Per Gahrton

Per Gahrton i EU-parlamentet - Per Gahrton hos Miljöpartiet

Per Gahrton DN Debatt 99-02-21, utdrag

”Regeringen medverkar till att Sverige förvandlas till ett län i EU”

Anna Lindh och Lena Hjelm-Wallén vill nå bortom ja-nej-debatten om EU, de vill “utgå från sakfrågorna”, hävdar de i sin programartikel (DN Debatt 12/2). Varpå de radar upp okontroversiella önskelistor om bättre miljö, ökad jämställdhet och kamp mot arbetslöshet -- men som katter kring het gröt undviker de frågor som dominerar i EU:s egen debatt: militariseringen av EU, ökningen av de stora EU-staternas makt och EU:s långsiktigt federalistiska målsättning.

Inte ett ord sägs i artikeln om Tysklands förnyade krav på att militäralliansen VEU ska integreras i EU, ingen kommentar till kravet i Europeiska socialistpartiets valmanifest (som också de svenska socialdemokraterna står bakom) på att “fördjupa försvarssamarbetet så som det förutses i fördraget” - vilket betyder integrationen EU/VEU.

Allt tyder alltså på att frågan om ytterligare militarisering av EU kommer att avgöras under EU-parlamentets kommande valperiod (och före nästa riksdagsval). Vad vill socialdemokraterna?

Inte heller en stavelse i artikeln om ESP:s krav på “reform av EU:s institutioner”, bland annat när det gäller viktning av rösterna i rådet och “Ökad användning av majoritetsröstning”. Detta är så mycket märkligare som EU-parlamentet - som valet den 13 juni gäller ägnar ofantlig uppmärksamhet åt just de institutionella maktfrågorna. Så sent som förra veckan antogs inte mindre än tre sådana betänkanden som beslutsprocessen i rådet efter utvidgningen, om förstärkning av EU:s institutioner och om institutionella konsekvenser av EMU i samband med utvidgningen.

Här ställs myriader av krav i federalistisk riktning, man vill t ex ha ett budgetsystem som “inspireras av federalismen” och en utrikesrepresentation för EMU som motsvarar EU:s ställning som “ekonomisk och handelsmässig stormakt”.

Man vill att EU reorganiseras till en renodlat federal struktur, med kommissionen som verkställare, EU-parlamentet som folkrepresentation och rådet som staternas organ.

Man vill “fastställa en allmän princip om omröstningar med kvalificerad majoritet”, med ytterst få undantag. Vetot skall alltså näst intill helt försvinna.

Man vill också ändra röstviktningen i rådet till de storas förmån.

För två av dessa betänkanden finns röstprotokoll. EU-kritikerna röstade givetvis nej, de borgerliga röstade ja i ett fall, nej i det andra. Men de EU-positiva socialdemokraterna lade i båda fallen ner sina röster! Visst, alla lägger vi ibland ner rösten. Ändå tror jag inte det är en slump att “ja-sossar” avstår från att rösta när EU:s grundfrågor skall avgöras.

Först deklarerades bara att frågan om att EU kunde utvecklas till superstat (och Sverige till utkantslän) var inbillningsfoster i sjuka EUmotståndarhjärnor. Och för övrigt var (s) motståndare till det. “Vi har inte fått mandat för mer överstatlighet” sa Mats Hellström till EU-nämnden innan han deporterades till Bonn. Sedan fick Göran Persson, sommaren 1997, en uppenbarelse och tänkte högt: “EMU kan göra EU till en stat.” Så insåg hans rådgivare att han därmed målat in sig i ett hörn.

I dag är det inte så lätt att smita undan frågan om EU:s karaktär. På ja-sidan börjar allt fler erkänna vad det handlar om. En del är mot, andra för, men allt fler erkänner att det är hög tid för Sverige som nation att bestämma sig - vill vi medverka till att EU blir en förbundsstat?

