Nya artiklar börjar här

Se also related pages about Monetarism and Swedish Financial Crisis

Issue of the Week: The United States of Europe?

Kampsång mot EMU, melodi Pomp and Circumstance

Time Magazine about EMU 97-06-23

Riksdagens info om EU:s regeringskonferens och besluten i Amsterdam

Financial Times EMU-länkar

Attila Balaz´s mycket snygga sidor med Sverige-relaterad EMU-info

S-kongressens EMU-handlingar inkl. Partistyrelsens yttrande

Carl Bildt om EMU och ledarskap

Ref i DN 97-08-31

Samma förmiddag som stämman i timmar debatterat sociala frågor valde Carl Bildt att tala om en betydligt mindre folklig fråga, nämligen den europeiska valuta-unionen, EMU, på ett torgmöte i Vänortsparken i Umeå.

Regeringen har sagt nej till att gå med från start och går vi inte med alls splittras Sve-rige, enligt Carl Bildt. Sverige får en delad ekonomi - ett Eurosverige med företag som har världen och Europa som marknad, och ett annat Sverige som släpar efter.

Bildt anser också att det svenska ordförandeskapet i EU år 2001 kommer att bli att halvt ordförandeskap med bara ett halvt inflytande eftersom vi själva ställt oss utanför en central del av samarbetet. Han varnade för en tudelad ekonomi med ökade risker för utflyttning och investeringsstopp.

- Opinionen är inte mer delad i Sverige än i andra länder när det gäller EMU, menade Carl Bildt.

- Göran Persson vill vänta och se men i stället behövs det ledarskap och vägledning, vilket vi inte sett mycket av.

SvD-ledare 97-08-30 EMU - ett alldeles unikt projekt

Sedan den s k EMU-utredningen avslutades har förutsättningarnaför en stabil valutaunion försämrats. Det konstaterade utredningens ordförande professor Lars Calmfors när Studieförbundet näringsliv och samhälle i tisdags höll seminarium om EMU. Calmfors pekade på två viktiga anledningar till detta. Den ena är attsåväl Tyskland som Frankrike kommer att få svårt att möta budgetunderskottskravet. Detta innebär att någon form av uppmjukning av detta krav måste ske, vilket i sin tur innebäratt det blir näst intill omöjligt att inte bevilja även svagare europeiska valutor inträde i unionen. Följden blir sannolikten svagare gemensam valuta och därmed en högräntepolitik från den europeiska centralbankens sida.

Den andra förklaringen till att förutsättningarna för en fungerande valutaunion försämrats är att nästan inget land inom EU (med undantag för Storbritannien, som kommer attstå utanför EMU om starten sker 1999) visar någon egentlig vilja att reformera sina arbetsmarknader. Sådana reformer är visserligen nödvändiga under alla omständigheter, men blir än viktigare med en gemensam valuta, eftersom växelkursförändringar inte längre kan mildra ekonomiska spänningar mellan länderna.

För Sveriges del drar Lars Calmfors slutsatsen att det inte alls behöver vara en nackdel att stå utanför EMU vid dess start. Det kan tvärtom visa sig vara en fördel, särskilt om euron blirsvag och särskilt som inte heller reformeringen av den svenska arbetsmarknaden påbörjats. Calmfors resonemang kan inte avvisas lättvindigt. Det skär i själva verket rakt in i hjärtat på argumentationen för EMU.

Ända sedan EMU-debatten tog fart i Sverige har EMU-anhängare förutsatt att euron skall bli en stark och stabil valuta. I ett tidigt skede var detta själva huvudargumentet för ett svenskt EMU-medlemskap:Sverige skulle kunna pressa sina räntor nedåt genom att "låna"trovärdighet av Tyskland. Euron skulle i praktiken bli som D-marken, bara än mer avpolitiserad och än mäktigare.

Resonemangenom att "låna" trovärdighet torpederades snart av kunnigaekonomer, men axiomet om den nya valutans stabilitet och styrka lever kvar. Nu, när planen snart skall omsättas i verklighet, tyder mycketpå att axiomet är falskt. Det är ingen liten korrigering.Det innebär i praktiken att den valuta som skapas är en annan än den som planerades.

Det är inte orimligt att tänka sig att detta borde föranleda en del omprövning på sina håll. Istället utbredersig tystnaden, alternativt fortsätter argumentationen som om ingenting har hänt. Det skall sittas i båten.

