Anders Hall
Ordförande för Fria Högerstudenters Förbund
Bästa alternativet är att tills vidare stanna utanför EMU. Ett tilltalande förslag är att låta EU-valutorna bli legala betalningsmedel och konkurrera med varandra i alla medlemsländer
EMU-projektet är, som bl a Calmfors utredning tagit fasta på, långt ifrån enbart en ekonomisk fråga, och de överväganden som måste göras sträcker sig utanför det ekonomiska ämnesområdet. Låt mig emellertid inleda med de ekonomiska aspekterna av en valutaunion och sedan se vart det kan föra oss.
Den mest uppenbara fördelen med en europeisk valutaunion, ställd under en penningpolitisk regim liknande den tyska Bundesbanks, är ett stabilt penningvärde. För svenskt vidkommande är detta en högst påtaglig fördel. Sverige har en bedrövlig historia av inflation och devalveringar bakom sig. Devalveringar som drevs fram av konkurrensmässigt ohållbara kostnadsökningar till följd av en sönderreglerad arbetsmarknad med en havererad lönebildning. De sistnämnda är problem som ännu inte är lösta.
I detta sammanhang förtjänar det dock att påpekas att ett svenskt deltagande i EMU inte är det enda sättet att upprätthålla ett stabilt penningvärde. En stark, oberoende riksbank med ett uttryckligt prisstabilitetsmål kan också värna penningvärdet. Det kan visserligen bli mödosamt att bygga upp förtroendet för den svenska kronan, vilket kan komma att återspeglas i räntenivån. EMU-utredningen har dock kommit fram till att effekterna på räntan av ett medlemskap endast kommer att ha betydelse på kort sikt.
Vidare medför en gemensam valuta att valutarisken försvinner vid handel inom unionen. Redan idag kan man dock till en relativt låg kostnad försäkra sig mot denna risk på en av världens mest effektiva marknader - den finansiella. En gemensam valuta kommer sannolikt också att öka konkurrensen genom att underlätta prisjämförelser. Sammantaget rör sig dock de årliga effektivitetsvinsterna om några tiondels procent av BNP.
Avveckla monopolen
Men om man nu verkligen vill främja konkurrensen, såväl i Sverige som i resten av EU, bör man i första hand avveckla de kvarvarande statliga monopolen, sälja ut de offentligt ägda företagen, avveckla den gemensamma jordbrukspolitiken och genomföra andra konkurrensfrämjande åtgärder, likt en skärpt tillämpning av konkurrenslagen, avskaffande av regleringar på varumarknaden och avskaffande av formella och informella etableringshinder. Detta torde ha minst lika stor effekt som det faktum att prisjämförelser underlättas.
Vad det gäller förutsättningarna för en europeisk valutaunion att fungera kan man hysa betydande farhågor för hur man inom valutaunionen kommer att hantera asymmetriska chocker (dvs störningar som påverkar de ingående länderna olika). För svenskt vidkommande konstaterar EMU-utredningen att arbetslösheten riskerar att bli alltför hög. Detta beror på att arbetsmarknaden är alltför stel och inflexibel för att kunna parera en asymmetrisk chock. Ser man sig runt i Europa är det tydligt att vi inte är ensamma, även om vi förmodligen är värst i klassen, vad det gäller att ha en överreglerad och stel arbetsmarknad, högt skattetryck och en näringspolitik byggd på missriktade subsidier.
Det finns två sätt att närma sig problemet med asymmetriska chocker inom EMU. Antingen genomför man de nödvändiga avregleringarna och liberaliseringarna av EU-ländernas arbetsmarknader och ekonomier (vilket man helst borde göra innan man inför valutaunionen) och chocken pareras därmed antingen genom ökad rörlighet av arbetskraften eller sänkta reallöner för den drabbade regionen eller branschen. På sikt sker så en strukturell anpassning.
