Ledare i Sv D

Frågan är inte längre "ska vi ha marknadsekonomi?" - utan "hur ska marknadsekonomin utformas?"
Mats Svegfors i SvD/kultur 2000-12-22

SvD-ledare 1999-09-01: Med EMU mot ny kronkris?
Om Nils Lundgren på DN Debatt

SvD-ledare 99-06-18: Det kallas demokrati

Moderat superstat? SvD-ledare 99-02-01

SvD-ledare 99-01-19: Ny moderat EU-politik?

SvD svarar SBL, 99-02, med Bildt-citat

SvD-ledare 1999-09-01

Med EMU mot ny kronkris?

I en artikel på DN-Debatt i går tisdag problematiserade nationalekonomen Nils Lundgren frågan om ett skyndsamt inträde i den europeiska valutaunionen EMU på ett sätt som inte går att avfärda med slagord som oundviklig eller den enda möjliga vägen.Lundgren påpekar att Sverige går in i en internationell högkonjunktur under snabbt stigande inhemsk efterfrågan och mycket stora budgetöverskott, som sannolikt kommer att användas till konjunkturstimulerande skattesänkningar och utgiftsökningar.

Det stora budgetutrymme som staten förfogar över under de närmaste åren kommer delvis att avsättas för att amortera statsskulden. Men det faktum att Sverige redan nästa år kommer att klara EMU-kravet på att den offentliga skulden i procent av bruttonationalprodukten, BNP, inte får överstiga 60 procent, talar för att det ökade budgetutrymmet kommer att användas till annat. Inför riksdagsvalet 2002 är det av politiska skäl sannolikt att regeringen, i konkurrensen med sin svåraste medtävlare vänsterpartiet, kommer att höja de offentliga utgifterna.

Med de kommande budgetöverskotten, Lundgren nämner en prognos på 130 miljarder kronor år 2002, kommer argumentet att pengarna tagit slut inte längre att hålla. Och den enda egentliga spärren mot kraftigt höjda offentliga utgifter utgörs av det budgettak som regering och riksdag infört.

Men även om den spärren skulle hålla mot angreppen från vänsteroppositionen både inom och utom partiet återstår ett andra område för expansiv budgetpolitik, nämligen skattesänkningar. Samhällsekonomiskt kunniga personer i regeringen vet att åtskilliga tillväxthämmande skatter måste sänkas, menar Lundgren. För regeringspartiet är de statsfinansiella kostnaderna av sådana skattesänkningar (på kapitalinkomster, utdelningar, förmögenhet m m) betydligt mindre än de politiska. För att klara av den politiska kostnaden behöver regeringen därför först sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare, vilket i sin tur bär med sig avsevärda statsfinansiella kostnader.

Med en stabiliserad avbetalning på statsskulden, offentliga utgiftsökningar upp till eller t o m över budgettaken och tillväxt- och fördelningspolitiskt motiverade skattesänkningar blir resultatet en expansiv budgetpolitik, trots riskerna för en ny överhettning, påpekar Lundgren.Därmed blir Sveriges ekonomiska läge inte olikt det som vi hade för tio år sedan. Frågan är då om vi är på väg mot en ny ekonomisk kris.

I förstone kan svaret, enligt Lundgren, synas vara ett klart nej. Budgetpolitiken är förvisso mycket expansiv men till skillnad från 1980-talet har vi en självständig riksbank, med uppgift att hålla inflationen i schack medan den svenska kronans växelkurs bestäms av marknaden. Om flexibiliteten i ekonomin och framför allt på arbetsmarknaden visar sig vara så dålig att pris- och löneinflation hotar, kommer Riksbanken genom höjda styrräntor att effektivt kyla av ekonomin. I det perspektivet kan man förvänta sig snabb tillväxt, många fler jobb, sjunkande statsskuld, ingen egentlig inflationsuppgång och fortsatt låga långräntor om än något högre än i dag av konjunkturella skäl, förutspår Lundgren.

Men det finns en hake. Antag att Sverige väljer det så kallade snabbspåret in i EMU. Den borgerliga oppositionen driver på, och för den socialdemokratiska regeringen skulle ett övertagande av ordförandeskapet i EU det första halvåret 2001, samtidigt som Sverige i en forcerad folkomröstning hösten år 2000 sagt ja till EMU-medlemskap, innebära en mycket stor prestigevinst. Lundgren skriver:

"Då kommer det emellertid att krävas att Sverige går med i ERM-systemet redan under 2001 och alltså låser sin växelkurs mot euron. Därmed är vi tillbaka i läget i slutet av åttiotalet. Riksbankens räntepolitik måste åter inriktas på att hålla kronans växelkurs fast mot euron och ansvaret för att stabilisera den svenska konjunkturen återgår därmed till regeringen. Regeringen skulle då tvingas att ta tillbaka sina löften om höjda offentliga utgifter och sänkta skatter för att hindra överhettning. Det gick inte alls förra gången. Går det den här gången?"

Förra gången - det är det tidiga 1990-talets ekonomiska kris med fallande BNP, stigande arbetslöshet, ett kollapsande banksystem och det misslyckade kronförsvaret trots försök med 500-procentiga marginalräntor. Skattesänkningar, låg inflation och långsiktig tillväxt är avgörande för det svenska folkets välstånd, och ett tidigt EMU-medlemskap kan underminera möjligheterna att skörda dessa framgångar, framhåller Lundgren helt riktigt.

Lundgrens farhågor beträffande snabbspåret och övergångsfasen är också giltiga för det fullbordade EMU-medlemskapet. Fortfarande kommer svaret på frågan om hur asymmetriska chocker och olikartad regional utveckling skall hanteras i ett så stort valutaområde utan flexibilitet på arbetsmarknaden att vara politiskt besvärligt för dem som inte är tillskyndare av en skatte- och transfereringspolitik på europeisk nivå.

Man kan alltid avvisa Lundgrens farhågor med att de förutsätter att budgetdisciplinen kommer att upplösas, utgiftstaken att blåsa av och att vänsterpartiet kommer att styra finanspolitiken, vilket t ex Carl B Hamilton, chefsekonom på Handelsbanken och tidigare folkpartistisk statssekreterare, gjorde i radion i går. Men ett sådant förhållningssätt är lika ytligt som att avvisa Lundgrens farhågor med politiska paroller om att vi inte kan stå utanför. Om något är visst om politiken så är det att det värsta alltid kan inträffa.

Tillskyndarna av snabbspåret in i EMU kan inte, oavsett var i blockpolitiken de befinner sig, både önska sig en öppen debatt om svenskt EMU-inträde och samtidigt servera skenargument.

SvD-ledare 99-05-11

Okvädna EU-visor

På Financial Times förstasida i går kunde man läsa om Romani Prodi, den blivande presidenten för EU-kommissionen. I intervju i söndags sade Prodi att "nästa logiska steg" för EU är ett gemensamt försvar. Länder som inte deltar i detta kommer att "marginaliseras i den nya världshistorien".

Så dramatiskt som det kan verka är inte Prodis uttalande. "Nästa logiska steg", menade han, skulle inte vara fullbordat förrän om "år och år och år". Det Romano Prodi gav uttryck för var snarast den pådrivande, lätt provocerande integrationssträvan som är vedertagen ideologi bland EU-institutionernas ledande representanter. Det vore, på sätt och vis, mer anmärkningsvärt om han inte sagt det.

Den svenska debatten inför EU-parlamentsvalet är med tanke på detta märklig och otillräcklig. De partier som öppet erkänner och refererar till EU-topparnas integrationsiver är de partier som vill att Sverige skall lämna unionen. De spetsar till referaten. Sedan kontrasterar de detta uppskruvade budskap mot svenska väljares politiska reflexer, snarare än mot intellektuell granskning.

En grumlig vision om en europeisk superstat ställs mot en lika grumlig tanke om Sverige som ett rent ideal av neutralitet och rättfärdighet. Det är naturligtvis ett brott mot den plikt de folkvalda har att försöka lyfta den politiska debatten över reptilhjärne-nivå.

Att argumentera mot integrationssträvanden inom EU är både legitimt och möjligt. Att spela på isolationistiska fördomar om det egna landets enastående förträfflighet är något annat.

Men det är inte bara EU-kritiker som gör debatten inför EU-parlamentsvalet till en besvikelse. Det är snarare ett större problem att partier som moderaterna och i viss mån folkpartiet inte förmår höja kvalitén på det offentliga samtalet.

När Prodi för första gången höll ett anförande inför EU-parlamentet var hans budskap - inte oväntat - att EU:s integration måste drivas på. Hans tal beskrevs som tydligt "federalistiskt" - i EU-sammanhang betyder det likriktande och centraliserande i förhållande till dagsläget - i såväl svenska som utländska kommentarer.

En svensk moderat EU-parlamentariker som intervjuades i radio ville dock inte kännas vid detta.

- Federalistiskt? Det uppfattade inte jag.

Episoden är kännetecknande för hur många borgerliga svenska EU-parlamentariker agerar i den offentliga debatten om EU. Å ena sidan beskrivs EU:s utveckling till stor del som oundviklig. Det finns inga rimliga alternativ, vare sig i metod eller mål, till den väg mot ökad integration som valts.

Å andra sidan förnekas eller bagatelliseras ofta det som är uppenbart för var och en som kommer i kontakt med ledande EU-representanter: att det finns en stark önskan att EU skall ta över alltmer av nationalstatens roll.

Det finns goda argument både för och emot en sådan utveckling. Det enda det inte går att argumentera för är den hållning som å ena sidan säger att EU:s rörelseriktning är oundviklig, och å andra sidan säger att talet om ökad federalism är hjärnspöken bland EU-kritiker.

Ett rimligt krav i diskussionen inför sommarens EU-parlamentsval vore att borgerliga kandidater inte försökte släta över de uttalat federalistiska strävandena, t ex genom att hänvisa till praktiska problem för att genomföra ett sådant program. De praktiska problemen att genomföra EMU var också stora, men euron är ett faktum.

De borde inte heller anse sig befriade från att uttrycka sina åsikter med hänsyn till vad som är "oundvikligt" eller "nödvändigt".

De borde i stället våga erkänna de federalistiska strävandena och därefter redogöra för sina egna ståndpunkter i dessa frågor. Gör de inte det löper de risken att överlåta beskrivningen av ett EU väljarna känner igen till EU-motståndare. Och de som ger den mest trovärdiga verklighetsbeskrivningen kan lätt förmedla intrycket av att också ha den mest trovärdiga politiken.

