SvD-ledare 4/1 1997

Har SvD låst sig för att utanförstående bör vara den svenska linjen även inför ett stor-EMU 2001-2002, frågar Dagens Nyheter i en kommentar till vår huvudledare i förrgår.

Till grund för allt det vi har skrivit om EMU ligger en skepsis till projektet som sådant. Ohyggligt mycket politisk energi ägnas en teknisk, om än extremt genomgripande, förändring av det europeiska valutasystemet. Nästan all politisk energi går åt nu. Och risken är att än mer energi måste mobiliseras senare för att hantera problem längre fram i processen.

Vilka ekonomiska eller politiska vinster är det som motiverar denna operation? Effektivitetsvinsterna till följd av uteblivna växlingkostnader är naturligtvis marginella i ett sådant perspektiv. Och påståendet att den inre marknaden förutsätter en gemensam valuta är faktiskt uttryck för eurometafysik.

Däremot är det säkert, för att inte säga definitionsmässigt, så att en väl fungerande och heltäckande valutaunion förstärker samhörigheten mellan EU-länderna. Men, en illa fungerande valutaunion ger de motsatta verkningarna; den kan rentav sätta hela Europasamarbetet på spel. Och frånvaron av en valutaunion hade inte riskerat den inre marknaden. Det hade varit avsevärt mycket bättre om all politisk energi hade riktats mot östutvidgningen.

Men åt detta kan vi nu inte göra så mycket.

Över den svenska politiken råder vi dock.

I ett antal artiklar har vi pekat på det självklara: Under en lång följd av år har de svenska löneökningarna legat över de europeiska. Resultatet har blivit devalveringar och nu senast 1992 en ordentlig depreciering av kronan.

First things first, har vi då sagt. Först måste vi komma till rätta med de institutionella brister i den svenska ekonomin som skapar lönebildmngsproblemen. Därefter kan vi på allvar överväga att ersätta kronan med en gemensam euro.

Den motsatta tågordningen, först gemensam valuta och sedan institutionella förändringar, innebär mycket stora risker. Uppriktigt sagt förstår vi inte dem som en gång var arkitekter bakom ecuanknytningen och som nu, åtminstone till synes, utan att tveka inleder ett nytt experiment.

Vilka var deras lärdomar av hösten 1992?

Har vi då låst oss för utanförstående?

Svaret är att vi varken har låst oss för det ena eller det andra. Som vi också har sagt i tidigare artiklar kommer beslutssituationen att förändras successivt. Vad händer med de svenska institutionerna, inte minst lönebildningen? Vad händer med EMU? Kommer Sverige att i praktiken stå ensamt utanför EMU en bit inpå 2000-talet? Eller kommer det att finnas en yttre rand av stater - Sverige, Danmark, Storbritannien, Spanien, Italien och därtill rätt snart ett antal nya medlemmar i Öst- och Centraleuropa - utanför EMU? Och vilka erfarenheter vinns under de närmaste åren?

Inte minst detta senaste har varit poängen när vi har diskuterat Göran Perssons Brännpunktsartikel. Mycket lite, om ens något, talar för att Sverige är med från början. Varför inte då inrätta sig efter det? Beslut fattas inte nu utan utifrån en verklighet som har förändrats och utifrån helt andra erfarenheter än de vi har i dag.

Oförlåtligt av Persson
SvD 96-12-30

Göran Persson vet inte riktigt vad EU är för någonting efter genomförandet av EMU.

Endera är EU ett samarbete mellan självständiga länder där en gemensam, stark centralbank balanseras medelst en tillväxt- och stabilitetspakt.

Eller också är EU, i och med EMU, statt i omvandling till en europeisk federation. I detta senare fall är EU något helt annat än vad det svenska folket sade ja till i folkomröstningen 1994.

Detta är direkta referat av vad Göran Persson själv skrev på SvD Brännpunkt i går.

...

Vad blir då följderna om analys- och debattprocessen leder fram till slutsatsen att tillväxt- och stabilitetspakten är otillräcklig för att balansera den till sin karaktär federativa monetära unionen?

Jo, om man skall ta Göran Perssons ord på allvar har då EU visat sig vara något annat än det som Sverige fattade beslut om att gå med i.

Konsekvensen måste rimligen bli att den socialdemokratiska regeringen inleder processen mot ett svenskt utträde.

...

Önskar Sverige vara kvar som EU-medlem måste det, enligt logiken i Göran Perssons artikel, förutsätta en ny folkomröstning.

Det måste dessutom rimligen bli en folkomröstning där Göran Persson sällar sig till EU-motståndarna.

Ty det går knappast att läsa statsministerns artikel på annat sätt än att han är emot den federation som EU möjligen håller på att utvecklas till i och med EMU.

Vi är - naturligtvis - inte beredda att säga att statsminister Göran Perssons diskussion om EMU saknar all grund.

Genomförandet av den gemensamma valutan, med allt vad det innebär, medför en betydande förändring av det europeiska samarbetet.

Det svenska folkets ställningstagande till EU-medlemskapet 1994 innefattade i praktiken inte ett ställningstagande till valutaunionen.

Men må så vara. Sverige är medlem av EU.

Det är obegripligt, och oacceptabelt, att Sveriges statsminister formulerar sig om EMU på ett sätt som ger anledning att sätta frågetecken för Sveriges fortsatta EU-medlemskap.

En politisk och intellektuell berlinmur går mellan EMU-skeptiker som rör sig inom EU-medlemskapets ram och dem som överskrider den begränsningen.

...

Alla som något har intresserat sig för EMU-frågan vet att vi naturligtvis inte kommer att veta mer om den ekonomiska och monetära unionen nu till hösten.

På motsvarande sätt inser naturligtvis var och en att förutsättningarna successivt kommer att förändras under överblickbar tid. Det kommer inte att finnas en tidpunkt vid vilken allt har klarnat.

Medlemskapet i EU innebär att Sverige är med i en process som omfattar 15 länder - ja egentligen fler, för här handlar det också om kandidatländerna i Öst- och Centraleuropa.

Vi har nu att ta ställning till om Sverige bör vara med från början i EMU.

Den saken är mycket viktig men den är dock inte större än så.

Det finns då ingen anledning att heller göra den större.

Det är illa nog att landets EMU-aktivister, inte minst de på DN:s ledarsida, försöker få EMU-frågan att bli liktydig med EU-frågan.

Göran Perssons ger genom sin artikel legitimitet åt de EU-motståndare som vill få EMU-frågan att gälla hela medlemskapet i EU.

Det är en oförlåtlig oskicklighet från den svenske statsministerns sida.

SvD-ledare 96-11-28

Två tredjedelar av /DN-/ledaren refererar den debattartikel av Assar Lindbeck och John Hassler som DN publicerade den 27 november. Väl så. Lindbecks och Hasslers grundläggande kritik av Calmforsutredningen är värd att fundera på.

SvD-ledare 96-11-26

EMU som medel och mål

Det starkaste skälet för att Sverige bör följa Tyskland i EMU-frågan är östutvidgningen. Sverige har en historisk roll i förhållande till Baltikum, Polen och EU:s utvidgning. Men för att denna roll skall kunna spelas gäller det att Sverige inte "markerar ut sig från det politiska kärnsamarbetet i Europa". Detta är enligt Dagens Nyheter själva kärnargumentet för ett svenskt deltagande i EMU.

I korthet innebär DN:s resonemang att Sverige bör inta en positiv hållning till EMU och till ett tidigt svenskt deltagande för att inte omintetgöra en allians mellan Sverige och Tyskland med syfte att åstadkomma en lyckad östutvidgning.

Resonemanget bör, åtminstone rent teoretiskt, inte avfärdas. Men nog har det ett antal svaga punkter.

