LO-Ekonomerna i skriften "Löntagarna och EMU"
För det första: Är det bra att en monetär union bildas i Europa?
För det andra: Om EMU bildas, bör Sverige då gå med?
Svensk ekonomi är inte redo för EMU
LOs yttrande
över betänkandet "Sverige och EMU" (SOU 1996:158)
Det finns både för- och nackdelar med ett svenskt inträde i EMU på kort sikt. En klar majoritet av LOs förbund gör bedömningen att de politiska och ekonomiska faktorer som talar mot ett svenskt inträde på kort sikt överväger. Bland LOs medlemsförbund finns dock olika bedömningar.
- EMU är inte tillräckligt debatterat och demokratiskt förankrat bland Sveriges medborgare för att ha legitimitet i dag. Frånvaron av debatt innebär ett demokratiskt problem oavsett om man är för eller emot EMU, säger LOs ordförande Bertil Jonsson.
LOs högst prioriterade mål är full sysselsättning. Inom EU har det målet ännu ingen central plats. Massarbetslösheten är Sveriges största ekonomiska och samhälleliga problem och likaså Europas.
Svensk ekonomi är sannolikt inte mogen för ett inträde i EMU på kort sikt. För att nå tillbaka till full sysselsättning ställs bland annat höga krav på att lönebildningen ska vara inflationsrobust. Just nu jobbar LO mycket intensivt med hur en kommande lönebildning kan se ut.
LO anser inte att den svenska arbetsmarknaden behöver bli mer flexibel genom avreglering för att kunna fungera väl i EMU. En välfungerande aktiv arbetsmarknadspolitik och en inflationsrobust lönebildning är centrala element för LO. - Avreglering och ökad lönespridning skapar bara otrygghet för löntagarna, säger Bertil Jonsson.
LOs slutsatser om EMU på lång sikt:
* Om Sverige varaktigt lyckas att hålla samma låga inflation som resten av EU, då överväger sannolikt de ekonomiska fördelarna med ett deltagande i EMU på lång sikt. Förutsättningen är att EMU blir en stabil valutaunion. Vinsterna står främst att finna i en ökad ekonomisk effektivitet genom en något lägre realränta och i minskade transaktionskostnader.
Om Sverige misslyckas med att klara en inflationstakt på samma nivå som övriga EU får det negativa effekter för ekonomin både om vi är med eller om vi står utanför EMU, men sannolikt mer negativa om vi är EMU-anslutna.
* På längre sikt kommer Sveriges allmänna politiska inflytande i EU att tjäna på ett medlemskap i EMU.
* De ekonomiska effektivitetsvinsterna och ett starkare inflytande i EU bör på längre sikt ställas mot den stabiliseringspolitiska kostnad som finns i att man inte har den penningpolitiska instrumentet kvar som en stabilisator för produktion och sysselsättning vid en makroekonomisk störning.
Det är svårt att bedöma vad det långsiktigt kan innebära för den nationella politiska suveräniteten för Sverige att överlämna penningpolitiken till EU- nivån.
Mot denna bakgrund menar LO att Sverige tills vidare bör avvakta med ställningstagande om vi på lång sikt ska vara med i EMU.
utdrag
LÖNTAGARNA OCH EMU har författats av en grupp LO-ekonomer med deltagande av Dan Andersson, Jeanette Envall, Åsa-Pia Järliden, Mats Morin samt Lena Westerlund. För diagram och redigering svarar Ulrika Carlsson och Eva Rutensköld.
LOs styrelse har fått flera föredragningar, men är inte ansvarig för slutsatserna.
LO-ekonomerna har av tradition frihet att redogöra för sina analyser.
Syftet med skriften är att ge argument både för och emot bildande av en monetär union. I en för oss viktig föreläsning i LO-huset formulerade Assar Lindbeck problemställningen så här:
"Det är inte så att det finns små fördelar och stora nackdelar eller tvärt om små nackdelar och stora fördelar med en monetär union. Det finns både stora fördelar och stora nackdelar med den före-slagna monetära unionen."
Det gör ställningstagandet så svårt, frågan intressant men samtidigt svår att belysa allsidigt och pedagogiskt. Vi kommer därför inte att ta ställning, utan hårdhänt driva argumenten både för och emot. Skriften kan därför användas både av dem som är för och dem som är emot. Kanske kommer den också att ogillas av både anhängare och motståndare.