Fortsatt ovisshet om EMU
SvD-ledare 97-10-11

Den EMU-proposition regeringen lade i går innehöll inga överraskningar. Det var bara en bekräftelse på vad alla redan vet: Sverige kommer inte att gå med i valutaunionens tredje steg 1999. Två formuleringar är möjligen värda att notera. Dels konstaterar regeringen att en anslutning av kronan till ERM II inte fyller någon annan funktion än att förbereda ett EMU-deltagande. Därför finns ingen anledning att överge den flytande kronkursen om inte ett beslut om EMU-deltagande fattats. Det är naturligtvis helt korrekt. Dels signaleras i propositionen att regeringen helst vill att frågan om ett svenskt EMU-medlemskap "underställs svenska folket för prövning" i ett allmänt val. Det är att föredra framför extraval eller folkomröstning, menar regeringen, utan att utesluta de senare alternativen. I klartext innebär det att regeringen inte vill att EMU-frågan skall aktualiseras förrän tidigast år 2002. Det måste ses som ett avvisande av Carl Bildts förslag om en EMU-omröstning i samband med valen till EU-parlamentet 1999. Hur det förhåller sig med just folkomröstningstanken är dock oklart. Och oklarheten står moderaterna själva för. Lars Tobisson hävdade i gårdagens DN att Carl Bildt och moderaterna inte alls föreslagit någon folkomröstning. Allt Bildt hade sagt att han ville, påpekade Tobisson, var att "vi prövade möjligheten att efter den nationella debatt och de ställningstaganden från olika håll som är nödvändiga underställa svenska folket frågan om vårt fulla deltagande i den europeiska valutaunionen för prövning i samband med att vi går till val till Europaparlamentet i juni 1999." Det innebar, menade Tobisson, att utslaget i själva EU-parlamentsvalet kunde ses som vägvisande. Det veckobrev Carl Bildt skickade ut över Internet i går upprepade förslaget om att söka "ett folkligt mandat" i samband med EU-parlamentsvalet 1999, men utan något förtydligande. Bildt antyder dock att Sverige kan stå utanför EMU utan att begå fördragsbrott - något moderaterna tidigare förnekat - genom att "låta beslutet sommaren 1999 gälla tidpunkten för deltagandet i EMU:s tredje steg". Ett nej skulle då innebära att "frågan skjuts på framtiden". Huruvida en sådan strategi innebär att även en knytning av kronan till ERM II skjuts på framtiden, eller om Sverige riskerar att hamna i den situation med fast växelkurs utanför EMU som internationella valutafonden varnat för, skriver Carl Bildt inget om. Men det är inte bara den svenska inrikespolitiken som gjort EMU-frågan aktuell på sistone. Den italienska regeringskrisen ökade åter osäkerheten om valutaunionens utformning. Under en längre tid har den allmänna meningen varit att ett brett EMU var att vänta, dvs ett EMU som inkluderade Italien och kanske även Spanien och Portugal. Nu finns skäl att tvivla på detta. Det budgetförslag som blev regeringen Prodis fall rörde visserligen inte 1997, konvergenskriteriernas stupstocksår, men den politiska krisen kan resultera i att den italienska åtstramningen kommer av spåret. - Italien måste snarast möjligt rösta igenom en budget för 1998 för att inte försämra chanserna att gå med i EMU från start, sade EU-kommissionären Yves-Thibault de Silguy i går. Det handlar inte bara om att bilden av ett nytt och välskött Italien, som varit så viktig för Romano Prodis EMU-politik, blivit kantstött. Det handlar också om ekonomi. Skall euron bli en stark och stabil valuta kan inte viktiga deltagarländer vara politiskt och ekonomiskt instabila. Den italienska regeringskrisen aktualiserar därför åter valutaunionens mest grundläggande problem: det är ett försök att med valutans hjälp politiskt svetsa samman länder med skilda politiska kulturer, olika politiska system och varierande ekonomiska förutsättningar. Den tyska centralbankens, Bundesbanks, oväntat stora räntehöjning i torsdags, trots högre tysk arbetslöshet än någon gång sedan kriget och trots låg inflation, underströk ytterligare denna problematik. Räntehöjningen skedde i huvudsak som ett led i processen att likställa centralbankernas styrräntor inom EMU-området i väntan på att den europeiska centralbanken tar över. Fler manövrer av samma slag kommer att ske fram till 1999. Därmed får Europa en första aning om hur det kommer att vara när en penningpolitik skall gälla i flera länder, oavsett variationer i inflation och ekonomisk aktivitet. Om det kommer att fungera? Vem vet? Ingen har försökt sig på något liknande tidigare.

Ny nyckel ger ny låsning SvD-ledare 97-10-09

EMU-medlemskap eller inte, vem vet? Varken det ena eller andra har blivit mer troligt. Men efter gårdagens partiledardebatt finns åtminstone förutsättningar för att frågan kommer att hanteras, vilket de viktigaste partierna tidigare inte gjort. Moderaterna har tidigare hävdat att Sverige är fördragsbundet att delta i EMU och att ett beslut därmed fattades redan i samband med folkomröstningen om EU-medlemskap. Det är ingen hemlighet att EU-kampanjen valde bort EMU-frågan under folkomröstningen, med de EU-positiva partiernas goda minne. Att hävda att EMU var en redan avgjord fråga var därför inte konstruktivt och bidrog inte till att lösa frågan. Pragmatikern Bildt, som upptäckt detta, valde därför under gårdagens partiledardebatt att helt byta fot. (Hinner partikamraterna med i svängarna?) Då avtalstekniska principskäl inte håller, får andra verktyg användas. Dags för folkomröstning 1999, något som tidigare avvisats. En taktisk rockad som han i förrgår fått klartecken för av både Lars Leijonborg och Alf Svensson. Den har sina poänger, men det finns också avgörande invändningar att resa. SvD har varit och är fortfarande starkt kritisk till folkomröstningar i allmänhet. Då instrumentet använts har det varit för att skjuta ifrån sig ansvaret för politiskt besvärliga frågor. De alternativ som väljarna erbjudits har i två fall (pensionerna och kärnkraften) varit oklara. Och de problem som politikerna kortsiktigt gjort sig av med har långsiktigt funnits kvar, i ny och besvärligare skepnad. I detta fall måste konstateras att utspelet om en folkomröstning i EMU-frågan i vissa stycken innebär en förbättring jämfört med förutvarande situation. Det innebär inte bara att moderaterna och folkpartiet bryter med sin tidigare omöjliga position. Det innebär också att Göran Persson erbjuds en väg ur socialdemokraternas icke-ställningstagande, efter valrörelsen nästa år. Partiledningen kan i lugn och ro utforma något slags rekommendation till väljarna inför folkomröstningen. Eller låta bli. Vilket visserligen innebär att folkomröstningsinstrumentet återigen används för att smita från politiskt ansvar. Men den skillnaden att denna gång är det en politiker som var beredd att ta sitt ansvar, och fatta beslut utan folkomröstning, som anser att folkomröstning är en mer framkomlig väg att komma fram till det beslut han vill ha. En folkomröstning löser förvisso problem också för Bildt, främst i samband med en eventuell regeringsbildning. EMU-frågan hade kunnat bli ett klart störningsmoment. Kristdemokraterna är uttalat skeptiska till valutaunionen. Centerpartiet är klart negativt (även om det är osannolikt att det kommer att ingå i en borgerlig regering efter nästa val). Med en folkomröstning om EMU-medlemskapet får även en angränsande fråga sin lösning. SvD har tidigare med skärpa avrått från ett svenskt deltagande i växelkurssamarbetet ERM II. Som argument räcker det egentligen att säga "500 procent" eller "1992". Men moderaterna och folkpartiet har förespråkat ERM-anslutning, eftersom de är för EMU-medlemskap som i sin tur förutsätter ERM-anslutning. I dag står det klart att en ERM-anslutning, om det blir folkomröstning om EMU, rimligen inte är aktuell förrän därefter, och då bara om resultatet blir "ja". Efter Dublinmötet förra året vet vi att länder som avser att stå utanför EMU slipper ansluta valutan till ERM, medan ERM-anslutning är ett krav för länder som vill delta i valutasamarbetet. Men det finns som sagt också klara invändningar mot en folkomröstning. Sådana tenderar, även då de formellt är rådgivande och inte beslutande, att vara bindande för lång tid. Se på kärnkraftsfrågan där en omröstning, trots att den genomfördes under helt andra betingelser och med tre komplicerade alternativ istället för ett enkelt ja eller nej, tillåtits blockera rationell hantering i snart två decennier. Vill partierna ha handlingsfrihet i EMU-frågan och avgöra anslutning efter att det visat sig om EMU-projektet blir lyckat eller inte, så är tidpunkten 1999 synnerligen illa vald. En situation med olyckliga låsningar kommer att skapas, alldeles oavsett om utfallet blir ja eller nej. Kommer man överens om en folkomröstning 1999 så har man visserligen äntligen skaffat sig en strategi. Men sannerligen ingen oproblematisk strategi.

EU:s självsyn är inte Europas verklighet
SvD-ledare 97-10-03

Det fördrag EU:s utrikesministrar under högtidliga former undertecknade i Amsterdam i går innehåller inte de långtgående förändringar som sades vara målet för EU:s regeringskonferens. Besvikelsen över Amsterdamfördragets innehåll är utbredd i EU-administrationen och bland många av EU:s medlemsländer. En del av dessa, däribland Frankrike och Belgien, har t o m tillfogat fördraget en deklaration som kräver mer långtgående reformer av EU och hotar med att stoppa östutvidgningen till dess att så sker.

Kraven på ytterligare reformer, som huvudsakligen skulle innebära ökad överstatlighet bland annat genom en kraftig begränsning av den nationella vetorätten, är lätta att förstå mot bakgrund av de förhoppningar mer federalistiskt inriktade EU-länder hyste inför regeringskonferensen. Men det är för den skull inte givet att lösningen ligger i att hörsamma kraven. Det finns skäl till att det fördrag som undertecknades i går inte är så långtgående som en del hade hoppats. Dessa skäl kan inte bara avfärdas genom att hänvisa till vad som är "nödvändigt" eller genom att hota med stagnation och sönderfall.

Regeringskonferensen och Amsterdamfördraget kan ses som ett exempel på hur illa de officiella beskrivningarna av EU stämmer överens med de faktiska politiska förutsättningarna i Europas olika länder. Definitionen av ett framgångsrikt EU har i praktiken överlåtits till de ivrigaste federalisterna. Ett framgångsrikt EU är således ett EU där samarbetet blir allt tätare, allt mer omfattande och allt mindre beroende av medlemsländernas nationella politiska intressen och intressenter. En idealistisk och utopisk politisk föreställning, vars egentliga grund är en tro på nationalstatens otidsenlighet och irrationalitet, dominerar EU-språket.

De faktiska politiska förhållandena stämmer dock inte överens med dessa ideal. Det är ännu så att nationalstaten är den naturliga politiska enheten i Europa. I den mån nationalstaten förlorat i politisk legitimitet är det snarare regionala än överstatliga storheter som vunnit i styrka. Europeiska toppolitiker, oavsett vad de säger i sina högtidstal, accepterar detta i handling.

Inom EU samarbetar de gärna och kompromissar när så är nödvändigt, men bara till en viss gräns. De är inte villiga att kompromissa på bekostnad av vad de uppfattar som viktiga nationella intressen. Det är ur demokratisk synvinkel fullt korrekt. En tysk politiker är vald och ansvarig gentemot sina tyska väljare, en fransk politiker gentemot sina franska. Det är dessa väljares intressen, inte sina kollegers i grannländerna, de är satta att bevaka.

Beskrivningen är sann även för de mer federalistiskt lagda EU-medlemmarna. Det är ingen slump att Belgiens premiärminister Jean-Luc Dehaene är den av EU-ländernas ledande politiker som kanske är mest pådrivande för ett så överstatligt EU som möjligt. Otaliga stridsvagnar har oinbjudna rullat genom Belgien och mil av skyttegravar har grävts i landets jord. Det är i varje europeiskt lands intresse att förhindra att detta upprepas, men med Belgiens nära historia i minne är det självklart att Dehaene är villig att gå längre än de flesta. Det uppfattas, helt enkelt, att vara i Belgiens nationella intresse. Det är inget uppseendeväckande med detta, tvärtom.

Problemet är att EU-ländernas faktiska vaktslående om nationella intressen rimmar illa med den överstatliga idealbild som blivit måttstocken för EU:s framgång. Resultatet blir ofta, som i fallet med Amsterdamfördraget, att djärva mål skisseras i EU-språkets vedertagna termer inför en beslutsprocess, men att det slutliga resultatet blir en besvikelse när festtalen rådbråkats av den politiska verkligheten. Slutprodukten är frustration och irritation medlemsländerna emellan.

Om EU:s problem ses på detta sätt är det mindre sannolikt att lösningen består i att på de flesta fronter försöka öka EU:s överstatliga makt. Lösningen består inte heller i att EU obetänksamt engagerar sig i "populära frågor" för att därigenom öka den "folkliga förankringen". Det förslag om gemensam strategi mot arbetslösheten som EU-kommissionen lade fram i onsdags är ett exempel på det senare.

Kommissionsförslaget, som är tänkt att tjäna som riktlinjer för medlemsstaterna, är långt ifrån dåligt i alla sakförslag, även om mycket kan ifrågasättas. Men det gör EU-politik av problem som måste lösas på nationell nivå. Kommissionen gör därmed EU ansvarigt för något de nationella regeringarna och parlamenten var för sig har makten över. Resultatet kan mycket väl bli det motsatta mot vad som avses.

