Hökmark i EU-Parlamentet - Hökmark hos moderaterna -
Om Hökmark hos nejtillemu.com
Tove Lifvendahls intellektuella och moraliska lågvattenmärke
Tove Lifvendahl, chef för ledarsidan på SvD skriver i dag, den 1 juni 2014, om resultatet för Moderaterna i EU-valet.
Rolf Englund blog 2014-06-01
Hon vet vad nederlaget inte berodde på.
- Det intellektuella lågvattenmärket är att förstanamnet /Gunnar Hökmark, Rolfs anm./ inte flög tillräckligt hos väljarna.
- Den förklaringen idiotförklarar de moderata medlemmarna som i interna provval placerade honom högst
Hon fortsätter, fortfarande utan namns nämnande, sin hyllning till Gunnar Hökmark.
- En förbjuden fråga är kanske: Hur mycket mer hade Moderaterna tappat utan ett förstanamn som klarade debatterna både på engagemang, erfarenhet och kunskap?
Det är väl den minst förbjudna frågan inom gammel-moderaterna.
Gunnar Hökmark, förstanamn på moderaternas valsedel i EU-parlamentsvalet, underblåser konflikten i Ukraina, Rolf Englund blog 2014-02-26
EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark 4 maj 2010,
För svenska hushåll med bostadslån skulle höjda kapitalkrav i genomsnitt innebära ökade räntekostnader på mellan 20000 och 50000 kronor om året. Till detta kommer en höjning av försäkringspremier på mellan 10 och 15 procent, eller 350 kronor för en genomsnittlig försäkringstagare.
Moderaterna svänger om fast
krona
DI 2001-07-20
"Perssons fel att kronan
försvagas"
DI, 2001-06-08 Gunnar Hökmark intervjuas av Gunnar
Örn
Moderaterna svänger om fast krona
DI
2001-07-20
Moderaterna har i tysthet backat från kravet på att Sverige omedelbart ska knyta kronan till det europeiska växelkurssamarbetet ERM2.
Moderaterna har under en längre tid profilerat sig som det parti som hårdast driver kravet på att Sverige ska gå med i europeiska monetära unionen, och göra euron till svensk valuta.
Som en del av förberedelserna för övergången till euron har partiet under flera år krävt en omedelbar svensk anslutning till växelkurssamarbetet ERM2. Men det kravet har man nu övergett. Omsvängningen kom efter att Gunnar Hökmark tog över posten som moderaternas ekonomiska talesman från Lars Tobisson hösten 1999.
Så sent som hösten 1999 krävde Tobisson i en riksdagsmotion en svensk anslutning till ERM2 snarast möjligt.
Det kan jämföras med vad moderaterna skrev i sin partimotion om den ekonomiska politiken hösten 2000, under Hökmarks ledning.
"Sverige bör enligt Moderata samlingspartiet eftersträva att så snart som möjligt göra euron till svensk valuta. Så snart ett svenskt beslut är fattat bör Sverige ansluta sig till ERM2".
Nu har alltså tågordningen vänts. Först ska Sverige fatta beslut om att gå med i euron och efter det ska anslutningen till ERM2 komma. Men omsvängningen har skett i tysthet. Den är ingenting som moderaterna har velat basunera ut.
"Det är som jag ser det ingen positionsförflyttning utan det är mer en hantering av förändrade förutsättningar", kommenterar Hökmark.
När de europeiska valutorna har upphört och bildat euron tar ERM2 över och reglerar hur mycket övriga EU-valutor får svänga mot euron. Danmark är ett land som ingår i ERM2-samarbetet trots att de likt Sverige har valt att tills vidare stå utanför euron.
Farlig demonisering av euron
Gunnar Hökmark på SvD
Brännpunkt 2000-12-17
Gunnar Hökmark är moderaternas
ekonomiska talesman
Trots att regeringen konstaterat att den gemensamma valutan är bra för Europa och för Sverige har den politiska processen för ett svenskt deltagande i euron stagnerat. Ju mer avlägset beslutet framstår, desto större är risken att det underordnas andra mer aktuella frågor på den politiska agendan. Och då blir det till slut alltid enklare att skjuta beslutet ytterligare några år och någon tid framför sig. Därför vet ingen när ett beslut kan komma att fattas. Det påverkar självfallet intresset bland dem som skulle vilja ta ställning. Regeringens ovilja att aktivt driva frågan om euron leder till att allt fler ser tveksamheten och tar den till sig. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk.
