Svenska EMU-skeptiker
Nils Lundgren i SNS Konjunkturrådsrapport, januari 1996
Institutionell konkurrens eller central harmonisering
Som historikern Paul Kennedy påpekar i sitt stora verk The Rise and Fall of the Great Powers (Kennedy 1988), kunde ingen omkring år 1500 ha gissat att Europa skulle komma att dominera världen kulturellt, ekonomiskt, politiskt och militärt under de följande århundradena.
Dåtidens självklara stormakter var mingdynastins Kina, det ottomanska väldet och stormogulens Indien och det sägenomspunna Persien var under safaviddynastins grundare, Ismail I, statt i uppsving.
Två andra mäktiga stater, Japan och det moskovitiska väldet, var visserligen just då inne i en svaghetsperiod, men uppfattades dock som mycket betydande. Japans förfall bröts vid århundradets slut, då Tokugawa införde ett starkt centraliserat självhärskardöme och det moskovitiska väldet utvecklades på samma sätt till ett centraliserat tsardöme som snabbt expanderade österut mot Stilla havet.
Världens maktcentra vid den nya tidens början var folkrika, ekonomiskt och kulturellt ledande, men centraliserade, likriktade och inställda på att utestänga impulser utifrån. Som politiska och ekonomiska enheter kom de alla att sjunka tillbaka under de följande århundradena och hamna under europeisk dominans politiskt, militärt, kulturellt och ekonomiskt.
Europa däremot var en världsdel uppsplittrad på ett mycket stort antal mer eller mindre självständiga stater i ständig fejd med varandra i olika allianser. Dess befolkning var mindre än hälften av Kinas och det turkiska hotet var överhängande.
Efter Konstantinopels fall ett halvt århundrade tidigare hade den turkiska expansionen fortsatt genom Grekland och Balkan upp mot Italien och Wien.
År 1500 fanns det således inga skäl att vänta sig att världen skulle komma att domineras från Västeuropa. Men så blev det. Europa kom att erövra världen i nästan alla avseenden. Paul Kennedy sammanfattar sin förklaring i förordet till sin bok (Kennedy 1988, 5 xvi, vår översättning>:
Vid femtonhundratalets början var det ingalunda uppenbart att den sistnämnda regionen (dvs Europa, vår anm) var förutbestämd att överflygla alla de övriga. Men hur imponerande och välorganiserade än flera av dessa orientaliska imperier framstod i jämförelse med Europa, led de alla av följderna av att ha en central maktinstitution som krävde likriktning av synsätt och verksamheter, inte bara vad gällde den av staten officiellt påbjudna religionen utan också på sådana områden som kommersiell verksamhet och vapenutveckling. Frånvaron av en sadan centralmakt i Europa och den krigsliknande rivaliteten mellan dess olika kungadömen och stadsstater stimulerade ett ständigt sökande efter militära förbättringar, vilka samverkade fruktbart med nya tekniska och kommersiella framsteg som också alstrades i denna miljö präglad av konkurrens och företagsamhet.
Tack vare att hindren mot förändring var färre kom de europeiska samhällena in i en ständigt uppåtriktad spiral av ekonomisk tillväxt och ökad militär effektivitet som med tiden skulle komma att ge dem ett försprång framför alla andra regioner i världen.
Historikern Kennedys förklaring till Europas enorma framgång sedan medeltidens slut ligger väl i linje med ekonomiska forskningsresultat. Ekonomhistoriker har visat att det är framför allt de institutionella lösningarna i olika länder som förklarar skillnaderna i ekonomisk utveckling och den moderna ekonomisk-teoretiska analysen av hur EU-integrationen bör läggas upp för att vara samhällsekonomiskt effektiv går i stor utsträckning längs samma linjer.
Strävanden att centralisera makten och isolera sig från omvärlden i olika avseenden skilde sig kanske inte mellan Tokugawas Japan och Colberts Frankrike, men det senare landet var ur stånd att hindra intensiva kontakter med sina europeiska grannar och utsattes därmed för institutionell konkurrens från mängder med större och mindre stater på alla områden.
EU-samarbetet och den institutionella konkurrensen
Den historiska bakgrunden till det integrationsprojekt som vi idag kallar EU var en strävan att säkra fred i Europa genom att knyta länderna samman ekonomiskt, politiskt och, på sikt, militärt.