Den första är dess komplexitet. En lång händelsekedja måste i varje enskilt led gå en alldeles särskild väg för att det skall bli som DN tänkt. Sverige bör göra A eftersom A inte omöjliggör B som i sin tur ger möjlighet att skapa C som kan leda till D. Med kännedom om hur många faktorer som påverkar EU:s utveckling ter sig ett sådant resonemang osäkert.

Den andra svaga punkten är sakfrågans vikt. Visst bör man kompromissa och bygga allianser. Men att se EMU som en bricka i ett politiskt spel, där målet i själva verket är något helt annat, är oklokt. EMU-beslutet är sannolikt ett av de viktigaste ekonomiska beslut Sverige ställts inför under efterkrigstiden. Att ett svenskt ja skapar tysk goodwill kan vägas in på marginalen, men det kan knappast vara ett huvudargument.

Den tredje, och kanske mest avgörande, svaga punkten i DN:s resonemang gäller själva östutvidgningen. Det är orimligt att anta att de östländer som nyligen fått konvertibla valutor och som fortfarande genomgår stora strukturförändringar inom en snar framtid skall kunna platsa i EMU. Att den europeiska stabiliteten skulle bli större av att dessa länder knyts till ett spekulationsdrivande system som ERM är svårt att se. Därmed finns det en uppenbar risk att östutvidgningen allvarligt försvåras om EU gör EMU till sin kärna.

Detta är ett problem även om DN:s resonemang skulle vara helt riktigt. Vad har vi vunnit om priset för en politisk allians om östutvidgningen med Tyskland är att EU bygger en reell allians mot de potentiella medlemmarna i öst?

Det är möjligt att det går att lösa detta problem. Men lösningen är t ex inte att hänvisa till "långa övergångstider" för östländernas valutor i förhållande till ERM, EMU och euron. Ett sådant svar är inget svar. Vad som behövs är en konkret föreställning om hur problemet skall lösas och politisk vilja att redan nu möjliggöra en sådan lösning. Men någon sådan föreställning finns inte idag.

Här finns därmed en verkligt angelägen alliansbyggaruppgift för Sverige. Men den uppgiften kräver snarare det rakt motsatta mot vad DN framför nämligen att valet flytande växelkurs kombinerad med inflationsmål försvåras och kvarstår som en möjlighet inom EU:s ramverk.

Tyvärr tyder det mesta på att såväl Sveriges regering som den borgerliga oppositionen är ovillig att mer systematiskt tänka i dessa banor.

DN framställer i sin argumentation EMU som medlet och östutvidgningen som målet. Men det är svårt frigöra sig från intrycket att det faktiska förhållandet är det omvända: i sökandet efter argument för EMU har DN funnit östutvidgningen.

Problemet är bara att det DN framställer som mål i värsta fall kan omöjliggöras av det tidningen framställer som medel.

SvD-ledare 96-11-15

Den tidigare moderate riksdagsmannen Björn von der Esch, som uteslöts ur moderaterna 1995 då han startade ett nytt EU-kritiskt parti, har ansökt om återinträde i moderaterna. Enligt länsförbundet i von der Esch hemdistrikt Sörmland, som 1995 fann att skäl för uteslutning förelåg, föreligger inte längre dessa skäl.

Huruvida Björn von der Esch kommer att beviljas inträde eller inte avgörs av den moderata partistyrelsen den 25 november. Enligt uppgifter i bl a Dagens Politik och Södermanlands Nyheter föreslår partiets arbetsutskott att von der Esch skall beviljas medlemskap, men först efter valet 1998. Innevarande mandatperiod skulle betraktas som en tid av "karantän".

Det är ingen självklarhet att vem som helst skall ha rätt att bli medlem i ett politiskt parti. Partier är på det stora hela fria att fastställa sina egna stadgar och kan utifrån dessa neka eller bevilja medlemskap. Det finns också ett flertal situationer då nekat medlemskap eller uteslutning inte bara är formellt korrekt, utan dessutom i en mer allmän mening måste betraktas som en rimlig åtgärd.

Uteslutningen av von der Esch faller inom dessa ramar, eftersom den förre riksdagsmannen valde att starta ett nytt parti. Han hade dessutom det dåliga omdömet att i sitt opinionsarbete dela lokal med det antidemokratiska KPML(r).

Men med detta sagt, och med klarhet om att stadgefrågor inte får reduceras till ett politiskt signalspel, finns det goda skäl att ifrågasätta det kloka i att låta von der Esch stå i skamvrån fram till hösten 1998.

Självklart skall ärendet hanteras på ett korrekt sätt stadgemässigt. Självklart skall praxis, i den mån sådan alls finns, beaktas. Men stadgar tolkas och tolkningen säger något om mentaliteten inom partitoppen.

Redan före den motiverade uteslutningen behandlades von der Esch fyrkantigt av sitt parti, som är ovant vid interna meningsskiljakigheter. Budskapet var tydligt: moderater har en och endast en uppfattning i EU-frågan.

Att nu kräva en karantänperiod till efter nästa val kommer - med rätt eller orätt - att uppfattas som ett försök att lägga locket på i EMU-frågan. Det är denna fråga som i dag är den särskiljande mellan von der Esch och den moderata partilinjen.

Ett sådant agerande rimmar illa med den uttalade målsättningen att bli ett öppet parti. Och skall man tro den Gallupundersökning Expressen redovisade i går och som visar att 39 procent av de moderata väljarna säger nej till en svensk EMU-anslutning, medan 35 procent säger ja, vore det dessutom en dålig start på en välbehövlig intern debatt.

EMU-projektet närmar sig peripetien

SvD-ledare 96-11-12

EMU-projektet har alltmer fått karaktären av ett drama som gång på gång närmar sig peripetien, men i sista ögonblicket viker av - bara för att strax därefter åter komma farligt nära katastrofpunkten. När EU:s finansministrar möttes i Bryssel i går /om stabilitetspakten/ spelades ytterligare en scen ur detta skådespel upp.

...

Det mest sannolika är fortfarande att EMU:s tredje steg faktiskt inleds i januari /då man under högtidliga former skall lova att nu skall man "oåterkalleligen" - jfr Birgitta Dahl - låsa växelkurserna för all framtid/. Men Europas monetära drama tycks för tillfället åter vara på kurs mot peripetien.

Fotnot RE: Peripetien; plötsligt omslag, avgörande vändpunkt i ett drama, enligt Aristotoles terminologi.

SvD-ledare 96-11-05 Europa i utförsbacken

... För att ge arbetet struktur har Calmforsutredningen valt att dela upp argumenten för och emot ett svenskt EMU-medlemskap i tre huvudgrupper: samhällsekonomiska effektivitetsvinster, stabiliseringspolitiska effekter och politiska konsekvenser. ..

Vad gäller de samhällsekonomiska effektivitetsvinsterna, såsom t ex avskaffade växlingskostnader, slår utredarna fast att vissa sådana finns, och att de är säkra. Därför, menar man, talar denna grupp av argument för ett svenskt EMU-deltagande.

Vad gäller de stabiliseringspolitiska effekterna menar utredarna att det totala avhändande av den penning- och valutapolitiska självständigheten EMU innebär är mer riskabel för Sverige än för många andra EU-länder. Detta därför att störningar i den svenska ekonomin inte samvarierar särskilt tydligt med Europa i övrigt. Denna grupp av argument anses därför tala mot ett snart svenskt deltagande i EMU.

Sammantaget, menar utredarna, talar de ekonomiska argumenten mot ett svenskt deltagande i EMU fr o m dess planerade början 1999.

De samlade politiska argumenten talar dock för ett svenskt deltagande, enligt utredarna. Särskilt framhävs att de länder som ingår i den monetära unionen kan antas bli en hård kärna med större inflytande över EU:s framtid än de länder som står utanför.

När helheten skall vägas samman blir resultatet ett "mjukt nej". Sverige bör inte gå med i EMU 1999 och bör sträva efter att upprätthålla sin nuvarande penning- och valutapolitik, dvs inte heller gå med i ERM.