Passiviteten i eurofrågan håller på att skapa sin egen politiska dynamik, där vi vänjer oss vid utanförskapet utan att vi valt det. På samma sätt som i början av 1970-talet är vi på väg att göra ett historiskt misstag som under mycket lång tid kan kosta Sverige både politiskt inflytande och delaktighet i de fördelar som euron skapar.
Under decennier var Sverige ett land som präglades av utanförskap till det europeiska samarbetet. Medan Danmark och Norge på olika sätt var en del av det europeiska samarbetet stod Sverige utanför.
Utanförskapet födde sina egna föreställningar. Sverige skulle vara det rena och obefläckade landet som stod mitt emellan. Vi som inte tog ställning var mer moraliskt högtstående än andra. Synen på EEC och sedermera EG kom att präglas av denna självbild. Samtidigt som vår ekonomi alltmer blev en del av den europeiska avvisades EEC inte bara som ett hot mot neutraliteten utan också som en materialistisk krämarsammanslutning där Sverige av moraliska skäl inte kunde delta. Vår roll som världssamvete gav oss en större roll än så, tyckte många.
Arrogansen mot det övriga Europas ekonomiska och politiska samarbete ställde därmed under 20 år Sverige utanför den gemensamma utveckling som format dagens Europa. Sverige hade 1989 i princip gjort noll för demokratins genombrott i Europa. Och vi hade stått utanför huvuddelen av den ekonomiska integrationen.
Nu är frågan om vi skall göra om detta historiska misstag, om inrikespolitiska hänsyn och partipolitisk taktik skall leda Sverige till ett nytt och långvarigt utanförskap till Europas utveckling.
Den gemensamma valutan har många dimensioner.
På en gemensam
marknad underlättas all handel och allt ekonomiskt utbyte om man har samma
typ av betalningsmedel.
Vi ser redan i dag att euron, redan innan den finns som sedlar och mynt, har medverkat till en växande konkurrens och en ekonomisk dynamik över gränserna i form av företagssammanslagningar och en process mot ett europeiskt näringsliv och en europeisk finansmarknad. Det kommer att underlätta för utvecklingen av nytt europeiskt företagande, inte minst inom de olika tekniska och vetenskapliga spjutspetsområden där marknader måste vara stora och öppna för att nya idéer inte bara skall slå igenom utan också vara lönsamma.
Om Sverige står utanför kommer tillväxtvillkoren framför allt för de små, de nya och de som behöver sälja över hela Europa att drabbas. De kommer alla att missgynnas av att de är svenska och att det är i Sverige de är verksamma.
Men en gemensam valuta är självfallet också en form för politiskt samarbete. Den binder länder närmare varandra. Den skapar en gemensam bas för de beslut som är eller behöver vara gemensamma. Så länge Sverige står utanför kommer andra länder att forma de beslut som berör euron men som likväl har en stor betydelse för den gemensamma marknadens ekonomiska utveckling. På samma sätt som EEC demoniserades i början av 1970-talet håller nu demoniseringen av den gemensamma valutan på att ta form.
Den sägs leda till överstatlighet och federalism trots att sedlar som sådana inte leder till vare sig det ena eller andra.
Den sägs leda till arbetslöshet eller inflation beroende på vem som argumenterar, trots att valutor inte leder till vare sig arbetslöshet eller inflation. Och vår ekonomi, som är mer integrerad i Europa än många andra länders ekonomier, sägs vara så annorlunda än andra länders ekonomier. Våra politiska strävanden till social trygghet och jämställdhet särskiljer oss från andra länder, säger man, vilket gör den gemensamma valutan till ett hot, medan just den svenska kronan skulle vara en garanti för en rättfärdighetens politik.
