Kjell-Olof Feldt, Johan Gernandt och Bengt Westerberg på SvD Brännpunkt 97-02-25
DN-ledare 97-02-26 För mycket hänger på Kohl
utdrag
Kommentar RE: Detta är så vitt jag har sett första gången som DN vacklar.
EMU-tidtabellen ifrågasätts åter, men uppskov är ingen lösning
En omvälvande insats har Helmut Kohl redan gjort. Han förenade dagens Tyskland. Det ensamt gör honom till en historisk gestalt. Ändå förväntas han kröna sitt verk med att driva igenom den monetära unionen EMU. Han har själv ställt det kravet på sig. Hans nuvarande svårigheter bär med sig hotet om en europeisk kris.
Nya varningar för att EMU inte blir av den 1 januari 1999 sammanfaller med rapporter om att Kohls ställning vacklar och spekulationer om att han kan komma att lämna makten.
Sambandet finns där. Kohls problem beror ytterst på att den tyska ekonomin går trögt. Arbetslösheten nalkas det begynnande trettiotalets siffror - så som det såg ut innan makten föll i Hitlers händer.
Finansministeriet har de senaste månaderna tvingats revidera prognosen för budgetunderskottet upp till 2,9 procent av BNP. Pessimistiska bedömare tror att Tyskland helt enkelt får svårt att klara konvergenskraven, inträdesbiljetten till EMU. Utan tyskt startdeltagande är det utsiktslöst att räkna med valutaunionen och enhetsvalutan enligt tidtabell.
Kohl har på sistone gjort ett blekt intryck. Utan tidigare motstycke är också hans vädjan till SPD, socialdemokraterna under Oskar Lafontaines ledning, att medverka till en skattereform för att få fart på ekonomin och bryta udden av arbetslösheten.
…
Oppositionen vill å sin sida verka ansvarsfull, men för mycket hjälp åt förbundskanslern riskerar att öka regeringspartiernas chanser att vinna kommande val, hösten 1998. Det vill säga, om Kohl är kvar.
Med sina drygt fjorton år vid makten har kanslern redan slagit Adenauers rekord; Bismarcks lär han inte slå.
För första gången skakar hans "system", när unga partikolleger med den stridslystne Christian Wulff i spetsen vittnar om sitt missnöje över regeringspolitikens bakslag. De har sin bas i delstatspolitiken och är mindre beroende av avgöranden i Bonn.
…
Men kan någon annan än Kohl bjuda framgångsrik kamp mot SPD:s Gerhard Schröder, som väntar på att manövrera ut Oskar Lafontaine och bli sitt partis näste kanslerskandidat? Schröder tar direkt avstånd från EMU. Han vet att han kan utnyttja en majoritet tyskars oro för valutaexperimentet och D-markens ersättning med euron. Med honom I ledningen skulle det bli ett annorlunda Tyskland.
Frågan om vad Kohl väljer och förmår har därför en direkt bäring på valutaunionen, detta så mycket mer som osäkerhetens ljus ånyo kastas över den.
…
På Svenska Dagbladets Brännpunkt (25/2) motiverar Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg plus en moderat riksbanksfullmäktiges strävan efter EMU-inträde med behovet av medinflytande i år och nästa år när mycket av grunden för EMU-samarbetet läggs fast…. Uppskov är likafullt ingen lösning, vad svenskar än kan frestas att tro.
Utan en kraftsamling av EU:s kärnländer är risken stor för att också östutvidgningen försenas, kanske helt går i stå. Ovissheten vittnar om hur EU:s ledare brister i auktoritet.
Måhända sviktar även Helmut Kohl. På honom hänger för mycket.
Ur The Times 97-02-22
German paper defends its 'Jew Rifkind' remark
A GERMAN newspaper which is closely aligned to Helmut Kohl yesterday stood by its description of the Foreign Secretary as "the Jew Rifkind" and the writer of the article expressed amazement that the words could have been interpreted as a slur (.
As a storm of protest greeted the remark in the solemn Frankfurter Allgemeine Zeitung, its author defended her choice of words. "Is it an insult in English to call somebody a Jew?" Michaela Wiegel, the newspaper's 28-year-old specialist on European affairs, asked. "I am mortified (plunged in grief, sunk in misery, weeping, weepy, wet-eyed, sobbing, tearful, in tears) that anyone could have read it like this."
The Prime Minister was urged to lodge a complaint after MPs from all parties branded the description of Malcolm Rifkind by the paper as an insult to him and to the country.
The offending words came at the end of an even-handed account of Mr Rifkind's speech to the Konrad Adenauer Institute in Bonn: "As if he was not completely convinced by his own words, the Jew Rifkind concluded ironically, apologetically with a quote from Luther, delivered in German, 'Here I stand, I can do no other."'
Mr Rifkind's Foreign Office speechwriters used the words to underline the force of the Foreign Secretary's convictions. But the newspaper read the quotation differently: as a coded protest against the words (urging Germany to abandon its federal European ambitions) that he had just spoken.
Ms Wiegel said. "I was only trying to underline how surprising it was that somebody who is Jewish should quote the leading German Protestant reformer."
Mr Rifkind's family left Lithuania in 1899. Although the use of the expression "the Jew" is not as jarring in German as in English, nonetheless it has a strange ring, especially for older readers.
Nazi newspapers in the 1930s prefaced almost any description of leading liberal politicians with "the Jew" even if the person had long ago abandoned his religion.
"The point of course is that Mr Rifkind, even when quoting Martin Luther, was speaking as British Foreign Secretary and not as a Jew, Catholic or Buddhist," said a senior British official who attended the lecture. "The real question is why [the newspaper] allowed such a phrase to stay in their columns."