Om den ovilja till reformer av arbetsmarknaden som hittills har rått i många europeiska länder - däribland Sverige - består, kommer skuggan att falla på EU. Reflexen att göra EU framgångsrikt genom att erövra fler frågor, mer makt och större samordningsansvar - en reflex som också kommer till uttryck i krav på ökad makt för EU-parlamentet och i delar av EMU-projektet - är en farlig och kontraproduktiv reflex.

Det är sant att större reformer än de Amsterdamfördraget bjuder på behövs för att EU:s allra viktigaste uppgift, östutvidgningen, skall kunna lösas så smidigt som möjligt. Men det är också sant att EU:s medlemsländer, och EU:s politiska byråkrati, skulle behöva omdefiniera vad ett framgångsrikt EU är.

Europa är en kontinent där nationalstaten under överskådlig framtid kommer att vara den naturliga demokratiska arenan. Då är politiska reformer i riktning mot långtgående överstatlighet och sameuropeiska maktcentra som efterliknar regeringar och parlament, utan att ha någon möjlighet att erövra nödvändig legitimitet, inte ett realistiskt alternativ.

EMU är åsikt utan strategi
SvD-ledare 97-09-28 utdrag

Grundfelet i regeringens EMU-politik är inte svårt att se: det finns ingen genomtänkt linje. Det finns ett ställningstagande, som på goda grunder kan försvaras, men ingen politisk strategi. Det är allvarligt. Utan en sammanhängande politik kan riksdag och regering tvingas välja mellan att fatta beslut som inte är förenliga med den ekonomiska politiken i övrigt, eller agera på ett sätt som väcker ont blod hos andra medlemsländer inom EU. Men situationen är till och med värre än så.

För den kritik som kan, och bör, riktas mot regeringen kan också riktas mot den borgerliga oppositionen.

Moderaternas hållning i EMU-frågan är entydig: Sverige skall gå med i EMU så snart som möjligt. Helst vill moderaterna att Sverige deltar fullt ut fr o m den 1 januari 1999, även om denna möjlighet i praktiken är överspelad. Folkpartiet har i allt väsentligt samma inställning. Skulle moderaterna och folkpartiet inte bara ha en åsikt, utan också en strategi i denna fråga, skulle resten av deras ekonomiska politik till en inte ringa del bestå i förslag om hur den svenska ekonomin bör reformeras för att klara ett EMU-medlemskap. (Och nyckelordet är just hur. Inte att.) Så är det inte...

Bristen på en genomtänkt strategi speglas också i att det är ovisst hur en tänkt borgerlig trepartiregering efter valet 1998 skulle hantera EMU-frågan. Kristdemokraterna har en betydligt mer kritisk hållning till ett svenskt EMU-medlemskap än moderaterna och folkpartiet. Utrymmet för kompromisser är samtidigt mycket litet för såväl moderater som folkpartister, eftersom bägge partier hävdar att något annat än ett EMU-deltagande vore ett fördragsbrott.

... Även om en riksdagsmajoritet, trots detta, skulle kunna sys ihop för ett EMU-medlemskap tillkommer ytterligare ett problem: socialdemokraterna. Att ett så viktigt beslut skulle kunna fattas utan att socialdemokraterna är införstådda är otänkbart. Detta resonemang kan förstås avfärdas som en sällskapslek, eller en övning i spelteori. Men att göra det är samtidigt att hävda att partipolitiska förhållanden inte har ett betydande inflytande över sakpolitikens utformning.

I fredagens Dagens Nyheter refererades en IMF-rapport om förhållandet mellan länder som deltar i EMU:s tredje steg och länder som inte gör det. Artikeln rubricerades missvisande "IMF varnar för nej till EMU". Vad IMF varnar för, vilket framgår av artikeln, är i själva verket att det är förenat med stora risker att binda icke-EMU-valutor i ett fast växelkurssystem av ERM-typ.

En sådan ordning uppmuntrar till den sortens spekulation som raserade det förra ERM och som i Sverige fick riksbanken att höja marginalräntan till 500 procent.

... Det är ingen hemlighet att såväl folkpartister som moderater anser att en ERM-anknytning av kronan är oundviklig, om Sverige inte går med i EMU från start. Avsaknaden av en solid strategi i EMU-frågan hos de tongivande borgerliga partierna, och de partipolitiska förutsättningarna i övrigt, gör det samtidigt lätt att efter ett regeringsskifte tänka sig en politisk kompromiss som innebär att Sverige 1998-99 uttalar sin önskan om att på lite sikt delta i EMU. För att visa fastheten i denna önskan ansluts kronan till ERM II.

Skulle så ske har frågan om svenskt EMU-deltagande fått sämsta tänkbara lösning. Under en period av sannolikt flera år skulle kronan inte flyta, inte ersättas av euron, utan åter vara del av ett spekulationsdrivande växelkurssystem av den typ som IMF varnar för. ...

EMU - ett alldeles unikt projekt
SvD-ledare 97-08-30

Sedan den s k EMU-utredningen avslutades har förutsättningarnaför en stabil valutaunion försämrats. Det konstaterade utredningens ordförande professor Lars Calmfors när Studieförbundet näringsliv och samhälle i tisdags höll seminarium om EMU. Calmfors pekade på två viktiga anledningar till detta. Den ena är attsåväl Tyskland som Frankrike kommer att få svårt att möta budgetunderskottskravet. Detta innebär att någon form av uppmjukning av detta krav måste ske, vilket i sin tur innebäratt det blir näst intill omöjligt att inte bevilja även svagare europeiska valutor inträde i unionen. Följden blir sannolikten svagare gemensam valuta och därmed en högräntepolitik från den europeiska centralbankens sida.

Den andra förklaringen till att förutsättningarna för en fungerande valutaunion försämrats är att nästan inget land inom EU (med undantag för Storbritannien, som kommer attstå utanför EMU om starten sker 1999) visar någon egentlig vilja att reformera sina arbetsmarknader. Sådana reformer är visserligen nödvändiga under alla omständigheter, men blir än viktigare med en gemensam valuta, eftersom växelkursförändringar inte längre kan mildra ekonomiska spänningar mellan länderna.

För Sveriges del drar Lars Calmfors slutsatsen att det inte alls behöver vara en nackdel att stå utanför EMU vid dess start. Det kan tvärtom visa sig vara en fördel, särskilt om euron blirsvag och särskilt som inte heller reformeringen av den svenska arbetsmarknaden påbörjats. Calmfors resonemang kan inte avvisas lättvindigt. Det skär i själva verket rakt in i hjärtat på argumentationen för EMU.

Ända sedan EMU-debatten tog fart i Sverige har EMU-anhängare förutsatt att euron skall bli en stark och stabil valuta. I ett tidigt skede var detta själva huvudargumentet för ett svenskt EMU-medlemskap:Sverige skulle kunna pressa sina räntor nedåt genom att "låna"trovärdighet av Tyskland. Euron skulle i praktiken bli som D-marken, bara än mer avpolitiserad och än mäktigare.

Resonemangenom att "låna" trovärdighet torpederades snart av kunnigaekonomer, men axiomet om den nya valutans stabilitet och styrka lever kvar. Nu, när planen snart skall omsättas i verklighet, tyder mycketpå att axiomet är falskt. Det är ingen liten korrigering.Det innebär i praktiken att den valuta som skapas är en annan än den som planerades.

Det är inte orimligt att tänka sig att detta borde föranleda en del omprövning på sina håll. Istället utbredersig tystnaden, alternativt fortsätter argumentationen som om ingenting har hänt. Det skall sittas i båten.

Denna ovilja att befatta sig med information som inte stämmer överen smed flera år gamla ritningar är inte unik i sammanhanget. I själva verket är det i stor utsträckning kännetecknande för spelet kring EMU, såväl i Sverige som i resten av Europa.

Lars Calmfors påpekande om den bristande viljan till reformerpå de europeiska arbetsmarknaderna är ett gott exempel på detta. Det har diskuterats i vilken utsträckning det nya valutaområdet riskerar att utsättas för påfrestningar som kommer attresultera i ökad arbetslöshet. Några entydiga bevis fördet ena eller det andra går inte att framställa. Men känt är att ingen valutaunion i modern tid har fungerat utan en betydanderörlighet i arbetskraften och/eller ett betydande inslag av politisktstyrda överföringar av ekonomiska resurser från en de linom valutaområdet till en annan.

USA, som ibland framhålls som ett exempel av EMU-anhängare, är ett exempel på detta. Den amerikanska arbetsmarknaden är extremt flexibel och den genom skatter och bidrag automatiska omfördelningen mellan regioner inomlandet är betydande.

Trots detta tycks det råda enighet i många europeiskapolitikerkretsar, höger som vänster, om att avregleringar avarbetsmarknaden inte bör ske och om att de förändringarsom ändå bör ske skall vara marginella. Så sent somi förra veckan då Jean-Claude Juncker, premiärministeri EU:s ordförandeland Luxemburg, varm EMU-förespråkareoch ledare för moderaternas systerparti i Luxemburg, besökte Göran Persson gjorde han detta tydligt. Juncker tog avstånd från alla tankar på att EU skulle lära av USA i detta avseende och var tydlig om ambitionerna inför EU-toppmötet om sysselsättningen i slutet av november: - Budskapet från EU-toppmötetom sysselsättningen skall inte bli avreglering.

Kvar som instrument för att hantera spänningarna inom det nya valutaområdet finns då bara ökade transfereringar. Men skall dessa i storlek ens vara i närheten av dem som företas i ett måttfullt politiserat land som USA, krävs i praktiken en gemensam europeisk finanspolitik. Och detta är i praktiken omöjligtav såväl politiska som ekonomiska skäl.

Eller i klartext: få européer vill upplösa nationalstaten och de som skulle bli nettobetalare i en europeisk skatte- och bidragsunion - inte minst Tyskland - tycker redan att de betalar för mycket till EU. EMU-projektet drivs således framåt i den fromma förhoppningen att det skall bli undantaget som bekräftar regeln: Den första valutaunionen som fungerar väl utan en flexibel och gemensam arbetsmarknad och utan en gemensam skatte- och bidragspolitik. Det är möjligt att det fungerar.

Men de som av politiska skäl låtsas som om det vore en självklarhet spelar ett högre spel än vad någon valutaspekulant någonsin gjort.

Valutaunionen ett risktagande
SvD-ledare 97-06-29 utdrag

Tvärtemot vad många förväntade sig har beslutet att stå utanför EMU inte fört med sig några negativa ekonomiska reaktioner. Som SvD kunde rapportera i fredags har kronan i stället stärkts jämfört med D-marken och räntegapet mellan tyska och svenska statsobligationer har minskat.

Till viss del beror detta på Sveriges förbättrade ekonomiska position. Budgetunderskottet har reducerats. Inflationen har varit låg under flera år och ser ut att förbli låg.

Men det finns också ett samband mellan beslutet att inte gå med i EMU från den planerade starten 1999 och den stärkta kronan och lägre räntan. Allt fler aktörer på finansmarknaderna fruktar att det kommer att bli ett stort EMU, där konvergenskriterierna luckrats upp och där både Italien och Spanien deltar från starten. En sådan euro skulle bli en relativt svag valuta. Och risken för turbulens kring valutan skulle vara mycket stor.

Risken finns också att tidtabellen för EMU spricker, på grund av motsättningar om tolkningen av konvergenskriterierna, vilket skulle leda till oro på finansmarknaderna.

Svenska värdepapper blir därför, tillsammans med värdepapper från andra länder som står vid sidan av valutaunionen, ett attraktivt alternativ för investerare som söker sig bort från euroområdet.

EMU som av många - inte minst svenska EMU-anhängare - ses som en garant för ekonomisk stabilitet har hittills åstadkommit motsatsen...

