Rolf Englund på Internet 97-04-22
Bland konvergensvillkoren finns ett som stipulerar att ett medlemsland i EMUinte får ha ett budgetunderskott över viss storlek.
Varför har man en sådan regel?
Det kan ju inte vara för att förhindra ett medlemsland frånatt finansiera sitt underskott med sedelpressarna. Ett land som går med iEMU får ju lämna ifrån sig inte bara sin valutareserv utan ävensin sedelpress.
Ett medlemsland i EMU blir som vilken låntagare som helst. Som Göteborgskommun,Fastighetsaktiebolaget Hufvudstaden, AB Näckebro, Gävleborgslandsting eller Åre Kommun.
Om man har en sedelpress går man inte i konkurs.
Det var varit det till synes självklara budskapet på denna blog ett antal gånger, första gången i november 2011.
Olof Ruin på DN-Debatt 97-04-16
utdrag
… En diskussion om förändringar i regeringen av vårtfolkomröstningsinstitut blir lätt präglad av de frågor somför stunden kan vara aktuella att föra ut i en omröstning. I dag ärEMU en sådan fråga.
Personligen tycker jag att denna fråga för Sveriges del av fleraskäl inte lämpar sig för en folkomröstning. Men om man ändåskulle vilja anordna en sådan enligt nu gällande regelverk finnsalltså två möjligheter. Bägge framstår somolyckliga.
En är att anordna en beslutande folkomröstning enligt RF 8:15vilken alltså måste äga rum samtidigt med de allmännavalen till riksdagen i september 1998.
Denna omröstning kan inte gälla själva frågan om den överlåtelseav beslutanderätt som är en del av EMU-projektet; en sådan överlåtelsehar redan skett i och med vårt inträde som medlem i EU på basisav Maastrichtfördraget. (Vad Sverige vid förhandlingarna i Bryssel
förbehöll sig rätt att göra var endast att låta våregen riksdag i vanlig ordning fatta det slutgiltiga beslutet om ett deltagande iEMU.)
Den enda typ av folkomröstning enligt RF 8:15 som kan anordnas medanknytning till EMU gäller alltså de grundlagsändringar someventuellt framstår som nödvändiga i sammanhanget. Men alldelessom det, när typ av folkomröstning om själva medlemskapetdiskuterades, framstod som egendomligt att hänga upp diskussionen påett antal grundlagsparagrafer i stället för på sakfrågansom sådan framstår detta också som egendomligt att låtaargumentationen för och emot EMU kopplas samman med juridiskt prägladeöverväganden.
Ej heller är det lyckligt att låta en kommande valrörelse pådetta indirekta sätt kanske komma att domineras av EMU. (RE: Tja, det kanman väl ha olika mening om…..)
Den andra möjligheten som står till buds om man vill anordna enfolkomröstning i denna fråga är alltså att på nytttillämpa RF 8:4. Man skulle i så fall ännu en gång fåen formellt rådgivande folkomröstning som förväntas bindariksdagen utan några som helst samtidiga krav på visst mått avdeltagande.
Risken är stor att detta deltagande skulle kunna bli lågteftersom hela EMU-frågan framstår som komplicerad och svåröverblickbar.Alltså: I den
mån man verkligen vill föra ut denna fråga i en folkomröstningoch den därtill ska ges bindande kraft måste det samtidigt finnasgarantier för att ett visst antal medborgare verkligen deltagit i omröstningen.
I dag kommer jag som ordförande för 1996 års folkomröstningsutredningatt till justitieministern överlämna förslag till kompletteringav våra nu gällande
bestämmelser om folkomröstningar i regeringsformen. Förslageninrymmer två olika alternativ till beslutande folkomröstning ilagstiftningsfrågor vilka har det gemensamt att det är riksdagensmajoritet som ska ha rätt att utlösa dessa omröstningar och attde, för att vinna laga kraft, måste vara baserade på ett visstminimum av deltagande.
Rolf Englund på Internet 97-04-12
Kjell-Olof Feldts tankegroda
Kjell-Olof Feldt, som var finansminister under den tid som den svenskakatastrofen grundlades, men som, eftersom han har skrivit böcker kritiskamot (s), av den s k borgerligheten hyllas som en stor Guru - och som fortfarandeinnehar ett av Rikets högsta ämbeten, ordförandeskapet iRiksbanksfullmäktige, som styr räntan, har uttalat sig.