At least two of the newspaper's board of publishers are regarded as tough conservatives who can on occasion be deeply critical of British politics and the British media. A year ago the newspaper published a long front-page commentary criticising The Times and The Guardian for blaming an arson attack on a foreigners' hostel on neo-Nazis. Other commentaries have sharply attacked British policy in the Balkans and the Major Government's record on Europe.
The Frankfurter Allgemeine Zeitung, however, has no record of anti-Semitism; indeed, not even the very far-right fringe press dares to criticise Jews. But it seems clear that the sensitivity of German journalistic language is changing. This is particularly apparent in sports coverage where chauvinistic phrasing, regarded as taboo only a couple of years ago, increasingly slips into radio and television reports of international matches.
Although ministers declined to become embroiled, senior MPs were furious. Gerald Kaufman, the former Shadow Foreign Secretary, said: "It is disgusting. I was absolutely appalled when I saw it. Words fail me. I cannot express my irritation strongly enough. The Prime Minister should do something about it.
"A member of the British Government has been attacked in a German newspaper and I find that appalling." Sir Ivan Lawrence, the Tory MP and a member of the Board of Deputies of British Jews, said: "The Germans ought to apologise without being asked. I have never known such a thing in recent years. It stirs up our worst forebodings about closer political union with Germany. I expect John Major will demand an apology."
The Tory Euro-MEP Graham Mather said: "We read this with absolute disbelief. They should apologise for this crass and ill-judged statement. If it is not withdrawn I will bring it up at the next meeting of Parliament."
Bundesfinanzministerium om Europäische Währungsunion: "DER EURO - STARK WIE DIE MARK "
Freistaat Bayern om Europäische Währungsunion
SPD om Europäische Währungsunion
Europa und Föderalismus - Europäische Währungsunion
Mats Johansson i SvD 97-02-17
Om den socialdemokratiska partikongressen i höst säger nej till svensk anslutning till EMU eller troligare skjuter på avgörandet blir det ytterligare ett bevis för omvärlden att Göran Perssons ledarskap inte räcker för att ta nationen ur nedgångsspiralen.
Hans företrädare förmådde sent omsider mobilisera hälften av de egna sympatisörerna bakom medlemskapet i EU medan Perssons frånvaro i EMU-debatten lämnar fältet fritt för nej-vänstern inom och utom partiet.
De senaste veckornas opinionsyttringar mom det sargade regeringspartiet visar att det är Carl Tham och Kenth Pettersson som driver partiledningen framför sig.
Dagens Ekos aktuella undersökning av EMU-opinionen i den socialdemokratiska riksdagsgruppen ger intryck av att striden redan är avgjord; av 159 tillfrågade är 63 mot svenskt medlemskap, 32 för och 64 osäkra. Av de 21 riksdagsledamöter som ingår i partistyrelsen är ingen för medlemskap, tolv mot och nio osäkra.
Bland socialdemokrater är nej-sägarnas andel faktiskt inte större än hos moderaterna och klart lägre än i den övriga röd-gröna röran. Men i s-partiet är det svansen som styr. När centrum sviktar tar ytteraktivisterna ledningen. I ännu en stor fråga - utöver kärnkraften och Dennis-uppgörelsen och alla andra stridsämnen som klyver det alltför stora partiet - tar taktik och rädsla över som beslutsgrund. I EMU-frågan blir konsekvensen ett utanförskap, inte efter en debatt präglad av rationell, kritisk analys av medlemskapets för- och nackdelar utan som resultat av det f.d. statsbärande partiets inre splittring.
För egen del går jag gärna med i EMU från start 1999. I likhet med bl a många småföretagare med utlandsaffärer, som har erfarenhet av hur mycket dagens valutatrassel kostar dem vill jag kunna tjäna pengar och handla i euro. När bankerna dessutom snart kopplas ihop i det gemensamma eurobetalsystemet Target framstår nationella valutor alltmer som onödiga handelshinder. Varför inte släppa euron fri för oss som vill använda den som lönevaluta och legalt betalningsmedel?
Jag har överhuvudtaget aldrig förstått vurmen för den svenska kronans oberoende, som ju är en fiktion. Hade vi haft en stark valuta utanför EU vore läget ett annat, men de senaste decenniernas förfall understryker att kronan är en av det europeiska valutasystemets Trabanter.
Min tidigare tvekan inför EMU låg främst I frågan hur Sverige skulle klara den omställning av arbetsmarknaden som krävdes för att arbetslösheten inte skulle öka drastiskt efter inträdet. Den frågan förefaller redan avgjord; vi klarade inte förändringen utanför EMU.
Mats Johansson
Mats Johansson är kolumnist och fristående samhällsanalytiker.
Carl Lidbom på DN Debatt 97-02-13
"Statsråd kan tvingas gå efter EMU-strid"
Parlamentarismens grundprincip är att regeringen fattar sina beslut kollektivt, att ministrarna står för dem gemensamt och försöker förankra dem hos en parlamentsmajoritet. Det förutsätter i regel, för att det ska fungera, att de överläggningar som leder fram till ett regeringsbeslut inte äger rum inför öppna dörrar.
Det skådespel som vi nu ser utspela sig på DN Debatt med statsråd som debatterar med - eller snarare mot - varandra om EMU och om det lämpliga i att Sverige ansluter sig till en gemensam europeisk valuta innebär en innovation inom vårt parlamentariska system. Det är tyvärr en innovation som knappast torde vara ägnad att förstärka vare sig regeringens funktionsduglighet eller regeringsmaktens anseende.