I gårdagens Financial Times konstaterade Reimut Jochimsen, en framstående ledamot av den tyska centralbanken Bundesbanks styrelse, att EMU-projektets framtid står på spel... Stabilitetspakten är tandlös, säger han. Den gör inget för att komma till rätta med de grundläggande skillnader som finns mellan tysk och fransk ekonomisk politik...

Medan Frankrikes regering vill lösa arbetslöshetsproblemen med efterfrågestimulans i keynesiansk anda har Tyskland valt att prioritera ett litet budgetunderskott och att, om än långsamt, genomföra strukturella reformer. Dessa skillnader i ekonomisk politik kan leda till allvarliga problem inom EMU.

Om den europeiska centralbanken tvingas föra en högräntepolitik på grund av stora underskott i Frankrike och Italien skulle det leda till att den ekonomiska tillväxten i Tyskland hämmades och att arbetslösheten blev högre än vad den skulle ha varit med en nationell valuta.

Det skulle otvivelaktigt leda till att det restes krav på tyskt utträde ur EMU och därmed till en allvarlig kris för EMU, såväl som för hela EU-samarbetet.

En möjlig utväg ur dessa problem är att skjuta EMU på framtiden, och att försäkra sig om att medlemsländerna uppfyller konvergenskriterierna innan EMU startar. Ledande tyska politiker som socialdemokraternas trolige kanslerkandidat i valet nästa år, Gerhard Schröder, och regeringschefen i Bayern, Edmund Stoiber, har pekat på denna möjlighet...

EMU är i grunden ett politiskt projekt som syftar till att knyta EU-länderna närmare varandra. Därför är det knappast förvånande att en ledande politiker som Helmut Kohl verkar vara beredd att sätta genomförandet av EMU före konvergenskriteriernas ekonomiska krav.

Men med ett ekonomiskt instabilt EMU sätts hela EU:s framtid på spel.

Amsterdam: Bundesbank denounces 'toothless' pact
FT 97-06-28 By Peter Norman in Bonn

European economic and monetary union is "more than ever in the balance" because the stability pact agreed at last week's Amsterdam summit "lacks teeth", Mr Reimut Jochimsen, a senior member of the Bundesbank's governing central council, warned yesterday.

In a scathing review of progress towards the single currency, Mr Jochimsen said the "ragbag" and "patchwork" of decisions agreed at Amsterdam did nothing to correct the "lopsided construction" of Emu...

Mr Jochimsen yesterday warned that Emu's "inadequate economic and political foundations" and unresolved economic policy differences between Germany and France's new leftwing government "may lead to the disaster of political disintegration" in Europe...

Mr Jochimsen, who is president of the regional central bank of North-Rhine Westphalia, Germany's most populous state, has made no secret of his doubts about Emu in the past. But his remarks yesterday at Bonn University's Centre for Research on European Integration were unusually forthright and sensitively timed...

Yesterday, Mr Kohl made a strong declaration in the Bundestag, the lower house of parliament, that he was "certain" the euro would be introduced on schedule on January 1 1999 as a stable currency in full compliance with the Maastricht Treaty criteria. But Mr Jochimsen warned that in Germany's case "it is becoming ever more apparent that it will be difficult to meet the budget deficit criteria" and "almost impossible" to meet the further condition limiting public debt to 60 per cent of GDP.

The choice of countries for Emu in spring 1998 was "at risk of becoming increasingly political in nature", he said. "The last thing we should do is to create the impression that the common currency is going to be pushed through at any price, by hook or by crook".

Mr Jochimsen said the stability pact agreed in Amsterdam had not resolved "far reaching and historically rooted differences in experience and attitude" among potential Emu members. "Opinions still differ as to just how far the commitment to budgetary discipline should go in the lead-up and in the final stage of Emu," he noted. There was "hardly a trace" of the originally proposed "quasi-automatic" sanctions in the pact...

The use of creative accounting to launch Emu with a large number of members would build Emu "on very shaky to foundations," he warned. Such "pure political opportunism" risked "a serious crisis of confidence".

Deutsche Bundesbank

Viljeakt i Noordwijk
SvD-ledare 97-04-08 utdrag

Helgens möte mellan EU:s finansministrar i nederländska Noordwijk visade åter hur stark den politiska viljan är att driva EMU-projektet framåt. Det visade också hur irrelevant diskussionen om fördragsbrott och strikta regler är. EMU är ett genompolitiserat projekt, inte ett juridiskt avtal. Vad som nu sker är att fördragstexten formas och tolkas efter de politiska omständigheterna. Den största och starkaste försvararen av obarmhärtigt strikta fördragstolkningar, Tyskland, har mjuknat väsentligt. Skälet är förstås att Helmut Kohl och hans finansminister Theo Waigel insett att hårt hållna tolkningar skulle kunna innebära att Tyskland inte kvalificerade sig till EMU i tid.

...

Politik handlar inte om att in i döden försvara orubbliga principer. I de fall den gör det är resultatet sällan särskilt tilltalande. Politik handlar oftare om att överleva. Och med all den politiska prestige som investerats i EMU-projektet är insatserna höga.

...

Först sköts EMU upp så långt som fördraget tillät. Sedan manipuleras bokföringen: Nu senast fick Österrike EU:s tillåtelse att räkna in den svarta ekonomin i BNP för att på så sätt minska måttet på budgetunderskott och statsskuld. Och nu börjar spelet kring konvergenskriterierna. Var går gränsen?.

Den stabilitetspakt med bötesförfarande vars utformning lades fast i Noordwijk är tänkt att utgöra en motvikt till manövrerandet. Kanske kommer det att fungera. Men rent ekonomiskt är pakten ytterst tvivelaktig. Om den tillämpas hårt kommer den att förvärra konjunktursvängningar i ett läge då sådana, till följd av enhetsvalutan, kan slå hårdare än de gör i dag.

Som sanktion mot oansvarig politik är pakten minst sagt underlig. Skall parlament och regering kunna hållas direkt ansvariga för snabbt ökade underskott måste de rimligen ha en chans att kontrollera sådana. I många europeiska länder, och i synnerhet i Sverige, är så ej fallet.

Automatiska stabilisatorer,dvs bidrags- och skattesystem som automatiskt växer respektive krymper i lågkonjunktur, utgör den övervägande delen av budgeten som helhet.

...

Det är svårt att dra någon annan slutsats av detta än att ingen räknar med att stabilitetspaktens straff kommer att tas i bruk. I så fall är överenskommelsen i Noordwijk en icke-händelse och stabilitetspakten ett lika politiserat projekt som EMU.

Då är vi tillbaka på ruta ett: Räcker rå politisk vilja, och ingenting annat, som grund för världshistoriens största penningpolitiska experiment?

-----

Kommentar Rolf Englund: Och vad gör vi om experimentet misslyckas. Om det är svårt att införa en gemensam valuta - huru svårt skulle det då inte vara att säga att nej det här var inget bra, vi återinför D-mark, lire, franc och pund.

Det vore att lämna Unionen. Om det utkämpades i USA ett inbördeskrig.

Carl Bildt har väl ännu inte lyckats övertyga Bosniens tre "entities" om att de skall ha en gemensam centralbank - att bilda en ekonomisk, politisk och monetär union?

Det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium.

Men hur backar man och gör ett akvarium av fisksoppan?

Att man skall gå försiktigt fram, veta att man kan göra fel och bevara förmågan att backa är självklara beslutsregler för alla som säger sig vara konservativa.

Och att akta sig för utopiska experiment. EMU är väl det största exemplet vi känner på social och politisk ingenjörskonst.

Sådant vi brukar varna för.

På drift i Europa
SvD-ledare 97-03-11

Skatteminister Thomas Östros tillbringar dagen i Bryssel. Där skall han diskutera hur "illojal skattekonkurrens" inom EU skall kunna stoppas.

- Jag ser fram emot nya steg i samarbetet på skatteområdet inom EU, låter Östros hälsa.

Två insikter kan erhållas genom att fundera på detta möte och skatteministerns kommentar. Den första är att Europa är en sjuk kontinent. Den andra är att Sverige saknar en linje i den kanske mest centrala frågan för EU:s framtid. Att Europa är en sjuk kontinent framgår av mötets tema. Att sätta stopp för "illojal skattekonkurrens" innebär i praktiken att ett par av EU:s medlemsländer - t ex Luxemburg - skall tvingas höja vissa företagsskatter. Detta är alltså en prioriterad uppgift för samarbetet på en kontinent som mer än någon annan lider av alltför höga skatter på såväl arbete som företagande.

Att Sverige saknar en linje i den kanske mest centrala frågan för EU:s framtid, nämligen hur långt överstatligheten och integrationen skall drivas, framgår om Östros uttalande sätts in i ett större sammanhang. Inför folkomröstningen talade Ingvar Carlsson om EU som en motvikt till "marknaden".

Idéer med ursprung hos socialisten och europafederalisten Jacques Delors präglade den socialdemokratiska EU-visionen. - EU bör gå i spetsen för en samordnad sysselsättningspolitik som ger Europa möjlighet att spela en ledande roll i världsekonomin, skrev t ex Allan Larsson 1994 i Sverige, Europa och Jobben.

Inför EU-parlamentsvalet 1995 sammanfattades den socialdemokratiska ståndpunkten vad gällde arbetslösheten på följande sätt i SvD: - EU-länderna bör utnyttja att den inre marknaden till 93 procent är självförsörjande vad gäller investeringar och konsumtion till att genomföra offentligt subventionerade stimulansåtgärder. Samordnad europeisk konjunkturpolitik.

Tanken på en "sysselsättningsunion" lanserades. Riktigt klart var detta var blev det aldrig, men att den från början innehöll en europeisk konjunkturpolitik är uppenbart. I december 1995 sade t ex statssekreterare Gunnar Lund att Sverige fått gehör för sin idé och att efterfrågestimulans som ett sätt att bekämpa arbetslösheten kunde fungera "om vi gör gemensam sak".

Snart började dock Göran Persson varna för en samordning av finanspolitiken. Och våren 1996 sade han nej till den gemensamma "infrastruktursatsning" EU-kommissionen föreslog enligt Allan Larssonskt mönster. Men i oktober samma år lät det åter annorlunda. Då sade Göran Persson i ett programtal: - ...kan vi föra en politik i åtstramande riktning med hjälp av några uppställda kriterier, så måste det också gå att på samma sätt stimulera ekonomin gemensamt när de ekonomiska möjligheterna gives.

Och nu är det dags igen. Holland har inför veckans informella arbetsmarknadsministermöte lagt fram en diskussions-PM som efterlyser "en gemensam socialekonomisk politik":

- Till följd av den fortskridande integrationen är det nödvändigt att även på sysselsättningsområdet sträva efter harmonisering och samordning, skriver Holland. På detta har arbetsmarknadsministern reagerat.

- Vi vill inte ha ytterligare harmonisering av arbetsrätt, skattepolitik, jämställdhetspolitik och arbetsmarknadspolitik, säger Margareta Winberg. Detta, alltså, samtidigt som ministerkollegan Östros funderar på hur han skall tvinga Luxemburg att höja skatten, och med planen på en keynesiansk sysselsättningsunion färskt i minne...

I samband med extrakongressen förra året påstod SvD att socialdemokraterna var på väg att bli en europafederalistisk rörelse. I efterhand framstår påståendet som förhastat. Ogenomtänkt pladder togs på allvar.

Den korrekta beskrivningen är snarare att socialdemokraterna, och därmed Sverige, inte har någon politik i denna fråga. Vad vi har är en regering som:

a) gillar överstatlighet om det kan hjälpa den att upprätthålla ett kvävande skattetryck och

b) glatt föreslår luddiga integrationsprojekt för att sedan förfasa sig när andra länder konkretiserar dessa.

För en svensk publik är denna permanenta förvirring bekant. Men nog borde den förvåna i Europa i övrigt.