- Ett beslut om att vi aldrig ska gå in i EMU är omöjligt.Det skulle tvinga Sverige att lämna EU om vi vill ha någon anständighetkvar.
"Allt fler kan bli intresserade av en pensionsförsäkring ieuro i stället för kronor eller av att ta upp villalånet i euro",menade han, enligt referat i DN 97-04-09.
Tänk, att en borgerlig Guru och (s)-ordförande i Riksbanksfullmäktigeinte märker att dessa saker strider mot varandra. Om det skulle bli någonskillnad i räntan för euron och den fria flytande svenska kronan kandet visserligen vara bäst (ex ante eller ex post - vad man tror, och hurdet sedan blir) att spara eller låna i den ena eller den andra valutan.Det kan dock inte vara bäst att görabåda sakerna i samma valuta.Mer om detta här..........
Dessutom är väl det inget argument för EMU? Var och en harredan i dag rätten att placera sina sparpengar eller belåna sin villai kronor, mark, pund, yen eller dollar. Det är en av fördelarna medatt det finns flera valutor.
SvD-ledare 97-04-08
Viljeakt i Noordwijk
utdrag
Helgens möte mellan EU:s finansministrar i nederländska Noordwijkvisade åter hur stark den politiska viljan är att driva EMU-projektetframåt. Det visade också hur irrelevant diskussionen om fördragsbrottoch strikta regler är. EMU är ett genompolitiserat projekt, inte ettjuridiskt avtal. Vad som nu sker är att fördragstexten formas ochtolkas efter de politiska omständigheterna. Den största och starkasteförsvararen av obarmhärtigt strikta fördragstolkningar, Tyskland,har mjuknat väsentligt. Skälet är förstås att HelmutKohl och hans finansminister Theo Waigel insett att hårt hållnatolkningar skulle kunna innebära att Tyskland inte kvalificerade sig tillEMU i tid.
...
Politik handlar inte om att in i döden försvara orubbligaprinciper. I de fall den gör det är resultatet sällan särskilttilltalande. Politik handlar oftare om att överleva. Och med all denpolitiska prestige som investerats i EMU-projektet är insatserna höga.
...
Först sköts EMU upp så långt som fördraget tillät.Sedan manipuleras bokföringen: Nu senast fick Österrike EU:s tillåtelseatt räkna in den svarta ekonomin i BNP för att på så sättminska måttet på budgetunderskott och statsskuld. Och nu börjarspelet kring konvergenskriterierna. Var går gränsen?.
Den stabilitetspakt med bötesförfarande vars utformning lades fasti Noordwijk är tänkt att utgöra en motvikt till manövrerandet.Kanske kommer det att fungera. Men rent ekonomiskt är pakten yttersttvivelaktig. Om den tillämpas hårt kommer den att förvärrakonjunktursvängningar i ett läge då sådana, till följdav enhetsvalutan, kan slå hårdare än de gör i dag.
Som sanktion mot oansvarig politik är pakten minst sagt underlig. Skallparlament och regering kunna hållas direkt ansvariga för snabbt ökadeunderskott måste de rimligen ha en chans att kontrollera sådana. I mångaeuropeiska länder, och i synnerhet i Sverige, är så ej fallet.
Automatiska stabilisatorer,dvs bidrags- och skattesystem som automatiskt växerrespektive krymper i lågkonjunktur, utgör den övervägandedelen av budgeten som helhet.
...
Det är svårt att dra någon annan slutsats av detta änatt ingen räknar med att stabilitetspaktens straff kommer att tas i bruk. Iså fall är överenskommelsen i Noordwijk en icke-händelseoch stabilitetspakten ett lika politiserat projekt som EMU.
Då är vi tillbaka på ruta ett: Räckerråpolitisk vilja, och ingenting annat, som grund för världshistoriensstörsta penningpolitiska experiment?
Kommentar Rolf Englund: Och vad gör vi om experimentetmisslyckas. Om det är svårt att införa en gemensam valuta - hurusvårt skulle det då inte vara att säga att nej det här varinget bra, vi återinför D-mark, lire, franc och pund.
Det vore att lämna Unionen. Om det utkämpades i USA ett inbördeskrig.