Det är säkert bra med en ingående debatt både bland politiskt aktiva och andra innan beslut fattas i en fråga som har den dignitet som frågan om den europeiska valutaunionen onekligen har. Men det finns gränser för hur mycket statsråden bör kunna släppa loss sin debattlust.
Ryker alltför många fjädrar i deras tuppfäktningar kan de få svårt att sitta kvar på taburetterna när striden är över. I värsta fall kan även statsministern få det besvärligt. Kanske inte att sitta kvar men att behålla sin auktoritet.
De statsråd som nu gett sig in i EMU-debatten är naturligtvis medvetna om att situationen är ömtålig, och de har också, så gott de kunnat, försökt gardera sig. Men detta har, som de borde ha kunnat gissa sig till, inte visat sig alldeles lätt.
Carl Tham sa när journalisterna frågade honom om hans artikel på DN Debatt för ett par veckor sedan (29/1) att artikeln bara handlade om EMU-projektet som sådant, inte om det lämpliga eller olämpliga i att Sverige accepterade den gemensamma valutan. Hans artikel var emellertid en så grundlig utskåpning av EMU att ingen läsare kunde sväva i tvivelsmål om var han stod i den frågan.
Björn von Sydow pläderade i sin artikel på DN:s debattsida häromdagen (10/2) både vältaligt och utförligt för ett svenskt medlemskap i EMU. Med tillägget att han själv ännu inte tagit definitiv ställning. Att han inte redan bestämt sig förklarade han med att det är mycket svårt att veta hur valutaunionen kommer att utvecklas.
"Risken finns", skrev han, "att länderna som går med i EMU av omsorg om unionens överlevnad steg för steg börjar föra en gemensam skatte- och finanspolitik". Och det vill han, underförstått, inte vara med om.
Men hur valutaunionen kommer att utvecklas sedan euron satts i sjön, det kommer han inte att veta ett dugg mer om den dag - senast någon gång i början på hösten detta år - då den svenska regeringen enligt nuvarande planer ska ta ställning. Det vet han, redan nu.
De instuckna brasklapparna är, som synes, i både Thams och von Sydows fall mycket nödtorftigt dolda av vederbörande statsråds sigill. Brasklapparna varken ändrar eller mildrar innehållet i klartexten.
Jag är övertygad om att många, i likhet med mig själv, tycker att EMU-frågan är sällsynt svår
att ta ställning till därför att den i sig rymmer så många andra frågor som det i dag inte finns något svar på. Vi tvingas att ta ställning till ett färdigt projekt vars utformning vi inte haft någon möjlighet att påverka och vars konsekvenser är utomordentligt svåra att överblicka. Inte heller vet vi vilket steg som kommer att tas härnäst i den pågående integrationsprocessen. Blir det ett steg i riktning mot mer federalism eller kommer man att börja med en utvidgning av EU?
Det är minst sagt en obekväm sits.Det är ingen tvekan om att det finns federalistiska inslag i Maastrichtavtalet. Det tydligaste exemplet är den europeiska centralbanken som anförtrotts
uppgiften att sköta penning- och valutapolitiken helt oberoende av vad politikerna må tycka.
Banken är kopierad på den tyska Bundesbank som har en lång tradition av självständighet. Och så ska det vara, anser tyskarna. Fransmännen försökte under förhandlingarna om Maastrichtavtalet få in ett element av politisk kontroll av den europeiska banken. Men det var fåfängt. Tyskarna var helt omedgörliga.
I ett program i fransk TV häromdagen (9/2) intervjuades Helmuth Kohl om valutaunionen.
Journalisten frågade honom om inte behovet av ett politiskt inflytande över valutapolitiken illustrerats med all tydlighet just i Tyskland i samband med den tyska återföreningen. Var det inte så att Bundesbank motsatt sig den för östtyskarna fördelaktiga inväxlingen av östtysk valuta mot västtyska D-mark men att Helmuth Kohl själv lyckats förmå Bundesbank att böja sig för hans politiska skäl? Jo, bekräftade Kohl. I det fallet kom de politiska skälen att ta över.
Men han vägrade att dra några slutsatser av detta för den europeiska centralbankens vidkommande. Det kan väl knappast ha varit hans outtalade tanke att den tyske förbundskanslern, oavsett vad det må stå i Maastrichtavtalet, ändå ska ha rätt att i undantagssituationer ingripa i bankens politik? Men vem annars?
Frånvaron av demokratisk kontroll av den europeiska centralbanken är ett argument som inte kan viftas bort så lätt som anhängarna av EMU i regel gör.
Björn von Sydow tröstar sig med att den svenske riksbankschefen kommer att sitta med vid bordet i den europeiska centralbankens direktion. Och i direktionen gäller, påpekar von Sydow,principen en person en röst: "Cheferna i centralbankerna i de större länderna har alltså inte större beslutsinflytande än cheferna från våra små länder." Och hans slutsats blir: "Därför har jag svårt att förstå talet om att EMU skulle vara så synnerligen odemokratiskt."
I det resonemanget har jag svårt att känna igen den vanligen så seriöse statsvetaren Björn von Sydow. Menar han verkligen att en institution som består av nationella bankdirektörer, som var och en är garanterad oavsättlighet och oberoende av sin nationella regering, utan vidare kan betraktas som en demokratisk institution?
Vi kan naturligtvis, om vi så vill, glädja oss åt att små länder är överrepresenterade i bankens direktion, men det är en annan sak. Det gör knappast banken mer demokratisk.
I ett annat sammanhang röjer von Sydow i sinartikel en misstro mot demokratin och vårt parlamentariska system som möjligen är befogad men inte desto mindre olustig.
