Se also related pages about Monetarism and Swedish Financial Crisis

----

Kommentar RE 97-06-19: Om man blickar ut över den europeiska debatten om EMU ser man att det är Carl Bildt - inte hans kritiker inom det moderata liberala konservativa partiet - som intar en extrem uppfattning. Kritiklös uppslutning kring ett utopistiskt projekt som skall genomföras genom social super-ingenjörskonst borde vara främmande för personer som säger sig bygga på den goda konservativa principen om att ta ett steg i sänder.

Aftonbladet 97-05-30 LO-ekonomerna hissar varningsflagg

FT 97-05-31 Emu's house of cards

Dala-Demokraten 97-05-31 Socialdemokratisk vånda om EMU

Bundesbank om guldet

1996/97:KU25 17. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992

Franska omvälvningar SvD 97-05-27

Financial Times ledare om franska valet 97-05-27

 Aftonbladet nyhet om franska valet

Mer ändå finns längre ner i dokumentet.

Aftonbladet 97-05-30 LO-ekonomerna hissar varningsflagg

Lönebildningen är det största hotet mot ekonomin, jobben och kampen mot arbetslösheten. Utan en ny modell för lönebildning hotar inflation och höjda räntor. I går i sin vårprognos talade LO-ekonomerna klarspråk. Aldrig har de så tydligt pekat ut lönebildningen och därmed fackets och arbetsgivarnas roll och ansvar för Sveriges ekonomiska framtid.

Beskedet från LO-ekonomerna är: Det går inte att halvera arbetslösheten - och inte heller att gå med i EMU - innan Sverige fått ordning på lönebildningen.

LO-ekonomerna ser en positiv ekonomisk utveckling framför sig. Tillväxten tar fart och arbetslösheten börjar sjunka nästa år. Men den avgörande osäkerhetsfaktorn består: lönebildningen. Drar lönekraven iväg i en kapplöpning i avtalsrörelsen 1998 hotar löneinflation och höjda räntor. Då äventyras möjligheterna att halvera arbetslösheten, varnar ekonomerna.

Därför begär de två saker av regeringen. Dels att den ska presentera en ny lönebildningsmodell med stark normbindning till EU:s löneökningstakt redan i januari 1998 för att klara vårens avtalsrörelse. Dels att den ska tidigarelägga de till 1999 redan utlovade skattesänkningarna.

Stimulanser behövs bättre 1998 än -99 och lönebildning och stimulans måste komma i rätt ordning, resonerar LO-ekonomerna. Då är de positiva också till sänkta skatter. Bara det en omsvängning värd applåd. Onekligen är det lättsinnigt av regeringen att redan nu utlova skattesänkningar till 1999, innan den sett resultatet av avtalsrörelsen -98. Misslyckas lönerörelsen kanske skatterna behöver höjas! - inte sänkas -99.

Med en koppling mellan skattesänkningar och en förhandlingsmodell som sätter stopp för lönekapplöpning ökar förutsättningarna för avtal på god europeisk nivå. Då kan tillväxten förenas med låg inflation och halverad arbetslöshet. Det kräver en gemensam lönebildningsmodell som i 1991 års Rehnbergsavtal.

Parterna var inte överens då heller, men det lyckades och inflationen knäcktes. Det är regeringens ansvar att nu - då den lagt frågan i en egen utredning - bidra med en sådan ny modell. Sällan har det från fackligt håll kommit ett så självkritiskt resonemang om lönebildningen - och parternas misslyckade hantering av den - som i LO-ekonomernas rapport.

Lönebildningen har inte fungerat sedan början av åttiotalet, nu måste det till en förändring. Klarar inte Sverige att långsiktigt hålla lönekostnaderna i takt med övriga EU-länder klarar vi inte att gå från massarbetslöshet mot full sysselsättning. Här ligger parternas uppgift och stora ansvar. Annars lämnar de 700 000 arbetslösa i sticket.

FT 97-05-31 Emu's house of cards

If you had asked anyone in the financial markets earlier this month about European monetary union, they would have said it was all but a done deal. "True, the economics look a bit dicey," they might have admitted. "But Emu's a political project, not an economic one. And the politics say full speed ahead."

Cut to today, and the first part of that statement is as true as ever. Political events in France and Germany over the next few weeks could well have a decisive influence over the kind of single currency Europe gets, and perhaps even over whether it gets one at all. It is possible that in a month's time the political weather vane will be pointing in roughly the same position as before, toward monetary union going ahead, more or less on schedule. For the moment, however, it is spinning all over the place.

The debates have been thrown into confusion by the way that two big bets - one in Paris, one in Bonn - have gone disastrously awry. President Jacques Chirac's decision to call early parliamentary elections in France was meant to clear the way for a "glide path" to Emu. Instead, the voters have been given a chance to register their resentment, if not of the Emu project itself, then at least of the fiscal deflation that has gone with it.

On Monday it will be clear whether the socialists can translate their victory over the Gaullist centre-right coalition in last week's first round of the elections into a ticket to the Matignon. But this much, if little else, is clear: President Chirac asked the electorate for a decisive mandate to complete the Emu project once and for all, and he has not been given one.

Turn now to Germany, and a rather different - but no less surprising - wager of Mr Helmut Kohl's. Two weeks ago he was faced with yet another shortfall in this year's tax revenues and the chance of a rebellion within his coalition over further tax increases. He took what most would have considered an easy way out: a clever wheeze to revalue the Bundesbank's gold assets a few years early, adding a crucial few billion marks to the government's balance sheets in the process.