Carl Bildt har väl ännu inte lyckats övertyga Bosniens tre "entities"om att de skall ha en gemensam centralbank - att bilda en ekonomisk, politiskoch monetär union?
Det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium.
Men hur backar man och gör ett akvarium av fisksoppan?
Att man skall gå försiktigt fram, veta att man kan göra feloch bevara förmågan att backa är självklara beslutsregler föralla som säger sig vara konservativa.
Och att akta sig för utopiska experiment. EMU är väl det störstaexemplet vi känner på social och politisk ingenjörskonst.
Sådant vi brukar varna för.
Lars Calmfors på DN-Debatt 97-04-07
Replik på Lybeck
utdrag
I en artikel på DNDebatt 29/3 tar Johan Lybeck ställning för en svensk anslutningtill EMU redan vid starten 1999. Inlägget förtjänar attkommenteras av flera skäl. För det första är artikelnintressant därför att Lybeck tidigare varit en av de mest högljuddamotståndarna till både EMU-projekt som sådant och ett svensktdeltagande. Jag tror att man kan se den som ett exempel på hur mångabedömare kommer att förändra sin inställning ju närmarevi kommer valutaunionens start. Ett skäl är oron för de politiskakonsekvenserna av att Sverige inte deltar från början.
Risken för mindre inflytande i EU-kretsen vid ett svenskt utanförskapär ett i högsta grad respektabelt argument. Det spelade också enstor roll i EMU-utredningens resonemang. Argumentet har dock försvagats någotunder senare tid. Orsaken är att det i dag framstår som mer sannoliktän tidigare att Italien och övriga sydeuropeiska länderinledningsvis måste ställas utanför valutaunionen om denna skaaccepteras av tysk politisk union.
…
I den svenska debatten finns också en mer irrationell olust införatt "inte vara som andra länder". Denna riskerar att påverkaockså analysen av de ekonomiska konsekvenserna. Enligt min mening gällerdetta inte minst många av de ställningstaganden som gjorts i näringslivet.Huruvida det också gäller Johan Lybecks nya uppfattning vet jag inte.
Det problematiska med Lybecks artikel är de motsägelser som deninnehåller. Å ena sidan menar han att makroekonomiska störningarsom bara drabbar Sverige (så kallat asymmetriska störningar) inte ärnågot problem. Skälet är att tidigare störningar enligthans uppfattning främst förorsakats av den ekonomiska politiken.
Å andra sidan hävdar Lybeck att förekomsten av just sådanaasymmetriska störningar kommer att kräva en överstatligfinanspolitik inom EU när de enskilda länderna avhänder sig möjligheternaatt föra en självständig penningpolitik. Dessa bådauppfattningar verkar strida mot varandra. Enda sättet att få dem attgå ihop är om man menar att asymmetriska störningar i Sverigeframför allt orsakats av att vi haft penningpolitisk självständighet,medan störningarna i andra länder varit mer genuina. Något somhelst stöd för en sådan uppfattning finns emellertid inte. Denartikel av Assar Lindbeck och John Hassler som Lybeck refererar till kandefinitivt inte ses som något forskningsmässigt stöd för ensådan ståndpunkt.
Lybeck anför vidare risken för en utveckling mot överstatligainstitutioner inom EU som ett viktigt skäl mot EMU-projektet som sådant.Samtidigt menar han att det främsta argumentet för att Sverige skadelta i valutaunionen är att "politiken på den europeiska nivånförs mer skickligt och av mer kvalificerade politiker än dennationella politiken". Dessa båda ståndpunkter är inteheller förenliga med varandra.
Jag har således svårt att förstå logiken i Lybecksanalys. Jag delar inte heller hans - och många andras - syn i sakfråganatt politiken är så mycket sämre i Sverige än i andra EU-länder.Enligt min uppfattning finns det visserligen anledning att vara djupt kritisktill den ekonomiska politik som förts i Sverige och som lett till högarbetslöshet, växande offentlig skuldsättning och låg tillväxt.Men problemen är ju lika allvarliga i andra EU-länder. Det är omöjligtatt hävda att politiken där har varit mer framgångsrik än iSverige.
