Kurt Ove Johansson (s,) vice ordförande i KU i Aftonbladet 98-04-20

utdrag

Regeringen har i en proposition till riksdagen redovisat sina bedömningar av de förhandlingar som ledde fram till Asterdamfördraget. Den 29 april förväntas Sveriges Riksdag med bred majoritet ratificera detsamma.

Det är inget oviktigt beslut som Riksdagen ska ta. Fördraget handlar delvis om vårt lands suveränitet.

Sett mot den bakgrunden måste det ses som mycket anmärkningsvärt att förslaget varit föremål för så litet folklig debatt.

När KU behandlade Amsterdamfördraget deltog inte jag i arbetet. Det var en avsiktlig markering som jag gärna vill motivera. Min huvudinvändning var att fördraget går i federativ riktning. Det är en utveckling som vi sagt oss inte vilja ha och inte längre bör acceptera utan att först ha haft en bred allmän debatt och ingående analyserat de långsiktiga konsekvenserna.

KU:s uppgift var att pröva om fördraget kan antas av riksdagen utan att våra grundlagar träds för när. Utskottet fann att det kan riksdagen göra. Mot detta ställningstagande har jag naturligtvis ingenting att invända. Våra svenska grundlagar utgör inget hinder för att ratificera Amsterdamfördraget.

I propositionen understryker regeringen att fördraget inte förändrar EU:s grundläggande karaktär och att EU förblir en sammanslutning av suveräna stater. Fördragsförändringar skall även i fortsättningen beslutas enhälligt och godkännas i enlighet med samtliga medlemsstaters konstitutionella bestämmelser. Så långt är allt gott och väl. Men det är också ett faktum att Amsterdamfördraget innebär flera steg i överstatlig riktning som den svenska regeringen har tvingats acceptera.

Inför regeringskonferensen betonade Sverige att det var av stor betydelse att vårt inflytande inte skulle minska. Vi argumenterade emot att ländernas befolkningsstorlek, i högre grad än nu, skall återspeglas i röstviktningen. I den proposition som regeringen nu lagt på riksdagens bord retirerar man också från denna ståndpunkt och säger sig vilja diskutera en ändring av röstviktningen.

I dag tas mer än 3/4 av besluten i Rådet med kvalificerad majoritet. I Amsterdamfördraget slopas de enskilda medlemsländernas vetorätt på ytterligare områden. Konsekvensen av en sådan utveckling är att nationalstatens suveränitet naggas i kanten. Det är otvetydigt ett steg i federativ riktning.

Fem år efter det att fördraget trätt i kraft ska även regler om asyl, invandring och gränskontroller kunna beslutas med kvalificerad majoritet.

Enligt fördraget skall EU-parlamentet godkänna medlemsstaternas förslag till ordförande i kommissionen. Parlamentet får vetorätt på i princip alla lagstiftningsfrågor inom EU. Att lägga mer och mer makt hos parlamentet förstärker de federativa kännetecknen i utvecklingen inom EU.

Till detta skall läggas att det finns ett förslag om att kommissionens ordförande skall utse kommissionens övriga ledamöter på samma sätt som en vald statsminister utser sin regering. Kommissionen skulle därmed få karaktären av en federal regering.

I regeringens proposition till riksdagen framhålls att det inte är bra att parlamentet får ta ställning till ordförande i kommissionen i ett särskilt beslut, men att ändringen "får accepteras" som en del av den slutliga förhandlingsuppgörelsen. Det som oroar är att denna formulering återkommer på flera ställen i propositionen i samband med andra beslut i överstatlig riktning.

Utvecklingen inom EU i federativ riktning sker uppenbarligen med regeringens goda minne. Det är svårt att tolka vad som sägs i propositionen på annat sätt. Man kan därför med fog ställa frågan om det är den svenska regeringens uppfattning att mer och mer makt skall lämnas över till EU:s institutioner på bekostnad av nationalstatens suveränitet? Finns det enligt regeringen någon smärtgräns för hur långt man kan gå i federativ riktning när det gäller det europeiska samarbetet?

Amsterdamfördraget är således ett dokument med tydliga federala förtecken och som regeringen vill att riksdagen skall ratificera. Regeringen säger samtidigt att det är viktigt att slå vakt om nationalstaten och att man inte vill se en utveckling mot ett federalistiskt Europa. Det är inte helt lätt att få den ekvationen att gå i hop. Jag vill dock gärna tro att regeringen verkligen menar vad den säger.

Men för att bli trovärdig måste då frågor liknande de som ovan ställts nöjaktigt kunna besvaras.

Att ratificera nya fördrag med federativa inslag och samtidigt hävda att man slår vakt om nationalstaten är lite falsk varudeklaration. Då är det bättre att säga som det är. Den Europeiska Unionen utvecklas snabbt i riktning mot en federation och Sverige sitter redan i den federativa tågkupén.



Back to EMU start page