Men samtidigt bör Sverige i allmänt positiv anda verka för att EMU ges en så god utformning som möjligt.

På längre sikt, när Sverige lyckats åtgärda ett antal välkända och inhemska ekonomiska problem är utredningen, med undantag för reservanten professor Nils Gottfries, positiv till ett svenskt medlemskap.

Betänkandet är, som sagt, ingen överraskning. Många av de argument som gör att slutsatsen blir ett nej till svenskt EMU-medlemskap 1999 känns igen av dem som följt debatten, inte minst på denna sida.

Och efter detta betänkande är det svårt att tänka sig att Sverige skulle bli ett av de länder som ingår i EMU:s "första våg" 1999. Ändå är det svårt att inte bli lite beklämd av utrednings - texten. Den läsare som studerar utredningens analys av de vanligaste argumenten i EMU-debatten finner snart ett märkligt mönster.

De ekonomiska argument som brukar anföras till stöd för EMU är enligt utredningen antingen osäkra eller svaga. Vad gäller effektivitetsvinsterna konstaterar t ex utredarna att det visserligen finns små och säkra vinster av EMU, men att det finns en uppsjö av andra åtgärder som skulle ha ge betydligt större effektivitetsvinster än en gemensam valuta.

Och vad gäller de politiska vinsterna av EMU består de mestadels i att europeiska politiker så hårt bundit sig vid projektet att ett haveri skulle kunna skada det europeiska samarbetet.

- Om vi kunde vrida tillbaka klockan och "börja om från början" är det enligt vår bedömning svårt att se att fördelarna med EMU-projektet är stora och otvetydiga. I varje fall skulle det knappast framstå som det mest angelägna området för europeiskt samarbete, skriver utredarna i en passus, men konstaterar därefter uppgivet att ett fördrag och en tidtabell redan existerar.

Detta konstaterande innehåller den deprimerande kärnan i EMU-projektet. Europas politiker har bestämt sig för att skapa en enda gemensam valuta, även om en mängd mer angelägna uppgifter finns.

De har investerat massor av politisk prestige i projektet. En i det närmaste gränslös mängd arbetstimmar och tankekraft ägnas åt det.

Samtidigt består den europeiska ekonomins verkliga problem. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög. Samtidigt tillåts EU:s verkligt historiska uppgift för fortsatt fred och stabilitet - att inlemma Östeuropa i den europeiska familjen - bli en andrahands-fråga.

Det är mot denna bakgrund svårt att se EMU som annat än ett tecken på att Europa är en kontinent i utförsbacken. Vi är omgivna av historiska utmaningar men ägnar all vår kraft åt att bygga storslaget perifera luftslott.

Att det i sak perifera blir politiskt centralt, om tillräckligt många vill det, må sedan Calmforsutredningen ha rätt i. Men särskilt hoppingivande för Europas framtid är det inte.

SvD-ledare 96-10-12

I de verkligt väsentliga aspekterna - de som har att göra med målen för svensk ekonomisk politik - är Svenska Dagbladet och Gunnar Hökmark i stort sett ense.

SvD har t ex aldrig förespråkat något annat än "stabila pengar", för att använda brevets inledande fras. Och SvD har gång på gång påpekat det som även Gunnar Hökmark påpekar: "Problemen finns i vår egen ekonomi."

Ändå drar Gunnar Hökmark och SvD i det närmaste diametralt olika slutsatser när frågan om en europeisk monetär union diskuteras. Varför?

Något enkelt svar på denna fråga finns Inte. Till dels handlar det om olika synsätt på vilka ekonomiska medel som är de lämpligaste för att uppnå vissa ekonomiska mål. SvD går t.ex. inte med på att sätta likhetstecken mellan EMU och ett stabilt penningvärde. Flytande växelkurser i kombination med inflationsmål är ett fullt möjligt alternativ.

En annan skiljelinje gäller risken lör att EMU leder till en omfattande europeisk bidragsunion, framtvingad av avsaknaden av en enda europeisk arbetsmarknad och förstelnade nationella arbetsmarknader.

För Gunnar Hökmark tycks denna risk inte existera. Han tar för givet att EMU i stället tvingar fram omfattande strukturförändringar i välfärdsstaten.

Men det finns många skäl till att så kanske ej blir fallet. Ett viktigt skäl är att välfärdsstaten inte är ett rationellt bygge. Varje litet steg som har tagits må ha föregåtts av minutiösa expertutredningar. Men Ingen har, eller skulle kunna ha haft, den överblick över helheten som är en nödvändig förutsättning för kontroll.

Detta innebär i sin tur; nu när behovet av reformer blivit uppenbart, att det är omöjligt att fullt ut kontrollera effekterna av sådana reformer. Välfärdsstatens snåriga regelverk har sedimenterats ovanpå varandra. När något av regelverken förändras rör helheten sig på sätt som inte fullt ut kan förutses.

Det var något inte minst Gunnar Hökmarks partikamrater fick uppleva under sin regeringstid. Budgetunderskotten under den borgerliga regeringstiden uppstod t ex inte därför att regeringen slösade med offentliga medel. Merparten av budgetunderskotten uppstod därför att automatiskt fungerande sk trygghetssystem löste ut.

Vid sidan av en orealistiskt genomgripande reform av en rad invecklade system fanns det mycket lite riksdag och regering kunde göra för att på kort tid hejda pengaflödet, även om EMU hade funnits och Sverige hade varit medlem.

Detta är naturligtvis inget argument för att låta saker och ting vara oförändrade. Tvärtom visar det med plågsam tydlighet behovet av just reformer av välfärdsstaten. Men det lär oss också något. Dels att politik är mer än att vilja. Dels att Sverige behöver manöverutrymme om välfärdsstaten skall kunna reformeras med minimala negativa bieffekter.

Detta innebär t ex att det resonemang den tidigare vice riksbankschefen Thomas Franzén, numera chef för riksgälden, och riksgäldsekonomen Lars Hörngren i går framförde på DN Debatt, inte är hållbart. De skriver att oron för att Sverige inte skall kunna föra en självständig finanspolitik efter ett EMU-inträde är överdriven. "Givet att vårt långsiktiga mål är att minska statsskulden genom ständiga budgetöverskott" skulle Sverige, menar författarna, få ett utrymme för stimulanspolitik på "fem procent av BNP".

Men det handlar inte om konjunkturell stimulanspolitik. Det handlar om att ha ett handlingsutrymme för att hantera de oundvikliga och oförutsebara bieffekterna av välbehövliga strukturreformer. Strukturreformer som bl a måste innebära en väsentligt minskad beskattning, inte den ökade beskattning som politiskt ligger nära till hands om ständiga budgetöverskott görs till ett övergripande mål för finanspolitiken.

Övertygelsen om att ett EMU-medlemskap skulle "tvinga" Sverige att snabbt genomföra strukturella förändringar av ekonomin är av bl a dessa skäl missriktad.

Problemet är inte bara, eller kanske inte ens främst, en bristande politisk vilja som skulle övervinnas genom att Sverige lämnade bort makten över penningpolitiken.

Problemet är att det komplex av system som måste reformeras inte är möjligt att fullt ut kontrollera. Strategier för att hantera detta får vi inte på köpet om vi går med i EMU. Tvärtom riskerar vi att beskära vår handlingsfrihet i detta avseende.

Vi riskerar till och med - om vi går med i ett EMU med merparten av strukturreformerna ogjorda både i Sverige och resten av Europa - att få ännu en nivå av svårhanterliga bidragssystem. Denna gång på överstatlig nivå.