SvD-ledare 97-03-04

"Oansvariga spekulationer" kallade den tyska utrikesministern Klaus Kinkel de valutarörelser som i fredags ledde till att den italienska liran föll kraftigt i värde i förhållande till bl a D-marken. Det rykte som utlöst spekulationerna - att den tyska regeringen vill senarelägga starten av EMU:s tredje steg med två år - dementerades. EMU-projektet är orubbligt på plats, var Kinkels budskap, även i andra delar:

- Det kommer inte att bli någon urholkning av stabilitetskriterierna. Euron kommer att bli minst lika stark som den tyska marken. Det finns ingen anledning att oroa sig över det.

Och visst går maskineriet vidare. I torsdags presenterade t ex EU-kommissionen ett förslag om när beslut skall fattas om vilka som kvalificerat sig för att delta i EMU:s tredje steg från start. Kommissionen går på den tyska linjen, vilket innebär att beslutet skall tas i slutet av april 1998, tillräckligt lång tid efter årsskiftet för att tillförlitlig ekonomisk statistik för 1997 skall föreligga. Den politiska viljan tycks obruten. Ändå växer åter osäkerheten, inte minst på finansmarknaderna.

Skälen är flera. Det handlar bl a om det triviala faktum att politiken inte är allsmäktig. Den tyska arbetslösheten, och därmed det tyska budgetunderskottet, stiger och möjligheterna för regeringen Kohl att vända denna trend är begränsade.

Det handlar också om projektets komplexitet, som gör att små avvikelser från plan lätt kan utlösa kedjereaktioner som är svåra att kontrollera. Därmed blir hela projektet instabilt och destabiliserande. De beslut som fattas och lösningar som föreslås skapar i sig nya problem. Att i april 1998 avgöra vilka länder som kvalificerat sig för deltagande är t ex vettigt om konvergenskriterierna skall tas på allvar. Men det innebär också att det franska deltagandet i EMU görs till en central fråga i valet till nationalförsamlingen dessförinnan. Det kommer sannolikt att ytterligare gynna Jean-Marie Le Pen och den Nationella Fronten.

Tidigareläggs beslutet, vilket en del föreslår, kommer istället respekten för konvergenskriterierna, och därmed förtroendet för den nya valutan, att ifrågasättas.

Men projektet går vidare. Eller som det brukar heta: Det skall gå vidare. Det måste gå vidare. Dagens Nyheter stämde i gårdagens huvudledare in i denna kör. Där kallas EMU för "en Europas flygande humla", med hänvisning till den gamla historien om att humlan egentligen inte borde kunna flyga, men eftersom humlan inte vet om det gör den det ändå:

- Skall valutaunionen med så här många bekymmer lyfta planenligt kommer det att bero på politiska beslut att alternativen inte är godtagbara, skriver DN.

Hoppet ställs alltså till den rena politiska viljan. Det är politiken som, genom att liksom humlan vara blind för alla hinder, skall få det markbundna att flyga. Och utan den blinda och orubbliga politiska viljan återstår endast katastrofen:

- Ingen kan överblicka riskerna för lång tid framöver med ett dundrande bakslag, menar DN.

Och visst är det sannolikt att ett haveri för EMU kommer att skapa problem. Alla möjligheter till en mer stillsam reträtt har ju medvetet och omsorgsfullt eliminerats för att driva processen framåt, kosta vad det kosta vill. Men det är samtidigt inte lätt att avgöra vad som är mest oroande: den ökade risken för ett EMU-haveri eller den märkligt romantiska syn på politikens makt och frälsarkraft projektet skapat även hos liberala anhängare.

Hurudant EU vill vi ha?
SvD-ledare 97-01-30

Industriförbundet presenterade i går sin årliga rapport om det ekonomiska läget. I år ägnas skriften EMU och den monetära unionens inverkan på svensk industri.

Det resonemang Industriförbundet för i sin rapport är intressant och läsvärt, men det är egentligen inte ett försvar för EMU som projekt. Inte heller påstås det att en monetär union i sig skulle vara någon lösning på de problem Europa och Sverige dras med. De medverkande ekonomerna understryker t ex att vad som behövs för att få svensk ekonomi på rätt väg är strukturreformer av bl a arbetsmarknaden och skattesystemet.

Vad Industriförbundets ekonomer baserar sin argumentation för ett tidigt svenskt EMU-deltagande på är istället en pragmatisk övertygelse om att projektet blir av som planerat 1999.

- Krafter ödslas på en yrvaken diskussion om valutaunionens för- och nackdelar för EU när de istället borde ägnas en diskussion om hur Sverige påverkas av att vara med eller stå utanför det EMU som börjar 1999, skriver Industriförbundets chefekonom Per Magnus Wijkman i inledningen.

Det är självfallet ett legitimt sätt att resonera. Men om detta bleve det enda sättet att resonera vore det farligt. Det skulle dels innebära att vi frånsade oss den rätt att påverka unionens

framtid vi erövrade genom att bli medlemmar i EU, dels att vi underlät att diskutera för- och nackdelarna i vad som är ett av världshistoriens största och mest komplicerade politiska projekt.

Att detta vore oklokt följer inte minst av att den politiska idé som ligger till grund för projektet - ett starkt institutionellt sammanflätande av EU:s medlemsstater - har implikationer utöver själva enhetsvalutan.

Det är inte självklart att EMU av rent nationalekonomiska skäl kräver en harmonisering även på andra områden. Men projektets grundidé gör en sådan fortsättning fullt naturlig. Och idéer om fortsättningen formuleras just nu på sina håll runt om i Europa.

Tisdagens Financial Times gav ett gott exempel på detta. Bara några dagar efter det att tidningen publicerat en ledare, som åberopats som "bevis" för att en centralt politiskt beslutad harmonisering av de europeiska skatterna inte är aktuell, var förstanyheten att Frankrike och Tyskland i ett gemensamt utspel föreslog gemensamma europeiska skatteregler. Det

uttalade syftet var att stoppa "orättvis skattekonkurrens", d v s att tvinga EU-länder med lägre skattesatser än andra att höja dessa.

Det är oklart hur något sådant skall kunna åstadkommas med nuvarande beslutsregler inom EU. Men artikeln i Financial Times visar ändå att det i EU:s kärna finns önskemål om att

inte låta harmoniseringen stanna vid penningpolitiken. Därmed visar den också att EMU-frågan måste diskuteras i ett vidare perspektiv.

Ytterst handlar det om vilken typ av EU vi vill ha. Vill vi ha en union som slår vakt om den "europeiska modell" som resulterat i stagnation och arbetslöshet, eller en union som ser

institutionell konkurrens medlemsländer emellan som ett sätt att göra Europa till en mer dynamisk kontinent?

Att Industriförbundet ser positivt på institutionell konkurrens - eller "systemkonkurrens" som dess ekonomer kallade det under gårdagens presskonferens - och att det hoppas att EMU skall

leda till ökad sådan, är tydligt. Men denna förhoppning gör det också tydligt att Industriförbundet inte kan undvika frågan om EMU är en god idé eller ej och vilken fortsatt färdriktning för EU detta projekt tenderar att leda till.

Och det gäller inte bara Industriförbundet. Den moderata europaparlamentarikern Gunilla Carlsson kommenterade på ett föredömligt sätt det tysk-franska utspelet med att skatteharmonisering är fel politik" och att "sund skattekonkurrens" är att föredra framför

"politiskt framtvingad harmonisering". Men uttalandet visar att även EMU-projektets önskvärdhet måste få debatteras fritt inom de EU-vänliga politiska partierna. Det är inte uppenbart att en så liberal och decentraliserad syn på EU är lätt att förena med de strävanden som driver EMU-projektet framåt.

Visst skulle det ha varit bättre om debatten om EMU kunde ha skett tidigare, det har Industriförbundet rätt i. Men det gör det inte mindre viktigt att nu diskutera Europas framtid.

När skall det annars ske?

Välkommen hem, Carl!
SvD-ledare 97-01-26

Carl Bildt är kroppsligen kvar i Sarajevo. Men mentalt håller han uppenbarligen på att flytta hem. Han har återupptagit sina elektroniska veckobrev. Och i det senaste är han tillbaka i svensk politik.

Det är bra. Spänningsfältet i svensk politik har alltför länge bestämts med Göran Persson och Gudrun Schyman som yttre poler och med Olof Johansson någonstans mitt emellan. Där har debatten förts och där har makten utövats.

Det är dags att försöka åstadkomma en rejäl högerförskjutning.

I sitt senaste veckobrev gör Carl Bildt ett aktningsvärt försök att flytta hela debatten till höger. Han ger sig närmare bestämt på Svenska Dagbladet. Han buntar ihop oss med Sten Johansson och andra EU-motståndare. Und man merkt die Absicht. Den är densamma som en gång Lars Ekborg hade.

Ingen läsare lär bli förvånad över att det är EMU som är på tapeten. I Bildts föreställningsvärld finns egentligen bara ett slags EMU-motståndare, de som också är emot EU. Så här skriver Bildt i sitt veckobrev:

"Integration och samarbete ses som hinder för en särväg. Med svagare länkar till omvärlden skulle vi få starkare möjligheter att göra som vi själva vill. Därför inget EU och inget EMU. Integrationsskeptiker till vänster och höger finner sakta varandra."

Det är, försiktigt uttryckt, en missuppfattning att SvD:s plädering för decentraliserat beslutsfattande och institutionell konkurrens, snarare än för centraliserad harmonisering, skulle basera sig i en tro på den svenska samhällsmodellens överlägsenhet.

Tankegången är inte, som Carl Bildt tolkar den i sitt veckobrev, "ett nationalismens credo" som går ut på att "vi skall minsann visa de andra att vi är bättre, och därmed kommer de förr eller senare att tvingas rätta sig efter oss."

Den som med något större omsorg har följt svensk debatt inser, eller snarare vet, att vårt argument är det rakt motsatta. Om Sverige inte lär av omvärlden är risken stor för att vårt land förvandlas till en fattig avkrok.

En långt driven likriktning av olika offentliga system i Europa riskerar att konservera det som från socialdemokratiskt håll allt oftare omtalas som "den

europeiska välfärdsmodellen".

Institutionell konkurrens - dvs att olika länder har olika skattesystem, välfärdsanordningar, arbetsmarknadsregler m m - är ytterst en kunskapsprocess där konkurrensen sporrar till lärande utifrån framgångar och misstag, egna och andras.

Precis på samma sätt som konkurrens sporrar en företagare att producera billigare och bättre, eller en student att läsa ännu en bok.

Institutionell konkurrens som en sådan källa till förändring och förbättring är en etablerad tanke i modern forskning och ägnades t ex två kapitel i förra årets konjunkturrådsrapport från SNS.

Att en sund konkurrens av detta slag skulle försvaga eller att den skulle "splittra upp Europa" ter sig osannolikt. Två av de mest dynamiska områdena i världen, USA och Ostasien, tycks tvärtom drivas framåt inte minst av institutionell

konkurrens utan att för den skull vara särskilt drabbade av fientlighet vare sig internt eller sinsemellan. De sydostasiatiska tigrarna har genom exemplets makt lärt sina grannar hur viktigt det är med frihandel och respekt för äganderätten.

Det är dock sant att god konkurrens inte kan ske i ett rättsligt vakuum. Den kräver ramar. En fungerande marknad kräver t ex en rättsstat som garanterar att ingångna kontrakt hålls. Liknande resonemang gäller för institutionell konkurrens.

EU är, som Carl Bildt påpekar, ett fredsprojekt. Just därför är det så viktigt att försvara och just därför är det ett sådant utmärkt ramverk för institutionell konkurrens. Kan EU fylla sin huvudfunktion har den mest destruktiva formen av institutionell konkurrens - våld mellan stater - uteslutits.

Kan EU-samarbetet därtill hindra nationella regeringar från att t ex subventionera inhemska företag eller stänga ute utländska företag från sina marknader är det ännu bättre. Det skapar en spelplan för god konkurrens, institutionell och annan.

Men går samarbetet om vilka regler som skall gälla och vilken politik som skall föras för långt, avstannar konkurrensen.

Var denna gräns går kan inte exakt fastställas, av det enkla skälet att ingen sådan exakt gräns existerar. Det är i frågan om var denna gräns går - och EMU:s påverkan härvidlag - som SvD och Carl Bildt uppenbarligen är oense.