Den som vill kan bara läsa sammanfattningen samt de sista kapitlen, som är mer politiska och mindre ekonomiska.
I skriften diskuteras både valutaunioner rent principiellt och samtidigt konstruktionen av EUs valutaunion. Det går att vara för valutaunioner principiellt utan att vara för EMU.
PROBLEMSTÄLLNJNGEN BESTÅR I HUVUDSAK AV TVÅ DELAR.
För det första: Är det bra att en monetär union bildas i Europa?
För det andra: Om EMU bildas, bör Sverige då gå med?
De vanligaste argumenten för bildande av EMU är att prisstabilitet skapas i EU-länderna, att växelkurserna stabiliseras, att det underlättar den inre marknadens utveckling samt stärker politisk samverkan och integration inom EU.
Dessutom blir det ingen kostnad för växling av valuta samt minskade övriga kostnader för handel. De senare argumenten menar vi är relativt underordnade och inte tillräckliga för en nionetär union.
Den instabila växelkursen är en väsentlig förklaring till den höga realräntan. Den högre realräntan innebär att en väsentligt större del av produktionsresultatet nu måste avsättas till vinster.
Kapitalandelen av förädlingsvärdet i industrin har i normalläget varierat mellan 25-30 procent. Genomsnittet de senaste 15 åren är 28 procent. 1995 var andelen uppe i cirka 38 procent. Få förändringar i ekonomin får så positiva effekter för löntagarna som sänkta reala räntor.
Det är framför allt möjligheten till lägre räntor och minskat beroende av instabila växelkurser som är argument för bildande av monetär union.
Crundproblemet i den internationella ekonomin är att de fria kapitalrörelserna genererar en så hög realränta att det inte är möjligt att nå full sysselsättning.
Historiskt sett verkar perioden med fasta växelkurser ha varit en parentes.
När Bretton-Woodsystemet skapades var det efter en period utan fria kapitalrörelser.
Sammanbrottet för de fasta växelkurserna i början av 70-talet och problemen för de europeiska växelkurserna berodde till en del på den allt större kraften i kapitalrörelserna. Utlösande för växelkursernas sammanbrott var dock de ekonomiska problemen och bristen på koordinering av de stora ländernas ekonomiska politik.
I teorin ska skillnaderna i ränta mellan länder återspegla förändringar i växelkursen, vilken ska bero på olika prisstegringstakt i länderna. Men i realiteten har flytande växelkurser inneburit att valutorna kan ha långa perioder med stora över- och underreaktionen. Valutor som US-dollarn och Schweizerfrancen har under 5-6 år med cirka 40 procent avvikit från en mer fundamentalt riktig kurs.
Det var inte någon påtaglig skillnad i inflation som motiverade växelkursförändringarna. Det är framför allt omplacering av finansiella tillgångar och olika penningpolitik i de stora länderna som bidrar till variationerna.
Det är inte bara de långsiktiga variationerna som är ett problem. Växelkurserna kan över dagen variera med en procent. Också detta orsakar en osäkerhet som mäts i riskpremie genom realräntan.
Den höga realräntan kan sammanfattningsvis förklaras av flnansiella obalanser, hög riskpremie på grund av svängningarna på marknaderna samt den strama penningpolitiken men också av maktkamp mellan arbete och kapital.
Det är svårt att sänka arbetslösheten med de fria kapitalrörelserna och åtföljande hög realränta.
Fria kapitalrörelser innebär fundamentalt nva villkor för möjligheten att självständigt forma ekonomisk politik och därmed inskränks demokratin.
En valutaunion kan vara ett medel att tygla kapitalrörelserna i Europa.
Det behövs insatser mot fria kapitalrörelsen.
Det kan vara en skatt på valutatransaktionen krav på bankerna att sätta in reserver i riksbanken, ökad statistisk information samt övervakning från Internationella valutafonden.
Vår övertygelse är att fria kapitalrörelser med nuvarande omfattning är ett hot mot stabil produktion, rimlig fördelning mellan arbete och kapital samt mot demokratiernas styrka och legititmitet.
Ett huvudargument för EMU är att det på europeisk nivå är en effektiv metod att eliminera häftiga valutarörelser.
Argumenten mot att bilda EMU är flera:
Grundproblemet med en valutaunion är att växelkurser och priser fixeras och att alla variationer ska fångas upp på arbetsmarknaden genom rörlighet och lönesänkningar.