SvD-ledare 96-10-06

Rubrik Femhundra procent

Den 19 november 1992 uppgav riksbanken sitt försvar av den fasta kronkursen. Sedan dess bestäms kronans värde på marknaden, inte i riksbank och regeringskansli.
Försvaret av den fasta kronkursen blev kostsamt och dramatiskt. Under första halvåret 1992 var allt tämligen lugnt. Men med det danska nej-resultatet i folkomröstningen om Maastrichtavtalet i juni inleddes oron. Riksbankens tvingades höja sin viktigaste styrränta, marginalräntan, för att stoppa valutautflöden. Först från 11 till 13 procent, sedan, i vad som då kallades "chockhöjning", till 16 procent.
I början av september 1992, då Finland tvingats överge sin fasta valutakurs, höjdes den svenska marginalräntan igen, denna gång till 24 procent. Det räckte inte. Strax därefter höjdes marginalräntan till hela 75 procent.

Till en början verkade detta få effekt. Men den 16 september, när Italien och Storbritannien lämnade valutakurssystemet EMS, kom den verkliga chockhöjningen: marginalräntan sattes till 500 procent.
Under oktober månad framstod det, i Mona Sahlins ord, som om "politiken har vunnit över marknaden". Segeryran blev kortvarig. I mitten av november kom kronan på nytt under tryck. På en vecka tömdes i stort sett riksbankens valutareserv - ungefär 160 miljarder kronor. Kronan släpptes fri.
Statsminister Carl Bildt tvekade inte att kalla det havererade kronförsvaret för ett misslyckande. I en intervju i Veckans Affärer försvarade han regeringen och det program, Ny start för Sverige, som skrivits tillsammans med folkpartiet inför valet, men erkände att "vi förutsåg inte den europeiska instabiliteten, spänningarna i hela det europeiska systemet."
Det var regeringen Bildt inte ensam om. Det var Ingvar Carlsson som hade knutit kronan till ecun i maj 1991.

Under press från ofattbart höga räntor kom regeringen och socialdemokraterna under hösten 1992 överens om två krispaket, eniga i strävan att upprätthålla den fasta kronkursen. Stora delar av ekonomkåren manade på. Detsamma gällde ledarsidor av olika kulör, inklusive denna.
I efterhand är det dock svårt att se övergången till en rörlig kronkurs som något annat än en välsignelse. Särskilt som de farhågor om en ökad inflation som restes efter den 19 november 1992 än så länge kommit på skam. Riksbanken har upprätthållit det inflationsmål som ersatte den fasta kronkursen.
Ändå börjar idén att knyta kronan till den europeiska växelkursmekanismen ERM åter få liv. Senast då riksbankschefen härom veckan lät förstå att en fast kronkurs åter borde diskuteras och - får man anta - övervägas för beslut.

Har de ingenting lärt, frågar sig säkert en och annan. Svaret är nog att "de" visst har lärt. Få tror längre att en fast växelkurs skapar stabilitet. De realistiska alternativen är en enda valuta eller en flytande växelkurs kombinerad med inflationsmål. Men det är en enda valuta som lockar. Och vägen till EMU går via ERM.
Som Finanstidningens Per Lundsjö skrev i en analys i torsdags skulle en ERM-anslutning avdramatisera steget in i EMU, inte minst inom socialdemokratin. Och genom att binda kronan till ERM, ett beslut som inte behöver underställas riksdagen eller svenska folket, utesluts det verkliga alternativet till EMU-medlemskap: en flytande krona. Därmed kan ett ja till EMU beskrivas som det enda rationella valet när beslutet väl måste tas.
På en högre nivå sker detsamma inom EU. Alla medlemsländer skall också vara en del av EMU, eller bindas till ett ERM II. Flytande växelkurser i kombination med prisstabilitetsmål skall uteslutas.

Med 1992 års misslyckande i minne finns all anledning att försöka förhindra detta stegvisa avfärdande av flytande valutakurser. Visserligen är dagens ERM ett annat än det som fanns för två år sedan. De band som avgör hur mycket en valuta tillåts variera i värde är så breda att fastheten i växelkurserna är liten. Men banden kan snabbt snävas in. Och då har vi åter gjort kronan till ett aptitligt byte för valutaspekulanterna.
Vi bör lära av våra misstag. Vi bör inte åter underskatta den europeiska instabiliteten och spänningarna i det europeiska systemet. Vi bör, som professor Lars Jonung påpekar i årets konjunkturrådsrapport från SNS, komma i håg att "en låsning av den svenska växelkursen inbjuder på nytt till spekulation och räntekriser, såsom fallet var i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet."
Därför bör vi motsätta oss en återgång till fast växelkurs. Till 500 procent.

SvD-ledare 96-10-04

Perssons programtal

Inför helgens informella EU-toppmöte i Dublin lyfte Göran Persson i ett tal på onsdagen fram östutvidgningen som Sveriges stora hjärtefråga. Det var ett klokt val.

Östutvidgningen är EU:s verkligt stora utmaning. Det är det konkreta fredsprojektet inom EU:s ramar. Det är en historisk möjlighet. Och det är ett projekt alla Europas länder kan vinna på, även ekonomiskt.

När Göran Persson utlovar att han under helgens toppmöte kommer att ta upp frågan om hur utvidgningsprocessen skall "drivas på" och slår fast att det är "absolut nödvändigt" att "ytterligare steg i utvidgningsprocessen" tas under det ordinarie toppmötet i december är han därför på rätt väg. Men det engagemang för östutvidgningen Göran Persson markerar i sitt tal är inte oproblematiskt.

Ett problem är att den svenska regeringen inte ger några klara besked om hur EU:s institutioner bör reformeras för att tillåta ett fungerande EU med en rad nya och, i många avseenden, heterogena medlemmar. Göran Persson nämner visserligen ett antal av de centrala frågeställningar om beslutsordningar och EU:s kompetens som är föremål för regeringskonferensens, IGC:s, diskussioner. Men det är ont om besked. Och de besked som ges är inte av den arten att de nödvändigtvis underlättar utvidgningen.

Det gäller t ex försvaret för de mindre staternas röststyrka i ministerrådet och varje lands rätt att utse en av EU:s kommissionärer. I en mening är oviljan att gå med på mer omfattande förändringar på dessa punkter sund. Och den är sund bl a av precis det skäl Persson själv anger: den politiska legitimiteten i Europa finns i de nationella parlamenten och hos de nationella regeringarna, inte i överstatliga organ.

Men denna insikt, kombinerad med insikten om östutvidgningens stora betydelse,

måste också få konsekvenser för synen på vad EU skall syssla med. Och på denna punkt är regeringens tänkande minst sagt grumligt.

Tydligast är kanske detta då Persson talar om socialdemokraternas europeiska flaggskepp: sysselsättningsunionen.

"...kan vi föra en politik i åtstramande riktning med hjälp av några uppställda kriterier, så måste det också gå att på samma sätt stimulera ekonomin gemensamt när de ekonomiska möjligheterna gives", sade Persson i den passage av talet som behandlade sysselsättningsunionen.

En sådan formulering visar att statsministern inte förstått att de nuvarande "åtstramande" konvergenskriterier han syftar på inte är en konjunkturpolitisk konstruktion som i ett annat läge kan bytas ut mot expansiva hållregler. De är finanspolitiska normer, inte bara det läge som den keynesianska efterfrågemaskinens knappar och reglage för tillfället råkar inta.

Men än viktigare är att formuleringen visar att statsministerns europavision inte håller samman.

Den som förespråkar en snabb utvidgning av EU och fortsatt stor respekt för nationell suveränitet kan inte samtidigt förespråka ett så långtgående steg som en samordnad finanspolitik. Och detta är den enda rimliga tolkningen av Perssons önskan om att "gemensamt" stimulera ekonomin.

Skall en så långtgående centralisering rent tekniskt fungera ökar kraven på effektivitet och snabbhet i besluten. Detta går inte ihop med tanken på bevarat inflytande för små EU-stater i ministerråd och kommission, och kommer därtill att lägga hinder i vägen för ett EU som innefattar länder med en politisk historia och tradition som på viktiga punkter avviker från många nuvarande medlemsländers.