Precis som under 1970-talet ser vi hur självtillräckligheten växer fram. Sverige behöver inte vara en del av en gemensam valuta eftersom det går bra för oss ändå, hävdar man storsvenskt. Och euron är ingen riktigt bra valuta eftersom den har förlorat i värde, säger man nedlåtande mot det övriga Europa.
En egen svensk valuta kan till och med bli av ett särskilt värde för dem som inte vill placera i bara dollar och euro, säger ytterligare några andra som helt förträngt att Sverige inte har en historia som ger den svenska kronan en särskild ärofylld roll. Det är en chauvinistisk arrogans som förtränger det enkla faktum att den svenska kronan under det senaste året fallit gentemot andra valutor och att Sverige faktiskt därigenom blivit fattigare.
Arrogansen tar miste på det viktiga med den gemensamma valutan. Det är inte eurons värde gentemot dollar eller mot andra valutor som gör dess betydelse. Den gemensamma valutan undanröjer den osäkerhet och de handelshinder som följer av att olika valutor guppar upp och ner mot varandra från dag till dag.
Som det ser ut i dag kommer socialdemokraterna inte att våga nämna frågan om ett beslut före 2002 års val och kanske heller inte efter det, av rädsla för de två antieuropeiska partier som man stöder regeringspolitiken på.
Om vi får en borgerlig majoritet 2002 kan denna se till att ett svenskt beslut fattas under 2003. Men under dessa tre år kommer den frånvaro av debatt som en frysning leder till att gynna dem som vill göra frågan politiskt omöjlig.
'Fattas ett beslut 2003 kan Sverige kanske vara med i eurosamarbetet någon gång mellan 2005 och 2006. Och på de fem till sex år vi nu talar om kommer mycket att ha hänt i Europa. Då kan ett land som Estland redan ha euron som valuta.
Övergångsproblemen för svensk del kan då ha blivit betydligt större än vad de är i dag. Ett alldeles för lite konkurrensutsatt svenskt näringsliv skall då möta ett europeiskt som under sex år utvecklats inom ramen för den konkurrens som en gemensam valuta leder till.
Nu kan regeringen faktiskt göra något. Man kan bryta sin passivitetslinje och redan i höst, inför det svenska ordförandehalvåret, klargöra att Sverige under 2001 skall fatta beslut i frågan och att regeringen tillsammans med den majoritet av riksdagens partier som är för euron avser att vinna svenska folket för detta steg.
Då går Sverige starkare in i ordförandeskapshalvåret.
Då påverkar vi vår egen utveckling i Europa i stället för att utvecklingen i Europa ställer oss i ett utanförskap med betydande konsekvenser för Sverige. Vi har inte råd att göra ett nytt sådant historiskt misstag.
Debatt i SvD om det moderata partiprogrammet - Moderat superstat?
Det blev inget bra val för borgerligheten. Bättre än det förra, men inte så bra att det räckte till ett regeringsskifte. Men det blev inget bra val för vänsterblocket heller. Visserligen inte sämre än att vänstern har majoritet, men betydligt sämre än förra valet.
För socialdemokratin blev det ett uruselt valutslag. Efter fyra år i regeringsställning gick man, på toppen av en högkonjunktur, in i det sämsta valresultat partiet gjort i modern tid... Valresultatet blev en reaktion och ett underkännande av regeringen Persson. De besvikna, tidigare socialdemokratiska väljarna gick både till vänster och till höger.
Kommentar RE: Det var ju just det dom inte gjorde - dom gick till vänster eller stannade hemma.
Ur Gunnar Hökmarks artikel i Smedjan om valresultatet 1998
Det officiella valresultatet för 1998 kan man se här
Min egen jämförelse mellan valen 1994 och 1998
Gunnar Hökmark på DN Debatt 97-10-29, utdrag
Moderata samlingspartiet är för att Sverige skall uppfylla sin fördragsmässiga förpliktelse i Maastrichtavtalet och fullt ut bli medlem i EMUs tredje steg från den 1 januari 1999
Vi är övertygade om att ett fullvärdigt deltagande i valutasamarbetet är bra för Sveriges ekonomi, för företagsamheten och medborgarna - detta var ett av många skäl till att vi förespråkade ett svenskt EU-medlemskap vid folkomröstningen 1994.