Eftersom nominella löner är trögrörliga och arbetskraftens rörlighet inte är hög blir anpassningen långsam.
Om nu ändå EMU bildas, ska Sverige då gå med?
Sverige är inte så integrerat med Europa att det är en del av ett optimalt valutaområde. Däremot är nog inte industristrukturen eller dollarberoendet ett så stort problem som det verkar vid första påseendet. Sverige är inte en del av en optimal valutaunion men inte heller så avvikande. Sveriges ekonomi integreras alltmer med EU-ländernas.
Risken för en utifrån kommande chock är ett argument mot EMU, men kanske inte det starkaste.
Vi är i stället tveksamma till om Sverige ännu är moget för EMU.
Det första skälet är att det inte syns som om löne- och prisbildningen ännu har anpassats till Tysklands inflationsnivå, dvs 2 procent.
De ekonomiska chocker som drabbat Sverige har i första hand varit kostnadskriser, dvs problem skapade inom landet. Den största risken är kontinuerligt för hög kostnadsutveckling, så att efterfrågan på svensk produktion därmed successivt minskar.
Grundproblemet är om Sveriges lönebildning är mogen.
Det ska klart ut sägas att en valutaunion innebär en anpassning till Tysklands stabilitetsinriktade politik.
Denna anpassning är nödvändig vare sig Sverige är med i EMU eller ej.
Ett andra problem är att D-marken har ett apprecieringstryck på grund av för stor industrisektor - 30 procent av BNP mot 20 procent för EU-länderna. Det innebär ett uppåtriktat tryck på D-marken och ett nedåtriktat tryck på övriga valutor.
Den utjämning av industrisektorernas storlek samt av skulder och tillgångar mellan länderna som bör ske kommer inte till stånd om växelkurserna redan nu knyts till varandra.
Svenska varor och tjänster relativt importerade har de senaste 35 åren som genomsnitt haft drygt 0.5 procent lägre värdeutveckling jämfört med EU-länderna. Kakan växer inte i samma takt som i andra länder. Bruttonationalinkomsten påverkas med importens andel därav, dvs cirka 1/3.
Resultatet är saledes 7 procent lägre levnadsstandard jämfört med EU-ländernas genomsnitt beroende på försämrade bytesvillkor.
Utifrån detta kan det synas klart att en valutaunion inte bör bil-das och att Sverige om den ändå bildas inte bör knyta sig till EMU.
Men Sverige har begränsad valfrihet utanför EU. Det går inte att välja en högre inflation än genomsnittet för EU, eller en mer expansiv finanspolitik.
Tvärtom. Om Sverige står utanför måste ekonomin skötas än bättre för att undvika räntereaktioner. EU-medlemskapet ålägger Sverige viss samordning med EU av den ekonomiska politiken, även om Sverige inte går med i EMU.
...
Med få länder utanför finns risk för stora svängningar för den svenska valutan. Den sämsta situationen är om Sverige väljer att stå utanför och få andra länder i Europa också är utanför EMU.
Om Sverige deklarerar att det inte vill vara medlem i EMU, uppfattas det av finansmarknaderna som att Sverige inte kommer att hålla samma inflationstakt som länderna i en monetär union och det kommer att leda till en riskpremie i form av högre ränta. Det är svårt att säkert säga att hur hög riskpremien, och därmed realräntan, skulle bli.
Vi kan tänka oss två grundförlopp. i det första bildas en monetär union av kämländerna. De kommer att få ungefär den tyska räntan. Med ledning av ränteskillnader mot Tyskland för andra länder med lång historia med låg inflation är det rimligt att tro att också den svenska räntan då skulle ligga 1.5-2.0 procent över EMU-räntan.
I ett andra alternativ bildas EMU också av Spanien, England och Italien m fl EU-länder. Eftersom de har en högre ränta i förhållande till Tyskland finns det argument för att tro att EMU-räntan kommer att ligga närmare den genomsnittliga räntan för EU-länderna. I detta fall skulle ränteskillnaden mot Sverige kanske bli ungefär 1 procent.
1-1.5 procent lägre realränta innebär att ekonomin under några ån kanske 3-5 ån får motsvarande högre tillväxt. Om räntenivån sänks ger det effekt på inkomstfördelningen. Det minskar den andel av företagens förädlingsvärde som ägarna "behöver" för att genomföra investeringen. Om realräntorna sänks med 1 procent till följd av en monetär union skulle reallönerna oka med 4 procent eller 600 kr i månaden.