Och varför förvånas över denna oenighet. Svaren är inte självklara. Det finns inte heller uppenbart "riktiga" eller "felaktiga" ståndpunkter i just dessa frågor med ledning av politisk ideologi.

Men oavsett vilken åsikt man hyser i de frågor som rör EMU måste det vara lika fel att blunda för de risker detta och andra harmoniseringsprojekt för med sig som att blunda för de fördelar de kan innebära.

Det krävs ett ärligt försök till realistisk analys av den verklighet, politisk och annan, som omger EMU.

SvD-ledare 97-01-04

Har SvD låst sig för att utanförstående bör vara den svenska linjen även inför ett stor-EMU 2001-2002, frågar Dagens Nyheter i en kommentar till vår huvudledare i förrgår.

Till grund för allt det vi har skrivit om EMU ligger en skepsis till projektet som sådant. Ohyggligt mycket politisk energi ägnas en teknisk, om än extremt genomgripande, förändring av det europeiska valutasystemet. Nästan all politisk energi går åt nu. Och risken är att än mer energi måste mobiliseras senare för att hantera problem längre fram i processen.

Vilka ekonomiska eller politiska vinster är det som motiverar denna operation? Effektivitetsvinsterna till följd av uteblivna växlingkostnader är naturligtvis marginella i ett sådant perspektiv. Och påståendet att den inre marknaden förutsätter en gemensam valuta är faktiskt uttryck för eurometafysik.

Däremot är det säkert, för att inte säga definitionsmässigt, så att en väl fungerande och heltäckande valutaunion förstärker samhörigheten mellan EU-länderna. Men, en illa fungerande valutaunion ger de motsatta verkningarna; den kan rentav sätta hela Europasamarbetet på spel. Och frånvaron av en valutaunion hade inte riskerat den inre marknaden. Det hade varit avsevärt mycket bättre om all politisk energi hade riktats mot östutvidgningen.

Men åt detta kan vi nu inte göra så mycket.

Över den svenska politiken råder vi dock.

I ett antal artiklar har vi pekat på det självklara: Under en lång följd av år har de svenska löneökningarna legat över de europeiska. Resultatet har blivit devalveringar och nu senast 1992 en ordentlig depreciering av kronan.

First things first, har vi då sagt. Först måste vi komma till rätta med de institutionella brister i den svenska ekonomin som skapar lönebildmngsproblemen. Därefter kan vi på allvar överväga att ersätta kronan med en gemensam euro.

Den motsatta tågordningen, först gemensam valuta och sedan institutionella förändringar, innebär mycket stora risker. Uppriktigt sagt förstår vi inte dem som en gång var arkitekter bakom ecuanknytningen och som nu, åtminstone till synes, utan att tveka inleder ett nytt experiment.

Vilka var deras lärdomar av hösten 1992?

Har vi då låst oss för utanförstående?

Svaret är att vi varken har låst oss för det ena eller det andra. Som vi också har sagt i tidigare artiklar kommer beslutssituationen att förändras successivt. Vad händer med de svenska institutionerna, inte minst lönebildningen? Vad händer med EMU? Kommer Sverige att i praktiken stå ensamt utanför EMU en bit inpå 2000-talet? Eller kommer det att finnas en yttre rand av stater - Sverige, Danmark, Storbritannien, Spanien, Italien och därtill rätt snart ett antal nya medlemmar i Öst- och Centraleuropa - utanför EMU? Och vilka erfarenheter vinns under de närmaste åren?

Inte minst detta senaste har varit poängen när vi har diskuterat Göran Perssons Brännpunktsartikel. Mycket lite, om ens något, talar för att Sverige är med från början. Varför inte då inrätta sig efter det? Beslut fattas inte nu utan utifrån en verklighet som har förändrats och utifrån helt andra erfarenheter än de vi har i dag.

Oförlåtligt av Persson
SvD 96-12-30 utdrag

Göran Persson vet inte riktigt vad EU är för någonting efter genomförandet av EMU.

Endera är EU ett samarbete mellan självständiga länder där en gemensam, stark centralbank balanseras medelst en tillväxt- och stabilitetspakt.

Eller också är EU, i och med EMU, statt i omvandling till en europeisk federation. I detta senare fall är EU något helt annat än vad det svenska folket sade ja till i folkomröstningen 1994.

Detta är direkta referat av vad Göran Persson själv skrev på SvD Brännpunkt i går.

...

Vad blir då följderna om analys- och debattprocessen leder fram till slutsatsen att tillväxt- och stabilitetspakten är otillräcklig för att balansera den till sin karaktär federativa monetära unionen?

Jo, om man skall ta Göran Perssons ord på allvar har då EU visat sig vara något annat än det som Sverige fattade beslut om att gå med i.

Konsekvensen måste rimligen bli att den socialdemokratiska regeringen inleder processen mot ett svenskt utträde.

...

Önskar Sverige vara kvar som EU-medlem måste det, enligt logiken i Göran Perssons artikel, förutsätta en ny folkomröstning.

Det måste dessutom rimligen bli en folkomröstning där Göran Persson sällar sig till EU-motståndarna.

Ty det går knappast att läsa statsministerns artikel på annat sätt än att han är emot den federation som EU möjligen håller på att utvecklas till i och med EMU.

Vi är - naturligtvis - inte beredda att säga att statsminister Göran Perssons diskussion om EMU saknar all grund.

Genomförandet av den gemensamma valutan, med allt vad det innebär, medför en betydande förändring av det europeiska samarbetet.

Det svenska folkets ställningstagande till EU-medlemskapet 1994 innefattade i praktiken inte ett ställningstagande till valutaunionen.

Men må så vara. Sverige är medlem av EU.

Det är obegripligt, och oacceptabelt, att Sveriges statsminister formulerar sig om EMU på ett sätt som ger anledning att sätta frågetecken för Sveriges fortsatta EU-medlemskap.

En politisk och intellektuell berlinmur går mellan EMU-skeptiker som rör sig inom EU-medlemskapets ram och dem som överskrider den begränsningen.

...

Alla som något har intresserat sig för EMU-frågan vet att vi naturligtvis inte kommer att veta mer om den ekonomiska och monetära unionen nu till hösten.

På motsvarande sätt inser naturligtvis var och en att förutsättningarna successivt kommer att förändras under överblickbar tid. Det kommer inte att finnas en tidpunkt vid vilken allt har klarnat.

Medlemskapet i EU innebär att Sverige är med i en process som omfattar 15 länder - ja egentligen fler, för här handlar det också om kandidatländerna i Öst- och Centraleuropa.

Vi har nu att ta ställning till om Sverige bör vara med från början i EMU.

Den saken är mycket viktig men den är dock inte större än så.

Det finns då ingen anledning att heller göra den större.

Det är illa nog att landets EMU-aktivister, inte minst de på DN:s ledarsida, försöker få EMU-frågan att bli liktydig med EU-frågan.

Göran Perssons ger genom sin artikel legitimitet åt de EU-motståndare som vill få EMU-frågan att gälla hela medlemskapet i EU.

Det är en oförlåtlig oskicklighet från den svenske statsministerns sida.

SvD-ledare 96-11-28

Två tredjedelar av /DN-/ledaren refererar den debattartikel av Assar Lindbeck och John Hassler som DN publicerade den 27 november. Väl så. Lindbecks och Hasslers grundläggande kritik av Calmforsutredningen är värd att fundera på.

EMU som medel och mål
SvD-ledare 96-11-26

Det starkaste skälet för att Sverige bör följa Tyskland i EMU-frågan är östutvidgningen. Sverige har en historisk roll i förhållande till Baltikum, Polen och EU:s utvidgning. Men för att denna roll skall kunna spelas gäller det att Sverige inte "markerar ut sig från det politiska kärnsamarbetet i Europa". Detta är enligt Dagens Nyheter själva kärnargumentet för ett svenskt deltagande i EMU.

I korthet innebär DN:s resonemang att Sverige bör inta en positiv hållning till EMU och till ett tidigt svenskt deltagande för att inte omintetgöra en allians mellan Sverige och Tyskland med syfte att åstadkomma en lyckad östutvidgning.

Resonemanget bör, åtminstone rent teoretiskt, inte avfärdas. Men nog har det ett antal svaga punkter.

Den första är dess komplexitet. En lång händelsekedja måste i varje enskilt led gå en alldeles särskild väg för att det skall bli som DN tänkt. Sverige bör göra A eftersom A inte omöjliggör B som i sin tur ger möjlighet att skapa C som kan leda till D. Med kännedom om hur många faktorer som påverkar EU:s utveckling ter sig ett sådant resonemang osäkert.

Den andra svaga punkten är sakfrågans vikt. Visst bör man kompromissa och bygga allianser. Men att se EMU som en bricka i ett politiskt spel, där målet i själva verket är något helt annat, är oklokt. EMU-beslutet är sannolikt ett av de viktigaste ekonomiska beslut Sverige ställts inför under efterkrigstiden. Att ett svenskt ja skapar tysk goodwill kan vägas in på marginalen, men det kan knappast vara ett huvudargument.

Den tredje, och kanske mest avgörande, svaga punkten i DN:s resonemang gäller själva östutvidgningen. Det är orimligt att anta att de östländer som nyligen fått konvertibla valutor och som fortfarande genomgår stora strukturförändringar inom en snar framtid skall kunna platsa i EMU. Att den europeiska stabiliteten skulle bli större av att dessa länder knyts till ett spekulationsdrivande system som ERM är svårt att se. Därmed finns det en uppenbar risk att östutvidgningen allvarligt försvåras om EU gör EMU till sin kärna.

Detta är ett problem även om DN:s resonemang skulle vara helt riktigt. Vad har vi vunnit om priset för en politisk allians om östutvidgningen med Tyskland är att EU bygger en reell allians mot de potentiella medlemmarna i öst?

Det är möjligt att det går att lösa detta problem. Men lösningen är t ex inte att hänvisa till "långa övergångstider" för östländernas valutor i förhållande till ERM, EMU och euron. Ett sådant svar är inget svar. Vad som behövs är en konkret föreställning om hur problemet skall lösas och politisk vilja att redan nu möjliggöra en sådan lösning. Men någon sådan föreställning finns inte idag.

Här finns därmed en verkligt angelägen alliansbyggaruppgift för Sverige. Men den uppgiften kräver snarare det rakt motsatta mot vad DN framför nämligen att valet flytande växelkurs kombinerad med inflationsmål försvåras och kvarstår som en möjlighet inom EU:s ramverk.

Tyvärr tyder det mesta på att såväl Sveriges regering som den borgerliga oppositionen är ovillig att mer systematiskt tänka i dessa banor.

DN framställer i sin argumentation EMU som medlet och östutvidgningen som målet. Men det är svårt frigöra sig från intrycket att det faktiska förhållandet är det omvända: i sökandet efter argument för EMU har DN funnit östutvidgningen.

Problemet är bara att det DN framställer som mål i värsta fall kan omöjliggöras av det tidningen framställer som medel.

SvD-ledare 96-11-15

Den tidigare moderate riksdagsmannen Björn von der Esch, som uteslöts ur moderaterna 1995 då han startade ett nytt EU-kritiskt parti, har ansökt om återinträde i moderaterna. Enligt länsförbundet i von der Esch hemdistrikt Sörmland, som 1995 fann att skäl för uteslutning förelåg, föreligger inte längre dessa skäl.

Huruvida Björn von der Esch kommer att beviljas inträde eller inte avgörs av den moderata partistyrelsen den 25 november. Enligt uppgifter i bl a Dagens Politik och Södermanlands Nyheter föreslår partiets arbetsutskott att von der Esch skall beviljas medlemskap, men först efter valet 1998. Innevarande mandatperiod skulle betraktas som en tid av "karantän".