Om ja, då kan vi rulla tummarna för det är ditåt det är på väg. Men om nej - då måste något göras.

Vill man inte lämna EU finns faktiskt en annan väg: Klargör var Sverige står, att vi är motståndare till att EU blir en superstat och att vi kommer att motsätta oss allt som leder dithän! Slå fast att socialdemokraternas valprogram inte bara betyder att man tänker jobba för det som står där, utan också att man kommer att stoppa projekt och planer som ligger därutanför, typ militarisering av EU, ökad överstatlighet, generell utökning av majoritetsröstandet och minskning av småstaternas inflytande.

Om sådant besked inte ges måste väljarna dra slutsatsen att regeringen kommer att fortsätta medverka till Sveriges förvandling till ett län i en EU-stat. De vet ju hur det varit hittills, med VEU-observatörskap, Schengen- och Europolmedlemskap och godkännande av Amsterdamfördraget - allt i strid med löftet som gavs före folkomröstningen 1994.

Per Gahrton på DN-debatt 97-11-10 Det är lika bra att lägga ner Sveriges riksdag - utdrag

... Om inget oförutsett inträffar kommer en massiv majoritet av ledamöterna utan att fråga folket, redan före riksdagsvalet, att godkänna Schengenavtalet som avskaffar de sista resterna av gränskontrollerna och ratificera Amsterdamfördraget som överför stora delar av polis- och rättspolitiken till EU:s befogenhet.

Dessutom innehåller Amsterdamför-draget en allmän förstärkning av EU-parlamentet, som kommer att få avgörande medbestämmande inom 23 nya politiska områden och visst medinflytande över finansieringen av EU:s utrikes- och försvarspolitik, vilket innebär att det släpps in på det känsligaste av alla områden för medlemsstaterna.

EU-parlamentet får också rätt att utarbeta valsystemet till sig självt så att alla EU-parlamentariker från samtliga EU-länder väljs på samma sätt och inte, som i dag, enligt varje EU-lands eget valsätt. Också detta ger EU-parlamentet ökad karaktär av ett "riktigt parlament".

Varifrån kommer då all den nya makt som EU-parlamentet får? Från de nationella parlamenten, naturligtvis. I samma grad som EU-parlamentet ökar i betydelse minskar riksdagens inflytande. Samtidigt avlövas riksdagen betydelse också från annat håll: marknaden och finanskapitalet. Att kapital- och valutaregleringarna betydde att folkvalda politiker miste kontrollen över samhällsekonomin till spekulanter och räknenissar anser inte bara gröna partier, utan är också huvudtes i boken "Globaliseringsfällan" av två Spiegel-journalister. Bekräftelserna har duggat tätt under den senaste tidens absurda börstumult.

Mordet på nationalstaten håller på att fullbordas i snabb takt. Eller rättare: självmordet. För det hela sker ju med entusiastisk uppbackning av den institution som trots alla brister förkroppsligar den demokratiska staten - det vill säga riksdagen. Det var riksdagen ( det vill säga majoriteten) som kapitulerade för marknadens avregleringskrav, liksom det är riksdagen som aktivt flyttar över sin egen beslutsmakt till EU. Man måste fråga sig: Vad vill riksdagen med sig själv? Vill den något? Ser den över huvud taget någon roll för sig själv i 2000-talets samhälle om den nu pågående utvecklingen får fortsätta?

Jo, man har tillsatt en utredning med Bengt Göransson som ordförande om "Folkstyret i Sverige inför 2000-talet". I direktiven nämns både de finansiella marknadernas makt och EU som problem. Det erkänns till och med att EU-medlemskapet "har begränsat medborgarnas möjligheter att utkräva ansvar av beslutsfattarna". Borde inte bara det räcka för att konstatera att EU krossar en grundbult i demokratin? Borde inte riksdagen betrakta folkets ilska mot finansvalpar och EU-byråkrater som ett hopp för demokratin, som stöd för folkstyret och sig själv? Men i stället tyder allt på att riksdagsmajoriteten kommer att hålla finanskapitalet i svansen i stället för i örat, låta sig hunsas av femton juristherrar i Luxemburg och lydigt föra in allehanda EU-direktiv i svensk lagstiftning.