Riksbanken vill snart koppla kronan till ERM. Trots att Riksbanken bara har ett prisstabilitetsmål "sitter det i väggarna" att fast växelkurs är bra.
Växelkursen är ett intermediärt mål, därför att sjunkande växelkurs ökar inflationen.
Men argumenten mot att nu knyta kronan är flera:
- För det första inbjuder det till spekulation mot kronan. Sannolikheten för spekulation ökar om kronan knyts vid en för stark nivå.
Erfarenheten från perioden med fria kapitalrörelser är att fast växelkurs leder till hög ränta för att försvara kursen. En "fast" men, som kapitalmarknaden uppfattar det, justerbar växelkurs är en betydande kostnad i form av hög riskpremie.
- Det andra problemet är att kunna knyta till en kurs för kronan som ger så god konkurrenskraft att svenska företag får starka drivkraffer att bygga ut industrin. Om kronan redan nu ska knytas till det långsiktiga jämviktsläget försvåras en snabb uppbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn.
Knytningen av kronan till EMU borde vänta tills Sveriges industri-sektor är så stor att den tål ett högt omvandlingstryck och en stark valuta, dvs det behövs ytterligare 100 000 anställda i industrin än vid årsskiftet 1995/96.
Att knyta den svenska kronan till D-marken, när Tyskland har en industrisektor som är cirka 50 procent större än den svenska och därmed har en uppåtriktat tryck på D-marken, är riskabelt.
Vår mening är att om Sverige väljer att stå utanför EMU är flytande växelkurs bättre än fast växelkurs. Med tanke på EUs krav är det mer realistiska alternativet en knytning till ERM med en bred bandbredd.
Ett annat alternativ som kan diskuteras är en halvfast växelkurs där konkurrenskraft och bytesbalans är så starka att det finns ett lätt apprecieringstryck på kronan men där Riksbanken garanterar att kronan inte stärks. Ett sådant alternativ är det i praktiken omöjligt att spekulera mot. Därmed nås både stabil växelkurs och hög riskpremie undviks.
För att en valutaunion över huvud taget ska diskuteras måste den balanseras av en lika stark sysselsättningsunion.
Form- och fördragsfrågor är viktiga i EU-sammanhang. Vi uppfattar diskussionerna om en sysselsättningsunion, en förtroendepakt för sysselsättning inom EU och om sysselsättningsmål fördraget, i mycket som formfrågor. De är viktiga därför att de ändrar dagordningen inom EU och påverkar därmed också medlemsländerna.
Men de kan inte i sig få ner arbetslösheten utan en politik måste fylla formen.
En sysselsättningsunion handlar i våra ögon inte om att göra ytterligare politikområden, t ex arbetsmarknadspolitik, till gemensam EU-politik. En hög grad av federalism är för oss detsamma som gemenskapspolitik där alla beslut och förhandlingar görs av EU.
En sysselsättningsunion bör vara ett mellanstatligt samarbete, men behöver beslutskraft på överstatlig nivå och även vissa ökade finansiella resurser.
Ministerrådet bör kunna ta gemensamma beslut om insatser för att bekämpa arbetslösheten men resurserna för insatserna kan tas fram på nationell nivå.
En typ av överstatlig finansiell resurs som kan vara bra är en stabilitetsfond.
Vår syn är att mål för sysselsättningen behövs inom EU. Den faktiska utvecklingen inom EU de senaste femton åren talar för att det behövs ett ökat politiskt tryck för att länderna ska sätta bekämpningen av arbetslösheten högst på dagordningen.
Politiken i en sysselsättningsunion - det som skulle fylla formen med innehåll - skulle kunna vara:
För det första måste EUs finanspolitik stärkas, men framför allt måste en samordning av EU-ländernas finanspolitik komma till.
Det behövs en stabilitetsfond för att motverka chocker som drabbar regioner eller nationer.
Investeringar kan dessutom finansieras genom unionsobligationer dvs obligationer som ges ut av EU.
Allra viktigast är att stärka den finanspolitiska samordningen mellan EU- länderna. Det kan ske utan att "ge Bryssel" mer makt eller pengar.