Det är ingen självklarhet att vem som helst skall ha rätt att bli medlem i ett politiskt parti. Partier är på det stora hela fria att fastställa sina egna stadgar och kan utifrån dessa neka eller bevilja medlemskap. Det finns också ett flertal situationer då nekat medlemskap eller uteslutning inte bara är formellt korrekt, utan dessutom i en mer allmän mening måste betraktas som en rimlig åtgärd.

Uteslutningen av von der Esch faller inom dessa ramar, eftersom den förre riksdagsmannen valde att starta ett nytt parti. Han hade dessutom det dåliga omdömet att i sitt opinionsarbete dela lokal med det antidemokratiska KPML(r).

Men med detta sagt, och med klarhet om att stadgefrågor inte får reduceras till ett politiskt signalspel, finns det goda skäl att ifrågasätta det kloka i att låta von der Esch stå i skamvrån fram till hösten 1998.

Självklart skall ärendet hanteras på ett korrekt sätt stadgemässigt. Självklart skall praxis, i den mån sådan alls finns, beaktas. Men stadgar tolkas och tolkningen säger något om mentaliteten inom partitoppen.

Redan före den motiverade uteslutningen behandlades von der Esch fyrkantigt av sitt parti, som är ovant vid interna meningsskiljakigheter. Budskapet var tydligt: moderater har en och endast en uppfattning i EU-frågan.

Att nu kräva en karantänperiod till efter nästa val kommer - med rätt eller orätt - att uppfattas som ett försök att lägga locket på i EMU-frågan. Det är denna fråga som i dag är den särskiljande mellan von der Esch och den moderata partilinjen.

Ett sådant agerande rimmar illa med den uttalade målsättningen att bli ett öppet parti. Och skall man tro den Gallupundersökning Expressen redovisade i går och som visar att 39 procent av de moderata väljarna säger nej till en svensk EMU-anslutning, medan 35 procent säger ja, vore det dessutom en dålig start på en välbehövlig intern debatt.

EMU-projektet närmar sig peripetien
SvD-ledare 96-11-12

EMU-projektet har alltmer fått karaktären av ett drama som gång på gång närmar sig peripetien, men i sista ögonblicket viker av - bara för att strax därefter åter komma farligt nära katastrofpunkten. När EU:s finansministrar möttes i Bryssel i går /om stabilitetspakten/ spelades ytterligare en scen ur detta skådespel upp.

...

Det mest sannolika är fortfarande att EMU:s tredje steg faktiskt inleds i januari /då man under högtidliga former skall lova att nu skall man "oåterkalleligen" - jfr Birgitta Dahl - låsa växelkurserna för all framtid/. Men Europas monetära drama tycks för tillfället åter vara på kurs mot peripetien.

Fotnot RE: Peripetien; plötsligt omslag, avgörande vändpunkt i ett drama, enligt Aristotoles terminologi.

Europa i utförsbacken
SvD-ledare 96-11-05

... För att ge arbetet struktur har Calmforsutredningen valt att dela upp argumenten för och emot ett svenskt EMU-medlemskap i tre huvudgrupper: samhällsekonomiska effektivitetsvinster, stabiliseringspolitiska effekter och politiska konsekvenser. ..

Vad gäller de samhällsekonomiska effektivitetsvinsterna, såsom t ex avskaffade växlingskostnader, slår utredarna fast att vissa sådana finns, och att de är säkra. Därför, menar man, talar denna grupp av argument för ett svenskt EMU-deltagande.

Vad gäller de stabiliseringspolitiska effekterna menar utredarna att det totala avhändande av den penning- och valutapolitiska självständigheten EMU innebär är mer riskabel för Sverige än för många andra EU-länder. Detta därför att störningar i den svenska ekonomin inte samvarierar särskilt tydligt med Europa i övrigt. Denna grupp av argument anses därför tala mot ett snart svenskt deltagande i EMU.

Sammantaget, menar utredarna, talar de ekonomiska argumenten mot ett svenskt deltagande i EMU fr o m dess planerade början 1999.

De samlade politiska argumenten talar dock för ett svenskt deltagande, enligt utredarna. Särskilt framhävs att de länder som ingår i den monetära unionen kan antas bli en hård kärna med större inflytande över EU:s framtid än de länder som står utanför.

När helheten skall vägas samman blir resultatet ett "mjukt nej". Sverige bör inte gå med i EMU 1999 och bör sträva efter att upprätthålla sin nuvarande penning- och valutapolitik, dvs inte heller gå med i ERM.

Men samtidigt bör Sverige i allmänt positiv anda verka för att EMU ges en så god utformning som möjligt.

På längre sikt, när Sverige lyckats åtgärda ett antal välkända och inhemska ekonomiska problem är utredningen, med undantag för reservanten professor Nils Gottfries, positiv till ett svenskt medlemskap.

Betänkandet är, som sagt, ingen överraskning. Många av de argument som gör att slutsatsen blir ett nej till svenskt EMU-medlemskap 1999 känns igen av dem som följt debatten, inte minst på denna sida.

Och efter detta betänkande är det svårt att tänka sig att Sverige skulle bli ett av de länder som ingår i EMU:s "första våg" 1999. Ändå är det svårt att inte bli lite beklämd av utrednings - texten. Den läsare som studerar utredningens analys av de vanligaste argumenten i EMU-debatten finner snart ett märkligt mönster.

De ekonomiska argument som brukar anföras till stöd för EMU är enligt utredningen antingen osäkra eller svaga. Vad gäller effektivitetsvinsterna konstaterar t ex utredarna att det visserligen finns små och säkra vinster av EMU, men att det finns en uppsjö av andra åtgärder som skulle ha ge betydligt större effektivitetsvinster än en gemensam valuta.

Och vad gäller de politiska vinsterna av EMU består de mestadels i att europeiska politiker så hårt bundit sig vid projektet att ett haveri skulle kunna skada det europeiska samarbetet.

- Om vi kunde vrida tillbaka klockan och "börja om från början" är det enligt vår bedömning svårt att se att fördelarna med EMU-projektet är stora och otvetydiga. I varje fall skulle det knappast framstå som det mest angelägna området för europeiskt samarbete, skriver utredarna i en passus, men konstaterar därefter uppgivet att ett fördrag och en tidtabell redan existerar.

Detta konstaterande innehåller den deprimerande kärnan i EMU-projektet. Europas politiker har bestämt sig för att skapa en enda gemensam valuta, även om en mängd mer angelägna uppgifter finns.

De har investerat massor av politisk prestige i projektet. En i det närmaste gränslös mängd arbetstimmar och tankekraft ägnas åt det.

Samtidigt består den europeiska ekonomins verkliga problem. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög. Samtidigt tillåts EU:s verkligt historiska uppgift för fortsatt fred och stabilitet - att inlemma Östeuropa i den europeiska familjen - bli en andrahands-fråga.

Det är mot denna bakgrund svårt att se EMU som annat än ett tecken på att Europa är en kontinent i utförsbacken. Vi är omgivna av historiska utmaningar men ägnar all vår kraft åt att bygga storslaget perifera luftslott.

Att det i sak perifera blir politiskt centralt, om tillräckligt många vill det, må sedan Calmforsutredningen ha rätt i. Men särskilt hoppingivande för Europas framtid är det inte.

SvD-ledare 96-10-12

I de verkligt väsentliga aspekterna - de som har att göra med målen för svensk ekonomisk politik - är Svenska Dagbladet och Gunnar Hökmark i stort sett ense.

SvD har t ex aldrig förespråkat något annat än "stabila pengar", för att använda brevets inledande fras. Och SvD har gång på gång påpekat det som även Gunnar Hökmark påpekar: "Problemen finns i vår egen ekonomi."

Ändå drar Gunnar Hökmark och SvD i det närmaste diametralt olika slutsatser när frågan om en europeisk monetär union diskuteras. Varför?

Något enkelt svar på denna fråga finns Inte. Till dels handlar det om olika synsätt på vilka ekonomiska medel som är de lämpligaste för att uppnå vissa ekonomiska mål. SvD går t.ex. inte med på att sätta likhetstecken mellan EMU och ett stabilt penningvärde. Flytande växelkurser i kombination med inflationsmål är ett fullt möjligt alternativ.

En annan skiljelinje gäller risken lör att EMU leder till en omfattande europeisk bidragsunion, framtvingad av avsaknaden av en enda europeisk arbetsmarknad och förstelnade nationella arbetsmarknader.

För Gunnar Hökmark tycks denna risk inte existera. Han tar för givet att EMU i stället tvingar fram omfattande strukturförändringar i välfärdsstaten.

Men det finns många skäl till att så kanske ej blir fallet. Ett viktigt skäl är att välfärdsstaten inte är ett rationellt bygge. Varje litet steg som har tagits må ha föregåtts av minutiösa expertutredningar. Men Ingen har, eller skulle kunna ha haft, den överblick över helheten som är en nödvändig förutsättning för kontroll.

Detta innebär i sin tur; nu när behovet av reformer blivit uppenbart, att det är omöjligt att fullt ut kontrollera effekterna av sådana reformer. Välfärdsstatens snåriga regelverk har sedimenterats ovanpå varandra. När något av regelverken förändras rör helheten sig på sätt som inte fullt ut kan förutses.

Det var något inte minst Gunnar Hökmarks partikamrater fick uppleva under sin regeringstid. Budgetunderskotten under den borgerliga regeringstiden uppstod t ex inte därför att regeringen slösade med offentliga medel. Merparten av budgetunderskotten uppstod därför att automatiskt fungerande sk trygghetssystem löste ut.

Vid sidan av en orealistiskt genomgripande reform av en rad invecklade system fanns det mycket lite riksdag och regering kunde göra för att på kort tid hejda pengaflödet, även om EMU hade funnits och Sverige hade varit medlem.

Detta är naturligtvis inget argument för att låta saker och ting vara oförändrade. Tvärtom visar det med plågsam tydlighet behovet av just reformer av välfärdsstaten. Men det lär oss också något. Dels att politik är mer än att vilja. Dels att Sverige behöver manöverutrymme om välfärdsstaten skall kunna reformeras med minimala negativa bieffekter.

Detta innebär t ex att det resonemang den tidigare vice riksbankschefen Thomas Franzén, numera chef för riksgälden, och riksgäldsekonomen Lars Hörngren i går framförde på DN Debatt, inte är hållbart. De skriver att oron för att Sverige inte skall kunna föra en självständig finanspolitik efter ett EMU-inträde är överdriven. "Givet att vårt långsiktiga mål är att minska statsskulden genom ständiga budgetöverskott" skulle Sverige, menar författarna, få ett utrymme för stimulanspolitik på "fem procent av BNP".

Men det handlar inte om konjunkturell stimulanspolitik. Det handlar om att ha ett handlingsutrymme för att hantera de oundvikliga och oförutsebara bieffekterna av välbehövliga strukturreformer. Strukturreformer som bl a måste innebära en väsentligt minskad beskattning, inte den ökade beskattning som politiskt ligger nära till hands om ständiga budgetöverskott görs till ett övergripande mål för finanspolitiken.

Övertygelsen om att ett EMU-medlemskap skulle "tvinga" Sverige att snabbt genomföra strukturella förändringar av ekonomin är av bl a dessa skäl missriktad.

Problemet är inte bara, eller kanske inte ens främst, en bristande politisk vilja som skulle övervinnas genom att Sverige lämnade bort makten över penningpolitiken.

Problemet är att det komplex av system som måste reformeras inte är möjligt att fullt ut kontrollera. Strategier för att hantera detta får vi inte på köpet om vi går med i EMU. Tvärtom riskerar vi att beskära vår handlingsfrihet i detta avseende.

Vi riskerar till och med - om vi går med i ett EMU med merparten av strukturreformerna ogjorda både i Sverige och resten av Europa - att få ännu en nivå av svårhanterliga bidragssystem. Denna gång på överstatlig nivå.