Han refererar professor Lars Calmfors slutsats i en EMU-utredning från i höstas, att det makroekonomiskt inte spelar någon större roll om Sverige är med i EMU eller inte under förutsättning att den svenska politiken är lika disciplinerad som EMU:s och ställer själv frågan: Kommer den att vara det?
Hans svar är: "Ja, den nuvarande regeringen är definitivt inställd på det. Men vad skulle hända vid ett regeringsskifte, om fyra eller fler partier skulle regera ihop och nödgas ge varandra godbitar?"
För min del har jag lite svårt att köpa argumentet att vi bör gå in i EMU för att skydda oss mot de dumheter som en ny fyrpartiregering skulle kunna tänkas ställa till med. Parlamentarisk demokrati är förvisso ett bristfälligt styrelseskick. Men lite respekt för demokratins principer får vi väl ändå försöka mobilisera?
Björn von Sydow uppmanar oss att visa självförtroende när det gäller Sveriges möjligheter att påverka den europeiska centralbankens penning- och valutapolitik bara vi får sitta med vid bordet när banken ska fatta sina beslut. Själv har han däremot tydligen inte något större förtroende för svenska politikers förmåga att föra en ansvarsfull ekonomisk politik.
Carl Thams debattartikel är så skarpt och så fränt formulerad att man får intrycket att han varit ute för att provocera snarare än för att övertyga. Det hindrar inte att de frågor han tar upp är väsentliga och förtjänar en ordentlig debatt.
Hans grundtes är att en gemensam valuta måste kompletteras med betydande strukturella stödinsatser på europeisk nivå för att EMU inte ska leda till oacceptabla sociala förhållanden i vissa regioner. "Tyvärr", säger Tham, blir det ingenting av med några sådana stödinsatser. Inte minst den tyska regeringen har understrukit att den nya unionen inte får bli någon "subventionsunion".
Men Tham går längre än så: "Sanningen är att en gemensam valuta och demokrati och ekonomisk utjämning mellan regioner kräver en verklig federation - och en sådan vill ingen regering ha. Projektets påskyndare vill över huvud taget inte låtsas om dessa djupa inre motsättningar."
Det ligger någonting i detta. Men det är samtidigt att ta till storsläggan för att slå ett slag i luften. Den Thamska kritiken drabbar hela EU-projektet, och EU har vi ju faktiskt valt att gå med i.
Den som går med i EU ger sig ut på en resa mot okända, ännu inte utstakade mål. Ingen vet hur många eller vilka medlemmar unionen en dag kommer att få, hur långt integrationsprocessen kommer att drivas, hur mycket den kommer att fördjupas, hur EU:s institutioner så småningom kommer att se ut. Vi gick med för att kunna påverka utvecklingen.
Ingen regeringen förespråkar i dag ett "Europas förenta stater" med ett gemensamt parlament (som förtjänar namnet; jag syftar inte på Europaparlamentet i Strasbourg som få politiker och väljare har någon tilltro till) och en gemensam regering. Men det finns åtskilliga politiker, framför allt i Tyskland, Italien och Beneluxländerna, som strävar i federalistisk riktning. Liksom det finns åtskilliga andra som strävar efter att medlemsländerna ska få behålla så mycket av sin nationella suveränitet som möjligt. Det gäller inte bara i Storbritannien. Men resans slutmål finns det, som sagt, i dag ingen som känner.
Det är inget skäl för att säga nej, vare sig till EU eller EMU. Vi har alla skäl att vara med och forma det Europa som nu håller på att växa fram. Och vi bör försöka mobilisera lite mer av tilltro till vår egen förmåga att påverka utvecklingen. Det har Björn von Sydow rätt i.
För min del är jag djupt kritisk mot den europeiska centralbanken med den utformning den har fått i Maastrichtfördraget. Men är det skäl nog för att säga nej till den gemensamma valutan? Jag vet faktiskt inte.
Kanske kan ett och annat i det europeiska samarbetet förbättras om Storbritannien efter det förestående underhusvalet får en regering med en mer proeuropeisk attityd. En regering som kanske kommer att vara så integrationsvänlig att den är beredd att till och med ge upp pundet för en gemensam valuta. Då kanske mina betänkligheter skulle vika. Men vi är inte där ännu.
Ett Europa utan Storbritannien och med Tyskland i en dominerande ställning är i alla händelser en tanke som aldrig tilltalat mig.
Den bekännelsen kan jag kosta på mig.
CARL LIDBOM
Brian Reading i Financial Times 97-02-12
Germany on the wrong path to Maastricht
Samuel Brittan's instinct tells him that Germany will meet the Maastricht budget deficit criterion in 1997 ("Pitfalls on the euro road", February 10).
But his chart demonstrates that Germany will fail the Maastricht public sector debt criterion. This requires that the ratio of public sector debt to gross domestic product should not exceed 60 per cent "unless the ratio is sufficiently diminishing and approaching the reference value at a satisfactory pace".
The Organisation for Economic Co-operation and Development estimates that Germany's debt ratio on Maastricht definitions was 61.3 per cent of GDP in 1996 and forecasts this will rise to 63.2 per cent in 1997 followed by 64 per cent in 1998 (OECD Economic Outlook December 1996).
Moreover, it will then have risen every year since 1991. Far from diminishing and approaching the reference value at a satisfactory rate, it is increasing beyond the reference value and at an accelerating rate.
It is easy to see why. A budget deficit of 2.9 per cent of GDP, which is probably the best Germany can hope for in 1997, increases debts by 4.7 per cent (2.9 times 100 divided by 61.3). So unless nominal GDP grows by 4.7 per cent or more, the debt to GDP ratio rises. The OECD forecasts only 3.4 per cent nominal GDP growth this year (2.2 per cent real), which is on the generous side.