Då Persson kommenterar EMU tycks han ha detta klart för sig. Då antyder han att Sverige knappast kan delta i EMU om detta skulle innebära att inte bara penningpolitiken, utan också finanspolitiken görs övernationell i djupare mening än nuvarande statsfinansiella normer. Även detta är en i grunden sund ståndpunkt. Men den är oförenlig med tanken på en keynesiansk sysselsättningsunion.

Det är illa att regeringen på dessa och andra punkter inte förmår formulera en tydligare europapolitik.

Inkonsekvenserna resulterar inte bara i slöseri med förhandlingsenergi. De resulterar också i att Sveriges förmåga att driva de frågor som är genuint viktiga och som påstås prioriteras av regeringen - östutvidgningen, reformen av jordbrukspolitiken och strukturfonderna, försvaret för frihandeln - försämras.

Det är ett oroande besked mitt under pågående regeringskonferens.

SvD-ledare 96-09-05

Om Sverige och Finland "hamnar på olika linjer" i frågan om en europeisk monetär union, EMU, skulle det vara det "allvarligaste brottet" i förutsättningarna för samarbete mellan länderna på mycket länge. Det var Carl Bildts budskap i EMU-frågan när han i tisdags talade på Paasikivisamfundet i Helsingfors. Och eftersom Finlands regering är fast besluten att mycket snart ansluta marken tIll valutamekanismen ERM och att därefter arbeta för att Finland kan delta i EMU:s tredje steg, redan från den planerade starten den 1 januari 1999, hade denna varning en tydlig adressat: den svenska regeringen.

Bildt tillade, med anlednlng av finansniiinister Erik Asbrinks debattartikel i ämnet häromveckan, att det nu behövs "tydlighet, inte svammel".

Det var förstås oundvikligt att ord som dessa förr eller senare skulle fällas, och att de skulle fällas av Carl Bildt. Men det är icke desto mindre beklagligt.

Den moderata partfledningens tvärsäkerhet i EMU-frågan speglar inte förhållandet bland moderata sympatisörer i allmänhet. I själva verket visar opiniommätningar att av de moderata sympatisörer som känner till EMU är nästan lika många mot som för en svensk anslutning.

Inom den moderata pressen förhåller sig en betydande majoritet av tidningrna tveksamma eller direkt avvisande till partiiledningens linje.

Detta är i sig inte ett argument för att partiet skall byta ståndpunkt. Men det visar att moderaterna, trots idoga försök, inte lyckats övertyga ens de egna väljarna om att partiet föeträder den rätta linjen i den viktigaste ekonomisk-politiska frågan inför sekelskiftet.

Ett av skälen till detta är att de argument som anförts från moderat sida är svaga och ogenomtänkta.

Att "alla beslut redan är fattade" och att Sverige därför bara har att hänga med resten av Europa avslöjar en mentalitet som snarare avskräcker än övertygar.

De ekonomiska vinsterna av EMU är knappast mycket att yvas över, det har flera ekonomer påpekat. Och vad gäller EMU som en förutsättning för att "fredsprojektet" EU skall fortleva pekade Carl Bfldt själv i sitt tal på en av flera invändningar mot detta: EMU riskerar snarare att skapa sprickor mellan EU-länder än att överbrygga dem.

Men en lika stor brist i den moderata argumentationen är de frågor som inte diskuteras. Hur skall en monetär union kunna få politisk legitimitet i ett Europa där nationalstaten fortfarande är den enda politiska arenan?

Hur skall de skilda penningpolitiska synsätten i Europa kunna smälta samman till en konfliktfri helhet när samma skillnader skapade mängder av konflikter inom ERM-systemet?

Och på vilka grunder kan moderaterna an-ta att EMU inte kommer att ge upphov till krav på en europeisk "bidragsunion" och en framtvingad överstatlighet på områden där inte heller moderaterna vill ha det?

Frågor av denna art bemöts med tystnad. I stället upprepas allt mer högljutt kravet på att så fort som rnöjligt avskaffa kronan.

Det är tydligt. Men det är inte bra.

SvD-ledare 96-09-02

Rubrik: Är nationalstaten död?

Utdrag

...

Det första är att långt ifrån alla tillhör, eller kanske ens kan tillhöra, den grupp av "världsmedborgare" som är tänkt att befolka Den Nya Världen. För internationaliseringen är till övervägande del professionell och elitinriktad. Den binder samman affärsmän med affärsmän, politiker med politiker, journalister med journalister, osv.

Erfarenheten från en rad länder bekräftar detta. Det finns eliter som i någon genuin mening är internationella. Men majoriteten är fortfarande fast rotad i sitt land, och kanske än mer i sin region. Svenska attitydmätningar visar samma bild: en allt tydligare klyfta växer fram mellan storstäder; där eliterna är koncentrerade, och landsbygden.

Det andra skälet till au det är för tidigt att avskriva nationalstaten som en historisk parentes är att statsmakten, i varje någorlunda modern mening, är knuten till nationen. Det är inte bara så att statens enorma tillväxt och alla de trygghetssystem och regleringar som följt i dess spår är nationella företeelser. Själva de politiska institutionerna är nationella i den meningen att de till stor del växt fram ur traditioner vars spridning någorlunda väl följer nationsgränserna. Och, viktigast av allt, källan till det demokratiska politiska systemets legitimitet - den öppna debatten är i allt väsentligt kopplad till nationen.

Påpekanden som dessa kan tyckas triviala, men det finns ändå goda skäl att göra dem. För den spänning som finns mellan det globala och internationaliserade å ena sidan och det lokala och nationella å den andra är en spänning som kommer att spela en allt mer framträdande roll inom poltik och samhällsliv. Och det kanske viktigaste spänningsfältet kommer inte, som tidigare, att finnas mellan nationalstaterna, utan inom dem, mellan de internationaliserade eliterna och den stora del av folket vars identitet är starkt nationellt och regionalt förankrad.

Inte minst i diskussionen om det europeiska integrationsarbetet - vars mål formulerats just i termer av minskade spänningar mellan nationalstater - finns anledning att hålla detta i minne. Det sätt på vilket detta arbete utförs blottlägger en bristande insikt om att litet är vunnet om Europas ekonomiska och politiska eliter samarbetar intimt, men klyftan mellan folk och elit vidgas.

Vi kan redan se hur vänsterrörelser och extremister vinner stöd just på att uppmärksamma denna klyfta och ge den en nationell prägel, inte minst i Sverige.

Ett problem om en sådan utveckling skall stoppas är att den svenska borgerligheten endast ofullständigt och fläckvis verkar förstå de drivkrafter som gjort vänsternationalismen attraktiv. Många folkpartister och moderater tycks närmast vara förtjusta i tanken på en bortvittrande nationalstat.

I ett land där socialdemokratins hegemoni varit så total är en sådan hållning fullt förståelig: internationaliseringen blir en arkimedisk punkt för att rubba en maktkoloss.

Men hållningen är likväl problematisk. För i bejakandet av alla former av internationalisering och - implicit t ex i argumentationen för en europeisk monetär union - ett stort mått av överstatlighet, lämnar borgerligheten majoriteten av det svenska folket bakom sig.

Den glömmer att det europeiska samarbetet måste hämta sin legitimitet på den enda egentliga politiska arena som finns: den nationella.

Det duger inte. Borgerlighetens uppgift kan inte vara att i utopiska termer tala om nationalstatens död: uppgiften måste vara att pragmatiskt finna vägar att förankra tankar om internationell öppenhet och europeiskt samarbete i hägn av den nationalstat som är en realitet så länge den är den enda källan till politisk legitimitet.

Om borgerligheten inte klarar av att formulera sådana visioner kommer den att marginalisera sig. Den kommer att uppfattas som en angelägenhet för förhållandevis små internationaliserade eliter. Lämnas på detta sätt walkover på nationalstatens politiska arena kommer något annat att fylla tomrummet. Och detta andra kan mycket väl bära drag som förskräcker.