Femhundra procent
SvD-ledare 96-10-06

Den 19 november 1992 uppgav riksbanken sitt försvar av den fasta kronkursen. Sedan dess bestäms kronans värde på marknaden, inte i riksbank och regeringskansli.
Försvaret av den fasta kronkursen blev kostsamt och dramatiskt. Under första halvåret 1992 var allt tämligen lugnt. Men med det danska nej-resultatet i folkomröstningen om Maastrichtavtalet i juni inleddes oron. Riksbankens tvingades höja sin viktigaste styrränta, marginalräntan, för att stoppa valutautflöden. Först från 11 till 13 procent, sedan, i vad som då kallades "chockhöjning", till 16 procent.
I början av september 1992, då Finland tvingats överge sin fasta valutakurs, höjdes den svenska marginalräntan igen, denna gång till 24 procent. Det räckte inte. Strax därefter höjdes marginalräntan till hela 75 procent.

Till en början verkade detta få effekt. Men den 16 september, när Italien och Storbritannien lämnade valutakurssystemet EMS, kom den verkliga chockhöjningen: marginalräntan sattes till 500 procent.
Under oktober månad framstod det, i Mona Sahlins ord, som om "politiken har vunnit över marknaden". Segeryran blev kortvarig. I mitten av november kom kronan på nytt under tryck. På en vecka tömdes i stort sett riksbankens valutareserv - ungefär 160 miljarder kronor. Kronan släpptes fri.
Statsminister Carl Bildt tvekade inte att kalla det havererade kronförsvaret för ett misslyckande. I en intervju i Veckans Affärer försvarade han regeringen och det program, Ny start för Sverige, som skrivits tillsammans med folkpartiet inför valet, men erkände att "vi förutsåg inte den europeiska instabiliteten, spänningarna i hela det europeiska systemet."
Det var regeringen Bildt inte ensam om. Det var Ingvar Carlsson som hade knutit kronan till ecun i maj 1991.

Under press från ofattbart höga räntor kom regeringen och socialdemokraterna under hösten 1992 överens om två krispaket, eniga i strävan att upprätthålla den fasta kronkursen. Stora delar av ekonomkåren manade på. Detsamma gällde ledarsidor av olika kulör, inklusive denna.
I efterhand är det dock svårt att se övergången till en rörlig kronkurs som något annat än en välsignelse. Särskilt som de farhågor om en ökad inflation som restes efter den 19 november 1992 än så länge kommit på skam. Riksbanken har upprätthållit det inflationsmål som ersatte den fasta kronkursen.
Ändå börjar idén att knyta kronan till den europeiska växelkursmekanismen ERM åter få liv. Senast då riksbankschefen härom veckan lät förstå att en fast kronkurs åter borde diskuteras och - får man anta - övervägas för beslut.

Har de ingenting lärt, frågar sig säkert en och annan. Svaret är nog att "de" visst har lärt. Få tror längre att en fast växelkurs skapar stabilitet. De realistiska alternativen är en enda valuta eller en flytande växelkurs kombinerad med inflationsmål. Men det är en enda valuta som lockar. Och vägen till EMU går via ERM.
Som Finanstidningens Per Lundsjö skrev i en analys i torsdags skulle en ERM-anslutning avdramatisera steget in i EMU, inte minst inom socialdemokratin. Och genom att binda kronan till ERM, ett beslut som inte behöver underställas riksdagen eller svenska folket, utesluts det verkliga alternativet till EMU-medlemskap: en flytande krona. Därmed kan ett ja till EMU beskrivas som det enda rationella valet när beslutet väl måste tas.
På en högre nivå sker detsamma inom EU. Alla medlemsländer skall också vara en del av EMU, eller bindas till ett ERM II. Flytande växelkurser i kombination med prisstabilitetsmål skall uteslutas.

Med 1992 års misslyckande i minne finns all anledning att försöka förhindra detta stegvisa avfärdande av flytande valutakurser. Visserligen är dagens ERM ett annat än det som fanns för två år sedan. De band som avgör hur mycket en valuta tillåts variera i värde är så breda att fastheten i växelkurserna är liten. Men banden kan snabbt snävas in. Och då har vi åter gjort kronan till ett aptitligt byte för valutaspekulanterna.
Vi bör lära av våra misstag. Vi bör inte åter underskatta den europeiska instabiliteten och spänningarna i det europeiska systemet. Vi bör, som professor Lars Jonung påpekar i årets konjunkturrådsrapport från SNS, komma i håg att "en låsning av den svenska växelkursen inbjuder på nytt till spekulation och räntekriser, såsom fallet var i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet."
Därför bör vi motsätta oss en återgång till fast växelkurs. Till 500 procent.

Perssons programtal
SvD-ledare 96-10-04

Inför helgens informella EU-toppmöte i Dublin lyfte Göran Persson i ett tal på onsdagen fram östutvidgningen som Sveriges stora hjärtefråga. Det var ett klokt val.

Östutvidgningen är EU:s verkligt stora utmaning. Det är det konkreta fredsprojektet inom EU:s ramar. Det är en historisk möjlighet. Och det är ett projekt alla Europas länder kan vinna på, även ekonomiskt.

När Göran Persson utlovar att han under helgens toppmöte kommer att ta upp frågan om hur utvidgningsprocessen skall "drivas på" och slår fast att det är "absolut nödvändigt" att "ytterligare steg i utvidgningsprocessen" tas under det ordinarie toppmötet i december är han därför på rätt väg. Men det engagemang för östutvidgningen Göran Persson markerar i sitt tal är inte oproblematiskt.

Ett problem är att den svenska regeringen inte ger några klara besked om hur EU:s institutioner bör reformeras för att tillåta ett fungerande EU med en rad nya och, i många avseenden, heterogena medlemmar. Göran Persson nämner visserligen ett antal av de centrala frågeställningar om beslutsordningar och EU:s kompetens som är föremål för regeringskonferensens, IGC:s, diskussioner. Men det är ont om besked. Och de besked som ges är inte av den arten att de nödvändigtvis underlättar utvidgningen.

Det gäller t ex försvaret för de mindre staternas röststyrka i ministerrådet och varje lands rätt att utse en av EU:s kommissionärer. I en mening är oviljan att gå med på mer omfattande förändringar på dessa punkter sund. Och den är sund bl a av precis det skäl Persson själv anger: den politiska legitimiteten i Europa finns i de nationella parlamenten och hos de nationella regeringarna, inte i överstatliga organ.

Men denna insikt, kombinerad med insikten om östutvidgningens stora betydelse,

måste också få konsekvenser för synen på vad EU skall syssla med. Och på denna punkt är regeringens tänkande minst sagt grumligt.

Tydligast är kanske detta då Persson talar om socialdemokraternas europeiska flaggskepp: sysselsättningsunionen.

"...kan vi föra en politik i åtstramande riktning med hjälp av några uppställda kriterier, så måste det också gå att på samma sätt stimulera ekonomin gemensamt när de ekonomiska möjligheterna gives", sade Persson i den passage av talet som behandlade sysselsättningsunionen.

En sådan formulering visar att statsministern inte förstått att de nuvarande "åtstramande" konvergenskriterier han syftar på inte är en konjunkturpolitisk konstruktion som i ett annat läge kan bytas ut mot expansiva hållregler. De är finanspolitiska normer, inte bara det läge som den keynesianska efterfrågemaskinens knappar och reglage för tillfället råkar inta.

Men än viktigare är att formuleringen visar att statsministerns europavision inte håller samman.

Den som förespråkar en snabb utvidgning av EU och fortsatt stor respekt för nationell suveränitet kan inte samtidigt förespråka ett så långtgående steg som en samordnad finanspolitik. Och detta är den enda rimliga tolkningen av Perssons önskan om att "gemensamt" stimulera ekonomin.

Skall en så långtgående centralisering rent tekniskt fungera ökar kraven på effektivitet och snabbhet i besluten. Detta går inte ihop med tanken på bevarat inflytande för små EU-stater i ministerråd och kommission, och kommer därtill att lägga hinder i vägen för ett EU som innefattar länder med en politisk historia och tradition som på viktiga punkter avviker från många nuvarande medlemsländers.

Då Persson kommenterar EMU tycks han ha detta klart för sig. Då antyder han att Sverige knappast kan delta i EMU om detta skulle innebära att inte bara penningpolitiken, utan också finanspolitiken görs övernationell i djupare mening än nuvarande statsfinansiella normer. Även detta är en i grunden sund ståndpunkt. Men den är oförenlig med tanken på en keynesiansk sysselsättningsunion.

Det är illa att regeringen på dessa och andra punkter inte förmår formulera en tydligare europapolitik.

Inkonsekvenserna resulterar inte bara i slöseri med förhandlingsenergi. De resulterar också i att Sveriges förmåga att driva de frågor som är genuint viktiga och som påstås prioriteras av regeringen - östutvidgningen, reformen av jordbrukspolitiken och strukturfonderna, försvaret för frihandeln - försämras.

Det är ett oroande besked mitt under pågående regeringskonferens.

SvD-ledare 96-09-05

Om Sverige och Finland "hamnar på olika linjer" i frågan om en europeisk monetär union, EMU, skulle det vara det "allvarligaste brottet" i förutsättningarna för samarbete mellan länderna på mycket länge. Det var Carl Bildts budskap i EMU-frågan när han i tisdags talade på Paasikivisamfundet i Helsingfors. Och eftersom Finlands regering är fast besluten att mycket snart ansluta marken tIll valutamekanismen ERM och att därefter arbeta för att Finland kan delta i EMU:s tredje steg, redan från den planerade starten den 1 januari 1999, hade denna varning en tydlig adressat: den svenska regeringen.

Bildt tillade, med anlednlng av finansniiinister Erik Asbrinks debattartikel i ämnet häromveckan, att det nu behövs "tydlighet, inte svammel".

Det var förstås oundvikligt att ord som dessa förr eller senare skulle fällas, och att de skulle fällas av Carl Bildt. Men det är icke desto mindre beklagligt.

Den moderata partfledningens tvärsäkerhet i EMU-frågan speglar inte förhållandet bland moderata sympatisörer i allmänhet. I själva verket visar opiniommätningar att av de moderata sympatisörer som känner till EMU är nästan lika många mot som för en svensk anslutning.

Inom den moderata pressen förhåller sig en betydande majoritet av tidningrna tveksamma eller direkt avvisande till partiiledningens linje.

Detta är i sig inte ett argument för att partiet skall byta ståndpunkt. Men det visar att moderaterna, trots idoga försök, inte lyckats övertyga ens de egna väljarna om att partiet föeträder den rätta linjen i den viktigaste ekonomisk-politiska frågan inför sekelskiftet.

Ett av skälen till detta är att de argument som anförts från moderat sida är svaga och ogenomtänkta.

Att "alla beslut redan är fattade" och att Sverige därför bara har att hänga med resten av Europa avslöjar en mentalitet som snarare avskräcker än övertygar.

De ekonomiska vinsterna av EMU är knappast mycket att yvas över, det har flera ekonomer påpekat. Och vad gäller EMU som en förutsättning för att "fredsprojektet" EU skall fortleva pekade Carl Bfldt själv i sitt tal på en av flera invändningar mot detta: EMU riskerar snarare att skapa sprickor mellan EU-länder än att överbrygga dem.

Men en lika stor brist i den moderata argumentationen är de frågor som inte diskuteras. Hur skall en monetär union kunna få politisk legitimitet i ett Europa där nationalstaten fortfarande är den enda politiska arenan?

Hur skall de skilda penningpolitiska synsätten i Europa kunna smälta samman till en konfliktfri helhet när samma skillnader skapade mängder av konflikter inom ERM-systemet?

Och på vilka grunder kan moderaterna an-ta att EMU inte kommer att ge upphov till krav på en europeisk "bidragsunion" och en framtvingad överstatlighet på områden där inte heller moderaterna vill ha det?

Frågor av denna art bemöts med tystnad. I stället upprepas allt mer högljutt kravet på att så fort som rnöjligt avskaffa kronan.

Det är tydligt. Men det är inte bra.

Till tidigare EMU-ledare i Svenska Dagbladet - earlier articles

Se även Johan Hakelius

Fler EMU-kritiker

The Causes of the Swedish Crisis

Home

början på sidan