So if the German government adopts as rigid an interpretation of the 60 per cent debt criterion as Samuel Brittan suggests it is adopting with regard the 3 per cent deficit criteria, it will need to cut its budget deficit to below 2 per cent of GDP in order that its debt ratio shrinks.
But then nominal GDP growth would slow to less than 3.4 per cent, making an even bigger deficit cut necessary to meet the debt criteria.
Only further draconian deficit cuts, accompanied by substantial monetary easing, sufficient to push the D-Mark even lower, thereby boosting growth, inflation and nominal GDP, can square Germany's vicious deficit/debt circle. This won't be forthcoming.
Germany cannot adopt a rigid interpretation of all Maastricht criteria without ruling itself out. Selective rigidity is simple hypocrisy. But then the criteria are economic nonsense anyway.
Brian Reading
83 Shakespeare Tower, Barbican, London EC2Y 8DN,
Dala-Demokraten 97-02-12
Det brukar heta att demokratin måste återvinnas för
varje generation. Demokratin måste också hävdas på varje
samhällsnivå. I den uppmärksammade boken om EU:s valutaunion av
Bernard Connolly, "The Rotten Heart of Europe" skildras hur höga
tjänstemän och politiker i EU-byråkratin föraktar folken,
valmanskårerna och politiker på lägre, nationell nivå i
medlemsländerna.
I EU-kommissionen drivs den storslagna tanken om
ett Europa med eget försvar, gemensam utrikespolitik och en enda valuta.
Steg för steg byggs detta nya Europa, under motstånd från
folken och några av nationerna.
Demokratiföraktet är
inget unikt för EU. Varje maktcentra i vilken som helst demokratisk miljö
utvecklar en antidemokratisk tendens. Det gäller att hitta vägar att
locka majoriteten, kringgå den med manipulation, förespeglingar
eller genom att dölja det som faktiskt sker i det som synes ske.
Beteendet utvecklas i alla hierarkier, vare sig de verkar i en demokratisk
omgivning eller inte. Beteendet finns från styrelserna i de minsta föreningar
till partier och internationella maktcentra. Det utvecklas i partistyrelser
gentemot kongresser, det gäller de centrala regeringskanslierna gentemot
riksdagen och väljare. I varje maktcentra innebär demokrati ett
hinder, en tunggroddhet i arbetet. Inga fraser från höga makthavare
kan dölja det.
Det är av det skälet demokratier är byggda kring institutioner såsom fri press, oavhängiga domstolar svårförändrade grundlagar. Demokratier kan aldrig bygga på människors goda vilja, utan måste befästas genom maktbalanser, fri debatt och ytterst fria val.
Precis av dessa skäl hårdnar alla revolutioner i diktatur. Den första generationens ledare är ofta framstående personligheter med hög moral och höga ideal i början. Se på befrielserörelsen i Vietnam, på den kubanska revolutionen och på Maos Kina. Med tiden vittrade idealiteten och hårdnade samhällena i brutala diktaturer.
Revolutionerna och befrielsekrigen genomfördes med den goda viljan. Demokratin kan inte förlita sig på den goda viljan. Demokratier kan vara korrupta. Diktaturer blir det alltid, förr eller senare.
Demokratin trivs bättre lokalt än centralt. Peter Hultqvist i
Borlänge, Roger Stål i Ludvika eller Gösta Frost i Mora kan
inte gå ut från sina kontor utan att möta sina väljare.
Deras fögderi granskas av en livaktig lokalpress. Det de planerar och
genomför rör ofta medborgarna på ett direkt och begripligt sätt.
Det är inte abstrakt och svårgenomskådat. På kommunnivå
är demokratin mycket direkt.
När Anita Gradin, svensk
EU-kommissionär för polisfrågor eller Neil Kinnock, engelska
labours förre ledare, numera kommissionär för transporter och
kommunikation, rör sig i Bryssel blir kontakterna med yttervärlden på
sin höjd någon representant för finansmarknadens aktörer på
någon lyxkrog, eller några lobbyister från ett lands
myndigheter eller storföretag.
EU-kommissionen verkar långt över huvudena på Europas
medborgare. Inte ens rent formellt kan väljarna utkräva ansvar.
Europaparlamentet har visserligen en gång godkänt kommissionärerna
kollektivt. Men därefter är de näst intill oåtkomliga för
demokratiskt ansvarsutkrävande.
Centralbanken, i den tilltänkta
avskärmningen till och med från kommissionärer och ministerråd,
blir en ren bunker i ett landskap av svagt folkligt inflytande.
Men svårigheterna för demokratin skulle finnas på EU-nivå, även om institutionerna där vore ett mönster av demokratisk förankring och kontroll. Avståndet är för stort till de enskilda människorna. Demokratin frodas bäst på lokal nivå, och tunnas ut ju högre upp i beslutsnivåerna avgörandena fattas för att på EU-nivå vara obefintlig.
Ylva Johansson, skolminister, ref. i SvD 97-02-08
- Jag har en i grunden positiv inställning till Europasamarbetet och integrationen i Europa och jag tycker att EMU på många sätt är ett spännande politisk projekt.
Men helt vill hon inte sätta ner foten.
- Det är ett stort beslut om Sverige skall gå med eller inte i EMU. Därför är det bra att vi inte forcerar fram ställningstagandet utan låter debatten ta sin tid.
By William Pfaff i International Herald Tribune 97-02-04
Back in the Difficult Present, Will the Euro Ever Materialize?
DAVOS, Switzerland - A year ago there was virtual unanimity in Western Europe on the inevitability of the common European currency.