Ett exempel är att finansministrarna kan få möjlig-het att vid behov gemensamt och inom en korridor sänka eller höja mervärdesskatten för att balansera kapacitetsutnyttjandet och konjunkturerna i länderna.
Syftet är således inte att slussa pengarna till Bryssel utan att besluten ska ske samordnat. De nationella parlamenten kan ange en korridor inom vilka momsförändringarna kan ske.
Om en åtstramning behövs så är den att föredra via finanspolitiken, framför en åtstramad penningpolitik med högre räntor.
Fn sysselsättningsunion måste för det andra innehålla en samordnad penningpolitik.
Det närmaste decenniet kommer penningpolitiken att vara helt avgörande för EUs utveckling. Penningpolitikens mål är prisstabilitet, ett andra mål hör vara att stabilisera kapacitetsutnyttjandet i ekonomin.
Federal Reserves målformulering bör vara ett riktmärke. Penningpolitiken kan med folkets förtroende nå både större oberoende och samtidigt legitimitet om centralbankerna får bredare målsättning och större ansvar.
Det är bara till dem som vill ta ansvar som makt bör delegeras.
Det är redan nu inom ramarna för traktaten möjligt att skapa en viss balans till makten i EMUs centralhank, ECB. Inom EU är det regeringarna som ska bestämma över växelkurserna. Växel-kurser och räntor är kommunicerande kärl. Därför kan finans-ministrarna i EU-länderna gemensamt få ett visst balanserande inflytande över penningpolitiken.
För det tredje måste arbetsmarknadspolitiken än mer bidra till arbetskraftens rörlighet, omställning och kompetensutveckling. Detta genom mer fokus på aktiva åtgärder.
Finanspolitik på nationell nivå har försvagats sedan 1980-talets början. En expansiv finanspolitik i ett land leder till underskott statsbudgeten och i bytesbalansen.
Volatila kapitalmarknader reducerar frihetsgraden för nationell finanspolitik.
Fördelen med en samordnad finanspoktik är att "doserna" kan vara svagare, eftersom EU är en integrerad ekonomi. Finanspolitiken får därmed väsentligt högre verkningsgrad. Finanspolitisk stimulans som sker koordinerad är tre gånger effektivare än den som sker ett litet land.
Ett motiv för att ha en ekonomisk och monetär union är att den ökar möjligheten att föra en keynesiansk politik över nationsgränserna.
En valutaunion är inte en nödvändig förutsättning för samordnad finanspolitik; men samordnad finanspolitik är förutsättningen för att en valutaunion över huvud taget ska vara acceptabel.
EU har idag vare sig en gemensam eller i hög grad samordnad finanspolitik.
EUs budget är för svag för att dels balansera konjunkturen och dels motverka chocker. Den är inte heller avsedd för det. Medlemsländerna fortsätter att signalera att de inte önskar expandera EUs budget och därmed öka sin EU-avgitt.
En gemensam finanspolitik inom EU, av samma rang som gemenskapspolitik idag, tex handelspolitiken, skulle i princip innebära ökad federalism.
Beslut om gemensamma resurser för politiken skulle behöva tas på EU-nivå och man kan tänka sig att någon form av skatt eller annan finansieringskälla skulle behövas på EU-nivå. För att få ett system som skulle verka med automatik vid ekonomiska chocker inom EU, så skulle man behöva inrätta en överföringsmekanism som likartat påverkar regioner vid efterfrågebortfall.
En samordnad finanspolitik på EU-nivå skulle kunna öka den finanspolitiska kraften, utan att skapa ett mer federalt EU.
Det skulle innebära att man exempelvis genom politiska beslut inrättade något slags transfereringsmekanismer inom EUs budget. Det skulle inte kunna bli automatik i de ekonomiska transfereringarna mellan länder och regioner i EU på samma sätt som i en gemensam finanspolitik.
Att EU koordinerat genomför en sänkning av räntan med 1 procent är en förutsättning för att nå god tillväxt och halvera arbetslösheten till år 2 000.
Sverige vinner mer än övriga Europa på sänkta räntor, trots att obligationsräntan inte sjunker mer än övriga Europa.
Det hänger samman med att den svenska ekonomin har ett större beroende av omvärlden än de stora europeiska länderna och att en högre europeisk tillväxt därför starkt gynnar Sverige.