Slutligen återkommer Lybeck till en åsikt som han framförtflera gånger tidigare. Enligt denna har andra glömt bort detviktigaste skälet för att EMU skulle leda till kraftigt sänkta räntor,nämligen att det skulle skapas en stor gemensam kapitalmarknad i Europa medstörre effektivitet. Detta är en intressant hypotes. Men vad finns detför forskningsmässigt stöd för denna? Frågan har ställtstill Lybeck varje gång han framfört påståendet men utanatt något svar lämnats. Så sker inte heller denna gång.
… ett grundkrav på dem som deltar i debatten - särskilt demmed vetenskaplig bakgrund - måste ändå vara att argumentenlogiskt ska hänga ihop. Påståenden som framförs måsteockså kunna underbyggas.
Dessa krav uppfylls inte i Lybecks artikel.
Dala-Demokraten 97-04-04
Vi är inte amerikaner Vi svenskar är inga amerikaner. Därförgår det inte att ha den amerikanska arbetsmarknaden och det amerikanskasamhället som förebild för oss. Men det är just det somsker. Vi ser nu de första tendenserna av den integration av Europas och världensekonomier som ytterst syftar till att göra Europa till en avbild av denamerikanska arbetsmarknaden. Omflyttningen över länsgränserna iSverige har visat en svagt nedåtgående tendens. Däremot har densektoriella omflyttningen tilltagit något, alltså jobbyten mellanbranscher och sektorer i näringslivet. Men ytterst få svenskarnaflyttar utomlands. Främst gäller det högutbildade, såsomcivilingenjörer och civilekonomer. Sverige gör för närvarandeen nettoförlust av högutbildad arbetskraft på något över500 personer per år. Å andra sidan har vi en stor invandring av högutbildadesom vi låter städa eller klippa biljetter i Stockholms T-bana. Vi tarinte vara på våra invandrares begåvning och kunskaper. I USAflyttar en familj vart tredje eller vart fjärde år, i Europa vartsjunde år. Men det som nu sker i den internationella ekonomin kommer attdriva fram ett beteende i Europa som liknar USA:s. Men USA är ett folk avimmigranter. Det är ett rotlöst folk, inte djupt förankrat i sinabygder som Svenskar och andra Européer. Därför passar det sämreatt ge arbetsmarknaden allt mer drag av vanliga marknader, där folk tarjobb, avskedas och söker nytt jobb eller flyttar självmant. Framförallt är det inte rimligt att bygga ett Europa med hela EU som en endaarbetsmarknad och driva politiken så att folk tvingas slita upp sinakulturella rötter och byta land med splittring av familjer och vänkretsar.Men vi ser nu har detta håller på att ske. Volvos hantering avArbogafabriken är ett exempel. Ericssons nedläggning i Norrköpingför att flytta produktionen till Skotland är ett annat, Renaults nedläggningav sin fabrik i Belgien för att flytta produktionen till Spanien ärett tredje. Detta är bara början på ett nytt mönster, somkommer att förstärkas. Bar i Ericsson, ett av vårt lands mestframgångsrika företag, har över 6000 jobb försvunnit, därföratt företaget lagt produktionen utomlands. Men Ericsson har ocksåskapat många högkvalificerade jobb i Sverige. Den dag den europeiskavalutaunionen, EMU, blir verklighet kommer den här tendensen att stegras.Frågan är hur det blir för ett perifert land som Sverige attdelta under en gemensam valuta med länder som Tyskland och Frankrike. Ingenförändrad valutakurs eller självständig penningpolitik kanstödja svenskt företagande och svensk produktion. De chocker somabsorberas av finansmarknaderna genom valutakurs- och ränteförändringarflyttas över till arbetsmarknaden. Löneförsämringar ochfolkomflyttning får träda i stället för valuta och ränta.De enda återstående medlen för att bevara sysselsättningeni Sverige, om vi får problem med konkurrenskraften, är alltså förmånligaskatter och löner som kan sänkas. Alternativet är att svenskarflyttar till andra länder, när det uppstår konkurrensproblemen inäringslivet. Man kan inte betrakta arbetsmarknaden som marknaden förtomater eller damcyklar. Det handlar om, människor med kött och blod,med föräldrar, barn, släktingar och vänner. Det handlar omkulturell identitet och om djup förankring. Arbetsmarknaden är intebara en marknaden, inte ens främst en marknad, utan en social institution.