Today this is no longer the case. Or to be exact, there no longer is confidence that the ''euro'' will arrive on time, on the terms now established, which are essentially those of the German central bank, the Bundesbank. However, if those terms are not accepted, will Germans themselves accept the euro?
A reasonable expectation is that there will indeed be a euro, but one under greater political influence than in the existing program.
This is what the French propose. However, the head of the Bundesbank, Hans Tietmeyer, says that ''the treaty is the treaty,'' and in an interview with the International Herald Tribune (Jan. 20) cited the statement of his predecessor, Karl-Otto Poehl, that an independent central bank is a crucial element in a single currency. It thus also is possible that the common currency's arrival will be postponed because of a scandalously belated recognition of the problems entailed in reconciling the positions defended by the two most important of the euro's founding members.
The positive scenarios for the currency are dramatic indeed: a powerful rival to the dollar in international commerce and finance, perhaps the successor to the dollar. Raw materials and energy, perhaps more, eventually denominated in euros. Boom in Europe because of reduced costs in doing transnational business, and the advantages of conducting external trade in a powerful common currency. New dynamism in Central European economies annexed to the expanding West European economy.
Getting from here to there, though, can no longer be seen in the simplistic terms common a year ago. The single market had been easily achieved; why not the single currency? The reasons are many.
''The serious discussion has only begun,'' a French economist, Jean-Jacques Rosa, wrote in the Figaro newspaper recently. ''The object of the debate is simply what no one until now has decided: What is this euro to be? A duplicate of the Deutsche mark, or a more flexibly managed money?''
The Bundesbank position is clear. It has to be an internationalized Deutsche mark, ''as strong or stronger'' than the mark. The German public, already doubtful about this new currency, will accept no less - or so we are told.
The problem lies in France, and to a lesser extent in the other countries not now in the Deutsche mark zone but eager to join the single currency. France's currency has been pegged to the mark since the 1980s, because France has wanted to make an international demonstration of the rigor of its economic management. It has unquestionably succeeded. But France also wants the euro managed in a way that pays attention to the real economy in the member states, and to growth and employment there.
This is a confrontation that until now everyone has pretended not to notice. Even now, with the problem out in the open, too many are choosing to respond with solutions that are currently unrealistic.
Mr. Rosa concludes his analysis by saying that the euro, like every other money in the world, has to be controlled by a single government.
A former member of the Council on Monetary Policy of the Banque de France, the French central bank, Jean Boissonnat, says the same thing.
''Without European economic government the euro is in danger of exploding. I am not sure that Europe's leaders realize the scale of the changes awaiting us.''
But everyone knows that between now and 1999, when the euro is to come into existence, no central European politico-economic authority is going to be created. Mr. Rosa proposes that the whole thing be delayed, while experts are put to work to think through how this European economic authority is going to be created.
One wonders, however, if experts are really going to solve the problem. It is not a technical problem; it has to do with the fundamental issue of sovereignty. A European economic authority separate from a political authority is hard to imagine. Yet a real government able to set Europe-wide budget and financial policies, and deal with the social consequences of certain budget decisions, is not in the cards. Least of all at a moment when the European Union says that it is about to expand eastward.
Yet if the problems surrounding the euro cause the common currency program to be postponed, will it ever happen? Good Europeans like to say that unification is like bicycling: if you don't keep going you fall over. But what if you have taken the wrong track and have run into a wall?
Rolf Englund på Internet 97-02-11:
Räntan väl så viktig som valutan.
Det sägs, med all rätt, att vi inte kan ändra vår växelkurs om vi går med i EMU, eftersom vi då helt enkelt inte längre har någon valuta vars växelkurs man skulle kunna ändra.
Detta gör det svårare att motverka s k assymetriska chocker, dvs händelser som träffar Sverige i högre grad än andra EU-länder. Vi kan importera både över- och underhettning.
Detta är allvarligt.
Väl så allvarligt - och avsevärt oftare förekommande - är att vi inom EMU ine skulle kunna driva en egen penningpolitik.
Vad är penningpolitik?
Det är räntan.
Med egen, flytande, växelkurs kan Sverige, liksom andra länder, ha en nominell ränta som är anpassad efter konjunkturutveckling och villapriser i det egna landet.
Detta är mycket bra.
Vi hade inte det under åren 1985-1992.
Det var ingen bra tid.
Först förhindrades räntehöjningar av en fasta växelkursen.
Vi, dvs Riksbanken under ledning av Bengt Dennis, Staffan Burenstam Linder, Johan Gernandt m fl under Kjell-Olof Feldts tid som finansminister, kunde inte höja räntan för att förhindra uppkomsten av fasighetsbubblan som förorsakde finanskrisen och hart när Skandinaviska Enskilda Bankens undergång, med mera.
Sedan kunde vi, dvs Riksbanken, inte sänka räntan för att lindra fallet ner i avgrunden (into the abyss) 1992.
Därefter kunde vi, men ville vi, dvs Riksbanken, inte, sänka räntan, ehuru vi hade en flytande växelkurs.
Om skälet till detta häpnadsväckande misstag komme de lärde att tvista under lång tid.
Min enkla gissning är att Riksbanken inte sänkte räntan efter kronfallet för att då hade alla förstått att eländet berott på den fasta växelkursen.
Skälet att ha den fasta växelkursen var att förbereda oss för EMU. Nu måste därför de ansvariga för det svenska ekonomiska sammanbrottet 1985-1995 försvara EMU, annars har allting varit fel från början. Eller rättare sagt, då skulle väljarna förstå att allt varit fel från början - och onödigt.
EMU är de ansvarigas livslögn.