But as Mr Kohl well knew, this was no mere reshuffling of assets. It sent a message that, after years of grumbling at the creative accounting of France, Italy and other Emu wannabes, Germany was now happy to play the same game.

The Bundesbank read it this way, and this week exploded accordingly. Mr Kohl insists that the necessary changes to the Bundesbank law will be put before parliament next week, and successfully passed, regardless of the central bank's carping. But the seemingly universal support for the Bundesbank's position in the press and public opinion could yet take the matter out of Mr Kohl's hands.

Investors looking for clear implications of these events will be frustrated. One possible scenario would run as follows: a socialist-led coalition sweeps to power in France tomorrow. The country would then be governed by a government far less committed to Emu, and far more worried about its implications for growth and employment, than any since the Maastricht treaty was signed. Prime Minister Lionel Jospin would press for a looser interpretation of the Maastricht criteria. And deprived of his central "persuader", the Bundesbank, Helmut Kohl would find the French approach harder than ever to sell to the German people. The project is delayed, possibly indefinitely.

As of this weekend, such an outcome no longer seems impossible. But is it likely? The answer is no.

First, the French election is still in the balance.

Second, the fact that Mr Chirac and Mr Kohl were willing to gamble so much may be at least as telling for the future of Emu as events since then. Mr Kohl, in particular, has confirmed once and for all that nothing is more important to him than achieving Emu on time, with the membership decided according to the letter of the convergence criteria, if not their spirit.

Germany being Germany, it is still possible that Mr Waigel will be able to strike a deal with the Bundesbank, and Mr Tietmeyer will return to the fold. But deal or no deal, Mr Kohl has shown he is willing to compromise Germany's hard won credibility for the sake of the overall project.

After this week, no-one should doubt his commitment to Emu. What they should question is whether the single currency which Europe might now get as a result will have the political and economic underpinnings it needs to succeed.

Dala-Demokraten 97-05-31 Socialdemokratisk vånda om EMU

Att socialdemokratiska partiets verkställande utskott skjutit på sitt ställningstagande om svenskt deltagande i den europeiska valutaunionen, EMU, tyder på stor vånda.

Partiet är splittrat. En stor opinion är emot ett "ja". En del vill till och med säga nej för all framtid. Andra, representerade av Metalls ordförande Göran Johnsson, vill helst säga ja men arbetar för ett så "mjukt nej" som är möjligt.

Det är tämligen klart att partiet kommer att säga ett nej till medlemskap i EMU från dess start. Lika klart är det att partiet inte kan säga nej för all framtid. Socialdemokratin har aldrig sysslat med att bestämma vad framtidens medborgare skall trycka och vilja. Något sådant är för övrigt omöjligt att genomföra på ett bindande sätt. Då återstår ett "nej nu", formulerat med mer eller mindre starka restriktioner.

Att som det antytts i debatten, lova att inte gå med i EMU under nästa mandatperiod utan nyval - eller rimligare en folkomröstning - vore välbetänkt eftersom partimedlemmarna och partiets väljare är vaksamma och misstänksamma mot partiledningen och regeringen. Många känner sig grundlurade av partiledningens EU-kampanj och av vad som blivit resultatet av medlemskapet.

Det har också ryktats, att regeringen samtidigt som ett "nej nu" proklameras, skulle ansluta Sverige till ERM II, det organiserade valutasamarbetet inom EU. Det skulle innebära en politik för fast valutakurs, som fram till 1992. Det vore en ytterst riskabel väg att anträda, särskilt om bandbredden för valutakursens rörelser inom systemet skulle sättas snävt. Då skulle, vid en försvagning av kronan mot nedre bandbredden, alla spekulanter åter bjudas på ett gratis lotteri, ett lotteri utan risk men med möjligheten till storvinst. Det vore den sämst av världar. Minns september, oktober och november 1992!

Nej, låt det europeiska bataljen ta sin början. Sverige kan avvakta drabbningarna från en upphöjd kulle i den yttre terrängen. Sen får vi se om de stridande förgör hela byggnadsverket EU eller om det blir en Pax Europa av välstånd och tillväxt, som kommer ut av striderna. Då kanske vi inte kan stanna på höjden utanför.

Ur The Times May 27 1997-05-27

Amsterdam is the end of Britain

Sign this treaty and we abolish our country, says John Redwood

If we sign the present draft of the Amsterdam treaty, we will abolish our country. The draft treaty is by far the most ambitious document yet to emerge from the Brussels administration so far.

It plans to set up what Chancellor Kohl has called a "political as well as a monetary" Union. Anyone else would call it a new country. The new treaty is based on a strong legal structure, giving to the centre all the principal powers that used to reside in Europe's democratic national parliaments.

It turns on the British idea of subsidiarity, making clear that the European Union will enjoy all the "means necessary to attain its objectives and carry through its policies". The Court of Justice rules supreme. Under this treaty, there would be no doubt that it could overturn Acts of Parliament and be the ultimate lawmaker. It will interpret the needs of the European Union and see that they are enforced.

You cannot have a Europe of nations and this version of the Court. The new Union would even have the right to take Britain's votes away in the Council of Ministers. At the moment we have the right to vote against proposals we do not like and the right to veto the most important. We are told that the Union is "founded on the principles of liberty, democracy, respect for human rights and fundamental freedoms, and the rule of law". It does not have the grandeur of Jeffersonian prose, but it is as ambitious as the American Declaration of Independence in its scope.

We are told that these rights are reflected in the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms. If the other members think we are in breach of any of these rights or freedoms, we will lose our votes and our veto in the Council. Incorporating the Convention into British law will require changes to our law codes anyway, but will not exempt us from further legal action claiming we have broken the letter or the spirit of the Union's purposes.