Samarbetet inleddes med Kol- och stålunionen och tanken var att den tunga industri som uppfattades som den viktigaste rustningsindustrin skulle flätas samman så att det blev omöjligt att återigen bör-ja krig mellan medlemsländerna.
Man kan därmed se den europeiska integrationen som ett medvetet försök att hindra den institutionella konkurrensen på det militära området i ett skede då tekniken och organisationsförmågan hade kommit så långt att militär tävlan inte bara framstod som omänsklig och kostsam utan hade blivit ett direkt hot mot européernas överlevnad.
Det är svårt att tänka sig någon som idag skulle invända mot målet att hejda den formen av institutionell konkurrens. Den fråga som här skall belysas är riskerna för att denna angelägna strävan oavsiktligt (och ibland kanske avsiktligt) leder till att institutionell konkurrens på andra områden också hindras till förfång för ekonomisk, social och kulturell utveckling.
Syftet med EU är ju idag inte bara att hindra framtida krig i Europa utan också att höja den ekonomiska tillväxten och därmed unionsmedborgarnas levnadsstandard, öka Europas inflytande i världen och bryta de tendenser till både ekonomisk och kulturell eftersläpning i förhållande till USA och Ostasien som har kommit att kallas euroscleros.
Oron över bristande europeisk dynamik gäller ju inte bara produktiviteten i bilfabrikerna och utvecklingstakten i mjukvaruproduktion, utan också t ex amerikansk ledning i film- och teveunderhållning och asiatiska framgångar med skolsystemen.
Den europeiska integrationen inom EU:s ram har givit stora och väldokumenterade bidrag till att nå dessa mål genom den fortlöpande liberaliseringen sedan 1950-talet. Denna kulminerade enhetsakten som nu lett till en gemensam marknad för varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Därigenom har konkurrensen skärpts och förändringstakten ökat i hela det europeiska näringslivet.
EU innebär emellertid också ett upprättande av centrala maktinstitutioner i Bryssel och Strasbourg, vars huvuduppgifter är att harmonisera lagstiftningen för alla medlemsstater över allt vidare fält, framför allt vad gäller ekonomin, men också på områden som mänskliga rättigheter.
Det paradoxala är att detta, enligt den forskning som betonar den institutionella konkurrensens avgörande roll i det historiska förloppet, kan få följder rakt motsatta de avsedda. Europa kan därmed komma att undergräva den de-centralisering och institutionella konkurrens som under de senaste århundradena har gjort Europa kreativt ekonomiskt framgångsrikt och politiskt dominerande. De gränsland mellan nationella kulturer som varit nyskapandets vagga skulle försvinna. Liberaliseringen är nu åtminstone principiellt genomförd, även om en hel del i praktiken återstår att uträtta i medlemsländerna på områden som offentlig upphandling. Det är därför EU:s institutioner och dessas kompetens nu står i centrum för regeringskonferensen.
Det är nu det avgörs om den europeiska integrationen får en utformning som främjar eller stäcker den institutionella konkurrensen och därmed skapar ett dynamiskt eller ett sclerotiskt Europa.
Huvudpunkter i Nils Lundgrens föredragning i Helsingfors
inför riksdagens utrikesutskott och inför Europakommitténs seminarium den 21 september 1994
Huvudargumentet för en europeisk myntunion är till sin natur mikroekonomiskt. Det ter sig intuitivt självklart att det är en kostnad för alla privata och offentliga ekonomiska aktörer att tvingas operera med mer är ett myntslag. Det uppstår transaktions- och informationskostnader och växelkursrisker.
Varje finaschef på ett större företag har gjort stora vinster eller förluster på växelkursförändringar under de senaste åren och ägnar stora resurser åt att hantera växelkursrisker.
Det kan emellertid visas att detta argument är svagt av två skäl.
För det första är transaktionsoch informationskostnaderna mycket små och det finns en väl utbyggd marknad för instrument där växelkursrisker kan läggas av till låga kostnader. De rena transaktionskostnaderna är sannolikt inte ens i mycket små och öppna ekonomier mer än någon eller ett par promille av BNP, vilket därmed skulle vara engångsvinster av en övergång till en valuta gemensam med ett lands alla handelspartner.
