Det tog femton är ungefär för högerpartiet att göra sig av med namn, minne och självbild. Sedan 1980 har det inte funnits en organiserad konservativ kraft i Sverige. Den nyliberala högern har varit idiotfixerad vid sitt blinda hat mot den passerade extremvänstern. En socialt orienterad höger har en stor uppgift i framtiden.

Av JONAS DE GEER i SvD 99-02-21

Alla skulle ha rätt till högre utbildning. Den härskande socialdemokratin hade länge haft som mål att även arbetes sonsöner skulle få bli fint folk med universitetsexamen. En nivellerande utbildningspolitik, ett stigande välstånd och en rad andra faktorer ledde till att antalet universitetsstuderande mångdubblades under 60-talet. I takt med detta förändrades utbildningens betydelse för alltid. Det gick inflation i akademiska examina, en fil kand var snart mindre värd än nyss studentexamen.

Det sociala mindrevärdeskomplexet hos stora studentgrupper har präglat det akademiska och intellektuella livet sedan dess. Ämnet är fortfarande mycket känsligt, men det kan åtminstone sägas att det sena 6o-talets studenter generellt sett vare sig kunde eller vill identifiera sig med den äldre, exklusiva universitetskulturen.

Detta är en av de viktigaste psykologiska förutsättningarna för “68-fenomenet”, och här liksom i andra avseenden är vänstervågen en naturlig utveckling från det intellektuella och politiska klimat som rått sedan 1945.

Det går en röd tråd genom efterkrigstiden: den anti-auktoritära, anti-traditionella affekten. I huvudsak innebar 1968 en radikalisering av efterkrigstidens kulturradikala hegemoni och den unga vänster-generationen bemöttes med sympati från betydande delar av samhällsetablissemanget, inte minst massmedia som de ju snart nog dominerade.

Samtidigt innebar 68 en reaktion mot den sterila atmosfär som skapats av de föregående decenniernas positivistiska förstörelselusta. 68-vänstern vädjade till ungdomens behov av övergripande mening, av kamp och gemenskap, livsvärden det – då som nu – rådde stort underskott på i välfärdsstaten.

I en annars generationstypiskt sentimental och självglorifierande återblick på sig och sin generation skrev Lars Dencik: ”Allt som luktade förtryck och orättvisa, kolonialförtryket i 'tredje världen', apartheidsystemet i Sydafrika, diskrimineringen av de svarta i USA, vände vi oss emot – agiterade, bojkottade och demonstrerade. För oss framstod de skandinaviska välfärdsstaterna som näst sista stationen på vägen till det förlovade landet. Bara några ytterligare justeringar i detalj i de sociala välfärds- och rättvisesystemen, så skulle vi snart vara där – ja det var faktiskt så Gunnar Sträng och andra ledande socialdemokratiska politiker såg situationen.” (SvD 31-12-95)

Dencik har här fångat någonting väsentligt. 1968 års revolutionära fars utspelar sig, trots alla de omogna utfallen mot ”socialfascisterna”, med folkhemmets trygghet och tillförsikt som fond. Kommunistiska rörelser växer sig normalt starka i tider av ekonomisk instabilitet och social turbulens; 60-talsradikalismen däremot är i högsta grad ett välfärdsfenomen. Leda och övermättnad är inte i sig tillräckliga drivkrafter för en socialistisk revolution.

Det är svårt att avgöra hur marxistiska 68-orna egentligen var när det begav sig. Det stora flertalet lämpade snart nog av sig det otympliga historiematerialistiska idégodset under sin snabba marsch genom institutionerna. Ett arv från marxismen har blivit bestående: att skylla orättvisor, fel och brister på anonyma maktstrukturer och att tolka historiska och samtida skeenden som de stora kollektivens antagonismer.

Bourgeoisie/proletariat har ersatts av män/kvinnor, svenskar/invandrare, heterosexuella/homosexuella och så vidare, beroende på sammanhang och teoretisk ambitionsnivå, men det är i grund och botten samma schema.

Det är egendomligt att det på sina håll kan väcka bestörtning när Ung vänsters Jenny Lindahl uttrycker beundran för Lenin. År det inte snarare märkligt att hennes parti inom loppet av några decennier förflyttat sig från den “vetenskapliga socialismens” grund till dagens amorfa mischmasch av socialpolitisk oppurtunism, klimakteriell vegetarianism och floskulös mångkulturalism?