Some will say there is no threat in this because Britain would never want to break those principles. We are a democratic and a fair-minded state. Yet in recent years we have been found in breach of the Convention several times: it might be the Government's anti-terrorism measures, or some technicality over equal opportunities that other countries could use as an excuse to take our votes away. Then they could pass measures that we did not like.

The EU already has a chain of embassies around the world. Now it is to have a foreign policy for them. Sign this treaty, and we will have to obey the general view in our relations with any other overseas country. The treaty says that the common policy must cover "all areas of foreign and security policy". It goes on to insist: "The member states shall support the Union's external and security policy actively and unreservedly in the spirit of loyalty and mutual solidarity."

The overseas territories of member states will be brought under the general guidance of EU policy. The Falkland Islands may not go to Argentina, but they would come under Spain and other continental countries. The United Kingdom would for the time being keep its seat on the UN Security Council, but we could only use it to put forward the agreed European, not the British, policy on any international crisis.

We would be on the way to establishing a European army, and to seeing our troops committed to action even where Britain had reservations about the wisdom of such a course. The Government seems only to have latched on to the plan to take away our right to a separate immigration and borders policy. The treaty would require us to follow a common European policy on visas and on who we would allow into our region of the new Europe. All this will be decided by qualified majority vote. Britain would lose all the advantages of our island status. We would no longer have our own policy, policed at our own points of entry.

The treaty takes criminal laws, policing and justice matters under its wing. The first steps are taken towards a European police force. Our criminal law comes under the Court of Justice, and we would have to move our law codes into line with the others.

Meanwhile Gordon Brown is busily making what is left of the Bank of England independent, preparing to make it into a wholly-owned subsidiary of the European Bank.

It will not be long before he rams the Stability Pact through the Commons, placing our economy under continental control.

The treaty takes wide-ranging powers in many other areas. It strengthens the control of the EU in consumer protection, public health, the environment, social policy, employment, transport, regional policy and statistics. In short, it gives to the Union all of the power usually associated with a government.

It is high time Parliament and public woke up to these issues. The election gave Tony Blair a big mandate to run this country, but it gave him no mandate to give it away.

So worried was he by the sceptical views of many voters that he signed an article in The Sun about how he would defend Britain. His party wrapped itself in the Union Jack and adopted the bulldog as its symbol. Mr Blair must now live up to those fine words.

We have need of a Government which will explain all this honestly to the British people, and then explain to our partners that we cannot sign up to a single word of the Amsterdam treaty.

This is a federal treaty. It is the last main treaty they need to take our country away.

Sign this, and we will no longer have a powerful British democracy capable of righting our wrongs and representing our interests.

The author is MP for Wokingham and a candidate in the election for the leadership of the Conservative Party.

Redwood, John

The Conservative 2000 Foundation (Redwood)

Franska omvälvningar SvD 97-05-27

En siffra säger mer än tusen ord: 11 av 577. Elva deputerade i den franska nationalförsamlingen omvaldes i första omgången av parlamentsvalet i söndags. I övriga valkretsar kommer osäkerhet att råda fram till den andra omgången den 1 juni. En enda minister omvaldes och många parlamentariker med tjugo eller trettio års erfarenhet ser sina mandat hotade, bland andra förre presidenten Giscard d'Estaing och f d premiärminister Raymond Barre.

Höger och vänster drabbas mer eller mindre lika hårt. Medan socialistpartiet avsevärt förbättrar sitt katastrofala resultat från år 1993 till 24 procent befinner sig regeringspartierna, gaullisternas RPR och center-högerkoalitionen UDF, bägge runt 15 procent. Detta är i nivå med Jean-Marie Le Pens extremhöger, Front National, som gör sitt bästa val någonsin.

Front National kommer inte att erhålla mer än ett par mandat. Det franska majoritetsvalsystemet missgynnar systematiskt småpartier och oberoende kandidater. Men i takt med att de etablerade partiernas anseende anfrätts av korruptionsskandaler, långvarigt maktinnehav och allmän arrogans, har intresset för nya partier ökat. Det totala röstetalet för diverse gröna partier närmar sig 7 procent, och antalet kandidater i årets val var rekordhögt.

Man bör inte dra alltför stora växlar på söndagens resultat. Erfarenheten visar att den första valomgången ger avsevärt utrymme för proteströstning. Det anmärkningsvärda är dock att fransmännen valt att straffa i princip samtliga sittande parlamentariker, vilket aldrig inträffat tidigare.

Förvirringen är naturligt nog avsevärd i båda lägren. Men det sporrar inte till klargöranden. "Vi har inte lyckats uttrycka vårt program tillräckligt klart", sade François Léotard, ordförande i UDF. Kanske är denna ursäkt giltig; en mer realistisk tolkning är att något egentligt program inte finns. Samtliga inbjudna politiker till tv:s valvakor var ense om att Frankrike behöver förändring. Ingen av de närvarande var beredd att gå in på vad "förändring" kan tänkas innebära...

Socialistledaren Lionel Jospin har också ställt ett antal "villkor" för EMU och antytt att vänstern inte är beredd till vilka offer som helst för euron. Kommunistpartiet är sedan gammalt motståndare till EMU och kommer att kräva eftergifter i den ekonomiska politiken i utbyte mot stöd till en teoretisk vänsterregering. Högern är, trots senfärdigt och försiktigt tal om "liberalism", mentalt blockerad av sin rädsla att stämplas som anhängare av anglosaxiska marknadsreformer.

