Lars Jonung intervjuad i Hermes, Handelshögskolans i Stockholms Studentkårs tidning februari 1996
Lars Jonung i SNS/Konjunkturrådets rapport 1996
Sverige står idag inför ett unikt val av växelkurssystem. Skall Sverige bli medlem i EMU, den framtida europeiska valutaunionen eller inte? Ett medlemskap i EMU är liktydigt med den mest genomgripande förändringen i spelreglerna för svensk ekonomisk politik i modern tid.
Argumenten för en valutaunion
En monetär union eliminerar transaktionskostnaderna för valutaväxling och översättning av priser från en myntenhet till en annan.
Genom att reducera transaktionskostnader underlättas handel med varor och tjänster inom valutaområdet. En gemensam valuta främjar därmed ekonomisk integration. I debatten har denna positiva effekt kommit att tillskrivas allt mindre vikt. Den finansiella teknologins snabba utveckling har medfört och väntas medföra en nedgång i olika typer av transaktionskostnader.
En monetär union reducerar vidare kostnaderna för osäkerheten rörande växelkursers framtida utveckling gentemot övriga medlemsländers valutor.
Även på den här punkten finns skilda tolkningar. Många ekonomer hävdar att resursåtgången förknippad med osäkerhet om den framtida växelkursen är försumbar sett ett samhällsekonomiskt perspektiv. Dessutom återspeglar fluktuationerna i växelkurserna på sikt fundamentala ekonomiska förändringar.
Om dessa inte får ta sig uttryck i ändrade växelkurser kommer de att återspeglas i andra storheter.
En europeisk monetär union beskrivs ibland som en metod för ett land som Sverige, med en historia av förhållandevis hög inflation, att "importera" den trovärdighet och skapa den disciplin som är nödvändig för en framgångsrik låginflationspolitik... Not 3
Argumenten mot en valutaunion
Den främsta nackdelen med ett medlemskap i en valutaunion som
EMU är förlust av penningpolitisk självständighet. Ändringar i den svenska räntan och kronkursen försvinner som ekonomisk-politiska medel för Sveriges del. Växelkursändringar kan inte längre användas som "stötdämpare" vid kraftiga inhemska eller utländska störningar/obalanser, dvs möjligheten att devalvera eller revalvera vid fast växelkurs (alternativt låta den inhemska valutan depreciera eller appreciera vid rörlig växelkurs) finns inte som vapen i den stabiliseringspolitiska arsenalen.
En rimlig slutsats /av tabell 6.1/ är att vi bör vänta oss unika kriser och störningar även i framtiden. Sådana kommer - vi vet bara inte när historiens rouletthjul hamnar på detta utfall. Denna tolkning av vår penningpolitiska historia inbjuder till en skeptisk attityd mot ett svenskt medlemskap i en valutaunion där vi permanent avstått från möjligheten att använda oss av en rörlig växelkurs för att möta kraftiga störningar.
...
Många ekonomer hävdar att betydelsen av penningpolitisk självständighet för ett litet land som Sverige har överdrivits. De menar att svensk ekonomisk politik redan är samordnad med den europeiska, bl a genom vår låginflationspolitik. De pekar också på att ett svenskt medlemskap i EMU troligen kommer att driva fram ökad inhemsk pris- och löneflexibilitet, vilket skulle motverka förlusten av penningpolitisk flexibilitet.
I själva verket har möjligheten för Sverige att devalvera med jämna mellanrum under 1970-och 1980-talet på sikt försämrat den svenska ekonomins funktionsförmåga enligt många bedömare. Not 4
Som en nackdel med ett medlemskap i en valutaunion kan man räkna en förlust i nationell ekonomisk-politisk kultur. Utrymmet för en svensk "blågul" modell kommer att reduceras signifikant ett framtida EMU. Somliga bedömare ser detta som en fördel, andra som en nackdel.
Inom valutaområdet bör den geografiska rörligheten för produktionsfaktorer som arbetskraft och kapital vara stor i förhållande till rörligheten över valutaområdets gränser.
Ju större intern faktorrörlighet, dvs av arbetskraft och kapital, både fysiskt och finansiellt, desto starkare skäl för en valutaunion.
Inom en union bör pris- och löneflexibiliteten vara betydande, eftersom växelkursändringar är uteslutna som anpassningsmekanism vid störningar.
Skulle en opinionsundersökning göras idag bland de ekonomer som forskar kring valutaområden och EMU, skulle den troligen avslöja en skeptisk attityd till EU som ett optimalt valutaområde. Tveksamheten skulle vara betydligt större bland amerikanska än europeiska ekonomer... Samtidigt bör vi hålla i minnet att EMU första hand är ett politiskt projekt - därför bör det inte enbart tolkas i ekonomiska termer som gjorts här.
