Assar Lindbeck på Nationalekonomiska Föreningen
96-12-05
Ref i Ekonomisk Debatt 1997/3 sidan 186 ff
- Om någon hade frågat mig för fem eller tio år sedan vad det viktigaste är att göra i Europa, hade jag sagt att den gemensamma marknaden bör följas upp med inhemska avregleringar av kapitalmarknader, arbetsmarknader och varumarknader. En annan viktig uppgift är att undvika att Europa blir en protektionistisk enhet gentemot omvärlden... Det finns tusentals intressanta städer i Europa, som i viss mån håller på att förfalla och förstöras, och som borde räddas. Detta borde vara ett verkligt stort projekt inom EU...
Behovet av en valutaunion hade jag inte nämnt som ett högprioriterat projekt.
En valutaunion har också stora fördelar, men den är ett riskfullare projekt än att rädda våra städer. ...
Det finns två ytterligare argument som spelar stor roll på kontinenten... Ett är att en valutaunion underlättar ekonomisk integration, eftersom det finns mycket brus i växelkursen.
Ett annat argument är att en valutaunion påskyndar politisk integration, eftersom mer samarbete drivs fram inom t ex finansppolitiken.
Om detta är en fördel eller en nackdel, beror på hur man bedömer politisk integration.
Sammanfattningsvis finns det mycket stora fördelar. Vi måste väga dem mot de mycket stora nackdelar och risker som också finns. ...
En valutaunion kan fungera väl om det råder stor faktorrörlighet över gränserna.
Detta har man sett i USA. New England fick en negativ chock i arbetsintensiv industri på 1970-talet. Det sätt på vilket detta problem löstes var att ungefär 3/4 av anpassningen skedde genom utflyttning från New England och resten genom löneflexibilitet.
Problemet med Europa är att det råder låg rörlighet för arbetskraften... Det finns inte heller några transfereringssystem mellan länderna, annat än för bönder.
Dessa förhållanden är för mig de väsentliga svagheterna i att vara med i en valutaunion.
Detta är ett starkt skäl att vara skeptisk till EMU, inte bara för Sveriges del utan för Europas del. ...
Jag tycker att valutaunionen är ett högriskprojekt för Europa, och jag skulle inte ha prioriterat detta projekt om jag hade tillfrågats. Jag skulle ha föredragit att EU skulle ha satsat på annat i första hand.
Assar Lindbeck och John Hassler
DN-Debatt 96-11-27 utdrag
Vi kan förstå Calmforsutredningens tvekan inför en snabb svensk EMU-anslutning.
Men deras analys bygger väl mycket på resonemanget att Sverige skulle vara olikt övriga Västeuropa när det gäller chocker i ekonomin.
Vi tror inte att det stämmer. Huvudorsaken till de svenska
Därför är Sverige ur den synpunkten inte sämre rustat än någon annan kandidat.
...
Calmforskommitténs utförliga diskussion om de ekonomiska kostnaderna av ett svenskt EMU-inträde är till stor del grundad på att konjunkturmönstret i Sverige skiljer sig från vad som gäller för andra länder i Västeuropa.
På ekonomjargong skulle konjunkturcyklerna i Sverige vara "asymmetriska" i förhållande till andra potentiella EMU-länder.
Därmed skulle de stabiliseringspolitiska kostnaderna av ett medlemskap kunna bli stora för Sverige.
...
För att belysa den frågan är det lämpligt att närmare studera de episoder då svensk konjunktur har avvikit från den västeuropeiska.
Den första episoden inträffade under åren 1971-1972 då Sverige, till skillnad från Europa som helhet, upplevde en konjunkturavmattning.
Orsaken var en kraftig finanspolitisk åtstramning, som sattes in efter 1969-1970 års högkonjunktur. Detta kallades "de förlorade åren".
Nästa episod inträffade strax senare i samband med ökade priser på skogsprodukter och den första oljekrisen.
Sverige bedrev, till skillnad från Västeuropa som helhet, en expansiv ekonomisk politik under åren 1974 och 1975, den så kallade överbryggningspolitiken.
Sverige lyckades hålla produktionen uppe till priset av en kraftig inflation av lönekostnaderna och därmed försämrad internationell konkurrenskraft.
Det ledde i sin tur till en konjunkturnedgång 1976-1978 utan motsvarighet i Väst-europa som helhet.
Efter den andra oljeprischocken följde Sverige med övriga Europa ned i en konjuktursvacka under åren 1981-1983.
Men de aggressiva ("offensiva") devalveringarna 1981 och 1982 gjorde att Sverige kom snabbare ut ur svackan än Västeuropa som helhet via en stark exportledd konjunkturuppgång.
Som vi vet fick högkonjunkturen under resten av 1980-talet extra skjuts av kreditmarknadens avreglering.
Den uppkomna överhettningen ledde under decenniets senare del till en ny stark lönekostnadsstegring i förhållande till omvärlden.
Undervärde-ringen av kronan avlöstes därmed småningom av en övervärdering, det vill säga Sverige hamnade i en ny kostnadskris.
När så den internationella konjunkturen vek ned i början av 1990 talet stod Sverige dåligt rustat.
Till skillnad från vid tidigare kostnadskriser bestämde sig nu regeringen för att försöka försvara kronan, vilket, som alla minns, fordrade en restriktiv penningpolitik med skyhöga realräntor.
De politiskt ansvariga försökte inte denna gång nämnvärt mildra effekterna på arbetsmarknaden med ökad offentlig sysselsättning.
I samband med ett antal andra välkända störningar, som i stor utsträckning var rekyler av 1980-talets ekonomiska politik, föll produktion och sysselsättning mera drastiskt än i övriga Västeuropa.