Frankrikes situation visar framför allt att politikerna har tappat greppet om verkligheten. Arbetslösheten ökar trots att politikerna ger order om motsatsen; skatteintäkterna minskar trots (i själva verket p g a) att skattetrycket ökar. Medborgare och företag anpassar sig genom svartjobb och bidragsfusk. Politiken reduceras till ett slags "Gäster med gester", ett tragikomiskt tidsfördriv med föga förankring i verkligheten. ...

Financial Times ledare om franska valet 97-05-27

The problem for whoever succeeds him as prime minister is that it is easier to imagine what the electorate was protesting against - chronically high unemployment, government spending cuts, globalisation - than what it was voting for.

Leaving aside the Communists and the National Front with their opposition to Emu, there is little of substance to distinguish the Socialists from the governing RPR/UDF coalition in European policy.

On the economy, the choice is between five more years of timid reform and the Socialists' promises of public sector job creation and cuts in working hours. The former will not transform France's sluggish economic performance; the latter - surely the most archaic programme of any potential party of government in the west - would make it worse, and would be next to impossible to deliver while fulfilling the Maastricht convergence criteria.

The result could be a deepening political impasse and growing popular frustration at the inability of mainstream politicians to reconcile the role of the state with the pressures of international markets. And here lies the risk for Europe and for Emu.

Mr Lionel Jospin, the Socialist leader, speaks with a forked tongue on monetary union. The "conditions" he has purported to seek - that Italy be included and that EU governments exercise influence over the European Central Bank to promote jobs and growth - are a wish-list that differs little from demands the outgoing government tried and failed to insert into Emu negotiations.

But they strike an undoubted chord with the French electorate, and a distinctly dissonant one in Germany. No German government could agree to them and hope to be re-elected.

Equally, if they are not met and Emu takes place on schedule in 1999, French politicians could feel increasingly tempted in the next few years to blame Emu, and Germany, for many of their country's woes. European leaders, and Chancellor Helmut Kohl in particular, should ask themselves whether the risk of such divisiveness could outweigh the benefits of securing monetary union on schedule.

Staffan Burenstam-Linder på Nationalekonomiska Föreningen 96-12-05

Ref i Ekonomisk Debatt 1997/3 sidan 199

... - Det är riktigt som Assar Lindbeck sade att EMU är ett högriskprojekt.

Det är ju också östudvidgningen som Assar Lindbeck satte mycket högt. Det är ett oerhört riskprojekt; man kan slå sönder hela den Europeiska Unionen genom att göra en misslyckad östutvidgning. Att en gång sätta igång med Rom-fördraget var även det ett riskprojekt av högsta klass. Det fanns många stora motståndare. .

Jag vill även göra gällande att det för Europa är ett högriskprojekt också att inte skapa en monetär union. ...

... Jag är förvånad. Under hela 1980-talet hörde jag varenda dag svenska ekonomer tala om "fasta spelregler". Jag satt då i riksbanksfullmäktige och alla var medvetna om att både ekonomer och politiker vill ha fasta spelregler.

På grund av att trycket från alla håll var så hårt på dessa fasta spelregler drevs ju Riksbanken till att försvara den svenska kronan in till vad man kan säga extrema gränser.

Kommentar RE: Det behöver kanske egentligen erinras om att Staffan Burenstam Linder inte satt i riksbanksfullmäktige bara "under hela 1980-talet" utan även, och framförallt (och då som ordförande i fullmäktige och således överordnad riksbankschefen Bengt Dennis) vid tiden för de åtgärder han nu säger att Riksbanken "drevs till" av "trycket från alla håll" - hösten 1992.

Den som i första hand skulle ha stått emot trycket, var således Staffan Burenstam Linder.

Att han inte gjorde det har inte föranlett någon bestraffning, utan han har tvärtom belönats för att inte ha stått emot trycket (ni kommer väl ihåg all tal om det fina med en självständig riksbank) genom att av Carl Bildt utses till gruppledare för moderaterna i EU-parlamentet.

Carl Bildt var väl bland dem som mest tryckte på för att kronförsvaret skulle fortsättas.

Assar Lindbeck på Nationalekonomiska Föreningen 96-12-05

Ref i Ekonomisk Debatt 1997/3 sidan 186 ff

- Om någon hade frågat mig för fem eller tio år sedan vad det viktigaste är att göra i Europa, hade jag sagt att den gemensamma marknaden bör följas upp med inhemska avregleringar av kapitalmarknader, arbetsmarknader och varumarknader. En annan viktig uppgift är att undvika att Europa blir en protektionistisk enhet gentemot omvärlden... Det finns tusentals intressanta städer i Europa, som i viss mån håller på att förfalla och förstöras, och som borde räddas. Detta borde vara ett verkligt stort projekt inom EU...

Behovet av en valutaunion hade jag inte nämnt som ett högprioriterat projekt.

En valutaunion också stora fördelar, men den är ett riskfullare projekt än att rädda våra städer. ...

Det finns två ytterligare argument som spelar stor roll på kontinenten... Ett är att en valutaunion underlättar ekonomisk integration, eftersom det finns mycket brus i växelkursen.

Ett annat argument är att en valutaunion påskyndar politisk integration, eftersom mer samarbete drivs fram inom t ex finansppolitiken.

Om detta är en fördel eller en nackdel, beror på hur man bedömer politisk integration.

Sammanfattningsvis finns det mycket stora fördelar. Vi måste väga dem mot de mycket stora nackdelar och risker som också finns. ...

En valutaunion kan fungera väl om det råder stor faktorrörlighet över gränserna.

