"Ingvar Carlssons invändning är att jag förbigår hans "huvudtes" att det var avregleringen som drev fram krisen och inte svag finanspolitik. Visst var det så, det är vi eniga om, men ... "
Lars Jonung, kolumn DN, 10/1 2004

Den stora devalveringen i oktober 1982, den första åtgärden vid socialdemokratins återkomst till regeringsmakten, lade grunden för det svenska 1980-talet, ett årtionde som slutade i kris. Detta är en bärande tes i min kolumn om Ingvar Carlssons memoarer i DN den 29 december.

Den lockade till replik från honom och Carl Johan Åberg i DN den 4 januari.

Min anmälan av Carlssons minnen, liksom mitt svar här, vilar på det symposium jag arrangerade 1990 för att utvärdera superdevalveringen. Ett 30-tal bidrag från forskarvärlden, Riksbanken, konjunkturinstitutet, finansdepartementet och media publicerades i boken "Devalveringen 1982 - rivstart eller snedtändning?" - fortfarande den mest inträngande studien av devalveringen.

Symposiet visade följande.

För det första, nedskrivningen av kronans värde med 16 procent var troligen onödig, i varje fall för stor.

För det andra, devalveringen hade de förväntade positiva effekterna på exporten.

För det tredje, devalveringen fick inte den eftervård den krävde för att bli framgångsrik på sikt. Den ekonomiska politiken efter 1982 överförde inte resurser från den skyddade sektorn till exportindustrin. Därmed konserverade devalveringen industristrukturen - i stället för att omvandla den. Och därmed bidrog devalveringen till att dämpa Sveriges tillväxt jämfört med vår omvärld under 1980-talet.

För det fjärde, devalveringens politiska ekonomi förklarar varför Olof Palme och Kjell-Olof Feldt först rivstartade med jättedevalveringen och sedan försummade dess eftervård.
Korrekt eftervård hade nämligen tvingat dem till impopulära finanspolitiska åtstramningar. Som en deltagare vid symposiet noterade: "socialdemokraterna valde devalveringen just för att undvika den typ av politisk anpassning som krävdes för att den skulle lyckas". I korthet, devalveringen blev både en rivstart och en snedtändning.

Carlsson börjar med att påpeka att "alla kurvor visade fel" vid regeringsskiftet 1982.
Det är i sig riktigt - men det är inte ett övertygande argument för en offensiv devalvering med målet att undervärdera kronan - ett tidigare oprövat recept.

Ett skäl är att den borgerliga regeringen redan hade vidtagit en rad åtgärder för att hantera lågkonjunkturen. Kronan devalverades i augusti 1981, delvis som följd av den rapport som den socialdemokratiska krisgruppen under Ingvar Carlsson lagt fram på våren.
När den dåvarande riksbankschefen Lars Wohlin läste rapporten, drog han slutsatsen att den skulle leda till devalvering - förr eller senare. Wohlin, som såg ett behov av kostnadsjustering, valde att förekomma. Den borgerliga regeringen kombinerade denna devalvering med ett sparprogram, det vill säga med finanspolitisk åtstramning.

Carlssons tredje invändning är att jag förbigår hans "huvudtes" att det var avregleringen som drev fram krisen och inte svag finanspolitik. Visst var det så, det är vi eniga om, men
avregleringens negativa effekter kunde ha dämpats med stramare finanspolitik. Finanspolitiken borde dessutom ha gjorts stram den minut kronan skrevs ned 1982, långt före avregleringen 1985. I stället användes devalveringen som argument för att uppfylla ett antal expansiva vallöften.

Visst är det lätt att vara efterklok när det gäller devalveringen. Men några röster bland ekonomerna varnade faktiskt för "riskfylld expansionistisk politik". På DN Debatt 9/9 1982, strax före valet, skrev Lars Calmfors, Hans Tson Söderström och undertecknad:
"Om det visar sig vara politiskt självmord att gå till val på en ansvarsfull och långsiktig ekonomisk politik, kommer vår framtid att präglas av antingen ekonomiska kriser eller politiska svek".

Vi fick fel i vår dystra prognos över 1980-talet.

Årtiondet slutade med såväl ekonomiska kriser som politiska svek.

"Lars Jonung är professor, forskare vid EU-kommissionen och fristående kolumnist i Dagens Nyheter"

RE: Och han var rådgivare åt statsminister Carl Bildt.
Bengt Dennis: "En ständig källa till oro både i finansdepartementet och Riksbanken var dock statsministerns ekonomiske rådgivare, professor Lars Jonung, som under hösten förespråkade att gällande kronkurs skulle överges. Det var naturligtvis helt rätt av honom att ge uttryck för sin uppfattning men problemet var att den spreds alltför vitt och brett. I finansdepartementet gick Jonung under beteckningen den tickande bomben men bomben detonerade aldrig, dvs nyhetsmedierna förblev okunniga om vad statsministerns rådgivare ansåg i den mest brännande av alla frågor, valutapolitiken."

Full text

Mer av Lars Jonung