DOKTRINHISTORISK BAKGRUND TILL EMU
Tanken bakom den monetära unionen och konvergens mot låg inflation är följande:
Om priser och löner är rörliga ska alla produktionsfaktorer anpassa sig och skapa en ny jämvikt. Bara marknaden är effektiv så finns inte över- eller underskott utan priset reglerar så att ekonomin söker sig mot jämvikt.
Då finns det ingen arbetslöshet utan bara för stela löner. Lösningen blir att göra pris- och lönebildningen så flexibel som möjligt.
Keynes däremot utgick ifrån att nominella löner och priser var stela och inte alls snabbt anpassades till förändringar i efterfrågan eller utbud.
Arbetslöshet kunde uppstå och vara långvarig. Det sker inte en snabb anpassning mot ny jämvikt.
Därmed gavs motiv för marknadsingripanden som konjunkturstimulerande politik eller devalveringar som med inflationens hjälp gjorde reallönerna flexibla.
Keynesianismen visade att statsmakten kunde påverka sysselsättningens nivå.
Enligt den klassiska teorin var det vars och ens egen uppgift och ansvar att skaffa ett arbete. Bara den arbetssökande var tillräckligt flexibel eller sänkte lönen tillräckligt fanns det ett arbete att få.
Keynes visade däremot att arbetslöshet kan uppstå på grund av brist på efterfrågan, ett ojämviktsfenomen som är långvarigt.
Keynes menade att efterfrågan kan påverkas med finans- eller penningpolitik. Keynes teori var en reaktion på 20-och 30-talens bestående massarbetslöshet.
...
Ekonomer var under keynesianismens dominans eniga om att det fanns ett utbyte mellan arbetslöshet och inflation. Den nyzeeländske ekonomen Phillips fann ett samband mellan arbetslösheten och löneökningar.
Milton Friedman hävdade att det inte fanns ett samband mellan arbetslöshet och inflation. Det fanns bara en naturlig nivå på arbetslösheten.
...
I stället för en fallande kurva, som visar att vid lägre inflation är arbetslösheten högre, hävdar ekonomer numera att Phillipskurvan är vertikal, med andra ord att det inte finns något samband mellan inflation och arbetslöshet.
...
Efter det att Tysklands penningpolitik börjat dominera övriga Europas, har realräntan permanentats kring 5 procent som genomsnitt för Europa.
·VARFÖR HÖJDA REALRÄNTOR?
·
Realräntorna ·i Sverige· ·var under 1960-73 omkring 1.5 procent.
Under perioden 1974-79 sjönk de till -l procent, men låg under 80-talet kring 4 procent och är under 90-talet cirka 5 procent.
De ·globala· ·realräntorna steg från 1-2 procent under 60-talet, för att under oljekrisen under 70-talet sjunka till noll.
Under 80- och 90-talen ökar realräntorna till 3-4.5%.
(Källa: HISTORICAL STATISTICS OECD·, ·samt Staff studies for the World Economic Outlook, IMF, 1995.)·
...
Det tar tid innan inflationsförväntningarna sjunker. En vanlig åsikt är att realräntan kommer att minska med tiden.
Men desinflationsprocessen har nu pågått i Europa i 15 år utan att realräntorna sjunkit.
Under 90-talet är inflationen låg och stabil. Ändå är realräntan flera procent högre än under tidigare decennier.
Det ligger därför nära till hands att söka förklaringar till den högre realräntan dels i åtstramande penningpolitik, dels i valutamarknadernas utveckling.
...
En ytterligare orsak är att de finansiella obalanserna har ökat. Det är en sannolik förklaring. Flera länder har haft stora bytesbalansunderskott, som USA, Kanada och Sverige, och andra överskott, som Tyskland och Japan.
...
Omsättningen på valutamarknaderna har ökat dramatiskt. Det finns ett samband mellan ökningen av valutaflödena och den ökade realräntan.
...
och vid rörliga växelkurser / är problemet / de stora variationerna i växelkurserna.
Valutamarknaderna lever på medellång sikt sitt eget liv, utan koppling till den reala produktionen.
Kapitalmarknadens logik har kommit att styra över de långt viktigare reala marknaderna för arbete och investeringar.
...
- underlättar inre marknadens utveckling genom bl a minskat beroende av instabila växelkurser
·Argumenten mot bildande av EMU
- Möter likartade störningar
...