SvD-ledare 97-04-01
En mycket stor grupp svenskar, även politiskt intresserade sådana,vet fortfarande inte hur de skall förhålla sig till EMU. Det ärinte särskilt underligt. Det har påpekats gång på gånghur komplicerat projektet är - så komplicerat att det t o m ärsvårt att veta vilka frågor som bör ställas.
Till detta kommer att det stöd en genomsnittlig medborgare vanligen kanfå genom att nyttja politiska tumregler och lyssna till politiskaauktoriteter i detta fall är till liten nytta. Inte heller partitillhörigheteller partisympati ger någon entydig ledning. Tydligast ärnaturligtvis detta inom socialdemokratin, men inom de flesta andra partier finnsinte heller någon självklar åsikt om EMU, även om enofficiell ståndpunkt finns.
På sätt och vis är de gamla kompassernas obrukbarhet någotpositivt. Det tvingar oss att tänka efter och fördjupa vår syn påpolitiken, politikens förhållande till andra maktcentra i samhälletoch den europeiska integrationen. Men för en genomsnittlig medborgare ärdet också tidskrävande och tålamodsprövande. Det finns därfören betydande risk för att en av de viktigaste politiska frågornaunder 1900-talet aldrig riktigt kommer att bli utsatt för en bredgranskning och diskussion.
Skulle så ske vore det mycket olyckligt. Dels därför attEMU, om projektet blir av, i sig kommer att påverka Sverige och EU påen rad olika sätt. Dels därför att en forcerad EMU-process kan fåmycket otrevliga politiska konsekvenser. Redan tydliga förtroendesprickormellan väljare och politisk elit kan bli än större.
Ansvaret för att så ej skall ske vilar i första hand påde politiker väljarna utsett som sina representanter och ledsagare. De måsteförklara sina ståndpunkter och argumentera för dessa. De måsteinse att deras handlingsfrihet begränsas av i vad mån de pådetta sätt lyckas övertyga andra om det riktiga i vad de säger.De måste förstå att goda kontakter med andra europeiskapolitiker eller EU-funktionärer inte kan ersätta dialogen med väljarna.
Med detta i minne är det oroande att ibland höra och läsaargument i EMU-debatten som tycks inspirerade av helt andra tankar. Nu senast ien artikel av ekonomen JohanLybeck (DN 29/3). Lybeck har länge varit motståndare till EMU ochlivligt pläderat för sin linje. Nu har han bytt åsikt. Det stårnaturligtvis Lybeck fritt att ompröva sitt ställningstagande: han ärinte ensam om att vackla mellan olika ståndpunkter i denna fråga.
Men i slutet av sin artikel redogör Lybeck för den faktor som förhonom varit "avgörande" i hans omsvängning: frågan om "maktenbör ligga hemma eller "i Bryssel". Lybeck menar att politiken påden europeiska nivån "förs mer skickligt och av merkvalificerade politiker än den nationella politiken". Han påpekaratt regeringen Persson med sitt velande är en katastrof på en rad områdenoch avslutar med att konstatera "ju fler beslut som lyfts bort fråndenna regering desto bättre [...] Därför måste Sverige sägaJA till EMU".
Lybecks resonemang, om än inte fullt lika vildsint, förekommer äveni mer etablerade kretsar. Det är ett farligt resonemang. Att en enskildstatsminister inte håller måttet är inte ett rimligt argument förökad överstatlighet. Att politik på "europeisk nivå"regelmässigt skulle vara klokare än svensk politik kan också ifrågasättas,i den mån ett sådant påstående alls går att ge någonvettig innebörd.
Men viktigast att påpeka är att Göran Persson, hur illa han änsköter sitt uppdrag, är den han är därför att desvenska väljarna gjort honom till det. En politiker som resonerade påsamma sätt som Lybeck skulle därför i praktiken ha givit upptanken på att förändra landet genom att vinna opinionen. Brysselfår ersätta opinionsstödet.
Detta är möjligen en frestande väg för frustreradepolitiker och opinionsbildare. Men det är en återvändsgränd.Mandat för förändring av Sverige kan bara fås av densvenska väljarkåren. Den politiker som tycker att en sådanordning är för långsam eller för besvärlig börinte överväga Bryssel som alternativt maktcentrum. Han eller hon böristället ompröva sitt yrkesval.