För det andra är det som uppfattas som en växelkursrisk till största delen makroekonomiska risker, vars utfall drabbar marknadens aktörer som växelkursändringar, när man har olika nationella valutor, men som skulle drabba aktörerna även vid en myntunion genom förändringar av andra relativpriser i ekonomin.
Den överväldigande delen av de vinster och förluster som olika aktörer har gjort på det stora fallet den finska marken eller svenska kronan skulle de ha drabbats av även under en europeisk monetär union genom de dramatiska förändringar i dessa båda länders nominella pris- och lönenivåer och i efterfrågan på olika områden som skulle ha framtvingats om det inte hade flinnits någon växelkurs som kunde ta upp förändringen.
Det finns också ett makroekonomiskt argument för en myntunion som närmast är av public choiceteoretisk natur. Det har hävdats att prisstabilitet är en förutsättning för långsiktig tillväxt och kanske också för politisk stabilitet. Det har sedan också hävdats att prisstabilitet inte kan uppnås utan en i grunden självständig centralbank. Det finns studier som stöder tanken på ett sådant samband. Resonemanget fortsätter sedan med antagandet att de länder som inte har en självständig centralbank inte på egen hand förmår instituera en sådan. Däremot kan de gå med en myntunion som styrs av en självständig centralbank och därmed nå prisstabilitet.
Även detta argument är diskutabelt. Sambandet mellan prisstabilitet och centralbankens självständighet kan bero på att de politiska värderingarna i ett land medför både en prisstabiliserande ekonomisk politik och en acceptans för en självständig centralbank med prisstabilitet som mål.
Under alla förhållanden innebär detta argument ett slags omyndigförklarande av det nationella politiska systemet, eftersom det bygger på tanken att det och för sig är fullt möjligt rent tekniskt att på egen hand i likhet med Schweiz eller Österrike driva en ekonomisk politik som ger god prisstabilitet, men att politiska värderingar omöjliggör en sådan lösning på nationell grund.
Diskussionen om EMU:s tillrådlighet tar sin utgångspunkt i teorin för optimala valutaområden. Det finns skäl att tro att det inte vore lämpligt med en enda valuta för hela världen och analysen av vilka kriterier som gäller för att identifiera ett lämpligt valutaområde är därför central.
I kort sammanfattning kan sägas att ett optimalt valutaområde måste ha god geografisk arbetskraftsrörlighet inom området eller möjlighet till kraftftilla fördelnings- och regionalpolitiska åtgärder för att motverka tendenser till regional obalans eller god flexibilitet nominella löner och priser uppåt och nedåt.
Rent teoretiskt kan endera av dessa tre räcka för att det skall vara möjligt att utan alltför stora problem ha en gemensam valuta. I praktiken vet vi att normalt inget av kriterierna är tillräckligt väl uppfyllt för att i dag existerande valutaområden skall flingera riktigt bra.
De båda första kriterierna uppfylls bäst i nationalstater, där språklig och kulturell gemenskap underlättar geografisk rörlighet och där en kombination av nationell solidaritet och en stor offentlig sektor med välutbyggda transfereringsystem möjliggör omfattande regionalpolitiska insatser.
Det tredje kriteriet är däremot sällan särskilt väl uppfyllt. Vi har idag hög arbetslöshet och stor obalans mellan regionerna i de flesta större stater i Västeuropa och de grandiosa försöken med stabiliseringspolitik i västvärlden sedan mellankrigstiden har varit nödvändiga just därför att frarnför allt nominella löner inte är flexibla uppåt och nedåt.
När dagens nationalstater, som med få undantag är egna valutaområden, drabbas av olika makroekonomiska påfrestningar, kan dessa mötas på flera olika sätt.
Produktivitetsuppgången i areella näringar som jordbruk och skogsbruk har frist ällt mycket arbetskraft som då har flyttat till snabbväxande regioner inom landet.
Samtidigt har de regionala påfrestningarna hanterats med stora insatser av statliga skattemedel. Däremot har inte relativlönerna för industriarbetare i avfolkningsbygderna sjunkit, så att industriföretag har lockats att expandera där.
Geografisk rörlighet och möjligheterna till stora transfereringar har fått klara av de påfrestningar som har drabbat vissa branscher och därmed regioner i nationalstaterna.