Nytt transfereringssystem
Det andra alternativet innebär att man etablerar ett system för transfereringar från rika regioner till de regioner som drabbas av chocken och fått en hög arbetslöshet. Europas politiker har hitintills visat sig mottagliga för påtryckningar till förmån för olika typer av transfereringar och regionalstöd. Den gemensamma jordbrukspolitiken utgör ett skräckexempel på området. Frågan är om man tror att de kommer att överge denna väg till förmån för en avreglering och liberalisering som dessutom kan bli politiskt obekväm och riskerar att reta upp högljudda särintressen.
Det är i detta sammanhang de politiska dimensionerna hos EMU-projektet blir intressanta. Det är tveklöst så att om EMU-projektet genomförs, och mycket talar idag för det, innebär det ett steg i federalistisk riktning för hela Europasamarbetet.
Jag är mycket positiv till det europeiska samarbetet och därmed också angelägen om att det utvecklas i rätt riktning.
Fortsatt utvidgning
Rätt riktning behöver dock inte nödvändigtvis vara ökad integration genom lagstiftning och allt fler överstatliga institutioner, utan kan lika gärna vara en fortsatt utvidgning med nya medlemmar och ett vidmakthållande och stärkande av den inre marknaden. Det återstår att finna rätt balans för att undvika att gemensamma regler för att avlägsna handelshinder slår över i onödig likriktning och detaljreglering.
Såväl EMU-utredningen som Lars Tobisson (Brännpunkt 5/11) har tagit upp faran att Sverige marginaliseras politiskt och förlorar inflytande om vi ställer oss utanför EMU. Men var går gränsen för vilken politik man är beredd att stödja enbart för att vinna politisk legitimitet? Hur ser det samarbete ut där den som har en avvikande åsikt marginaliseras eller ignoreras av majoriteten?
Vad avser moderaterna?
Andra frågor: Vad avser moderaterna och Lars Tobisson med sin Europapolitik? Önskar man ett Europasamarbete av mer federal karaktär eller anser man att det är ett pris som måste betalas för att vinna politisk legitimitet? Vad har man för syn på frågan om fritt konkurrerande valutor? Hur tror man att asymmetriska chocker kommer att hanteras? Under förutsättning att man motsätter sig än mer transfereringar och stödfonder, vilket jag tror och hoppas, har man en strategi för hur man skall vinna gehör och få stöd för sina åsikter hos de europeiska kollegorna? Detta är mycket viktig frågor för ett ställningstagande rörande EMU och det skulle vara intressant att få dem besvarade.
Det finns ett alternativt tillvägagångssätt att skapa en gemensam valuta för Europa. Ett tillvägagångssätt som inte har de konstruktivistiska och federalistiska övertoner som dagens EMU-projekt är behäftat med. Nobelpristagaren F A Hayek förde på sin tid fram tanken att valutor borde få konkurrera helt fritt med varandra (och ifrågasatte också nationalstaternas monopol på penningutgivning). På senare tid har denna tanke återlanserats från brittiskt håll.
Rent konkret skulle det innebära att alla EU-valutor, och eventuellt även euron, görs till legala betalningsmedel i alla medlemsländer. Det innebär att ingen valuta får diskrimineras på något sätt från statsmakternas sida. Därmed utsätts valutorna för fullständig konkurrens och på sikt kommer sannolikt dåliga valutor slås ut till förmån för bättre. I förlängningen kan man se en gemensam valuta för hela EU (eller åtminstone radikalt färre valutor än idag), tillkommen på marknadens villkor genom en spontan process.
Tilltalande förslag
För dem som vill slippa se Europa stagnera i ett expanderande bidragssystem men samtidigt önskar att det europeiska samarbetet framgångsrikt fortskrider, är detta ett mycket tilltalande förslag. Tyvärr har britterna stått ensamma. Moderaterna, som annars säger sig förepsråka konkurrens och en fri marknad, har i detta fall satt sin tilltro till politikens makt och förmåga. Den enda återstående vägen till en gemensam europeisk valuta är därmed dagens EMU-projekt, med dess politiska implikationer.
Tills dess moderaterna, eller någon annan, presenterat tillfredsställande svar på frågorna ovan är enligt min mening det bästa alternativet för Sverige att tillsvidare stanna utanför EMU.
Anders Hall
Ordförande för Fria Högerstudenters Förbund