När Lars Werner 1990 överlämnade partiledarskapet till Gudrun Schyman, medelålders köpmansdotter från Täby som kommit till partiet via en kommunistisk sekt, liksom fullbordades det gamla kommunistpartiets mentala förborgerligande, dess ”sextiåttafiering”.

Sextiåttaårsradikalismen måste ses mot bakgrund av 1945 års kulturella och politiska nyordning. Det gäller inte minst dess in flytande på högerpartiet.

Högern hade sedan krigsslutet befunnit sig i en identitetskris, en kris som blivit akut när den internationella vänstervågen sköljde över Sverige. Sedan 1945 hade större delen av den konservativa idétraditionen brännmärkts som mer eller mindre protofascistisk och högern hade i stort sett låtit sig intimideras. Även partiets marknadsliberala orientering under Arvid Lindman och Gösta Bagge tedde sig hopplöst otidsenlig under 50- och 60-talen.

Visste man inom högerpartiet vad man stod för? Helt klart är saknade både ideologisk ryggrad och egna visioner. 1969 ville man inte längre heta “höger” utan bytte namn till det mesigare “moderata samlingsparitet”. Inte nog med det, man bytte också partifärg — från blått till rött. Klokt nog återgick man till blå partifärg efter några år.

Vänsterextremismen hänger samman med de starka kulturradikala strömningarna under det tidiga 60-talet. På kort tid omkullkastades traditionella begrepp om respekt, plikt och anständighet. Om man skulle ha ”sex för vänskaps skull” så behövde kvinnor ha rätt till fri abort. Äktenskap skulle inte få hämma individens personliga utveckling, och förresten mådde barnen bäst om föräldrarna mådde bra.

Dessa attitydförändringar borde ur ett konservativt perspektiv ha varit ett betydligt större hot än den puerila studentkommunismen. Mer än någonsin tidigare hade det behövts en värdekonservativ motoffensiv, en fördjupad diskussion om samhällets och den mänskliga värdighetens förutsättningar.

Vad gör det ”konservativa” partiet i denna situation? Jo, under Gösta Bohmans ledning börjar man i rask takt lämpa av den inopportuna kultur- och värdekonservativa barlasten för att formulera ett anti-auktoritärt, anti-kollektivistiskt och anti-traditionellt alternativ, ett liberalt i stället för socialistiskt.

Som statsvetaren Jan Hylén konstaterar i sin avhandling Fosterlandet främst? Konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904-1985 (Norstedts Juridikförlag 1991) kan moderaternas nya kurs bäst betecknas med titeln på en pamflett av Bohman från 1974: Den nya individualismen.

De från vänsterhåll allt häftigare angreppen på till exempel familjen, kristendomen och fosterländska värden fick i stort sett passera. Det viktiga var att verka för lägre skatter och marknadsekonomi — då gällde det att inte framstå som bakåtsträvare och moralister.

Det tog inte mer än halvtannat decennium för högerpartiet att liberaliseras till oigenkännlighet. Identitetskrisen hade övervunnits genom byte av identitet; av namn, minne och självbild.

Vänstern stimulerade det ideologiska intresset inom moderaterna, i första hand ungdomsförbundet, och banade väg för vad som på sikt skulle bli en kraftfull ideologisk offensiv med SAF som primus motor, Var det en reaktion mot 68-vänstern?

Nej, snarare mot en maktfullkomlig socialdemokrati och en i blindo expanderande socialstat, men inom delar av det moderata ungdoms-förbundet skapades ett egendomligt och långlivat komplex gentemot vänstern. På baksidan av förre Timbro-chefen Mats Johanssons bok om vänstervågen, De svarta åren (Timbro 1998), skriver författaren:

”Man kunde gilla både Rolling stones och Gösta Bohman... De flesta blev inte vänsterextremister 1968. Det gick att ha kul också som demokrat och liberal.”

Varför detta behov att understryka att man inte nödvändigtvis var en tönt för att man inte stod till vänster?

I den extremliberala utbrytning ur Fria Moderata studentförbundet som leddes av Christian Gergils tog sig för knappa tiotalet år sedan detta vänsterkomplex i tydligaste och bisarraste uttryck. Man kopierade de mest imbecilla vänstergruppernas retorik med slagord som ”hata staten”, ”värnplikt är slaveri”, ”skatt är stöld”, man arrangerade bögfester, ”rock mot EU-socialismen” och satte en ära i att gripas av polisen.