Denna ovilja att befatta sig med information som inte stämmer överen smed flera år gamla ritningar är inte unik i sammanhanget. I själva verket är det i stor utsträckning kännetecknande för spelet kring EMU, såväl i Sverige som i resten av Europa.

Lars Calmfors påpekande om den bristande viljan till reformerpå de europeiska arbetsmarknaderna är ett gott exempel på detta. Det har diskuterats i vilken utsträckning det nya valutaområdet riskerar att utsättas för påfrestningar som kommer attresultera i ökad arbetslöshet. Några entydiga bevis fördet ena eller det andra går inte att framställa. Men känt är att ingen valutaunion i modern tid har fungerat utan en betydanderörlighet i arbetskraften och/eller ett betydande inslag av politisktstyrda överföringar av ekonomiska resurser från en de linom valutaområdet till en annan.

USA, som ibland framhålls som ett exempel av EMU-anhängare, är ett exempel på detta. Den amerikanska arbetsmarknaden är extremt flexibel och den genom skatter och bidrag automatiska omfördelningen mellan regioner inomlandet är betydande.

Trots detta tycks det råda enighet i många europeiskapolitikerkretsar, höger som vänster, om att avregleringar avarbetsmarknaden inte bör ske och om att de förändringarsom ändå bör ske skall vara marginella. Så sent somi förra veckan då Jean-Claude Juncker, premiärministeri EU:s ordförandeland Luxemburg, varm EMU-förespråkareoch ledare för moderaternas systerparti i Luxemburg, besökte Göran Persson gjorde han detta tydligt. Juncker tog avstånd från alla tankar på att EU skulle lära av USA i detta avseende och var tydlig om ambitionerna inför EU-toppmötet om sysselsättningen i slutet av november: - Budskapet från EU-toppmötetom sysselsättningen skall inte bli avreglering.

Kvar som instrument för att hantera spänningarna inom det nya valutaområdet finns då bara ökade transfereringar. Men skall dessa i storlek ens vara i närheten av dem som företas i ett måttfullt politiserat land som USA, krävs i praktiken en gemensam europeisk finanspolitik. Och detta är i praktiken omöjligtav såväl politiska som ekonomiska skäl.

Eller i klartext: få européer vill upplösa nationalstaten och de som skulle bli nettobetalare i en europeisk skatte- och bidragsunion - inte minst Tyskland - tycker redan att de betalar för mycket till EU. EMU-projektet drivs således framåt i den fromma förhoppningen att det skall bli undantaget som bekräftar regeln: Den första valutaunionen som fungerar väl utan en flexibel och gemensam arbetsmarknad och utan en gemensam skatte- och bidragspolitik. Det är möjligt att det fungerar.

Men de som av politiska skäl låtsas som om det vore en självklarhet spelar ett högre spel än vad någon valutaspekulant någonsin gjort.

Göran Persson intervjuad i SvD 97-08-31

... Har du abdikerat från ledarskapet i EMU-frågan eller tror du inte på projektet? - Varken eller. Jag vill inte att Sverige skall ha en ny jättestrid i Europafrågan. De svåra åren bakom oss har innehållit en Europastrid där halva befolkningen stod mot den andra halvan. Jag är säker på att om vi nu driver EMU-frågan till - exempelvis - ett ja så slutar det med en folkomröstning. Jag vill inte ha det. Att kasta oss in i en sådan strid vore dumt. Om vi ändå gjorde det kunde resultatet bli ett nej som skulle binda oss för lång tid framöver. Dessutom skulle vi signalera ute i Europa att här finns ett land som fyller konvergenskriterierna men där befolkningen tycker att projektet är så korkat att man faktiskt vill stå utanför. Vi vill inte med vårt beslut på något sätt försvåra utvecklingen av EMU. - Sedan kan man se att projektet i sig har svårigheter. Det kan mycket väl bli så att vår linje att avvakta ett tag kan visa sig mycket, mycket väl avvägt. Göran Persson ser fortfarande ekonomiska fördelar med EMU, men oroar sig för den typ av union som EMU tycks driva fram. - Jag har ju umgåtts tillräckligt mycket med beslutsfattarna ute i Europa för att veta att många ser det här som ett första steg mot en fördjupad union som ju också börjar handla mer och mer om samordning av finanspolitiken. Det leder naturligtvis fram till ett mer federativt Europa. En sådan union gick vi inte in i. Vi gick in i ett mellanstatligt samarbete. Jag är motståndare till en federativ utveckling i Europa. EMU må vara en av de viktigaste frågorna i vår generation, men skapar inte samma glöd i debatten som Mona Sahlin.

