SNS - Konjunkturrådets rapport 1996 utdrag
Utgivarens förord
... Efter tio år som rådets ordförande har undertecknad nu valt att träda tillbaka från denna uppgift i syfte att skapa förutsättningar för förnyelse vad beträffar rapporternas form och innehåll. Därmed uppnås också en önskvärd markering av skillnaden mellan SNS roll som organisation och budskapet i Konjunkturrådets rapporter.
Detta år ligger dock ordförandeskapet inte särskilt långt utanför SNS domäner. För 1996 års rapport har nämligen fil dr Nils Lundgren, chefsekonom i Nordbanken och mångårig ledamot av SNS styrelse, åtagit sig att samla och leda ett nytt Konjunkturråd.
... Det har i arbetet på denna rapport inte funnits någon strävan att i de enskilda bidragen åstadkomma skrivningar som alla rådets ledamöter skulle kunna ställa sig bakom. De olika kapitlen är därför signerade av respektive författare, vilken ensam svarar för där framförda ståndpunkter.
... Dessutom framförs det sammanfattande kapitlet ett antal slutsatser, som rådet gemensamt står bakom.
Stockholm i januari 1996
VD i SNS
Författarna
Professor Carl B Hamilton är sedan årsskiftet 1995/96 chefekonom i Handelsbanken. Dessförinnan var han chef för Östekonomiska institutet, Handelshögskolan i Stockholm, statssekreterare i finansdepartementet och riksdagsman (fp).
Ulf Jakobsson är chef för Industriens Utredningsinstitut och adjungerad professor i nationalekonomi vid Umeå universitet.
Lars Jonungär professor i nationalekonomi med särskild inriktning på ekonomisk politik vid Handelshögskolan i Stockholm.
Nils Lundgren är fil dr i nationalekonomi och chefsekonom i Nordbanken.
Niels Thygesen är professor i nationalekonomi vid Köpenhamns universitet sedan 1971. Han har varit rådgivare till Danmarks Nationalbank, medlem av Det Qkonomiske Råd i Danmark samt sakkunnig i Ekonomikommissionen. 1988-1989 deltog han i Delors-kommittén om EMU:s utformning.
- Sverige har under de senaste årtiondena gått igenom en ekonomisk utveckling där devalveringar och deprecieringar av valutan har varit ett återkommande inslag.
Dessa återspeglar inte bara en hög historisk inflationsbenägenhet i den svenska ekonomin utan har också inneburit en fortgående real depreciering. dvs valutans fall tycks ha varit nödvändig för att sänka de svenska reallönerna jämfört med konkurrentländernas och därigenom bromsa fallet i svenska marknadsandelar på världsmarknaden för industrivaror.
/Jfr liknande resonemang hos LO-ekonomerna/
Även om Sverige skulle klara konvergenskraven år 1997, är det mycket osäkert om denna trend har brutits.
Det skulle därför vara förknippat med stora risker för Sverige att gå med i EMU redan från dess start, om denna skulle äga rum enligt gällande tidsplan.
- Det finns en föreställning att det endast är genom den disciplin som ett EMU-medlemskap driver fram som de nödvändiga reformerna av den svenska ekonomin blir möjliga att genomföra. Bristen på politisk förankring av EMU-projektet gör dock denna reformstrategi mycket äventyrlig och kan om den genomförs underminera förtroendet för det politiska systemet ytterligare.
- Det bästa alternativet till ett svenskt medlemskap i EMU är fortsatt flytande växelkurs med ett inflationsmål för en självständig Riksbank. Om de utanförstående har självständiga centralbanker som arbetar med inflationsmål undanröjs i huvudsak den risk för konkurrensdevalveringar som flera EU-länder oroar sig för.
- Medan konvergensvillkoren ger en norm för länderna inför själva bildandet av EMU, finns det inte någon direkt motsvarighet när systemet väl är i gång och ett land som deltar i valutaunionen är inte längre på samma sätt som nu utsatt för marknadens disciplin.
Därför bör de tyska kraven på en system för intern budgetdisciplin stödjas även om de automatiska sanktioner utan dispensmöjligheter som framlagts är diskutabla.
Hans T:son Söderström på DN Debatt 99-01-05: "EMU hotar att splittra EU"