Rolf Englund på Internet 97-04-09
EMU, förbundsstaten och räntan
Johan Lybeck liksom många andra som hävdar att Sverige "måste"ansluta sig till EMU - och detta även om man inte anser att det är braatt EMU leder till ett Europas Förenta Stater - hävdar att man fårta en förbundsstat därför att vi i Sverige därmed skulle fålägre ränta.
Detta är ett på många sätt besynnerligt resonemang. Fördet första är det fråga om skilda storheter. Om man inte troratt ett Europas Förenta Stater - inom kort - vore bra för Europa ärväl det en större och viktigare sak än om Sverige skulle fålite högre ränta?
För det andra sägs det sällan om man menar att det ärden nominella räntan eller den reala räntan (räntan - minusinflationen) som skulle bli lägre.
Om det är den nominella räntan som skulle bli högre, ochdetta motsvaras av att Sverige skulle få högre inflation änEMU-länderna och kronan därmed sjunker i motsvarande grad mot ecun, såkan väl det ha vissa negativa effekter, om än av mycket begränsadstorlek. Effekterna på den reala ekonomin (produktion och sysselsättning)torde bli obetydliga.
Om man menar att det är den reala räntan som skulle bli högrei Sverige behöver det väl inte nödvändigtvis vara av ondo?Spararna vinner och låntagarna förlorar. Härvid rör det sigom ett nollsummespel. Pensionsspararna hör till vinnarna, vilket ärbra för pensionsspararna och kanske även samhället, närATP-systemet sviktar.
Det är dock svårt att tänka sig att den reala räntan påsvenska kronor skulle bli högre än den reala räntan påandra valutor. Vad är det vi har våra duktiga pojkar (och flickor)framför Reutersskärmarna för? Jo, dom har sina höga lönerför att de i varje minut skall använda sina kunskaper (vari dessa nubestår) till att på marknaden sätta valutakurser och räntorså att det är egalt i vad man placerar. Om det vore så att denförväntade reala räntan på placeringar i svenska kronorskulle vara högre än den förväntade reala räntan påplaceringar i ecu kommer de duktigaste flickorna och pojkarna vara de förstaatt höja värdet på kronan eller sänka den svenska räntan.
Elementärt, min käre Watson.
Sören Wibe på DN Debatt 97-04-06
utdrag
...
EU:s regeringskonferens avslutas snart och starka krafter verkar här fören utvidgning av parlamentets makt. Sverige bör motsätta sig detta ochi stället arbeta för en reformering som tar sikte på enordentlig nedskrivning av parlamentets storlek, kostnad och betydelse.
Ett vanligt parlament stiftar lagar, beslutar om skatter och väljerregering. EU-parlamentet producerar åsikter. Så kan man utan störreöverdrift formulera skillnaden mellan församlingen i Strasbourg ochtill exempel den svenska riksdagen.
EU-parlamentet är framför allt en åsiktsproducerande församling,en tom symbol för det hägrande målet om ett federalt Europa. Engenomgång av samtliga ärenden som behandlades under 1996 visar bildenav en maktlös diskussionsklubb där bristen på innehåll döljsav en pompös inramning.
För en utanförstående (eller en nyvald ledamot) ärparlamentets arbete milt talat förvirrande. Ärendena indelas i etttiotal olika kategorier med olika namn, innebörd och beslutsregler. Detfinns medbestämmande, samarbete, samråd och samtycke, brådskandeförfarande och eget initiativ, för att nu nämna några.
...
Parlamentet hade alltså verklig makt i färre än 10 procentav samtliga ärenden. 93 procent av de ärenden som parlamentet sysslademed var alltså antingen saker som varit uppe tidigare eller ärenden därparlamentets makt inskränkte sig till att uttala en åsikt. Och vadhandlade då de 42 "vetoärendena" om? Åtta varhandelsavtal som parlamentet godtog utan kommentarer. Av de kvarvarande 34 var hälftenmarginella ändringar i redan beslutade direktiv.