Någon ny fart på produktionen blev det som bekant inte förrän kronan tilllåtits flyta, eller snarare "sjunka", i november 1992.
En ny asymmetri i den svenska konjunkturen uppkom därmed under perioden 1992-1995.
...
Detta betyder naturligtvis inte att svensk ekonomi helt sluppit specifika störningar utanför stabiliseringspolitikens område. Vi har nämnt två exempel: den internationella prisstegringen för skogsprodukter 1973-1974 och avregleringen på kreditmarknaden i mitten av 1980-talet.
Ett tredje är skattereformen i början av 1990-talet, som bidrog till att höja räntorna efter skatt, vilket ytterligare försvagade konjunkturen.
...
Stabiliseringspolitiken förefaller på det hela taget inte ha lyckats stabilisera konjunkturen utan endast förskjuta den och därigenom skapa ett asymmetriskt förlopp över tiden.
Däremot kan man hävda att kombinationen av ökad offentlig sysselsättning (fram till mitten av 1980-talet) och återkommande devalveringar, sedan vi själva ställt till med kostnadskriser, bidragit till att hålla ner arbetslösheten fram till början av 1990-talet.
Detta var naturligtvis av mycket stort värde.
Problemet är att politiken inte var långsiktigt hållbar. Devalveringspolitiken och därmed sammanhängande inflation fick ett allt mindre politiskt stöd.
Ett skäl är inflationens allmänna skadeverkning, ett annat att devalveringscyklerna destabiliserade produktion och investeringar.
Dessutom är det är svårt att tänka sig en evig expansion av den offentliga sysselsättningen.
Denna bedömning av den svenska stabiliseringspolitiken gör, så vitt vi förstår, också EMU-kommittén.
...
En önskan att motverka effekterna av extrema chocker är utan tvivel ett skäl till att ett land kan vilja hålla sig med en egen valuta. Men eftersom sådana chocker per definition är mycket ovanliga går det inte att med statistiska metoder beräkna sannolikheten för att de ska inträffa.
En viktig fråga blir då varför riskerna för, eller nackdelarna med, sådana asymmetriska chocker skulle bli mindre om några år, då utredningen tänker sig att Sverige bör bli medlem i EMU.
Utredningens svar tycks vara att sådana chocker blir mindre plågsamma den dag arbetslösheten i Sverige fallit rejält.
Men sådana negativa chocker kan bli besvärande också om man startar vid en betydligt lägre arbetslöshetsnivå än dagens.
Vi vet ju inte hur stora sådana chocker kan bli i framtiden. Vi vet inte heller hur hög arbetslösheten råkar vara i Sverige om och när en sådan chock inträffar.
...
Det är inte heller självklart att Sverige har sämre förutsättningar än andra länder i Europa att uppnå mer flexibla reallöner och relativlöner, eller större rörlighet för arbetskraften över nationsgränserna, vilket krävs för en väl fungerande valutaunion.
Vad man främst kan hysa tvivel om just i Sveriges fall är kanske förmågan att hålla lönekostnadsutvecklingen inom de ramar som krävs för att upprätthålla internationell konkurrenskraft.
Men i huvudsak kan man nog hävda att EMU-projektet är ungefär lika djärvt för (nästan?) alla länder i Västeuropa.
"Många nackdelar med EMU"
Professor Assar
Lindbeck sällar sig till skeptikerna
Dagens Nyheter 96-02-03 Reporter: Gunnar Örn
Ekonomkåren är djupt tveksam till svenskt medlemskap i den europeiska valutaunionen EMU. Nu har även professor Assar Lindbeck sällat sig till kritikerna.
- Det finns flera starka skäl för en europeisk valutaunion, men nackdelarna överväger, särskilt för Sverige, sade Assar Lindbeck vid ett seminarium på fredagen anordnat av den holländska storbanken ABN Amro.
Assar Lindbeck har ungefär samma uppfattning i EMU-frågan som de fem ekonomerna i SNS Konjunkturråd, som vill hålla Sverige utanför tills ekonomin anses vara mogen för medlemskap. - Men det finns fler fördelar med en europeisk valutaunion än vad SNS-ekonomerna vill medge, sade Lindbeck.
Som SNS: växlingskostnaderna sjunker och de kortsiktiga valutakurssvängningarna upphör.
Enligt Lindbeck åtminstone fem argument till för EMU: flytande växelkurser anpassar sig inte alltid efter ländernas konkurrenskraft; En flytande valuta kan vara övervärderad i flera års tid (dollarn i mitten av 80-talet); Ränteskillnaderna mellan de europeiska länderna skulle försvinna nästan helt, Valutaunionen skulle sätta tvångströja på politikerna och tvinga dem att föra en ansvarsfull finans- och budgetpolitik; En gemensam valuta knyter samman de europeiska länderna ekonomiskt och, slutligen, En gemensm valuta skulle tvinga fram en gemensam europeisk politik på alla områden.
Men det finns också nackdelar, enligt Lindbeck: Den svenska industrin ser annorlunda ut än i övriga europeiska länder. Skogsindustrins svarar till exempel för mer än hälften av den svenska nettoexporten; Lönebildningen fungerar också sämre hän än i övriga Europa; En gemensam valuta kräver dessutom att folk är beredda att flytta dit jobben finns.
- Arbetskraften är inte särskilt lättrörlig, även om det varit ganska lätt att värva svenska byråkrater till Bryssel, konstaterade Assar Lindbeck
Referens till Assar Lindbeck hos LO-ekonomerna 96
åter till listan EU-debatten i tidsordning