Med sömngångaraktig säkerhet håller de "valda ombuden för Sveriges folk" på att förvandla sig själva till ett fikonlöv som döljer den verkliga avdemokratisering som pågår. Marknadsmakt är penningmakt, det vill säga motsatsen till folkstyre. EU-parlamentet blir inte demokratiskt bara för att det får mer makt.

Den svenska riksdagen består till 100 procent av företrädare för de svenska väljarna. I EU-parlamentet är motsvarande siffra 3,5. Den "demokratisering" som sker genom att EU-parlamentet får ökad makt innebär alltså att de svenska väljarna byter ut ett läge där de har 100 procent av makten i Sverige och noll procent av makten i Spanien mot att de får 3,5 procent av makten i både Sverige och Spanien. Är det det Sveriges väljare vill? Vill spanjorerna det?

Är vi alla redan ett EU-folk? Naturligtvis inte. "EU-folket" är inget annat än en konstruktion av EU-ideologer som vill slå sönder de nationella parlamenten för att kunna bli makthavare i en EU-stat med världshärskarambitioner.

För några år sedan förutsåg två av de mest EU-vänliga socialdemokraterna, Mats Hellström och Odd Engström, vad som kunde skådas i skyn redan då och väckte i en artikel på DN Debatt tanken på att lägga ner riksdagen. Inte många tog dem på allvar. Men de var ärligare än de flesta EU-anhängare.

De nationella parlamenten är ju EU-ideologernas hatobjekt nr 1. Varje förslag i EU-parlamentet om att decentralisera en befogenhet till de nationella parlamenten kallas "renationalisering" och är ett av de värsta fy-orden, jämförbart med "rasism".

Om Amsterdamfördraget går igenom får Hellström och Engström rätt. Lika bra i så fall att lägga ner riksdagen! I annat fall kommer riksdagen att leva kvar som ett exempel på det antropologerna kallar "cultural lag", en kvarleva från en svunnen tid. Ungefär som kungadömet. Man kommer att fortsätta med alla ceremonier, val och lagstiftning och budgetbehandling. Men lagarna kommer att vara översättningar av EU-direktiv och budgetarna transformeringar av G7:s och Världsbankens senaste påbud.

Medierna kommer precis som i dag ägna enormt utrymme åt "kampen om regeringsmakten", men de mest framsynta kommer efter hand att disponera om materialet så att "inrikespolitik" hamnar där det bör, på teatersidan, mellan sport och nöjen.

Per Gahrton i Dagens Politik 96-10-03

Dags avsluta EMU-debatten

Svensk debatt har EMU huvudsakligen behandlats som en praktisk fråga, ett sätt att underlätta gränsöverskridande betalningar, garantera fast valutakurs och minska risken för valutaspekulationer.

Varje påpekande från kritikers sida om att gemensam valuta är en starkt politiskt laddad fråga, har viftats bort som svartmålning. När vi frågat varför man tror att varenda före detta Sovjetrepublik skaffat sig egen valuta i stället för att stanna kvar i rubelregionen på grund av det enorma reella ekonomiska beroendet av Ryssland - har man svarat med aggressiva anti-kommunistiska utfall.

Varför valutaunionen mellan Slovakien och Tjeckien inte överlevde Tjeckoslovakiens upplösning mer än en månad har man inte ens försökt hitta svar på. Svenska EU-anhängare har envetet hållit fast vid att gemensam EU-valuta är en ekonomisk-praktisk fråga, inte en politisk-ideologisk.

Därför var det ett oerhört genombrott i debatten när statsministern Göran Persson i somras förkunnade att EU genom EMU kan bli en stat.