Under marssessionen 1997 beslutade till exempel parlamentet om att ändradirektiv 89/530/EEG som handlade om gödselmedel. Ändringen innebar attman bytte ut alla beteckningar "EEG-gödselmedel" mot "EG-gödselmedel".Under junisessionen 1996 ändrade parlamentet direktivet om personligskyddsutrustning på så vis att godkänd utrustning (till exempelen hjälm) inte längre behöver förses med beteckningen CEårtal,utan endast med beteckningen CE.
Visst förekom betydelsefulla ärenden, som till exempel direktivenom reservdelar till motorcyklar eller regler för genmanipulerad mat. Menden sammanlagda mängden "maktärenden" var sådan attett normalt parlament skulle kunna behandla dessa på några veckor.Och de allra flesta var sådana som i Sverige och andra länderbehandlas på myndighetsnivå, inte i ett parlament.
Vad sysslar då parlamentet med? Den största gruppen av ärendenär resolutioner, där inte mindre än 214 stycken antogs. Dessa kanhandla om allt möjligt, men ofta rör de kränkningar av mänskligarättigheter eller stöduttalanden vid katastrofer. Vidfebruarisessionen (1996) antogs till exempel resolutioner om branden på enteater i Venedig, översvämningar i Herault, Algeriet, Grekland och Rumänien,hagelstormarna i Frankrike och jordbävningen i Kina. Problemen med skarvar(för fisket) kommenterades, liksom situationen i Egeiska havet ochflygolyckan i Dominikanska republiken.
En annan stor grupp, 168 stycken, utgörs av allmänna betänkanden.De kan handla om allt som parlamentet känner sig manad att uttrycka en åsiktom. Det kan vara arbetstidsförkortning, samarbetet i Östersjöneller ett socialt handlingsprogram för EU.
Det vanligaste är dock att parlamentet här uttrycker sin åsiktom ett meddelande eller en årsberättelse från kommissionen. Detkan till exempel vara en grön- (eller vit-) bok om strukturfondernasverksamhet eller den 25:e årsrapporten om konkurrenspolitiken. 62meddelanden kommenterades under 1996, 12 vitböcker, liksom 9 årsrapporter,6 rapporter om statistik för olika sektorer och 13 olika möten ochkonferenser.
Låt mig ge ett exempel: Varje år ger kommissionen ut en årsbokom den ekonomiska situationen i unionen. Denna anses vara ett viktigt dokument,och parlamentet utarbetar alltid ett betänkande. I år fördesocialisterna pennan och efter två diskussionsomgångar i utskottetskulle rapporten antas.
Konkret handlade det om ett 3-4 sidor långt dokument med 20-30 olikapunkter där parlamentet tycker till exempel att årsrapporten kundehandlat mer om sysselsättningen, EMU eller liknande. Slutomröstningeni ekonomiska utskottet skedde den 20 mars. Då hade ledamöterna lämnatin bortåt 100 olika ändringsförslag till rapportens skrivningar,och enbart själva omröstningen tog en och en halv timme. I april försså rapporten vidare till plenum i Strasbourg. Där återupptasdebatten några timmar varvid den slutliga omröstningen sker.
...
Oavsett om man är positiv eller negativ till själva EU är detsvårt att försvara existensen av en församling som till en årligkostnad av 8 miljarder kronor utövar verklig makt i några tiotal ärenden(varav de flesta löjligt små) och därutöver producerar åsikterom allt mellan himmel och jord.
Parlamentet kan reformeras på två sätt. Antingen fårdet mer reell makt och kan på så sätt växa in i den överdimensioneradekostymen. Detta är parlamentets egen och många gånger upprepadevilja.
Men en utökning av EU-parlamentets makt innebär att man i etteller annat avseende överför beslutanderätt från nationellaparlament valda med 80 procents valdeltagande till ett parlament valt med 40procents (och fallande) valdeltagande. Detta skulle föra makten ännu längrebort från medborgarna. Trots massiva propagandakampanjer ärEU-parlamentet ett demokratiskt misslyckande. Få deltar i valen och endasten liten politisk elit har en aning om vad som pågår.
Det andra sättet är att anpassa parlamentets organisation ochfunktion till vad man reellt uträttar. Detta innebär en kraftignedbantning. Det mest rationella, och samtidigt bästa ur demokratisksynpunkt, vore en församling med ledamöter utsedda av de nationellaparlamenten. Denna församling kunde samlas några månader per årför att billigt och effektivt behandla angelägna ärenden ochresolutioner.