....

FinansTidningens Kultursida 97-08-13

Saklitteratur Margit Gennser EMU ? en kritisk analys Fischer & Co, 1997

Att spela subventionspoker

Margit Gennser har bildat sig en egen uppfattning om äventyret EMU, skriver Knut Carlqvist. Anslutningen till valutaunionen avgörs inte av sakskäl utan av vad andra gör.

Det vore, som Dagens Nyheter skrev i en ledare i våras, förmätet av oss att ifrågasätta tyskt och franskt omdöme. Rädslan för ?utanförskap? kallades på 30-talet anpasslighet.

En politiker som inte är att räkna till anpasslingarna är riksdagsmannen Margit Gennser (m). Hon påpekar det uppenbara: ?Vi glider in i något nytt utan att veta vad det är.

Det är en liten elit, oligarki, som styr och när som i Danmark folket säger nej i en folkomröstning görs den om för att rädda det federala projektet?. Folken i Europa (i synnerhet i norr) är hinder för eliten och det uttrycks oförblommerat. Tyske finansministern Theo Waigel talar som en dammsugarförsäljare:

De som vill skjuta på projektet fem år måste inse att det kan vara dött då. Jaha? Vill herr Waigel vara snäll och dra tillbaka foten så att jag kan stänga dörren?

Valutaunionen är inte för frihandel, vilket Gennser anser att Europasamarbetet från början gällde. Jean Monnet eftersträvade den ?perfekta konkurrensen?, ett minimum av handelshinder och byråkrati. Med de Gaulle och Adenauer blev målet i stället en ?reglerad konkurrens?, vad brittiska kritiker syrligt kallar korporativ Rheinischer Kapitalismus.

Skällsord nummer ett blev ?konkurrensdevalveringar? och i kölvattnet kom talet om ?social dumping? och försök att harmonisera också arbetsmarknadspolitiken. 48-timmarsveckan är ett exempel.

Lönekostnaderna ska tvingas upp i de fattiga framtida medlemsländerna för att hindra vad man i Bryssel kallar osund konkurrens.

Gennser visar hur subventionspokern spelas med exempel från östra Tyskland. Euron kommer att skapa nya Östtyskland av Europas efterblivna regioner. Projektet undergräver den fria företagsamheten. Euron kommer att skapa nya Östtyskland av Europas efterblivna regioner

Om Monnet i praktiken stod för en mer anglosachsisk kapitalism än Jacques Delors kan diskuteras. Skillnaderna i politik kan bero på att kol- och stålunionen befann sig på en lägre organisationsnivå. Redan på 50-talet utvecklades den katolskt präglade, kontrollerade ?sociala marknadsekonomi? som kännetecknar tänkandet inom EU. Socialstaten slog igenom på bred front på kontinenten. Annars är historieskrivningen korrekt.

En av Gennsers förtjänster är att hon är praktiskt lagd. Hon är ingen gambler: ?Vid socialförsäkringsutskottets besök i Bryssel 1996 ställdes frågor om vad som händer med indexeringen av pensioner vid övergång till euro. Man visste inte.? Den lättsinnige viftar bort sådant, men det gör inte Margit Gennser. Hon vet vad det kan ställa till med.

Hon har även räknat ut att lejonparten av riksbanksöverskottet, i dag årligen kring 23 miljarder kronor, med en EMU-anslutning kommer att hamna i franska och italienska fickor. Vi får behålla 5 miljarder av det. Det dubblar nära nog vår avgift till unionen.

Gennser utgör en svensk enmansupplaga av den brittiska liberalkonservativa kritiken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför hon är ensam.

Vi ser en europeisk nomenklatura ta form, med skatteprivilegier, fria resor och egna butiker, samtidigt som näringslivet går på kryckor, sysselsättningen sjunker och det pratas arbetsdelning.

Det är Sovjetunionen i ny upplaga, fast nu icke med den Nya Människan i form av ?sovjeter? (minns ni dem, de spelade till och med ishockey) utan som européer som i historiens hegelska fullbordan ska tala europeiska. EMU handlar om makt

EMU har inte så mycket med ekonomi att göra som med politisk kontroll och makt. Den är ett patetiskt försök att återskapa den aristoteliska ?första röraren?, den kraft som sätter allt i rörelse. Thomas av Aquino kallade den kraften för Gud. Herr Kohl ser den i den Europeiska Centralbanken.