… När regeringen väljer att bryta mot våra fördragsmässiga förpliktelser och ställa Sverige utanför EMU:s tredje steg kan vi moderater inte sitta stillatigande.
Vär grundläggande uppfattning att Sverige skall vara med fullt ut i valutasamarbetet från starten 1999 har inte ändrats. Vi kommer att hävda den tills den av rent kalendariska skäl blir omöjlig. Men också vi måste ju se till parlamentariska realiteter. När regeringen väljer att skjuta frågan på obestämd framtid så förefaller det osannolikt att Sverige kommer med 1999.
Det är i ljuset av detta som vi föreslagit att frågan om när (kurs här) Sverige skall gå med i EMU underställs svenska folket i juni 1999. Vi kan nämligen inte låta en socialdemokratisk förlamning bli en nationell förlamning.
Om statsministern och hans regering inte mäktar med att samla sig till en uppfattning i en för nationen avgörande fråga måste oppositionen ta det ansvaret. Så fungerar det i en demokrati.
Gunnar Hökmark i SvD 97-01-09
von der Esch får vänta
Fredrik Andersson och Jan Carle - moderater från Södermanland - har på denna sida (15/12 och 14/1) diskuterat frågan om Björn von der Eschs uteslutning och partistyrelsens beslut att bevilja honom inträde efter denna mandatperiods utgång.
För moderata samlingspartiet gäller att medlemskap är öppet för var och en som är redo att följa våra stadgar och som vill ge vår politik sitt stöd. För den som vill bli medlem gäller ingen annan prövning eller annat beslut än den egna viljan att ställa sig bakom våra ansträngningar för att förändra och påverka samhället med de värderingar som förenar oss.
Uteslutning av en medlem är en allvarlig och ovanlig företeelse. Den kan ske om någon genom sitt agerande skadar partiets anseende eller, som i fallet Björn von der Esch, arbetar för en med partiet konkurrerande organisation.
När det gäller von der Esch kan konstateras att han i radiodiskussion med mig konstaterat - liksom Andersson och Carle i sina artiklar - att uteslutningen var motiverad.
Björn von der Esch gick 1994 till val under en med partiet konkurrerande partibeteckning och startade inför EU-valet 1995 ett nytt och med moderaterna konkurrerande parti i syfte att vinna ett mandat för en politik i strid med den som moderata samlingspartiet verkar för. Björn von der Esch avsåg själv att under tiden fram till 1999 parlamentariskt och politiskt verka i ett sådant parti.
Det är inget fel med det. Det vore däremot anmärkningsvärt om han under denna period hade en självklar rätt att vara medlem i det parti som han genom sin kandidatur och partibildning ville motarbeta.
En uteslutning har allvarliga orsaker och kan därför inte gärna upphävas när man inte lyckas i sitt syfte att bli vald för ett annat parti. Mot denna bakgrund är det rimligt att von der Esch får vänta med medlemskap under den tid han skulle vara vald för ett annat parti.
Gunnar Hökmark i SvD 96-10-12
Stabila pengar som vanliga människor kan lita på har en fantastisk förmåga att bidra till ekonomisk tillväxt. Pengar som vi arbetar för förlorar inte i värde till det som vi sparar till. Och de pengar vi sparar behåller värdet. För den lilla människan i en stor och öppen marknadsekonomi är pålitliga pengar en trygghet. Det gäller inte minst det som är så konkret för familjeekonomin som en lägre ränta.
Samtidigt ger en gemensam valuta den enskilde medborgaren och företagen en överblick över marknad och gränser som inte ens stora företag kan ha vid skilda valutor. Därför är värdet av en gemensam valuta något väsentligt mycket mer än de valutaväxlingskostnader som EMU-skeptiker brukar acceptera som den lilla nackdelen med skilda valutor.