Amerikanska ekonomer är mycket tveksamma till bildandet av EMU. De anser att EU i mindre omfattning än USA är ett optimalt valutaområde och möter chocker sämre än USA.
...
Den keynesianska teorin bygger på det centrala faktum att nominella löner är stela...
Anpassningen efter en chock kan i en valutaunion bara ske genom förändringar i sysselsättningen och inte genom inflation och devalveringar.
Devalvering är ett sätt att över tiden utjämna den reala lönekostnaden.
Har reallönerna ökat för mycket så sänker devalveringarna reallönerna.
Devalveringar är ett uttryck är misslyckande, men är ibland befogade om alternativet är en utdragen stagnation av ekonomin.
Den stigande arbetslösheten till följd av en ekonomisk chock skapar drivkrafter för arbetskraften att flytta. Men i realiteten har det visat sig att arbetskraften är bunden vid sin region av sociala, kulturella och språkliga skäl.
Också i USA, som är språkligt mer homogent än Europa, tar det flera decennier innan rörligheten har utjämnat skillnader i arbetslöshet mellan regionerna.
...
Argumenten emot ett bildande av EMU kan sammanfattas
i nedanstående punkter:
Fallande bytesvillkor kräver rörlig kurs?
Alltför mycket diskuteras risken för en chock mot ekonomin om Sverige har låst växelkursen. Det finns ett mer påträngande problem som pockar på uppmärksamhet.
Sveriges bytesförhållande med omvärlden har försämrats med 20 procent i förhållande till EU på 35 år.
Det innebär att svenska varor relativt importerade har haft drygt 0.5 procent lägre värdeutveckling per år.
Kakan växer inte i samma takt som i andra länder. Det märks när Sverige importerar från andra länder, eftersom valutans försvagning fördyrar importen.
Bruttonationalinkomsten påverkas med importens andel därav, dvs cirka 1/3. Resultatet är således 7 procent lägre levnadsstandard jämfört med E U- ländernas genomsnitt beroende på försämrade bytesvillkor.
Det är ett problem med fallande bytesvillkor om inte löntagarna accepterar att lönerna ökar långsammare än omvärldens.
Om Sverige går med i EMU och bytesvillkoren fortsätter att försämras måste löntagarna acceptera lägre reallöneökning än i andra länder, annars minskar sysselsättningen.
...
·VÄGVAL
Om vi utgår ifrån att Sverige har långsiktig försämring av bytesvillkoren mot Tyskland kommer en låsning av växelkursen till, praktiken D-marken, innebära ett större tryck på omvandling och utslagning av svensk produktion men i gengäld högre realinkomster.
Eller ska högre sysselsättning väljas till priset av lägre omvandling?
Ett högre omvandlingstryck kommer sannolikt att främst påverka skogs- och bilindustrin. Bilindustrin verkar kräva en undervärderad valuta för att vara konkurrenskraftig i Sverige.
Den solidariska lönepolitiken innebar tidigare ett betydande omvandlingstryck för svenskt näringsliv. Någon motsvarighet finns inte längre. Tvärtom har de senaste 20 årens konkurrensdevalveringar bidragit till att under vissa perioder begränsa omvandlingstrycket.
Men är det rimligt att välja en helt låst växelkurs för att få samma omvandlingstryck som i övriga EU?
Långsiktigt ska inte nivån för sysselsättningen styras av omvandlingstrycket, men det kan temporärt skapa en strukturarbetslöshet och större regionala skillnader i arbetslöshet.
Den solidariska lönepolitiken bidrog inte till en högre arbetslöshet, men väl till omvandlingstryck och produktivitet.
Sysselsättningen bestäms främst av nivån på efterfrågan och inte av produktivitetsutveckling som följer av omvandlingstrycket.
För ökad produktivitet innebär ökade inkomster och ökad efterfrågan som leder till sysselsättning, men kanske i andra företag eller yrken.
Om Sverige både får högre ränta och sämre bytesvillkor utanför EMU kommer det sannolikt efter några decennier att uppstå en diskussion om det rimliga i att levnadsstandarden halkar efter omvärlden.
Å andra sidan, vågar Sverige fatta ett beslut som utsätter industrin för ett ökat omvandlingstryck och ökar skillnader i levnadsvillkor och sysselsättning mellan regionerna?
Vägvalet är inre ekonomens. Det bestäms av medborgarnas värderingar och riskuppfattning.
åter till listan EU-debatten i tidsordning