KNUT CARLQVIST

Ledare i Östgöta-Correspondenten 97-06-12

EU-kraven går inte ihop

En gemensam europeisk politik för att samordna de ekonomiska aktiviteterna mot arbetslösheten välkomnades av statsminister Göran Persson i ett tal inför TCO-kongressen. I samma andetag varnade han för mera överstatlighet i EU.

Perssons tal föranleddes av det nya franska kravet på en politisk motvikt till den europeiska centralbanken som har som sin främsta uppgift att försvara eurons värde. För Frankrike är detta krav helt naturligt. De franska socialisterna är i princip ivriga anhängare av en omfattande överstatlighet inom EU. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att den franske socialisten Jacques Delors som EU-kommissionens ordförande ivrigt förordade både EMU och en sysselsättningsunion.

Att Göran Persson -- som just sagt nej till svenskt EMU-medlemskap därför att den svenska opinionen i dag inte accepterar den överstatlighet som valutaunionen innebär -- är så välvillig inför det franska förslaget demonstrerar däremot framförallt en svensk yrvakenhet för EU-samarbetets konsekvenser.

De svenska socialdemokraternas utgångspunkt för ett ja till svenskt EU-medlemskap var att EU kunde bli det instrument som genomförde socialdemokratiska krav som inte låter sig förverkliga på nationell nivå. Det var i den andan som Ingvar Carlsson föreslog sysselsättningsunionen.

EU-medlemskapet skulle inte bara lösa våra problem med höga räntor och risken att företag flyttade ut ur Sverige, det skulle också lösa arbetslöshetsproblemet. Tanken var att den aktiva konjunkturpolitik som inte verkade fungera längre på nationell nivå skulle kunna göra det på europeisk.

Av någon anledning brydde sig Ingvar Carlsson aldrig om att tänka tanken ut. Om EU får ansvaret för den ekonomiska politiken betyder det motsvarande överflyttning av makt från medlemsstaterna till Bryssel.

Nu råkade de ledande EU-länderna vara fullt upptagna av EMU-projektet, vars innebörd heller aldrig ordentligt diskuterades i Sverige. För tyskarna som lever med erfarenheterna av det kaos som inflationen skapade i början av 30-talet (Kommentar RE: Detta är dock en lika vanlig som absurd missuppfattning av historiska fakta. Inflationen i Tyskland var i början av 1920-talet. Det som förde Hitler till makten 1933 var arbetslösheten. Spekulanter på Wall Street hade trissat upp kurserna utan att centralbankerna i USA och London, som försvarade den fasta växelkursen (pund/dollar) som Churchill hade infört när han som finansminister fick England att, mot Keynes inrådan, återgå till pundets kurs gentemot guldet från 1914. När börsen kraschade och Fed minskade penningmängden kom Depressionen, Hitler och Andra Världskriget.) har EMU-tanken varit oupplösligt förenad med kravet på låg inflation. För att säkerställa att inga politiska hänsyn skulle få påverka kampen för ett fast penningvärde gavs ansvaret för euron till en fristående europeisk nationalbank.

Detta innebar inte bara att inflationsbekämpningen gjordes till en övernationell angelägenhet, utan att den dessutom helt lyftes bort från det politiska fältet. Det fransmännen nu talar om (om än i vaga ordalag) är möjligheter att fatta politiska beslut som man hoppas ska främja sysselsättningen utan att centralbanken ska kunna hindra det (även om banken menar att politiken leder till inflation). Politiska åtgärder som motverkas av banken genom höjd ränta blir ju meningslösa.

Men alla sådana tankar, om de ska vara mer än vackra ord, innebär överstatliga beslut och därmed inskränkningar i de enskilda medlemsländernas egen beslutanderätt. Det gäller även om besluten skulle kräva formell enhällighet i ministerrådet på det sätt som hittills tillämpats i de flesta sammanhang.

Vakna!

Den lätt absurda situationen råder nu i Sverige att moderaterna som vill ha så få offentliga ingrepp i ekonomin som möjligt bejakar överstatligheten, samtidigt som socialdemokraterna vill ha omfattande åtgärder, men inte vill att sådana beslut ska fattas i Bryssel.

Moderaterna verkar ännu inte ha upptäckt denna motsättning.

Socialdemokraterna börjar se den, men vågar inte ta tag i problemet därför att de inte klarar av ytterligare interna motsättningar.

Financial Times 97-07-07

Pressure mounts on Bonn to delay Emu

The Bonn government is under increasing pressure from political leaders of right and left to delay the start of Europe's economic and monetary union.