Javisst, inom EU har det redan, i princip, sagts ganska tydligt. När fransmännen demonstrerade mot EMU-kriteriernas förödande sociala effekter i fjol försvarade sig Alain Juppé i Nationalförsamlingen med att EMU varken är ekonomiskt eller socialt, utan ett politisk projekt.

Jacques Delors hävdade inför Nordiska rådet i mars i år, att EMU innebär att EU måste skaffa sig en ekonomisk regering för att samordna den ekonomiska politiken.

De senaste utspelen från tysk sida om att konvergenskraven skall hållas också efter EMU:s genomförande och att avvikare bestraffas, är ytterligare ett bevis för att EMU beskär den ekonomisk-politiska handlingsfriheten så radikalt att det enda logiska blir att låta EU helt överta den ekonomiska politiken - och då kan det väl knappast ske via en hemlig bankstyrelse i Frankfurt (om man inte numera helt struntar i demokratisk fernissa) utan måste ske via en sorts regering med förankring i det folkvalda EU-parlamentet. Och vad är EU då? Just det - en stat. Och därmed borde EMU-debatten för Sveriges del kunna avslutas. Regeringspartiet har ju förkunnat att Sverige aldrig skall bli ett län i en EU-stat.

Men hör och häpna, finansministern går ut och hävdar att det inte handlar om ifall Sverige skall gå med i EMU utan när. Och riksbankschefen vill binda oss till EU-valutan via EMS redan nu. Har han glömt vad som hände 1992 när Sverige senast försökte binda kronan till EU av politiska skäl?

Har han inte läst den avskedade EU-ekonomen Bernard Connollys uppgörelse med EMS-en som den fungerade förra gången (The Rotten Heart of Europe, Faber and Faber,1995)?

Enligt Connolly är EMS ekonomiskt vanvett: Den anpassningspolitik som behövs för att bibehålla den prisstabilitet som är nödvändig för att undvika behov av växelkursjusteringar (läsare må ta en andhämtningspaus här) i systemet av fasta men justerbara kurser kommer med nödvändighet att leda till växelkursjusteringar.

Ja, just så absurt är det! Och därför inbjuder, som Connolly så övertygande visar med bland annat Sverige som exempel, EMS till valutaspekulationer, det vill säga just det man påstår sig vilja undvika. Inser man inte det? Jo, syftet med EMS är uppenbarligen att försätta motsträviga länder i en orimlig situation.

EMS skall göra icke-EMU-länder beroende av EMU-länderna samtidigt som risken för valutaspekulationer ökar.

I slutändan skall EMS-länderna tvingas komma krypande och tigga om att få komma in i EMU-värmen. Någon verkligt självständig ekonomisk politik av ett EU-land utanför EMU vill man inte tillåta. Tänk om ett sådant land skulle lyckas bättre än EMU-länderna, till exmpel sänka sin arbetslöshet? Det kan naturligtvis stormaktsbyggarna i Berlin och Paris inte godta. Det skulle ju kunna rubba hela EU-statsbygget. Alltfler också i EU:s centrala länder skulle kunna börja tvivla på EMU.

En som redan gör det är förre försvarsministern Jean-Pierre Chevènement som anser att EMU inte (som de franska EMU-anhängarna hoppas) kommer att ge Frankrike kontroll över Bundesbank, utan tvärtom ger den tyska marknadsliberalismen kontroll över hela EU, vilket Tyskland med sin dominerandeposition och starka industri kan klara med måttlig arbetslöshet, men i de flesta övriga EU-länder, bland annat Frankrike, leder till massarbetslöshet (France-Allemagnwe, parlons franc, PLON).

EMS har alltså ingen annan rimlig funktion än att vara inkörsport till EMU.

Tänker Göran Persson, trots sin insikt om EMU som vägen till EU-staten, verkligen försöka lura in Sverige i EMU via EMS? Då vore han definitivt en Göran Persson för mycket.

Top of Page
Början på sidan