LOs yttrande över betänkandet "Sverige och EMU" (SOU 1996:158)
Svensk ekonomi är inte redo för EMU
Det finns både för- och nackdelar med ett svenskt inträde i EMU på kort sikt. En klar majoritet av LOs förbund gör bedömningen att de politiska och ekonomiska faktorer som talar mot ett svenskt inträde på kort sikt överväger. Bland LOs medlemsförbund finns dock olika bedömningar.
- EMU är inte tillräckligt debatterat och demokratiskt förankrat bland Sveriges medborgare för att ha legitimitet i dag. Frånvaron av debatt innebär ett demokratiskt problem oavsett om man är för eller emot EMU, säger LOs ordförande Bertil Jonsson.
LOs högst prioriterade mål är full sysselsättning. Inom EU har det målet ännu ingen central plats. Massarbetslösheten är Sveriges största ekonomiska och samhälleliga problem och likaså Europas.
Svensk ekonomi är sannolikt inte mogen för ett inträde i EMU på kort sikt. För att nå tillbaka till full sysselsättning ställs bland annat höga krav på att lönebildningen ska vara inflationsrobust. Just nu jobbar LO mycket intensivt med hur en kommande lönebildning kan se ut.
LO anser inte att den svenska arbetsmarknaden behöver bli mer flexibel genom avreglering för att kunna fungera väl i EMU. En välfungerande aktiv arbetsmarknadspolitik och en inflationsrobust lönebildning är centrala element för LO. - Avreglering och ökad lönespridning skapar bara otrygghet för löntagarna, säger Bertil Jonsson.
LOs slutsatser om EMU på lång sikt:
* Om Sverige varaktigt lyckas att hålla samma låga inflation som resten av EU, då överväger sannolikt de ekonomiska fördelarna med ett deltagande i EMU på lång sikt. Förutsättningen är att EMU blir en stabil valutaunion. Vinsterna står främst att finna i en ökad ekonomisk effektivitet genom en något lägre realränta och i minskade transaktionskostnader.
Om Sverige misslyckas med att klara en inflationstakt på samma nivå som övriga EU får det negativa effekter för ekonomin både om vi är med eller om vi står utanför EMU, men sannolikt mer negativa om vi är EMU-anslutna.
* På längre sikt kommer Sveriges allmänna politiska inflytande i EU att tjäna på ett medlemskap i EMU.
* De ekonomiska effektivitetsvinsterna och ett starkare inflytande i EU bör på längre sikt ställas mot den stabiliseringspolitiska kostnad som finns i att man inte har den penningpolitiska instrumentet kvar som en stabilisator för produktion och sysselsättning vid en makroekonomisk störning.
Det är svårt att bedöma vad det långsiktigt kan innebära för den nationella politiska suveräniteten för Sverige att överlämna penningpolitiken till EU- nivån.
Mot denna bakgrund menar LO att Sverige tills vidare bör avvakta med ställningstagande om vi på lång sikt ska vara med i EMU.
För ytterligare information kontakta LOs pressinformation 105 53 STOCKHOLM. Telefon 08/796 25 00.
Göran Persson om Nordbankens ekonomer i Godmorgon världen 97-02-09, ref i SvD 97-02-10
Persson gav inte mycket för en referens till Nordbankens ekonomer och deras prognos att köpkraften kommer att minska och elpriserna stiga /som en följd av kärnkraftsavvecklingen/:
Jfr Ulla Reinius i boken "Stålbadet" (Ekerlids Förlag), sid 178 ff och 278 ff.
Hans Bergström i DN 97-02-08
Rubrik "Mot vedsamhället eller EMU"
utdrag
...
Efter allt detta stöd börjar jag själv vackla. Är Sverige det land vi trodde, kan det bli vad vi ville?
Sveriges politiska system tycks nu berett att utan anledning och som en medveten handling lägga ner halva elproduktionen, trots att Sverige har det bästa systemet för elproduktion i hela Europa, billigare än alla andras och med inga utsläpp. Vi har en av Europas mest framgångsrika och framsynta kraftindustrier. Men till och med landets socialdemokratiske statsminister argumenterar för att Sveriges framtid ligger i att återgå till en epok av vedeldning.
Självfallet skulle detta innebära lägre reallöner (produktionsvärdet av en miljon skogskubikmeter som eldas upp är omkring 200 miljoner kronor; samma mängd skog nyttjad för att producera tidningspapper ger värdet 3000 miljoner kronor).
Kronan var 1970 lika mycket värd som D-marken, 1995 en femtedel av D-marken och behöver förmodligen fortsätta falla i värde, för att kompensera vedsamhällets lägre förädlingsgrad.
Kanske är det efter detta inte ansvarsfullt att i vår gå in för EMU. Kanske måste vi först avlyssna svenska folket i 1998 års val. Om en majoritet röstar för vedsamhället, och en fortsättning av den typ av tänkande och politisk process som har lett fram till energibeslutet, tvingas vi nog sänka ambitionsnivån för Sverige.
Per Ahlmark i boken "Det öppna såret - om massmord och medlöperi" ,Timbro, 1997, sidan 35
- Därmed skulle också "The Democratic Peace Proposition" vara bekräftad, menar Rummel, den demokratiska friheten bevarar fred och liv. Han har ägnat sitt liv åt att belysa sambanden och försvara sina teser mot både vetenskaplig och politisk kritik.
Han upprepar: detta faktum är det viktigaste i vår tid.
----------------
Kommentar RE: Om det är så att demokratier inte går i krig mot varandra, som Ahlmark och Rummel hävdar, måste det väl betyda att Tyskland, Frankrike, Danmark och Sverige inte kommer att gå i krig mot varandra, oberoende av om vi är med i EMU eller ej.