Detta har man sett i USA. New England fick en negativ chock i arbetsintensiv industri på 1970-talet. Det sätt på vilket detta problem löstes var att ungefär 3/4 av anpassningen skedde genom utflyttning från New England och resten genom löneflexibilitet.

Problemet med Europa är att det råder låg rörlighet för arbetskraften... Det finns inte heller några transfereringssystem mellan länderna, annat än för bönder.

Dessa förhållanden är för mig de väsentliga svagheterna i att vara med i en valutaunion.

Detta är ett starkt skäl att vara skeptisk till EMU, inte bara för Sveriges del utan för Europas del. ...

Jag tycker att valutaunionen är ett högriskprojekt för Europa, och jag skulle inte ha prioriterat detta projekt om jag hade tillfrågats. Jag skulle ha föredragit att EU skulle ha satsat på annat i första hand.

Göteborgsposten, EMU och grundlagen

För att Sverige skall kunna gå med i EMU krävs en grundlagsändring om riksbankens monopol på sedelutgivning. Centerledaren Olof Johansson har dock gjort ett uttalande om att någon grundlagsändring inte skall ske då befolkningen skall veta att den inte blir manipulerad. Göteborgs-Posten menar att frågan är vem som egentligen manipulerar vem. - Grundlagsändringen innebär inte att Sverige måste gå med - den krävs för att vi ska kunna gå med om vi vill, skriver GP.

Tidningen menar att Johanssons agerande är under all kritik. - Han vill bakbinda riksdagen och han ställer den socialdemokratiska partikongressen inför ultimatum. Centerledarens agerande säger en hel del om hans respekt för demokratin, skriver Göteborgs-Posten 97-05-07

Kommentar RE: Det är lite genant att behöva påpeka för Göteborgs-Postens ledarskribent att själva syftet med en grundlag faktiskt just är att "bakbinda riksdagen". Antingen vet inte ledarskribenten detta, vilket vore fantastiskt bara det. Men antagligen vet han (eller hon) det men skriver ändå, mot bättre vetande, ovanstående smörja. Vet hut! Vet sjufalt hut!!

En gränslös vänster? Aftonbladet 97-05-20

Medan det globala kapitalets makt växer minskar inflytandet för löntagare. Klyftan mellan elit och folk blir allt tydligare. Vänstern måste söka strategier för att demokratisera ekonomin och stärka folkstyret...

Genom koncernfacken har facken rätt till information och samråd om större förändringar inom företagen. Ett gemensamt uppträdande i form av konflikter, strejker och annan mobilisering kan i bästa fall tvinga företagsägarna till reträtter..

Med den nya labourregeringen måste Europavänstern söka driva den sociala harmoniseringen betydligt längre. Villkoren beträffande medbestämmande, sociala rättigheter och arbetsvillkor måste bli sådana att storföretagen inte kan driva utpressning mot enskilda länder eller kräva social nedrustning och inskränkning av fackliga fri- och rättigheter som villkor för etableringar och investeringar. Kraven bör utvidgas till länder utanför Europa. Social- och miljöklausuler kan vara verksamma metoder för att förhindra exploatering via barnarbete, svältlöner, rovdrift på naturen, slavliknande anställningsformer och förbud mot facklig organisering.

Den europeiska vänstern har förvisso något skiftande uppfattningar om EMU men en stor majoritet kräver att de inskränkta konvergenskraven ska kompletteras med ansvar för sysselsättning, regional utjämning och tillväxt, det vill säga områden som alla hotas av den monetära unionen.

Vänstern måste samverka över gränserna både för att "befria kapitalismen från dess egna destruktiva krafter", för att förhindra att demokratin slits sönder av den växande ekonomiska makten och för att förstärka medborgarnas delaktighet och sociala trygghet.

Aftonbladet 97-05-18

Säg nej till EMU

EMU har vissa ekonomiska fördelar men står i allvarlig konflikt med kravet om folkstyre. För demokratins skull bör regeringen säga nej till medlemskap.

Den grundläggande samhällskonflikten står i dag mellan marknadsanpassning och medborgarinflytande. Motsättningen gäller ytterst politikens räckvidd. EMU-frågan konkretiserar striden. EMU är ett teknokratiskt projekt, skapat som en kompromiss mellan å ena sidan franska önskemål om att balansera tysk politisk makt och å den andra tyska krav på ekonomisk och monetär disciplin.

EMU innebär att politisk makt och politiskt ansvar undandras medborgarna. Det avgörande inflytande över penning-och valutapolitik kommer att innehas av icke-avsättliga bankchefer. Det finns, för medborgarna, ingen att utkräva politiskt ansvar av. Den insyn som är en av demokratins själva grundförutsättningar gäller inte.

Makten kommer att vara överstatlig. Det kan vara försvarligt att överlämna suveränitet, men inte att ge upp rätten till kontroll över och rätten att avsätta dem till vilka makten delegeras.

Statsvetaren Jörgen Hermansson sammanfattar i en ambitiös utredning med omdömet, att EMU knappast kan förordas med demokratiska argument. EMU bygger på en liberal, eller snarare nyliberal, ideologi. Som överordnat mål anges inflationsbekämpning och den anses förutsätta hård samhällsekonomisk disciplin. Sociala mål och sysselsättningskrav hålls utanför modellen. I EU-ländernas ekonomisk-politiska rekommendation inför EMU återfinns krav om lägre statsutgifter, större löneskillnader och inskränkningar av arbetsrätt.

Genom att lägga anpassningsbördan på löntagare förutsätts rörligheten av arbetskraften öka. Nu kan inte lönearbetare reduceras till enkla produktionsfaktorer. Den arbetslöse lämnar inte Grekland för Ruhrområdet, en arbetslös byggnadsarbetare i Sverige söker sig inte automatiskt till Lombardiet. EU är helt enkelt inte ett, med ekonomspråk, "optimalt valutaområde".