Den europeiska valuta-unionen betraktas och beskrivs av sina tillskyndare som ett nödvändigt steg för att förstärka och fördjupa den politiska integrationen och den gemensamma marknaden i Europa.
Om EMU-projektet av något skäl skulle gå i stöpet anser de risken stor att detta medför svåra skador på arbetet med att politiskt och ekonomiskt förena Europa. De fruktar en ökad risk för konflikter och för tysk hegemoni i ett Europa utan en gemensam valuta.
A andra sidan kan man peka på argument som tyder på att Europa och det europeiska samarbetet kan utvecklas väl utan EMU. Europa präglas i dag av medioker tillväxt, hög arbetslöshet och ihållande offentliga budgetunderskott.
Uppenbarligen är detta ett Europa i starkt behov av strukturella reformer av "systemskifteskaraktär". Sådana reformer kan underlättas om de sker under en monetär regim med flytande växelkurser och öppna kapitalmarknader, där penningpolitiken sköts av självständiga centralbanker som styrs av inflationsmål och där finanspolitiken är underkastad finansmarknadernas kontinuerliga övervakning via ränte- och växelkursbildningen.
Ett system med flytande växelkurser bör således inte ses som ett hot mot tillväxt, handel och fördjupad internationell integration vare sig inom Europa eller på global nivå.
Blir EMU av?
Många bedömare intar en skeptisk eller pessimistisk attityd till EMU:s utsikter. De anser sannolikheten betydande att EMU överhuvudtaget inte kommer att bildas, i alla fall inte enligt den existerande tidtabellen.
Det är ingen svårighet att anföra tunga ekonomiska argument för ett sådant förlopp. Den planerade vägen till EMU inbjuder till spekulation och nya valutakriser. De finansiella marknaderna kommer att stå redo att testa den politiska viljan att närma sig ett EMU.
Det finns en betydande och i flera fall växande skepsis mot värdet av en gemensam europeisk valuta hos väljarna i ett antal europeiska länder. Viktigast är att det folkliga tvivlet är mycket stort Tyskland, det land utan vilket valutaunionen naturligtvis inte kan genomföras.
Det tyska politiska etablissemanget måste således klara att antingen övertyga eller köra över den allmänna opinionen.
Tyskland har starka skäl att hålla hårt på konvergenskraven, så att länder som skulle bidra till lägre trovärdighet för euron hålls utanför. Detta är nödvändigt för att få en rimlig folklig uppslutning kring EMU-projektet.
Den tyska kompromisslösheten på denna punkt blir emellertid ett hot mot valutaunionens förverkligande, eftersom ett flertal EU-länder har betydande svårigheter att uppfylla konvergenskriterierna, framför allt vad gäller de offentliga finanserna.
3) Detta var en gång ett huvudargument för Sveriges penningpolitiska närmande till den tyska valutan, bl a manifesterat genom kronans ecu-koppling i maj 1991. Kronförsvaret under hösten 1992 och sammanbrottet för det europeiska växelkurssamarbetet under 1993 har tvingat fram en mer skeptisk syn på möjligheterna att importen trovärdighet för en låginflationspolitik genom en "traditionell" fast växelkurs till Tyskland.
Litteraturen om det svenska växelkurssystemet och stabiliseringspolitiken under de senaste 20 åren är omfattande. En allmän diskussion kring fast kontra rörlig växelkurs finns hos Vredin (1993).
Söderström (1996) granskar i ljuset av 90-talskrisen de normpolitiska förslag som SNS-ekonomerna lade fram i mitten av 1980-talet.
För en analys av den svenska devalveringspolitiken se bl a bidragen av Henrekson, Vinell och Gottfries i Jonung (1991).
Sardelis (1994) belyser samband mellan EMU och svensk stabiliseringspolitik.
Referenser
Bergman. M och Jonung. L (1994). Svenskt och internationellt konjunkturbeteende, Bilaga 13 till Långtidsutredningen 1995. Fritzes. Stockholm.
Jonung. L (red) (1991). Devalveringen 1982 - rivstart eller snedtändning, SNS Förlag. Stockholm.
Sardelis. C (1994). "EMU och svensk stabiliseringspolitik". Ekonomisk Debatt, årg. 22, nr 6.
Söderström. H Tson (1996) Normer och ekonomisk politik. SNS Förlag. Stockholm.
Wihlborg. C (1993) Mikroekonomiska aspekter på en monetär union, Bilaga 4 till EG-konsekvensutrednineen, Samhällsekonomi. Allmänna Förlaget. Stockholm.
Vredin. A (1993). "Fasta eller rörliga växelkurser?". Ekonomisk Debatt. årg 21, nr 5.
Hans T:son Söderström på DN Debatt 99-01-05: "EMU hotar att splittra EU"