Svegfors 94 Svegfors 01 Janerik om folkomröstningen Kan humlan flyga? Gür 9901 Home |
Det går bra När jag arbetade som politruk på näringsdepartementet i början av 90-talet, då regeringskansliet var borgerligt, malde vi ständigt om hur svårt det hade varit och var med riskkapitalbildningen. Det som fanns av svenskt riskkapital flyttade utomlands, utlänningarna skydde Sverige och den inhemska privata kapitalbildningen fungerade bristfälligt. Det var givetvis sossarnas fel, men nu skulle det rättas till. Arbetslösheten var skyhög redan i inledningen av de borgerliga åren och värre blev det. Men det var också sossarnas fel och också det skulle rättas till. Ett mellanspel som politisk kampanjmakare i EU-svängen följde på politrukuppdraget. Stadda vid god kassa, i en ohelig allians över blockgränserna och professionellt realistiskt/cyniska i handlaget, förmådde vi övertala en knapp majoritet av väljarna att i några veckor i mitten av november 1994 vara för ett svenskt medlemskap. I den mån vi inte larvade oss med paroller som att det är roligare att säga ja, var ett kardinalargument att man skulle rösta ja för jobbens skull. På kampanjmakeriet följde en period av borgerligt opinionsbildande i form av ledarskribenteri på en stor borgerlig kvalitetstidning som på senare år har krympt både till kropp och själ. Regeringsmakten hade skiftat och nu var det sossarna som tampades med budgetunderskott och arbetslöshet. Den borgerliga opinionsbildningen, som i mig fann en duktig fotsoldat, gick ut på att socialdemokraterna, som ju alltid gjorde fel, inte kunde göra rätt i den ekonomiska politiken. "Ingen strukturell ansats", kunde det heta. Eller "kamrersmentalitet". Men nu, några år senare, noterar jag att ingen längre klagar över bristen på riskkapital. Tvärtom snurrar det mer riskvilliga pengar än någonsin förr i Sverige. Och i beaktande av dotcom-döden, är en del av riskkapitalet mer än riskvilligt. Uppenbarligen har saker hänt som gör att kapitalet både bildas i och flödar till landet. Än mer glädjande är att Sverige befinner sig långt från 90-talets arbetslöshetssiffror. Häromdagen kom sysselsättningstalen för december månad från Statistiska centralbyrån. Den öppna arbetslösheten uppgick i december år 2000 till 3,7 procent av arbetskraften, alltså 160 000 personer. Det var 68 000 färre än samma månad 1999. Jag som i mitt förra yrkesliv ägnat spaltmeter att förutspå att regeringen Persson inte skulle klara av sitt mål med 4 procents öppen arbetslöshet före utgången av förra året. Och inte har dessa siffror uppnåtts genom att folk stoppats in i diverse "åtgärder". De i åtgärder var 31 000 fler än jämfört med för ett år sedan (131 000), men antalet sysselsatta uppgick i till 4.2 miljoner och det är inte bara 133 000 fler än samma månad 1999, utan också det högsta i mannaminne. Statsskulden krymper, skattetrycket är på väg ned, underskottet i statsfinanserna har gått från ett kraftigt minus, nästan 11 procent av BNP 1994, till några procentenheter plus över BNP i dag. Och vad som borde vara mest glädjande för borgerligheten, men som förbigås med tystnad, är att de offentliga utgifterna fallit från nästan 70 procent av BNP i början av 90-talet till 55,5 procent i fjol. Det finns två saker att säga om denna utveckling. Det första är att borgerligheten hade rätt. Den goda utvecklingen är resultatet av en borgerlig ekonomisk politik med oberoende riksbank, låginflationspolitik, EU-medlemskap (kampanjandet tjänade ett gott syfte trots alla tricks), en flexiblare arbetsmarknad och decentraliserad lönebildning. Det andra är att borgerligheten - samt även undertecknad, vilken betydelse det nu har - hade fel. Sossar förmådde att göra rätt, de också. Ja, ja. För sent och för lite och med fel ord och fel folk etc etc. Men allt magsurt gnäll till trots, visade det sig att sosseriet förmådde att ta skeden i vacker hand och föra en borgerlig politik. Och det ska vi vara glada över. Självanställd mångsysslare som gillar borgerliga sossar Refuserat) Brev till Ledarsidan, |