Just den extrema nyliberalismen i Frihetsfrontens tappning är i det här sammanhanget intressant.

Trots allt har kontaktytorna mellan Fria moderata studentförbundet, Frihetsfronten och Timbro varit mycket vidare än någon av de berörda parterna har velat eller vill kännas vid. Gergils & Co bröt sig ur eftersom de var otillfredsställda med den bristande radikaliteten i moderaternas nyliberalism, inte med den grundläggande tendensen.

Själva drog de på många sätt de yttersta konsekvenserna av 80-talshögerns individualism, och deras mest intressanta insats ligger i att de i sin gapiga och spektakulära propaganda framhävde just det naturliga i kombinationen kapitalism-kulturradikalism. Liknande tankegångar har sedan utvecklats av bland andra Carl Rudbeck.

Moderaterna har annars visat ett på fallande ointresse för just kultur- och värdefrågor, Det för partiet en gång centrala medborgarbegreppet har i princip reducerats till de två funktionerna skattebetalare/konsument. Det gäller att se till att folk får så mycket pengar som möjligt kvar i plånboken och att de har tillgång till största möjliga utbud av varor och tjänster, vad de sedan väljer att lägga sina pengar på har politikerna inte med att göra.

Ungefär så djup och nyanserad har den förhärskande synen på politikens uppgift och politikernas roll varit inom moderaterna de senaste decennierna.

Värdefrågornas områden har helt avträtts till den politiskt korrekta floskeldiktaturens kreatur. Allvarliga ungdomsproblem som ett urartat och förnedrande sexuellt beteende och allt råare brottslighet lämnas att tolkas enligt vänsterns verklighetsfrämmande förklaringsmodeller.

Precis som socialdemokratin (och substantiellt sett samtliga riksdagspartier) har moderaterna tappat förmågan att överhuvudtaget behandla samhällsproblem som inte låter sig diskuteras i kvantitativa termer, Det innebär att de kulturella och inte minst psykologiska perspektiven saknas i politiken i ett läge då de som bäst skulle behövas.

Svensk mentalitet har under hela efterkrigstiden präglats av en egenartad, delvis inverterad patriotism som har baserat sig på föreställningen om att vi är det modernaste, fördomsfriaste och mest solidariska folket på jorden. Den nationella identiteten har inte minst bestått i att vi har ett välstånd och en välfärdsstat som hela världen avundas. Under det senaste decenniet har den föreställningen gått i kras. Den marknadsliberala högern har i stort sett inte begripit bättre än att triumferande förkunna att det nu är dags att växa upp och inse att Sverige inte är något ekonomiskt särfall — det är bara att dra åt svångremmen, spotta i nävarna och se till att näringslivet blir konkurrenskraftigt på den globala marknaden.

Man har röjt en närmast total okänslighet för den ångest och vilsenhet som välfärdsstatens haveri har inneburit för historielösa generationer svenskar vars främsta nationella stolthet varit Just denna överlägsna materiella välfärd.

År 1908 skrev den socialdemokratiske riksdagsmannen och ekonomiprofessorn Gustaf Steffen på temat “välståndspolitik” i den viktiga unghögertidskriften Det nya Sverige:

“Det allmänna välståndet är åtnjutandet, inom ett folks alla lager och klasser, av de ekonomiska och sociala förhållanden, som utgör de nödvändiga betingelserna för det fullaste tillgodogörandet och den starkaste stegringen av hela befolkningens själskraft... Välståndets begrepp utesluter att kulturens tekniska och sociala betingelser bör fullkomnas för deras egen skull eller bör förbättras i blindo, utan hänsyn till deras tjänlighet som kulturmedel.”

Dagens ideologiska dödläge kan brytas först när begrepp som välfärd och rentav tillväxt återigen på ett seriöst sätt diskuteras i andra än rent materiella och kvantitativa termer. Då räcker inte behagsjuka floskler om “etik och moral” eller “mjuka frågor” i politiken. Vad som behövs är en grundläggande uppgörelse med efterkrigstidens politiska och intellektuella paradigm, en diskussion om hur den rådande kravkulturen ska kunna ersättas med en ansvarskultur och hur ett verkligt medborgarskap, utan vilket vare sig frihet eller folkstyre är möjligt, ska kunna återupprättas.

Det är en framtida uppgift för en socialt orienterad höger eller kanske en värdekonservativ socialism.

Top of Page
Början på sidan