Jag vet inte om Mats Svegfors och jag är överens om dessa grunddrag, men jag tycker det är ett steg framåt i debatten att det inte är invändningar mot dessa grundläggande argument för valutasamarbetet som Mats Svegfors baserar sin replik till mig på.
I stället ställer han frågan om Sverige är förberett att gå med när valutasamarbetet blir en verklighet 1999. Frågan om den svenska offentliga ekonomin har en sådan balans att den uppfyller konvergenskraven på framförallt låg ränta, låg inflation och litet budgetunderskott vet vi inte svaret på förrän vi är framme vid 1998.
Uppfyller vi kraven då säger räntenivå och inflationsnivå också något om hur vi långsiktigt synes klara kraven på stabilitet i ett längre perspektiv. Svaret på frågan, i den delen, får vi om två år.
Uppfyller vi konvergenskraven då innebär ett nej att vi säger ja till långsiktigt högräntor med de konsekvenser det får för den mer långsiktiga utvecklingen av svensk ekonomi.
Nu är Mats Svegfors frågeställning lite mer djupgående än så, nämligen om den svenska samhällsekonomins struktur med överstor offentlig sektor och höga skatter, skyddade sektorer, med mera, är förberedd för den gemensamma valutans verklighet. Svaret på den frågan är att den inte är förberedd vare sig för valutasamarbetets framtida verklighet eller för någon annan framtida verklighet heller.
I en internationaliserad ekonomi kan ett exportberoende land inte försvara sitt välstånd när man har mycket högre skatter än andra länder mycket mer konkurrensskyddad ekonomi, fler regleringar och ständigt försämrade spelregler för företagande. Oavsett om vi går med i den gemensamma valutan eller ej.
Den gemensamma valutan i sig ställer bara krav på balans i den offentliga ekonomin. Och det är krav som vi i vilket fall som helst bör leva upp till. Har vi däremot ett skattetryck på företagande och arbete som driver företagande och arbete ut ur landet, antingen genom att företag bokstavligen flyttar eller att vi förlorar export till andra länders företag, hjälper det inte om vi står utanför.
Problemen finns i vår egen ekonomi. Den gemensamma valutan gör inte problemen vare sig större eller mindre. Däremot tydligare. Det går inte att kortsiktigt dölja dem med en vikande valuta som gör oss fattigare och fattigare.
Vid 1970-talets början var USA, Schweiz, Luxemburg och Sverige världens fyra rikaste länder. Fortfarande tillhör USA, Schweiz och Luxemburg de fyra rikaste länderna. Men det gör inte Sverige. Vi är på väg ner mot tjugonde plats, och vidare ner. I stället lär att justera verkligheten har vi justerat penningvärdet och blivit fattigare.
Mats Svegfors tar i sin replik upp det tidiga 1990-talets ekonomiska kris som exempel på lur darrig ekonomin kan bli och vilka svängningar den kan driva fram i form av inflation och sjunkande valutakurser, svängningar som inte kan tillåtas när vi tar nästa steg i valutasamarbetet.
Jag är inte säker på att det är ett så bra exempel ur hans eget perspektiv. De höga räntor som då slog mot den nationella ekonomin skulle Sverige inte drabbas av vid en gemensam valuta. En gemensam valuta hade dessutom skärpt kraven på att hålla igen utgiftsutvecklingen i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet som ledde oss in i krisen. Det riktigt intressanta för vårt resonemang är emellertid att gå ytterligare ett steg tillbaka i tiden under 1980-talet.
Mats Svegfors bortser nämligen från den utveckling som föregick krisen. Inflationen och lönestegringarna med luft i kuverten som bäddade för konkurrenskrisen. Fastighetsprisernas acceleration som bäddade för finanskrisen. Utgiftsökningarna som bäddade för budgetkrisen. Med gemensam valuta hade vi inte kunnat fly undan till inflation och budgetunderskott utan hade tvingats att ta itu med verkligheten.
Kjell-Olof Feldt hade inte kunnat lura svenska folket som han gjorde. Pålitliga pengar hade varit inte bara löntagarnas vän utan också väljarnas.