Ledare i Sv D 96-08-29

Rubrik: Rätt men fel, Åsbrink

Genom finansminister Erik Åsbrinks debattartikel i gårdagens DN bereder regeringen marken för att Sverige inte från början skall delta i den monetära unionens, EMU:s, tredje steg. Detta även om Sverige skulle uppfylla konvergenskriterierna.

Finansministern ger dessutom åter uttryck för den helt korrekta ståndpunkten att en anslutning till växelkursmekanismen ERM inte är någon god indikator på växelkursstabilitet. Det måste tolkas som att regeringen vill hålla öppet för att Sverige inte heller tar detta steg, även om Finland och Italien snart skulle göra det.

Båda dessa relativt klara besked är välkomna.

...

Och EMU-projektets egentliga mål - att politiskt binda Europas länder fastare till varandra - är inte nödvändigtvis fel, men den centralistiska lösning som valts riskerar snarare att skapa nya och allvarliga europeiska konflikter än lägga gamla konflikter till ro.

Den politiska strategi som kan skönjas i Åsbrinks artikel är för den skull inte problemfri. Långt därifrån.

...

Ett betydligt allvarligare problem är dock att regeringen väljer att göra i stor sett rätt sak, men av fel skäl. Stora delar av partieliten inom socialdemokratin, särskilt den del som ägnar sig åt ekonomiska frågor, är i grunden positiv till EMU och ett svenskt deltagande i unionen.

Men partiet, liksom de flesta andra svenska partier, är kluvet i frågan. Det är detta som får Åsbrink att agera som han gör. Inför nästa års partikongress vill finansministern minimera sannolikheten för ett definitivt nej till EMU.

Det är, naturligtvis, en alltför grund och opportunistisk politik. För ett nej till deltagande i EMU innebär inte att kraven på politiskt reformarbete minskar. Tvärtom. Det blir än viktigare att t ex arbetsmaknadslagstiftning och skattesystem konstrueras så att flexibel stabilitet och tillväxt främjas.

...

Att, i enlighet med denna tanke, låta ansvaret för penningpolitiken, men inte för valutapolitiken, ligga kvar hos riksbanken, kommer att göra det svenska prisstabilitetsmålet mindre trovärdigt.

...

En regering som till sådan grad saknar mod att formulera en enhetlig ekonomisk politik är långt ifrån idealet om Sverige väljer att, åtminstone tills vidare, säga nej till EMU. Problemet är förstås att de ledande företrädarna i det oppositionsparti som är bäst skickat att klara denna uppgift brinner av iver att så snart som möjligt ersätta kronan med euron.

...

Ledare i Sv D 96-07-30

Rubrik: Konfliktprojektet EMU

Det är nu mindre än två och ett halvt år till den planerade starten för den europeiska monetära unionen, EMU. Med tanke på att de storslagna planerna på en gemensam europeisk valuta saknar historiskt motstycke är tiden mer än knapp. Ändå måste även den som ser EMU som ett eftersträvansvärt projekt rimligen erkänna att ett stort antal mycket komplicerade problem återstår att lösa.

I gårdagens SvD redogjorde Näringslivs Mats Hallgren för några av dem. Det rör bl a de överenskomna konvergenskriterierna, förhållandet mellan EMU-deltagare och förhållandet mellan deltagare och icke-deltagare - flera EU-länder vill inte, eller kommer inte att tillåtas delta i EMU från dess start.

Dessa problem till trots skall inte sannolikheten för att projektet verkligen realiseras underskattas. Den politiska beslutsamheten är stor och ur sådan beslutsamhet växer förmågan att finna lösningar, eller åtminstone kryphål i den fördragstext som "ligger fast".

Det bekymmersamma är att de problem som står i centrum för EMU-entusiasternas diskussioner sannolikt inte är de som är i störst behov av att ventileras.

Mycken möda ägnas t ex det faktum att såväl Frankrike som Tyskland, liksom tio andra av EUs sammanlagt femton medlemsländer inte uppfyller konvergenskriterierna. Detta är, tvivelsutan, ett avgörande formellt problem.

Men för projektets funktionsförmåga är det knappast avgörande hur stort det tyska eller franska budgetunderskottet är, på en decimal när, ett enskilt år. (Även om sunda statsfinanser naturligtvis är en viktig förutsättning för en stabil valuta).

För närvarande diskuteras också ingående hur förhållandet mellan EMU-deltagare och EU-länder som inte deltar i EMU skall se ut. Detta är en mycket viktig fråga.

Risken för att den monetära unionen splittrar EU i två delar som sinsemellan beskyller varandra för att agera ekonomiskt ansvarslöst skall inte underskattas.

Tyvärr förs dock diskussionen i termer som inte minskar denna risk. Den valutamekanism, ERM 2 som föreslås knyta icke-deltagare till gruppen av

EMU-länder, kommer inte bara att uppmuntra till finansiell spekulation - något som i sin tur ger upphov till ekonomisk och politisk turbulens - utan bäddar dessutom för antieuropeiska stämningar i de länder vars penningpolitik så tydligt kommer att dikteras av ett EMU-block man inte tillhör.

En ansvarsfull diskussion i detta problem måste ha sin utgångspunkt i en vilja till ett Europa där alla är delaktiga, inte ett Europa där vissa länder så uppenbart ges rollen av ledare och andra rollen av ledda.

Ett tredje problem rör kopplingen mellan penning- och finanspolitik. Dessa båda områden hör ihop - det erkänns inte minst i konvergenskriterierna, som till inte ringa del rör finanspolitiska nyckeltal.

Men om samordning krävs mellan dessa båda områden, hur skall detta ske inom ett EMU-block? Hur mycket måste den ekonomiska politiken som helhet centraliseras? Vilken ekonomisk politik skall föras? Och vad får en centralisering av den ekonomiska politiken för politiska konsekvenser i övrigt?

I varje enskilt europeiskt land finns en politisk arena i form av partier, press och massmedia där det stora flertalet kan delta i debatt och erhålla information. Något som motsvarar detta finns, åtminstone inte ännu, för Europa som helhet. Man kan naturligtvis önska sig en sådan arena, men den skapas under inga omständigheter genom administrativa beslut. Den måste växa fram i takt med att t ex kulturella och språkliga hinder övervinns.

Att avfärda risken att en centraliserad europeisk ekonomisk politik kan leda till en allvarlig demokratisk förtroendekris är, under sådana förhållanden, ansvarslöst.

I sitt traditionsenliga tal i Grisslehamn i lördags valde Carl Bildt bl a att tala om EMU. Att Bildt underströk EMU:s politiska drivkrafter - moderatledaren sade bl a att EMU "ytterst handlar om freden - är välkommet. Det är hög tid att, liksom Carl Bildt, diskutera detta jätteprojekt utifrån annat än tekniska och ekonomiska aspekter.

Det vore t ex intressant att få veta huruvida moderaterna alls ser något problem med en splittring av EU:s medlemsländer i deltagare och icke-deltagare, just utifrån frågan om Europas framtida sammanhållning.

Om moderaterna skall göra EMU till en "grundläggande stridsfråga" i svensk politik, som DN uppgav i söndags, är det hög tid att övertyga trupperna.

Som läget är nu kommer annars partiet att finna en hel del av sina väljare, och stora delar av den moderata pressen, i fiendens skyttegravar.

SvD-ledare 96-07-27 "Oliktänkarna behövs"

... Widar Andersson har i flera sammanhang pekat på de utmaningar som en globaliserad ekonomi innebär för politiken. Han har också med jämna mellanrum försökt höja diskussionen i riksdagen över dagspolitiken, genom att få till stånd ideologiska debatter. Widar Andersson har dessutom bidragit till att väcka liv en gammal socialdemokratisk tradition, från tiden före välfärdsstaten, som betonar bildningen och det personliga ansvaret.