De språkliga, kulturella och sociala skillnaderna är stora och de regionala ojämlikheterna dramatiska. För att vara konkret: hur ska Andalusien med 35 procentig arbetslöshet samverka i en ekonomisk och monetär union med Lyon-området eller ens med Katalonien.

EMU river upp stora motsättningar både inom och mellan nationerna. De fattiga delarnas enda konkurrensmedel blir i allt väsentligt ännu lägre löner eller högre arbetslöshet. Hittills har de ekonomiskt svaga regionerna något kompenserats av regionala och sociala EU-fonder. Med ett ekonomiskt allt svagare Tyskland (klarar landet EMU-kraven?), krav om en återhållsam EU-budget och drömmar om östutvidning finns inte längre den möjligheten.

Något från vänster betraktas EMU ibland som en motmakt till det globala finanskapitalet. Som om kampen mot kapitalet skulle kunna föras med ett tjog icke-politiska bankdirektörer som avant-garde. EMU är i ett demokratiskt maktperspektiv helt bakvänt.

Det rimliga vänstersvaret måste vara krav om att först bygga EU:s konstitution i demokratiska former och därefter söka konstruera en gemensam politik. Konstitutionen måste föregå politikens innehåll av självklara demokratiska skäl.

EMU-projektet måste betraktas som en olycka för EU. Det skapar många fler frågor än det löser. Den svenska regeringen bör framförallt av demokratiska skäl säga nej till deltagande.

"Nejet" ska inte vara kortsiktigt utan gälla åtminstone till och med år 2 002. Sverige bör inte ha mer bråttom än den brittiska labourregeringen.

2. Toyoo Gyohten: Strong yen for the euro from Financial Times 97-05-14

Until recently, European monetary union seems not to have awakened much interest in Japan. The main reason for this is that the Japanese have underestimated the strong political will of European Union leaders to introduce the single currency, as scheduled, on January 1 1999.

However, business, academic and government figures have gradually come to recognise the strength of EU members' commitment to reducing their government spending - in spite of the impact on their economies andthe consequences for their political popularity - to start the third stage of monetary union. There is concern among some Japanese businesses about the stability of the EU economy after monetary union.

Some countries will be more vulnerable than others under the single monetary and exchange rate policies set by the European central bank. National central banks under the European System for Central Banks will no longer be able to adjust their monetary and foreign exchange rate policies to suit their economic circumstances. There will be no central fiscal authority with a substantial role in taxing or spending - so no member country can receive a fiscal transfer in a recession to stimulate a slack economy. Member countries are also required to cut government deficits under the growth and stability pact.

Some Japanese business executives argue there is a danger that economic or political instability will emerge, and that the single currency may not work well in practice. Although there is no doubt the euro can be introduced given the strong political will among EU leaders, it is not clear that monetary union can be maintained with stability.

"The author is president of the Institute for International Monetary Affairs"

Fotnot RE: Det kan tilläggas att han tidigare var chef för den japanska centralbanken och bl a har skrivit en bok tillsammans med sin amerikanske kollega: "Paul Volcker and T. Gyohten. Changing Fortunes. New York: Times Books, 1992."

Rune Andersson i Summerat - SVT 1 97-05-11

Rune Andersson, Trelleborg AB, tycker att det är mycket bra att vänta med ett EMU-inträde och själv är han negativ till EMU.

3. Charles Moore, Editor of The Daily Telegraph, om valet Electronic Daily Telegraph 97-05-10

On the sunday after Britain fell out of the ERM, in September 1992, a distinguished Conservative journalist on another newspaper published an article under the headline: "The day John Major won the next election". For several years afterwards I had the headline pinned to my office wall because it made me laugh. How could it be that the day on which the Chancellor put up interest rates first to 12 and then to 15 per cent, and then gave up together, was the day of future triumph?

As the election came close, I took the headline down, lest it make me cry. Yet even if the headline was idiotic, the point behind the article was not. The collapse on "White Wednesday" did indeed provide the last chance for the Tories to escape from the trap of their own making. They did not take that chance…

It would be neat, from a Eurosceptic point of view, to be able to maintain that the ERM policy caused such catastrophe because it was too pro-European, but this is not exactly so. The political aspect of the whole enterprise was the one that attracted least notice at the time. The disaster was economic. Thousands of people went bust, hundreds of thousands lost jobs. Mr Major said economic success and financial probity depended on our membership of the mechanism. The opposite turned out to be the case. The party of economic competence lost its strongest card in 24 hours. Things got better, of course, as soon as we were outside the ERM, but you did not have to be an economist (in fact, it helped if you were not) to see that this was no thanks to the Government.

The second aspect of the disaster was, to use a grand word, moral. To use an even grander word, there was no catharsis. Norman Lamont, the Chancellor, did not resign. He sang in his bath. Mr Major did not say sorry and he did not explain. From that moment, the already strong belief that Conservatism was a doctrine of selfishness moved a step further. People came to believe that Conservative politicians were, personally, selfish, clinging to office regardless. "Sleaze", in the sense of specific financial corruption, came next. The third aspect was that the Tories continued with their European policy as if nothing much had happened….