Mr Edmund Stoiber, prime minister of Bavaria and a member of the Christian Social Union led by Mr Theo Waigel, finance minister, called in a Financial Times interview for a "controlled delay" to the euro.

This would involve a strict interpretation of the Maastricht treaty's Emu criteria rather than the euro's launch as a weak currency.

In a radio broadcast, Mr Gerhard Schröder, the Eurosceptic Social Democrat (SPD) prime minister of Lower Saxony, advocated Emu delay if budget cuts, needed to meet the criteria for joining, proved too painful to implement.

And Ms Ursula Engelen-Kefer, deputy leader of the German trade union federation and a prominent opposition SPD figure, warned in the Cologne newspaper Express that trade unions would cease backing Emu if it resulted in further welfare cuts.

The warnings came as Mr Waigel forecast a DM16bn ($9.3bn) overshoot in federal borrowing this year. He confirmed the government would publish a supplementary budget this week and ask parliament to override the constitution and approve a deficit of about DM70bn.

If parliament agrees the economy is "imbalanced" through the costs of high unemployment, Bonn will be able to borrow nearly DM16bn more than the approved DM53.3bn and about DM10bn more than the constitutional limit of DM59.9bn.

The finance minister insisted, however, that Germany would be able to hold its 1997 public deficit to 3.0 per cent of gross domestic product in line with the Maastricht treaty. Mr Waigel told a CSU meeting in Bavaria that higher federal borrowing would be offset by reduced deficits in Germany's local authorities and social insurance funds.

He made it clear he expects Germany's European Union partners to meet the 3.0 per cent criterion for Emu. "The Bundestag and Bundesrat [the two houses of parliament in Bonn] must give an evaluation next year as regards the stability of other countries," he said. "That means - leaving aside any exceptional factors - that we will not have 3.0 per cent for one, 3.5 per cent for another and 3.8 per cent for a yet another.

"A controlled delay [to Emu] would certainly be better than a weak European currency," he added. "Controlled delay would mean holding to the goal of the euro and holding firm to the criteria." In this way, Emu could perhaps start "on January 1 2000 or 2001" rather than with the planned start of 1999.

( Jfr Kohl: "Those who delay, delay forever." The Wall Street Journal 97-06-10)

*

Edmund Stoiber: Defender of a decimal point

You can forgive Mr Edmund Stoiber for looking pleased with himself. Over the past month, Bavaria's 55-year-old prime minister has made himself the most talked-about politician in Germany through his campaign for an ultra-strict interpretation of the Maastricht treaty's terms for launching European economic and monetary union.

Last week, he manoeuvred Mr Helmut Kohl, the chancellor and - on paper at least - a political ally, into agreeing that for Germany, the public deficit limit for Emu should be interpreted narrowly as 3.0 per cent of gross domestic product.

Abstruse though the achievement may sound, it has greatly increased the difficulties facing Mr Kohl in making his country fit to be a member of the single currency from January 1 1999. Germany, having lectured its neighbours on the need for fiscal rectitude for many years, missed the Maastricht deficit criterion both in 1995 and 1996. Members of Mr Kohl's Christian Democrat Union and his small Free Democrat coalition partner had been suggesting some flexibility on the upside in 1997, the key year for establishing which countries can launch the euro in 18 months.

Mr Stoiber has put a stop to that. So what lies behind his campaign? Is he against the euro as such? Is it a political plot rooted in the complexities of Bavarian party politics? (Mr Stoiber's critics whisper that he is trying to give himself and his party, the Christian Social Union, a high profile for the Bavarian state elections in mid-September 1998 by scoring off his CDU allies.) Or is Mr Stoiber standing up for the interests of ordinary Germans who remain deeply sceptical of Emu more than five years after the signing of the Maastricht treaty?

Interviewed in the modest office he uses when in Bonn, Mr Stoiber declares that he is "an absolute supporter of a stable euro". The single currency is in Europe's, Germany's and Bavaria's interests. But it must, he insists, be "stable" and the conditions agreed for its introduction "must be fulfilled".

The charge of politicking he dismisses out of hand. "My position has nothing to do with elections but is about the stability of the euro and the trust that people have in politics, politicians and political parties. If for five years we say that the euro will be as stable as the D-Mark, that the criteria must be strictly applied, that the criteria have precedence over the timetable and, if a year before January 1 1999, we suddenly start saying the opposite, then as far as I'm concerned we lose our competence to govern - and not just as far as the euro is concerned but in many other areas."