Den svenska ekonomin i dag är inte förberedd för framtiden. Det ser vi i form av växande arbetslöshet och vikande tillväxt. Med en gemensam valuta blir det svårare att skjuta problemen framför sig till priset av växande fattigdom. Mats Svegfors tvivel på om vi kan anpassa oss till den nya tidens krav måste ju rimligtvis gälla i ännu större grad om vi står utanför valutasamarbetet. Förbereder vi oss för att ständigt kunna justera valutan och penningvärdet i stället för den ekonomiska verkligheten kommer vi nämligen att fortsätta vara lika oförberedda för framtiden som vi varit de senaste 25 åren. Då hjälper det inte att vi står utanför valutasamarbetets fördelar.
GUNNAR HÖKMARK
partisekreterare (m)
Gunnar Hökmark i SvD Brev till Ledarsidan 96-10-04
I sitt svar angående den gemensamma valutan framställer Mats Svegfors det som att "landets ekonomer, näringslivets framstående företagsledare, SAF eller andra borgerliga institutioner" inte anser att Sverige bör delta i valutasamarbetet. Alla dessa har sina uppfattningar och får tala för sig själva men det är nog fel att räkna in hela gruppen på Svenska Dagbladets sida i denna fråga.
Snarare är det väl tvärtom, med undantag av att ekonomkåren synes delad.
Oavsett detta är det för de enskilda medborgarna som valutasamarbetet har störst betydelse. Inte för etablissemanget.
För bankerna och valutamarknaderna är skilda valutor förutsättningen för en affärsverksamhet som vanliga människor och företag betalar dyrt för. Nordbankens VD konstaterade häromdagen att en gemensam valuta skulle innebära ett bortfall på 70 procent av intäkterna från valutahandeln.
För de stora företagen är skilda valutor lättare att hantera ån för de små. För politiker eller ekonomer är stigande priser, sjunkande penningvärde och ett högre ränteläge lättare att leva med än de svåra politiska besluten som pressar sig på.
För den vanlige medborgaren betyder en stabil valuta pengar som man kan lita på.
För företagaren betyder den gemensamma valutan att det är lättare att växa mot nya marknader.
För konsumenterna innebär ökad konkurrens lägre priser och fler varor.
Lägre räntor betyder trygghet och ökat valstånd för de enskilda hushållen.
Inom loppet av några år är den gemensamma valutan verklighet. Det ställer krav på en debatt som belyser frågan i sak och inte främst dess roll i det politiska spelet.
Därför uppskattar jag när Mats Svegfors i sitt svar inte bara diskuterar när det är lämpligt att driva denna fråga, utan också bemöter mitt påstående om Svenska Dagbladets ensidighet i denna fråga.
Nu klargör han att det finns ett antal argument som talar för, och nämner bland annat värdet av att man slipper växla och räkna om valutor. Det är dock en underskattning av vad det handlar om.
Växlingskostnader är inte det stora problemet i den europeiska ekonomin. De stora kostnaderna med skilda valutor är i stället svårigheten att få en klar bild av priser och prisrelationer, svårigheten att jämföra priser från en dag till en annan, osäkerheten om framtida priser i den egna valutan, osäkerheten om framtida avkastning i andra valutor vid investeringar eller leverantörsutveckling, psykologiska hinder, växlande produktionskostnader med mycket mera.
Den inre marknaden kommer inte vara fullständig så länge skilda valutor skapar gränser.
Mats Svegfors ställer ett antal frågor. Den första handlar om tidpunkten, om vi moderater verkligen vill ett medlemskap från 1999. Svaret på det är självklart ja, eftersom det är då som valutasamarbetet blir verklighet. Då ställs frågan på sin spets om vi ska vara ute eller inne.
Då handlar det inte om gemensam valuta är bra eller ej, utan om det är bra eller ej för Sverige att vara med.