Grundlagsändring förbereds för EMU

. Regeringen väntas föreslå en grundlagsändring för att inte blockera en svensk EMU-anslutning. Detta såvida inte samarbetspartnern centern i sista stund lyckas få regeringen på andra tankar, uppger flera källor för TT. I nästa vecka ska den parlamentariska grupp som utreder frågan vara klar. En orsak till att regeringen dröjer med besked i EMU-frågan är gruppens diskussioner om grundlagen och EMU. Den parlamentarisk arbetsgruppen, ledd av finansminister Erik Åsbrink, har ett sista möte inplanerat på onsdag nästa vecka. Det finns dock utrymme att förlänga diskussionen ytterligare. Gruppen är ännu inte överens i den känsligaste frågan: om grundlagen behöver ändras för att den europeiska centralbanken ska kunna ta över ansvaret för svensk sedelutgivning. Regeringens dilemma är att ett förslag om grundlagsändring kan betraktas som ett steg på vägen mot EMU. Å andra sidan kan Sverige inte gå med i valutaunionen förrän efter valet 2002 om inte grundlagsändringarna läggs fram redan nu. För att ändra grundlagen måste det nämligen tas två beslut med val emellan.

Samarbetspartnern centern har trasslat till det ytterligare för regeringen genom sitt hårda motstånd mot en grundlagsändring. Läggs ett förslag för att hålla dörren öppen för inträde i valutaunionen kommer centern att hårt driva på för en folkomröstning om EMU. Pressen från centern har successivt ökat. Både statsminister Göran Persson och finansminister Erik Åsbrink har tidigare sagt att grundlagsändringar behövs med anledning av EMU:s tredje fas. Tre av regeringens egna chefsjurister har också i en promemoria sagt att "starka skäl" talar för grundlagsändring, och alla partier utom moderaterna i arbetsgruppen tror likadant.

- Vi har sagt att man sannolikt bör ändra grundlagen. Och det vore mycket olyckligt om regeringen inte lägger fram de förändringar om lagen som behövs för ett EMU-inträde 1999, säger Anne Wibble, folkpartiets kvinna i gruppen.

Mats Odell (kd) anser att en grundlagsändring behövs mer av politiska än juridiska skäl "eftersom det är viktigt att vara tydlig och inte trixa i den här frågan". Erik Åsbrink själv har under de senaste veckorna legat lågt i grundlagsfrågan - kanske på grund av centern. Men under maj, alltså inom loppet av två veckor, ska han lämna besked om EMU, och till dess bör också de lagtekniska problemen vara lösta.

Inom arbetsgruppen diskuteras också att föra in sysselsättnings- och tillväxtmål för riksbanken. Både centern och socialdemokraterna vill ha de nya målen, medan moderaterna och folkpartiet är starkt emot. Målen ska dock vara underordnade prisstabilitetsmålet som riksbanken själv beslutat om. Finansminister Erik Åsbrink vill inte kommentera diskussionerna i gruppen men han konstaterar att "nästan alla centralbanker inom och utom EU har någon typ av undermål som kan handla om att stödja den ekonomiska politiken eller sysselsättning och tillväxt".

Att tänka eller inte tänka Av PER T OHLSSON chefredaktör politiska redaktionen Sydsvenskan 28 april

Olof Johansson vill ha folkomröstning om EMU. Det är alltså ingen bra idé.

För en vecka sedan krävde centerledaren att ett svenskt inträde i EUs valutaunion skall föregås av en folkomröstning. Det uppfattades som att han ställde statsminister Göran Persson inför ett ultimatum: stäng dörren till EMU, annars avbryter centern samarbetet med den socialdemokratiska regeringen.

Persson svarade med att upprepa att det inte finns någon anledning att folkomrösta om EMU. Det gjorde han alldeles rätt i.

Regeringen, som i maj väntas ge besked om sin inställning till EMU, väljer troligen att "vänta och se". Partikongressen i september går förmodligen på samma linje. I 13 av de 26 partidistrikten är opinionen, enligt Dagens Industri, för ett sådant kongressbeslut. Innebörden är att Sverige avstår från deltagande när EMUs tredje fas inleds 1999, men att en svensk anslutning längre fram är fullt möjlig.

EU-kommissionens prognos från i onsdags visar att Sverige med råge uppfyller EMU-kravet på budgetbalans.

Men räcker "vänta och se" för att hålla Johansson lugn? Det är inte alls säkert. Centerledarens agerande utmärks ingalunda av konsekvens och hederlighet.

Den 1 februari 1993 inledde Sverige medlemsförhandlingarna med vad som då fortfarande benämndes EG. Europaminister Ulf Dinkelspiel avgav en särskild deklaration om EMU: "Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen... Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget." När riksdagen informerades om förhandlingarna förklarade Dinkelspiel: "I fråga om övergången från den andra till den tredje fasen i EMU är det ytterst riksdagen som skall ta ställning."

Detta slogs också fast i den proposition om Sveriges EU-medlemskap som riksdagen antog hösten 1994. I folkomröstningen om EU den 13 november samma år sade en majoritet ja till Maastrichtfördraget, där EMU ingår, men överlät frågan om en gemensam valuta till den representativa demokratins beslutsprocess.

Vad har allt detta med Olof Johansson att göra? En hel del. Johansson och centern ingick i den borgerliga regering som förhandlade fram Sveriges medlemsavtal med EU. Han och hans partivänner i riksdagen röstade för EU-propositionen. I egenskap av statsråd, partiledare och riksdagsledamot har Johansson därmed ställt sig bakom att Sverige skall medverka i EMU-processen, men att riksdagen bestämmer om och när Sverige skall ansluta sig till en gemensam valuta.

Nu, tre år senare, är samme Johansson en svuren fiende till EMU. Och han litar inte längre på riksdagen. Han vill ha folkomröstning.

