärningar i den offentliga sektorn oavsett om ett land går med valutaunionen eller ej. Därmed skulle möjligheterna starkt försvåras att bedriva en aktiv sysselsättningspolitik på nationell nivå.

Bildandet av en europeisk centralbank (ECB) kan också medföra en centralisering av EMU-ländernas valutareserver genom att ECB avses få fri förfoganderätt över dessa....

Att döma av besluten vid EU-toppmötet i Dublin utformas inom EU strategier för att skillnaderna mellan att vara med valutaunionen och att stå utanför skall bli så små som möjligt. Även för dem som står utanför ställs rigorösa samordningskrav ifråga om finanspolitiken och hårda sanktionsregler i form av kraftiga bötesbelopp mm. Vi bör därför inte anpassa vår finans- och vår penningpolitik redan nu så att detta försvårar för oss att stå utanför valutaunionen.

I stället för att inom EU aktivt medverka till att bygga fundamenten till en valutaunion som man inte riktigt tror på borde regeringens ambitioner inriktas på att stoppa hela skrivbordsprojektet och experimentet EMU...... forts.

Gunnar Hökmark i SvD 97-01-09

von der Esch får vänta

Fredrik Andersson och Jan Carle - moderater från Södermanland - har på denna sida (15/12 och 14/1) diskuterat frågan om Björn von der Eschs uteslutning och partistyrelsens beslut att bevilja honom inträde efter denna mandatperiods utgång.

För moderata samlingspartiet gäller att medlemskap är öppet för var och en som är redo att följa våra stadgar och som vill ge vår politik sitt stöd. För den som vill bli medlem gäller ingen annan prövning eller annat beslut än den egna viljan att ställa sig bakom våra ansträngningar för att förändra och påverka samhället med de värderingar som förenar oss.

Uteslutning av en medlem är en allvarlig och ovanlig företeelse. Den kan ske om någon genom sitt agerande skadar partiets anseende eller, som i fallet Björn von der Esch, arbetar för en med partiet konkurrerande organisation.

När det gäller von der Esch kan konstateras att han i radiodiskussion med mig konstaterat - liksom Andersson och Carle i sina artiklar - att uteslutningen var motiverad.

Björn von der Esch gick 1994 till val under en med partiet konkurrerande partibeteckning och startade inför EU-valet 1995 ett nytt och med moderaterna konkurrerande parti i syfte att vinna ett mandat för en politik i strid med den som moderata samlingspartiet verkar för. Björn von der Esch avsåg själv att under tiden fram till 1999 parlamentariskt och politiskt verka i ett sådant parti.

Det är inget fel med det. Det vore däremot anmärkningsvärt om han under denna period hade en självklar rätt att vara medlem i det parti som han genom sin kandidatur och partibildning ville motarbeta.

En uteslutning har allvarliga orsaker och kan därför inte gärna upphävas när man inte lyckas i sitt syfte att bli vald för ett annat parti. Mot denna bakgrund är det rimligt att von der Esch får vänta med medlemskap under den tid han skulle vara vald för ett annat parti.

SvD-ledare 97-01-04

Har SvD låst sig för att utanförstående bör vara den svenska linjen även inför ett stor-EMU 2001-2002, frågar Dagens Nyheter i en kommentar till vår huvudledare i förrgår.

Till grund för allt det vi har skrivit om EMU ligger en skepsis till projektet som sådant. Ohyggligt mycket politisk energi ägnas en teknisk, om än extremt genomgripande, förändring av det europeiska valutasystemet. Nästan all politisk energi går åt nu. Och risken är att än mer energi måste mobiliseras senare för att hantera problem längre fram i processen.

Vilka ekonomiska eller politiska vinster är det som motiverar denna operation? Effektivitetsvinsterna till följd av uteblivna växlingkostnader är naturligtvis marginella i ett sådant perspektiv. Och påståendet att den inre marknaden förutsätter en gemensam valuta är faktiskt uttryck för eurometafysik.

Däremot är det säkert, för att inte säga definitionsmässigt, så att en väl fungerande och heltäckande valutaunion förstärker samhörigheten mellan EU-länderna. Men, en illa fungerande valutaunion ger de motsatta verkningarna; den kan rentav sätta hela Europasamarbetet på spel. Och frånvaron av en valutaunion hade inte riskerat den inre marknaden. Det hade varit avsevärt mycket bättre om all politisk energi hade riktats mot östutvidgningen.

Men åt detta kan vi nu inte göra så mycket.

Över den svenska politiken råder vi dock.

I ett antal artiklar har vi pekat på det självklara: Under en lång följd av år har de svenska löneökningarna legat över de europeiska. Resultatet har blivit devalveringar och nu senast 1992 en ordentlig depreciering av kronan.

First things first, har vi då sagt. Först måste vi komma till rätta med de institutionella brister i den svenska ekonomin som skapar lönebildmngsproblemen. Därefter kan vi på allvar överväga att ersätta kronan med en gemensam euro.

Den motsatta tågordningen, först gemensam valuta och sedan institutionella förändringar, innebär mycket stora risker. Uppriktigt sagt förstår vi inte dem som en gång var arkitekter bakom ecuanknytningen och som nu, åtminstone till synes, utan att tveka inleder ett nytt experiment.

Vilka var deras lärdomar av hösten 1992?

Har vi då låst oss för utanförstående?

Svaret är att vi varken har låst oss för det ena eller det andra. Som vi också har sagt i tidigare artiklar kommer beslutssituationen att förändras successivt. Vad händer med de svenska institutionerna, inte minst lönebildningen? Vad händer med EMU? Kommer Sverige att i praktiken stå ensamt utanför EMU en bit inpå 2000-talet? Eller kommer det att finnas en yttre rand av stater - Sverige, Danmark, Storbritannien, Spanien, Italien och därtill rätt snart ett antal nya medlemmar i Öst- och Centraleuropa - utanför EMU? Och vilka erfarenheter vinns under de närmaste åren?

Inte minst detta senaste har varit poängen när vi har diskuterat Göran Perssons Brännpunktsartikel. Mycket lite, om ens något, talar för att Sverige är med från början. Varför inte då inrätta sig efter det? Beslut fattas inte nu utan utifrån en verklighet som har förändrats och utifrån helt andra erfarenheter än de vi har i dag.

Back to Englund Internetional Home Page