En annan självständig riksdagsledamot är moderaten Ulf Kristersson, som pekat på den bristande dialogen mellan väljare och valda och som gjort sig känd som en varm anhängare av personval.

En tredje person värd att nämna är Margit Gennser som med vältänkta och träffsäkra argument vågat gå emot moderaternas linje i EMU-frågan, och på så sätt bidragit till en ökad debatt om valutaunionen inom sitt parti.

Fler självständiga förtroendevalda av detta slag skulle vara en stor tillgång för partierna. De skulle kunna hjälpa till att återupprätta medborgarnas förtroende för politiken genom att visa att också politiker är människor av kött och blod, inte vandrande utskottsbetänkanden. Och framför allt skulle de kunna bidra till att vi fick en intressantare partipolitisk debatt, utan starka inslag av övertygelsen om att det egna partiet alltid haft, alltid har och alltid kommer att ha rätt. Balansen mellan nödvändig partilojalitet och personligt ansvar och engagemang skulle bli bättre avvägd än den är i dag. ...

SvD-ledare 96-07-19 Rubrik: EMU, var god dröj

Enligt den belgiske ekonomen Paul de Grauwe har regeringen Persson redan bestämt sig för att inte vara med i den europeiska monetära unionen EMU, åtminstone inte från den planerade starten den 1 januari 1999.

Detta tunga beslut har, menar EMU-experten Paul de Grauwe som intervjuades i gårdagens nummer av Dagens Politik, tagits genom ett icke-beslut: genom att hålla kronan utanför växelkursmekanismen ERM.

Nu finns det i och för sig ännu tid fram till slutet på året för Sverige att gå med i ERM, men regeringen visar inga tecken som tyder på att den tänker fatta ett sådant beslut, enligt Paul de Grauwe.

Det vore synnerligen välkommet om Paul de Grauwes tolkning är den riktiga: att regeringen inte avser att föra Sverige in i EMU från starten.

Men det finns två invändningar. För det första är det tänkbart att herrar Persson och Åsbrink är fast övertygade om fördelen med ett svenskt deltagande i den monetära unionen, men att man tills vidare finner det klokt att spela med korten tätt tryckta mot bröstet.

För det andra är det fortfarande långt ifrån klart vilka kriterier som slutligen kommer att gälla för medlemskap i EMU.

Maastrichtavtalet, som formellt lägger fast kriterierna, är inte att förväxla med tio Guds bud. Maastrichtavtalet är en politisk produkt som befinner sig under politisk skärskådan och omprövning, som en del i det så kallade IGC-arbetet.

Vilka länder som till slut kommer att tillåtas vara med i EMU från begynnelsedagen är därför en politisk fråga som sannolikt inte kommer att avgöras förrän tidigast under våren 1998.

Ett är säkert. Paul de Grauwes kommentarer kommer att ännu en gång satta fart på diskussionen om hur Sveriges väg mot EMU egentligen ser ut.

Det vore dock välkommet om resonemangen kunde sträcka sig längre än till hårklyverier rörande de formella procedurdetaljerna och de statistiska kriterierna.

Skendebatten måste få ett slut.

De centrala frågor som avgör huruvida valutaunionen över huvud taget är ett verklighetsförankrat projekt har kommit i skymundan.

Vilken relation skall råda mellan EMU och de EU-medlemmar som väljer att ställa sig utanför, eller som inte bedöms kvalificerade? Vad innebär EMU för utvidgningen av den europeiska gemenskapen österut? Hur skall medlemsländerna i en valutaunion hantera uppkomsten av regionala fickor av hög arbetslöshet?

I samtliga dessa frågor råder djup osäkerhet om EMU-äventyrets egentliga implikationer.

Tigande tystnad eller trosvissa försäkringar får dem inte att försvinna.

På kortare sikt innebär de skyhöga arbetslöshetssiffrorna i Europa den största utmaningen mot valutaunionens förverkligande på denna sidan millenieskiftet.

Så som i Sverige så ock på kontinenten: i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien är och förblir arbetsmarknaderna alltför rigida och kostnaderna för att finansiera välfärdssystemen alltför höga.

För tillfället koncentreras all politisk energi på att försvara impopulära åtgärder som syftar till att sanera statsbudgetarna.

Det är nödvändigt om de konvergenskriterier som Maastrichtavtalet fastställer skall uppnås.

Istället för att genomföra de tidigare utlovade arbetsmarknadsreformerna innan EMU:s år noll infaller, tycks politikerna i respektive land vara benägna att låta dem anstå tills vidare.

Därmed permanentas den europeiska arbetslösheten på en tvåsiffrig nivå till dess att EMU är i hamn - eller havererar.

Med tanke på att både den franske presidenten Jacques Chirac och den tyske förbundskanslern Helmut Kohl spelar ett mycket högt inrikes politiskt spel när de sätter marschen mot valutaunionen före kampen mot arbetslösheten, kan det senare scenariot inte uteslutas.

"Högerpressen och EMU - evakuering pågår"

Eddie Tistelgren i ruta på SvD:s ledarsida 96-06-26

SvD-ledare 96-06-21

Rubrik: Klarar EU biffen?

Utdrag

Inför Europeiska rådets möte i Florens i dag, då EU:s regerings- och statschefer samlas för att dryfta EU:s framtidsfrågor, har eurokraterna haft bråda dagar....

Men det största problemet som de europeiska regerings- och statscheferna står inför är att det inte hjälper dem om galna ko-krisen lyfts av bordet; deras diskussion om den europeiska unionens reella problem och framtida vägval blir inte mer realistisk eller relevant för det. Härpå är hanteringen av de två förstnämnda frågorna, valutaunionen och sysselsättningsfrågan, utmärkta exempel.

Medan försäkringarna om valutaunionens nödvändighet och oundviklighet upprepas i allt mer mantraartade former pågår samtidigt ett maktspel kring valutaunionens institutionella arrangemang som allt tydligare blottlägger EMU-projektets politiska karaktär.

I ett uttalande på tisdagen sade en talesman för Frankrikes finansminister att den nya europeisk centralbanken, ECB, som skall ha avgörande roll i valutaunionen, riskerade att få en alltför stark ställning, och att det behövdes en politisk motvikt.

Det franska förslaget är att de länder som går med i EMU skall genom en informell samrådsgrupp av finansministrar samordna sin ekonomiska politik; ett förfarande som skulle riskera idén om den självständiga centralbanken.

...

SvD-ledare 96-01-23

"Läs rapporten!" (SNS-rapporten om EMU)

Inför EU:s regeringskonferens, som inleds i mars, har konjunkturrådet valt att ställa frågan Vad vill Sverige med EU?

De fem ekonomer som deltagit, Carl B Hamilton, Ulf Jakobsson, Lars Jonung, Nils Lundgren och dansken Niels Thygesen, har, i strid med traditionen, valt att signera de kapitel de skrivit. Men i slutsatserna har de skrivit sig samman.

Där slås fast att det skulle "vara förknippat med stora risker för Sverige att gå med i EMU redan från dess början".

Den huvudsakliga analysen av EMU görs av Lars Jonung som kallar frågan om svenskt deltagande för "det viktigaste ekonomiskt-politiska beslutet i modern tid".

Visserligen, konstaterar Jonung, är sannolikheten stor för att EMU inte blir av, åtminstone inte enligt fastställd tidtabell. Men risken finns. Döärför är en diskussion om Sveriges förhållande till EMU nödvändig.