Att det är populistiska reflexer snarare än ansvarskänsla som ligger bakom framgår med beklämmande tydlighet av Johanssons uttalanden i ämnet. Han låtsas inte om - eller känner inte till - de konstitutionella och demokratiska komplikationer som kan uppstå om EMU blir föremål för folkomröstning.

Regeringsformen medger två slags folkomröstningar: rådgivande (RF 8:4) och beslutande (RF 8:15). Samtliga fem folkomröstningar som Sverige anordnat har varit rådgivande.

En beslutande folkomröstning kan drivas igenom av en tredjedel av riksdagens ledamöter, men kan bara, enligt Regeringsformen, gälla förslag till grundlagsändringar. Därtill måste omröstningen genomföras samma dag som riksdagsvalet. Förslaget förkastas om de som röstar emot är till antalet fler än hälften av dem som deltar i valet till riksdagen.

Det är snåriga bestämmelser som gör beslutande folkomröstningar ohanterliga. Vad händer om motståndarna samlar flest röster utan att nå över 50 procent av antalet röster i riksdagsvalet? I konstitutionell mening skulle det innebära ett ja till EMU, även om en majoritet av de röstande sagt nej.

Johanssons avsikter blir inte klarare av ett besynnerligt uttalande i Expressen i tisdags: "Ett nej är aldrig ett nej i evig tid utan sträcker sig över valperioden."

Men hela idén med beslutande folkomröstningar är ju att resultatet skall vara bestående. Det är därför som EMU-motståndarna brukar förorda en beslutande omröstning om de grundlagsändringar som krävs för ett svenskt EMU-deltagande.

Kanske vill Johansson istället ha en rådgivande folkomröstning som partierna förbinder sig att respektera. Här finns inget krav på valdeltagande. Men hur legitimt blir resultatet om deltagandet är lågt?

Opinionmätningarna tyder på att väljarna är osäkra. Senast Sverige röstade i EU-sammanhang, i valet till EU-parlamentet 1995, deltog bara 41,3 procent. Dessutom finns det inget som hindrar att en rådgivande folkomröstning får mer än två linjer. Om socialdemokraterna bestämmer sig för att "vänta och se" blir det svårt för partiet att inför en folkomröstning ställa sig bakom en renodlad ja- eller nej-linje. Följden skulle bli en förlamande förvirring liknande den som uppstod efter kärnkraftsomröstningen 1980.

EMU är i själva verket en sällsynt olämplig fråga för folkomröstning. Det framhåller professor Olof Ruin, ordförande i folkomröstningsutredningen. I Dagens Nyheter den 16 april varnade Ruin bl a för ett lågt valdeltagande eftersom "EMU-frågan framstår som komplicerad och svåröverblickbar". Men sakkunniga invändningar biter knappast på centerledaren. Genom att hota med folkomröstning hoppas han kunna utverka nya eftergifter från Göran Persson. Så reduceras grundlagen och den representativa demokratin till pjäser i ett partitaktiskt spel.

Olof Johansson trivs i politikens gråzoner, där han med bisarra hugskott kan skaffa centern ett inflytande som inte står i rimlig proportion till partiets blygsamma väljarandel. Det är, om man så vill, tanken bakom hans tanklöshet.

En del argument talar för EMU. Andra talar emot. Men låt inte formerna för detta historiska beslut dikteras av en schakrande ledare för ett panikparti.

Rolf Englund på Internet 97-05-05

Varför talade Metalls Göran Jonsson strunt om EMU i TVs Speciellt?

I går söndag påstod Göran Jonsson med emfas att vi i Sverige inte kan ha löneökningar (nominella) som avviker frå löneökningarna i omvärlden och att det därför (oklart hur) vore bra att gå med i EMU.

Som Per Gunnar Berglund (e-mail pgb@mbox302.swipnet.se) påpekade, med instämmande av Svegfors, går det visst att ha högre nominella löneökningar i Sverige, om man har flytande kurs. Då sjunker kronan och konkurrenskraften är återställd. Och tvärtom.

Som var och en inser, förmodligen även Göran Jonsson, har Per Gunnar Berglund naturligtvis rätt och Göran Jonsson har pratat strunt.

Göran Jonsson hävdade även med emfas att nu är det Marknaden som styr. Vårt land har inte längre någon suveränitet i praktikten. Det är Bundesbank som styr. Om Bundesbank ändrar räntan måste vi följa efter inom en halvtimme, sade han.

Som var och en inser är även detta fel. Om man har flytande växelkurs, och något annat är väl efter häändelserna 1992 inte att tänka på, kan både rä äntan och vääxelkursen ändra sig varje minut och det ökar dramatiskt risken för aktrlrerna på den s k Marknaden.

Varför pratar då Göran Jonsson strunt?

En förklaring kan vara att han inte förstår bättre. Den är inte trolig.

En annan förklaring äär att LO-ledningen, vari han ingår, har som huvudmål att återupprätta centrala förhandlingar, för att LO inte skall förtvina till något som mest liknar TCO.

Därför detta tal om att Marknaden är så stark och underförstått bara kan klaras med hjälp av att arbetsmarknadens parter (LO och SAF) som man säger "tar sitt ansvar". Då skulle LO vara en viktig del av det svenska samhället. Och Göran Jonnson skulle vara värd sin höga lön.

En annan sak som aktualiseras av det faktum att Per Gunnar Berglund sopade golvet med både Jonsson och den f d kommunistkärringen, numera i LRFs sold. Hur kunde han göra det, okänd som han är och utan n ågon organisation i ryggen?

Därför att han hade rätt. Fakta sparkar, som Myrdal sade. Gunnar Myrdal.