Om Sverige klarar de ekonomisk-politiska kraven vore det förenat med mycket stora kostnader i form av höjda räntor att ställa sig utanför. Omvänt finns mycket att vinna . I måndagens Svenska Dagblad förklarades den senaste månadens räntefall på 0,7 procent med att det spritt sig en övertygelse om att Sverige kommer med i ett brett samarbete redan 1999.
Sverige har också skrivit under ett avtal där vi förbinder oss att deltaga från och med 1999, om vi klarar kraven. Vi har en skyldighet på detta område liksom inom andra områden av medlemsavtalet.
Riksdagen har ansvaret för ett beslut om att fullfölja eller inte fullfölja avtalet. Det innebär att vi skall ta hänsyn till om det kommit till nya omständigheter sedan avtalet skrevs men också till det åtagande som avtalet innebär.
Frågan om Sverige skall ta på sig mycket stora kostnader för ett utanförskap, bryta ett avtal och ställa oss utanför det beslutsfattande som kommer att spela en stor roll för vår ekonomi kan man inte skjuta ifrån sig om man vill ta ansvar för landet.
Det är klart att vi skall diskutera hur Sverige skall ställa sig till ett ingånget avtal och deltagandet i ett av de viktigare samarbetsprojekten i Europa. Socialdemokratins vilsen het får inte vara styrande för den svenska debatten inom detta område lika lite som inom andra.
Den andra frågan som Mats Svegfors ställer är varför binda sig nu?
Innebär frågan att han vill att Sverige skall bli medlem, men senare?
Men varför i så fall ta på sig en betydande kostnad som slår hårt mot vårt samhälle för att vänta, om man anser att det i slutändan ändå är bäst för Sverige att bli med?
Det faktum att utanförskapet i själva verket kan göra det svårare att leva upp till kraven för medlemskap gör inte den hållningen enklare att förstå.
Den tredje frågan handlar om flexibiliteten i den europeiska ekonomin.
Mats Svegfors hävdar att vid så kallade asymmetriska chocker, ekonomiska förlopp som drabbar de europeiska länderna olika, kan inte en stabil valuta justeras för det enskilda landet. Det är rätt. I stället för att justera valutan måste andra delar av ekonomin justeras, det gäller löner, skatter, utgifter, priser eller lönebildning och arbetsrätt.
I Sverige har vi under 25 års tid använt valutan för att undvika förändringar av de senare slagen.
I all praktisk enkelhet handlar frågan om "asymmetriska chocker" om konkurrensproblem för en bransch skall leda till att folkhushållet i sin helhet blir fattigare eller om villkoren för företagande skall vara sådana att produktivitetsutveckling och nyföretagande kan möta chocken.
Den väg vi hitintills har valt har lett till både vikande tillväxt och vikande sysselsättning. Våra erfarenheter är inget argument mot en gemensam valuta utan ett av de främsta för samarbetet.
GUNNAR HÖKMARK
Brev till Ledarsidan, 96-09-27
Läser man Svenska Dagbladets resonemang om det europeiska valutasamarbetet slås man av att det inte verkar existera några fördelar eller förnuftiga argument. Att Att så många är för detta valutasamarbete i Europa, inom svenskt näringsliv och inom det politiska livet verkar avfärdas med att frågan inte är diskuterad.
Det vore tråkigt om det växte fram en tro på att stödet för valutasamarbete bara bärs upp av oreflekterade anhängare utan argument och utan diskussion. Så är det inte.
För Moderata Samlingspartiets del är frågan diskuterad inom ramen för två stora interna samråd och två partistämmor. Jag kan däremot gärna säga att det finns en obalans i diskussionen.
För den som är emot, är EMU en huvudfråga, medan valutasamarbetet för den som är för, är en del i ett vidare europeiskt samarbete.
Det har nog påverkat bilden av var och hur diskussionen har förts.
För mig finns det tre viktiga skäl för en gemensam valuta.
Utan en gemensam valuta finns det en gräns för hur långt en gemensam europeisk ekonomi kan utvecklas.
Trots avregleringar och trots en gemensam inre marknad begränsar skilda valutor i dag konkurrensen över nationsgränserna på ett sätt som motverka det ekonomiska samarbetets kraft.