Några centrala punkter i Lars Jonungs analys är:

EMU är i första hand ett politiskt projekt av högriskkaraktär;

strukturella reformer av den svenska ekonomin, inte minst arbetsmarknaden, är nödvändiga. Dessa måste dock göras före ett ev. svenskt inträde i EMU och underlättas av en flytande växelkurs och en självständig riksbank som kan hållas ansvarig för ett låginflationsmål;

fasta växelkurser inbjuder till speklation och Sverige bör därför motarbeta försalg om att de länder som inte deltar i EMU skall delta i et t ERM-liknande samarbete;

stora delar av svensk industri är mer beroende av dollarns än av D-markens värde och ett svenskt EMU -inträde är därför behäftat med risker;

finansmarknadens kontroll av den svenska penning- oc finanspolitiken försämras kraftigt om kronan ersätts med en gemensam europeisk valuta. Risken för ekonomisk vanskötsel ökar, om inte andra effektiva kontrollsystem skapas.

Slutsatsen är att Sverige inte är moget för deltagande i EMU, även om konvergenskraven uppfylls 1997.

Lars Jonungs rekommendation är att avvakta med ett beslut om deltagande... Penningväsendet bör betraktas "ur ett expermintellt och evolutionärt perspektiv ... Då värdesätts konkurrens och mångfald på det valutapolitiska området".

- Det är ett utmärkt råd, skriver SvD, och tillägger bara: "Läs rapporten!"

SvD-ledare 95-12-05:

Att driva upp kronkursen för att kvalificera sig till en instabil valutamekanism som kanske leder till en valutaunion av tvivelaktig nytta är, diplomatiskt uttryckt, inte en särskilt bra idé.

SvD-ledare 95-11-12 Spelet kring EMU

En /annan/ möjlighet är att kohandeln med Tyskland och Frankrike som huvudaktörer går vidare. Då kan de tyska kraven på permanenta finanspolitiska normer för samtliga EU-länder komma att kombineras med en samlad europeisk skatte- och transfereringspolitik.

Hans Tietmayer konstaterande förra fredagen, att EU:s medlemsländer måste ge upp en stor del av sin nationella suveränitet om EMU skall fungera, pekar åt detta håll. Det gör även det konservativa EU-partiet EPP:s resolution i början av veckan som förordar ett "federalt Europa" med beskattningsrätt. Såväl de svenska moderaterna som kds, båda medlemmar av EPP, valde att inte ställa sig bakom resolutionen.

Men frågan är om inte den federalistiska majoriteten inom EPP visar större konsekvens. Vill man se EMU förverkligas måste man sannolikt godta en ökad centralisering på andra politiska områden.

SvD-ledare 95-09-19 EMU ingen voteringsfråga

Göran Persson ville på måndagen inte spekulera om kronans framtid, men gjorde samtidigt klart att han trodde att Sverige kommer att ha möjlighet att delta i EMU:s tredje steg redan från början... Huruvida svensk ekonomi är lämpad att träda in i den monetära unionen eller inte är en fråga vars svar är oberoende av politisk förhandling och votering. Avgörandet fälls slutligen av de faktiska ekonomiska förhållandena, alldeles oavsett finansministrars som statsministrars åsikt. Med detta som utgångspunkt talar mycket litet för ett svenskt deltagande i EMU såsom unionen för närvarande är tänkt att utformas. Den rigida arbetsmarknaden och det faktum att svensk ekonomi fortfarande håller på att hämta sig efter den kraftigaste nedgången i modern tid är bara två.

Förre riksbankschefen Bengt Dennis sade i går att de flesta EU-länder på kort sikt sannolikt kan möta konvergenskraven, men att endast Tyskland, Österrike och Nederländerna trots detta äär lämpade att ingå i en monetär union. Om finansministern är så förnuftig som han vill ge sken av bör han lägga större vikt vid Dennis kärva budskap...

SvD-ledare 95-09-14 Kraven på Sverige

Frankrike, vars ekonomi uppvisar uppenbara brister i förhållande till konvergenskraven, är ett särskilt problem. Om inte både Tyskland och Frankrike redan från början deltar i EMU är projektet meningslöst... I deta spel underordnas ständigt de ekonomiska problemen den politiska strategin och prestigen.

Risken för förhastade beslut med ödesdigra konsekvenser, båe för Europasamarbetet och de europeiska ekonomierna, är därför uppenbar.

Att ta godkännandet av det svenska konvegensprogrammet till intäkt för att kronan nu är mogen att inlemmas i ERM med sikte på ett tidigt deltagande i EMU, vore ett utslag av sådan obetänksamhet...

Riksbankschefen Urban Bäckström sade vid ett tal i London i går att läget är så gott att det kan tillåta riksbanken att aktivt stödja kronans förstärkning. Men hans påpekande att en svensk ERM-anknytning enbart är önskvärd "när den svenska ekonomins ställning gör en sådan knytning trovärdig" bör tolkas restriktivt.

Mer restriktivt än Bäckström själv antagligen avsett.

Utopin EMU
SvD-ledare 95-09-12

Och den samlade valutaspekulationen minskar inte nödvändigtvis för att möjligheten att spekulera mellan europeiska valutor försvinner. Förhållandet mellan den europeiska valutan och den amerikanska dollarn kan t ex mycket väl bli instabilt, något som kan vara till stor nackdel bl a för svensk skogsindustri.

De risker EMU innebär är också stora. När växelkurserna inte längre kan fungera som stötdämpare krävs en avsevärd flexibilitet på andra marknader, inte minst arbetsmarknaden. Om en sådan flexibilitet inte uppstår kan i stället arbetslösheten öka med starka sociala och politiska spänningar som följd.

Sådana kan i sin tur leda till kram på en gemensam europeisk finanspolitik och stora resursöverföringar mellan länderna. EU kan då utvecklas till en gigantisk bidragskarusell med alla de ekonomiska förluster och mellanstatliga spänningar detta innebär... De två år av fasta växelkurser som skall föregå ett inträde i den monetära unionen är en veritabel inbjudan till valutaspekulation. Med en sådan konstruktion är snarare en europeisk valutakollaps än en gemensam penningpolitik att vänta...

EMU har blivit ett utopiskt projekt för de europeiska eliterna... Om den monetära unionen dessutom används som ett sätt att tvinga fram strukturella förändringar i de nationella ekonomierna kommer politikerföraktet och medborgarnas bitterhet mot det europeiska samarbetet att få en verklig grogrund...

Den politiska defaitismen som omger den svenska europapolitiken i allmänhet, och diskussionen om EMU i synnerhet, måste brytas. Det är orimligt att svenska politiker inte skulle få ha synpunkter på hur centrala europeiska institutioner utformas, oavsett som vad som står i Maastrichtavtalet eller det svenska medlemsavtalet.

Svenska politiker agerar tvärtom som goda européer om de öppet och utifrån seriösa ekonomiska och politiska utgångspunkter granskar de allvarliga brister som EMU-projektet uppvisar.

Att låta vänsterpopulister misskreditera hela tanken på ett fördjupat ekonomiskt samarbete mellan EU:s medlemslländer gynnar varken Sverige eller Europa som helhet.

Lira inte med valutan
SvD-ledare 95-09-05

ett snabbt italienskt kliv tillbaka in i ERM kan dock ställa till problem: i Italien, i ERM-länderna och inte minst Sverige...

ett italienskt inträde, allra helst om det följs av ett finländskt, kan locka in Sverige i ett åtagande vi fortfarande är långt ifrån rustade för. Att försöka leva upp till konvergenskriterierna är en sak, att försvara en fast växelkurs redan nästa år är någonting helt annat.

Vägen till EMU
SvD-ledare 95-08-08

I själva verket är EMU främst ett politiskt projekt. Den monetära unionens främsta syfte är att driva den europeiska integrationen vidare på ett så avgörande sätt att den blir närmast irreversibel...

Tanken på att det europeiska samarbetet till varje pris måste följa en slutgiltigt fastställd plan för att inte haverera är förhållandevis spridd. Rent förnuftsmässigt faller sådana utopiska idéer på sin egen orimlighet. Men för att de inte skall orsaka skada måste de motarbetas politiskt.

Se även Johan Hakelius

åter till listan EU-debatten i tidsordning