Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt vid Stockholms Universitet, i SvD, på Brännpunkt, 96-09-16
Kan Sverige välja och vraka om vi vill vara med i EMU eller inte? Politikernas utspel är tyvärr mycket oklara om de grundläggande förutsättningarna.
Man vill inte erkänna att valutaunionen är omgiven av ett fast regelverk, som vi är bundna av som EU-medlemmar. Sanningen är ju att Sverige redan bundit sig för att gå med i den europeiska monetära unionen, vad som kan diskuteras är tidpunkten.
De ställningstaganden till frågan om Sveriges deltagande i EMU, som förts fram i debatten, skulle kunna systematiseras i följande fyra alternativ.
Sverige går med redan från starten den 1 januari i999, förutsatt att EMU kommer till stånd som planerat och att Sveriges ekonomi uppfyller de uppställda kraven på sund ekonomi så pass väl att vi blir insläppta.
Sverige avvaktar med inträde i några år, t.ex. till den i januari 2002, men vidtar de förberedelser som behövs för ett kommande inträde. Under mellantiden kan vi följa hur EMU utvecklas och har möjlighet att förbättra vårt ekonomiska läge.
Frågan om ett framtida medlemskap EMU hålls tillsvidare helt öppen och vi tar inte klar ställning i någon riktning. Här ryms skilda uppfattningar om tidsperspektivet; fem, tio eller rentav femton år.
Sverige tar klar ställning mot ett medlemskap i EMU. Den åsikten är naturlig om man vill att Sverige skall gå ut ur EU, men man kan också finna uppfattningen att ett fortsatt medlemskap i EU skulle kunna förenas med att vårt land långsiktigt står utanför EMU.
Officiellt heter det att "vibestämmersjälva" om och när Sverige skall gå med i EMU. Det är rätt såtillvida att riksdagen skall fatta de formella besluten för svensk del och ta ställning till de lagändringar som kommer att behövas. http://europa.eu.int/en/record/mt/title2.html
Men vi saknar sådana protokollsbestämelser om möjlighet att stå utanför EMU som Storbritannien och Danmark uppnådde i samband med att Maastrichtfördraget kom till. Krav på något liknande svenskt undantag från EMU drevs inte under våra medlemskapsförhandlingar, förhandssonderingar hade visat att förutsättningar saknades.
För cirka ett år sedan förde jag fram det sagda i olika debattartiklar. Budskapet var föga populärt men är inte desto mindre korrekt.
Något slags protokoll eller liknande, som skulle ge Sverige en rätt att självt bestämma sig för att stå utanför - EMU även om vi uppfyller de ekonomiska villkoren för att vara med - existerar inte.
Detta är också rätt naturligt om man ser på valutaunionens syfte och inplacering i EU:s fördragsverk. EMU är inte, som det ofta framställs, något som kan ses isolerat utan utgör en integrerad del i vidareutvecklandet av den inre marknaden inom EU. Vi står i praktiken ännu långt ifrån en verkligt fungerande europeisk marknad. Här skulle en gemensam valuta betyda ett stort framsteg.
Reglerna om den gemensamma valutan och den nya centralbanken har fogats in i Romfördraget och ingår alltså i EG:s bindande regelverk. Fördraget ger preciserade regler om vilka fordringar som ställs på ett medlemslands ekonomi för att landet skall vara kvalificerat att ingå i EMU - de s k konvergenskriterierna. De EU-länder som inte klarar kraven från början benämns i fördraget "medlemsstater med undantag".
Fördraget anger en särskild procedur för dessa stater. Deras ekonomiska utveckling skall följas inom EU och minst en gång vartannat år skall rådet på toppnivå ta ställning till en särskild rapport om hur det går för dessa länder att uppnå villkoren för att kunna gå in i EMU. När villkoren uppnåtts skall rådet upphäva undantaget och medlemslandet går då in i EMU.
Som framgår blir det en uppdelning i ett A- och ett B-lag. A-laget blir de stater som har en så stark ekonomi att de redan från början går in i EMU. B-laget blir de ekonomiskt svagare stater, som ställs under observation i syfte att successivt lotsa in även dem i valutaunionen.
Det ställs alltså även krav från EU:s sida på hur de länder som tills vidare står utanför EMU skall sköta sin ekonomi. Några av de sydliga medlemsstaterna, t ex Grekland, torde få räkna med att tillbringa en tid i observationsgruppen.
Jämför detta med dagens svenska debatt.
Begreppet "medlemsstat med undantag" och hur EU kommer att behandla dessa stater verkar nästan helt okänt. Ändå står reglerna uttryckligen angivna i Romfördragets artikel 109k.
Som framgått har reglerna en utformning som ger en stark signal till omvärlden t ex till investerare att länder som står utanför EMU har en svagare ekonomi och alltså inte är lika ekonomiskt stabila.
Låt oss nu vända tillbaka till de olika alternativ jag nämnde i början. Alternativ 4, dvs att Sverige klart beslutar att ställa sig utanför EMU, kan vara logiskt som ett led i arbetet på ett svenskt utträde ur EU. Uppfattningen att det skulle vara möjligt för Sverige att varaktigt vara medlem i EU och ändå stå utanför EMU - en inte ovanlig ståndpunkt också inom näringslivet - saknar varje förankring i EU:s fördrag och ter sig orealistisk.
Den förbiser att valutaunionen är det naturliga nästa steget i åstadkommandet av en verklig gemensam marknad inom EU.
Men också alternativ 3 - alltså att Sverige tills vidare håller öppet om vi skall gå med eller inte - är orealistiskt mot bakgrund av Romfördraget. Som sagt placeras de länder som inte från början går in i EMU automatiskt i ett B-lag för svagare medlemsstater med undantag, där strävan är att de så snart som möjligt skall kunna kvalificera sig för medlemskap. Här finns inte utrymme för en långvarig nationell obeslutsamhet.
Hur är det då med alternativ 2, att vi väntar med EMU-inträdet några år men samtidigt inriktar oss på att det skall äga rum då? Det politiska opinionslaget gör kanske en sådan strategi nödvändig. Dessutom kan det sägas ligga väl i linje med traditionell svensk försiktighet att först ordentligt försäkra sig om att EMU blir av och fungerar i praktiken. Men är ens detta alternativ förenligt med våra fördragsförpliktelser?
Svaret hänger på hur Sveriges ekonomi fortsätter att utvecklas i jämförelse med de konvergenskriterier, som satts upp som förutsättning för medlemskap. Den tveksamma punkten är främst statsskulden som inte får vara "alltför stor".
Här finns visst utrymme för bedömningar. Inom EU kommer man antagligen i slutfasen att vara välvillig för att få med så många länder som möjligt redan från starten. Men å andra sidan är det mycket som talar för att det svenska underskottet är så stort att det väl kan motivera att vi stannar utanför några år utan att detta skulle kunna påstås vara ett fördragsbrott.
Slutsatsen är klar: Valet för Sverige står mellan att försöka komma med i EMU redan den 1 januari 1999 eller att planera för ett inträde ett par år senare.
Politikernas vaga resonemang om att vi skulle kunna långsiktigt ställa oss utanför EMU är ett spel för gallerierna, ett uttryck för okunskap om hur EU och EMU är konstruerat.
Eller så är det på sina håll ett led i en taktik
för att få Sverige ut ur EU.