Det betyder då också, vad jag kan förstå, att "fredsargumentet" för EMU faller. Den som är för EMU måste således hädanefter framföra andra argument för sin sak.
Göran Tunhammar på DN Debatt 97-02-02
utdrag
...
Det är i och för sig bra att vi för en principiell debatt kring frågan om huruvida en gemensam europeisk valuta är en klok idé.
Allt för länge har vi tagit de gamla nationella valutasystemen för givna. Euron innebär inte att vi har nått fram till historiens slut. Visionerna upphör inte för att det införs en gemensam valuta.
Samtidigt kan vi inte bortse från verkligheten. Vi kan inte välja mellan realiteter och fantasialternativ.
Det verkliga beslutsläget är att euron med all sannolikhet kommer att bli den dominerande valutan i Europa och i stor utsträckning också i Sverige.
Vårt reella beslut blir därmed huruvida vi skall ha ett ord med i laget i det europeiska valutasamarbetet, eller om vi är beredda att betala priset för att stå utanför.
En nyligen genomförd och tidigare inte publicerad Demoskop-undersökning belyser skillnaden. När svenska folket får frågan som "tyckare", och rätt upp och ned skall säga ja eller nej till EMU utan att väga alternativ eller konsekvenser, säger 37 procent ja och 50 procent nej. Resten har inte bestämt sig eller svarar "vet ej".
När svenska folket i stället får frågan som sparare och konsumenter med intresset att värna om sina lån, pensioner och besparingar - det vill säga när svenska folket är marknaden - blir relationerna omvända.
På frågan vilken valuta som kommer att ge den mest stabila köpkraften framöver, den svenska kronan eller euron svarar 48 procent euron, endast 34 procent kronan.
...
Tänk tanken att en pensionssparare i Sverige på 60-talet hade satt in sina sparpengar i en tysk pensionsfond i stallet för i en svensk. Hur mycket större skulle inte sparkapitalet idag vara?
...
Införandet av den monetära unionen kommer att innebära en stor omställning för företagen. Stora företag kommer att göra euron till sin koncernvaluta. Många medarbetare i internationella koncerner kommer att ha sina löne- och pensionsavtal i euro. Det är inte särskilt långsökt att förmoda att fackförbund kommer att kräva att deras medlemmar skall få avtal i en stabil valuta.
Vi i näringslivet skall inte skriva människor på näsan vad de skall tycka om EMU. Men vi vill inte att den svenska Europadebatten skall fastna i den förenklade frågeställningen "ja eller nej till EMU".
För vi måste se verkligheten som den är: EMU är på väg att bli ett faktum.
...
RE: Jfr Winston Churchill 1940
Ulf Dinkelspiel på Brännpunkt, SvD 97-02-01
utdrag
...
Det kan bli en hel del politiskt tumult kring frågan om vilka länder som från början skall få delta. Och en svagare ekonomisk utveckling än väntat kan få till följd att inte ens nyckelländerna uppfyller villkoren för EMU-medlemskap.
Icke desto mindre är den enda rimliga arbetshypotesen för vår egen del att EMU kommer till stånd som planerat och att varje fall hälften av EU:s medlemsländer blir med från början.
Därmed hyfsas ekvationen också för vår egen del.
Vi kan fortsatt diskutera fördelarna och nackdelarna med EMU:
Om EMU är ett idealiskt valutasystem (finns det för övrigt något sådant?). Om EU är ett optimalt valutaområde. Och om tidpunkten är den rätta för att införa en gemensam valuta.
Men vi måste samtidigt besinna att vi själva inte råder över utvecklingen. En begränsad grupp EU-länder med Tyskland och Frankrike som kärna kan förmodas gå vidare med eller utan vårt stöd.
Därmed reduceras frågan för vår egen del till att gälla om vi i förekommande fall skall gå med i EMU eller ställa oss utanför.
Och om vi skall sikta på att vara med från början.
...
Det som jag ser det politiskt starkaste argumentet för ett deltagande i EMU är att den gemensamma valutan är ett viktigt element - något av ett kitt - i arbetet på att bygga ett fastare samarbete i Europa.
Vår inställning i den delen kan inte undgå att påverka omvärldens syn på Sverige som en konstruktiv partner i Europasamarbetet. Det finns en tendens i Sverige att med lätt hand vifta bort sådana hänsyn. Eller som t ex Carl Tham döma ut EMU med motiveringen att EMU "avsiktligt innebär en försvagning av demokratins principer" (DN 29/1).
Men när tyska och franska statsmän utifrån sina historiska erfarenheter lyfter fram just denna aspekt har vi anledning att ta dem på orden.
Och säga oss att också vi har ett ansvar för att medverka i arbetet på att bygga en fungerande freds- och samarbetsordning i Europa.
...
För mig tillkommer ytterligare en viktig omständighet. Under loppet av våra förhandlingar om medlemskap i EU gjorde jag (i november 1993) en deklaration av följande innebörd:
"Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning
- Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget."
I detta uttalande, som tillkom i brett politiskt samförstånd (texten hade bl.a. i detalj avstämts med socialdemokraterna), ligger att det är Sveriges riksdag och ingen annan som sist och slutligen har att ta ställning till om Sverige skall medverka i EMU. Detta framgår för övrigt också av den proposition som sedermera förelades riksdagen och som låg till grund för folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU.
Men däri ligger också en klar och tydlig avsiktsförklaring från de medverkande partiernas sida att verka för att Sverige skall delta i EMU.
Jag har svårt att se att läget i detta hänseende har förändrats på något grundläggande sätt sedan denna deklaration avgavs inför EU:s ministerråd.
...
Back to Englund Internetional Home Page
englund@internetional.se