Utdrag ur kapitlet "Hur mycket kostade kronförsvaret 1992?" i
"Vad hände med Sveriges ekonomi?" SOU 1999:150 av Torsten
Sverenius
sid 275 ff.
Det var också detta intervenerande, att man stödköpte kronor, som enligt Hans Tson Söderström och Nils Lundgren blev det kronförsvaret som kostade skattebetalarna mest, frånsett de svårberäknade följderna för hela samhällsekonomin.
I den läsvärda boken Ekonomisk Politik. En vänbok till Assar Lindbeck (SNS Förlag 1995) bidrar de båda ekonomerna med ett intressant kapitel kallat Kronförsvaret hösten 1992 - var det värt sitt pris?
Den absoluta lejonparten av de totala kostnaderna för Riksbanken åsamkades under den sista veckan före kronans fall, när Riksbanken frångick sin tidigare strategi att försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället övergå till direkta interventioner på valutamarknaden. Sedan kommer en anmärkningsvärd mening:
Detta strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan.
En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.
Meningen är sensationell, för den implicerar ju att Riksbankens strategibyte kunde tolkas som en signal till de invigda att Riksbanken nu såg slaget förlorat men att man ville ge de stora företagen och bankerna en chans att rädda sig från att få sina lån fördyrade med 10-20 procent över en natt, och att de också fick chansen att tjäna ytterligare pengar på att spekulera mot kronan.
Valutaförlusten för detta betalades av skattebetalarna, genom att Riksbanken i stället för många av de svenska företagen och bankerna, tog på sig valutaförlusten.