This is strong stuff. In the following hour, Mr Stoiber expounds further on the economic and political dangers that a weak euro would entail for Germany and Europe. And gradually it becomes clear what a problem Mr Stoiber presents for Mr Kohl….

He expresses hurt surprise that his stance on the criteria has been criticised. It was, after all, "the position of the overwhelming majority of the Bundestag and the Bundesrat [the two houses of parliament in Bonn] in 1992. And the criteria were not chosen by chance."

Unlike the US, the euro area will have "no single financial policy, no single tax policy, no single social policy, no single economic policy. All member states will retain their full sovereignty and autonomy." For that reason, "we need certain binding criteria to make the results of the differing policies comparable"…

"To avoid that, we passed a detailed resolution in the Bundestag and Bundesrat when we ratified Emu with the decisive sentence that: 'The euro must be as stable as the D-Mark.'"

There are also strong political arguments for the statement. "The D-Mark has a different importance in Germany than the franc in France, the lira in Italy and the peseta in Spain. After the second world war, we were at rock bottom. The D-Mark reflects this country's recovery as a functioning democracy and welfare state and an economically important, medium-sized power.

"Also there are in the German collective consciousness two hyper-inflations which wiped out the lifetime achievements of many millions of people overnight. The D-Mark is the first proper currency we have had since the Kaiser's time. So stability is more important for Germany than for other countries."…

But, I point out, elsewhere, in France for example, the government openly admits it will not hit 3.0 per cent this year. "At this stage, we don't have to evaluate the situation in other countries. We will see what France achieves and then we will comment." But, he adds: "The criteria have to apply equally to all. If you want a stable currency, it won't do if one country respects the criteria and another acts in a different way. For better or worse, this is a marriage without a dissolution."

It is here that Mr Stoiber makes his plea for a "controlled delay" to Emu of perhaps one or two years rather than its starting with a weak euro. "A weakening of the criteria would have incalculable consequences." A weak currency "means inflation, higher interest rates, less investment, more unemployment". It is also "unsocial because ordinary people who have a small or fixed incomes suffer from inflation most of all. It's not those who have big incomes, assets and property who suffer".

He points out that "60 per cent of Germans have no real estate. They live from their pensions, their wages or their life insurance policies and savings.

The value of money is vitally importance for these people. One per cent inflation means a DM50bn loss in value".Thus the 3 per cent and the zero behind the decimal point give important signals…

"If we risked that, we could face an extraordinarily unstable political situation. I worry that if the euro turns out to be unstable and we come to 2005 or 2007 people will look at their life insurance policies and measure whether they are worth what they were seven years before. And if they are not, then I have the very deep-seated worry that the European integration process will be turned backwards rather than forwards."

It is a worrying vision followed by one that is even worse. "Just think, we have built a stable democratic system. We have no far-right radical parties in this country. I am worried that if the euro turns out to be a weak currency, instead of a great opportunity, that people in 2005 or 2006 could turn to such an alternative."

France Says EMU Budget Goals Are Beyond Its Reach This Year Ur Wall Street Journal 97-07-04

France is giving up trying to meet the Maastricht treaty's 3% budget-deficit criterion this year, said France's Finance Minister Dominique Strauss-Kahn, who nonetheless maintains that France's three-year deficit-cutting trend will allow it to meet its monetary-union treaty obligations.

France's budget deficit seems to be heading toward 3.5% of gross domestic product, said Mr. Strauss-Kahn, promising to reduce it moderately, perhaps through additional taxes on corporations or households.

The 3% level "will not be able to be met," he told parliament.

FT-ledare 97-07-03: "Kohl's hard line on EMU

... Mr Kohl's decision to insist that the general government borrowing requirement must be 3 per cent or less before Germany or any other country may join Emu is a response to pressure from Mr Edmund Stoiber (Bavarian PM and leading figure in CSU)

... The demand reflects worries that the euro will not be as strong as the D-Mark. (RE: "Stark wie Die Mark" är slagordet i Tyskland). Over the long term, inflation in the euro may indeed prove higher than it has in the D-Mark. Yet few can seriously believe that Emu will be less stable in the decades to come (RE: "ever closer union" är väl för all framtid?) because Germany, or any other country, happens to have over 3 per cent in 1997.

... The German position on how Emu should start and operate reflects its lack of trust in its partners. The question is whether such suspicion is compatible with a long and happy monetary marriage.

Back to Englund InterNetional Home Page