Finns det en gräns för hur det ekonomiska samarbetet kan utvecklas i praktiken kommer den gränsen att hindra bland annat det politiska arbetet på att stärka samarbetet för fred och säkerhet i Europa.
Den begränsning av konkurrensen som skilda valutor utgör är också uttryckligen ett av de viktigaste argumenten som förenar motståndarna mot den gemensamma valutan. För att skydda den egna ekonomin mot förändringar i omvärlden och för att ta hänsyn till att brister i vår ekonomiska struktur inte åtgärdas måste man ha en egen valuta att gripa till, säger man.
Så säger också Svenska Dagbladet.
Med vanliga ord innebär det att vi skall hålla öppet för att problem med vikande konkurrenskraft skall lösas genom att inte lösa dem utan i stället låta oss alla bli lite fattigare. Precis som Sverige har gjort under de senaste 25 åren.
Det är en väg som leder till både arbetslöshet och lägre löner.
Detta leder mig till det andra argumentet för den gemensamma valutan.
Valutasamarbetet ger de möjligheter som en stabil och trovärdig valuta ger näringsliv och företagande liksom enskilda människor och hushåll i form av
pengar som håller sitt värde.
Konstigt nog är det mot denna strävan som SvD brukar rikta tyngdpunkten i sin argumentation, när man hävdar att Sverige, för att kunna möta ekonomiska förändringar vår omvärld behöver en egen och rörlig valuta.
I stället för att möta ekonomiska förändringar i omvärlden genom en flexibilitet i vår ekonomi skall vi hålla öppet för att fly undan kraven på förändring genom en flexibel valuta som gör oss alla fattigare när konkurrenskraften viker.
Om det är något som de senaste 25 årens ekonomiska utveckling borde h lärt oss så är det att vi inte kan fly undan kraven på förändring om vi vill bevara vårt välstånd.
Det finns knappast någon som hävdar att den gemensamma valutan löser alla Europas eller Sveriges problem.
Men den skapar förutsättningar och ramar för att vi skall kunna lösa problem som gjort att Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet halkat efter andra delar av vår värld. Därför är det svårt att se hur valutasamarbetet skulle vara ett hot mot det europeiska samarbetet som SvD vid olika tillfällen hävdat.
Vad vi däremot vet är att samarbetet har hotats som allra mest när processen har stannat upp inför problem eller hinder för samarbete som inte har lösts upp.
Skilda valutor innebär i sig en långsiktig risk för motsättningar mellan medlemsländer i en gemensam ekonomi, till exempel mellan länder som devalverar sig ur sina problem - och på det viset ökar sin export - och länder som i stället tar sig an det mödosamma arbetet med att stärka den verkliga konkurrenskraften.
Det finns däremot inte något så kraftfullt medel att övervinna motsättningar mellan länder som en fri handel och en så öppen och vid konkurrens över de gamla nationsgränserna som möjligt.
Det kräver en gemensam valuta oavsett hur mycket man upprepar att kostnaderna för valutaväxling kan nedbringas. Det är osäkerheten och ovissheten om framtida valutakurser som är den stora kostnaden med skilda valutor; inte kostnaderna för valutamarknaderna som i sig är stora.
Den begränsning av konkurrens och handel som skilda valutor innebär motverkar en dynamisk europeisk ekonomi. Den osäkerhet om den svenska kronan som utanförskapet till valutasamarbetet skulle innebära skulle kosta oss mycket i form av högre i stället för lägre räntor.
Därmed är jag framme vid ett tredje argument för ett svenskt deltagande i valutasamarbetet. Det blir nämligen en del av vår verklighet. Om vi har klarat konvergenskriterierna innebär ett nej inte bara att vi går miste om en stabil och gemensam valuta utan också att vi signalerar att den svenska kronan är öppen för ständiga anpassningar och penningvärdesförsämring.
Till sist, för varje förändring och för varje nytt steg som skall tas finns det alltid argument av mer eller mindre hållbart slag emot. Men det finns också anledning att lyssna till argumenten för.
När det gäller den gemensamma valutan väger de tyngre.