När påfrestningar och makroekonomiska chocker har drabbat hela länder som nu i Finland och Sverige, har varken geografisk rörlighet hos arbetskraften eller transfereringssystemen kunnat klara av anpassningen. Teoretiskt kunde några hundra tusen industriarbetare med familjer ha flyttat från Finland eller Sverige till t ex Bayern, när krisen slog till här i början av 90-talet, men vi vet alla att detta inte skulle kunna inträffa ens vid fullt medlemskap i EU. Hindren ärju inte huvudsak byråkratiska utan språkliga och kulturella.
I varje nation måste man också ta ställning till om man vill ha en myntunion som bygger på att det egna landets medborgare måste utvandra för långa perioder eller för alltid för att systemet skall fungera.
Transfereringssystemen har inte heller kunnat klara av de nu inträffade chockerna, eftersom de drabbat så hårt. I Sverige transfereras i och för sig enorma belopp till drabbade medborgare, men det finns inte nog många som kan finansiera dessa transfereringar utan det hela måste ske med hjälp av lån. Den normala utvägen i sådana lägen är att det sker en anpassning av hela landets pris- och lönenivå mätt i utländsk valuta genom en ändring av den egna valutans växelkurs mot andra valutor.
Så har också skett och det torde vara uppenbart för en var att både Sverige och Finland skulle vara i en omöjlig situation utan de deprecieringar som inträffat.
Min slutsats är att EU inte idag, och med största sannolikhet inte på många år, kanske årtionden, kan antas uppfylla rimliga krav på att bli ett välfungerande valutaområde. Och det är också viktigt att begrunda på vilket sätt det då kan komma att fulingera. Om det är genom hög internationell rörlighet för arbetskraften, så måste vi skapa ett Europa där stora grupper måste vara beredda att lämna sitt land för att Europa skall kunna ha en gemensam valuta.
Om det är genom möjlighet till stora transfereringar och kraftfull regionalpolitik, så måste vi skapa ett Europa där stora delar av våra skatter och transfereringar kanaliseras via Bryssel och Strassbourg.
Om däremot flexibiliteten i nominella löner och priser ökar dramatiskt, faller invändningarna mot en gemensam valuta.
Om så sker, skulle det dock innebära att ett problem som industriländerna har brottats med under hela sin historia skulle ha lösts. Arbetslösheten skulle vara ett minne blott och svårigheten att förena hög sysselsättning med låg inflation skulle ha undanröjts. Ett kriterium på när vi kan börja hoppas på detta är att arbetsmarknaden börjar fuingera så väl i Europa att varje land kan öka efterfrågan och räkna med att detta leder till full sysselsättning under fortsatt god prisstabilitet. Det ser inte hoppfullt ut.
Amerikas förenta stater kan ha en gemensam valuta, därför att det uppfyller de tre kraven relativt hyggligt. För det första är arbetskraften mycket geografisk rörlig i denna invandrarnation, där många saknar rötter i någon bestämd del av landet och där man (än så länge) har ett gemensamt språk. För det andra har man en ganska stor federal offentlig sektor, som kan transferera pengar och placera federalt finansierade verksamheter i behövande områden. För det tredje är den nominella löneflexibiliteten och lönespännvidden mycket större än i Europa.
Ingen kan idag säga när Europa har fått en sådan geografisk rörlighet, en så stor federal budget och en sådan nominell löneflexibilitet att en gemensam valuta kan fungera från Sicilien till Nordkap.
Medan vi väntar på den dagen, bör vi dock ställa oss frågan, om vi vill underminera nationernas möjligheter till överlevnad som nationer i sådan omfattning, som krävs, när vinsten av en gemensam valuta enligt de studier som gjorts är så utomordentligt blygsam?
Ty en nation överlever knappast i längden som nation, om den inte kan erbjuda de egna medborgarna en inhemsk differentierad arbetsmarknad med det moderna samhällets alla kvalificerade arbetsuppgifter.
En egen valuta kan vara ett nödvändigt, ehuru naturligtvis inte tillräckligt, villkor för nationens möjligheter som nation under många årtionden framåt. Påståendet kan inte bevisas, men inte heller motbevisas och vi bör tänka efter vilka risker vi är beredda att ta.
(RE: "The transfer issue is at the heart of the problem", skriver Otmar Issing.)