Peeter-Jan Kask, Vägen in i och ut ur krisen - ekonomisk politik
från Feldt till Persson
Sid 52-58
Det är lätt att få intrycket att tankarna på avreglering tog överhanden, och det till den milda grad att det praktiska genomförandet förvandlades till en formsak.
Den kalla analysen, och erfarenheterna från Norge, som borde manat till försiktighet, vägde lätt inför möjligheten att uppnå den avreglering som man så hett eftersträvade.
Den analys som gjordes bidrog istället till att förstärka den olyckliga utgången.
Avregleringen sågs som ett sätt flytta över krediter från flnansbolagen och den gråa marknaden in i bankerna. När de första signalernna kom, om utlåningsexplosionen i bankerna, togs de av finansdepartementet och Riksbanken närmast som en bekräftelse på att man hade rätt.
Att utlåningen i finansbolagen fortsatte på samma nivå som tidigare fick inte larmklockorna att ringa.
Vad som hände var alltså att bankernas utlåning formligen exploderade. Mellan 1987 och 1990 ökade enbart hushållens skuldsättning med 300 miljarder kronor. Skuldsättningen i hela ekonomin steg med 1000 miljarder kronor.
Detta ledde i sin tur till en överhettning i ekonomin, särskilt snabbt steg priserna på fastighetsmarknaden.
Det dröjde ända till årsskiftet 1986-1987 innan Feldt och Riksbanken förstod att allt inte stod rätt till. Då försökte Riksbanken åstadkomma ett frivilligt utlåningstak med bankerna, som knappt hade tid att fundera på saken eftersom de var fullt upptagna med att ösa ut pengar på en svällande lånemarknad. Varför skulle man frivilligt minska utlåningen, då kanske bara någon annan bank tog för sig istället? Riksbankens försök föll platt till marken.
När låne- och fastighetskarusellen snurrat färdigt kom konkurserna i fastighetsbolag, byggbolag och de enorma kreditförlusterna i bankerna.
I efterhand har kritiken varit hård mot avregleringen.
Den vanligaste kommentaren är att skattereformen bore kommit före kreditavregleringen. Visst. Efteråt är det lätt att se.
Men den politiska processen har sin egen logik. Och den är inte alltid möjlig att styra som man vill.
Vad som gör invändningen intressantare är om finansdepartementet valde att avreglera för att det var den bekvämare vägen att gå och för att man därmed skulle slippa uppslitande politisk strid. En del tyder på det.
En avreglering var ju lättare att genomföra, det var något tekniskt som Riksbanken skötte. En skattereform skulle längst fram på scenen i fullt strålkastarljus. Den krävde en enorm politisk kraftansträngning.
Kanske var det helt enkelt därför som det ena kom före det andra.
Men även länder med låga marginalskatter och länder som helt saknade avdragsrätt för räntor drabbades av problem med kraftig kreditökning i samband med avreglering, vilket talar för att en omvänd ordning inte säkert påverkat konsekvenserna av avregleringen.
En annan synpunkt är att valutarestriktionerna borde avvecklats före kreditavregleringen. I så fall hade kapital i Sverige inte stängts inne och drivit fram överhettningen.
Ett borttagande av valutaregleringarna går inte att genomföra före en kreditavreglering, det hade erfarenheterna från Storbritannien visat, menar Bengt Dennis. När valutaavregleringen släpptes, samtidigt som kreditbegränsningar bibehölls inom landet, strömmade brittiska företag och privatpersoner ut på den internationella marknaden och lånade där istället.
LO var bland de få organisationer som kritiserade avregleringen redan då den genomfördes.
LO-ekonomen Dan Andersson menar att avregleringen av kreditmarknaden var detsamma som en lössläppt penning-politik.
- För att denna politik skulle varit förenlig med ekonomisk stabilitet borde Riksbanken ha berättat för finansdepartementet att priset var en momsökning med 7-10 procent för att inte ekonomin skulle överhettas. Eller också borde räntan höjas kraftigt. Men det hade med fast växelkurs inneburit ett dramtiskt valutalutainflöde.
- Det var en opportunistisk politik där avregleringen framställdes som en fri lunch. Det var det sannolikt allvarligaste felsteget i ekonomisk politik under efterkrigstiden.
Ingvar Carlsson väljer inte sida när han tar ställning till LO-kritiken mot avregleringen.
- Ingen hade helt rätt, ingen hade helt fel. LO-ekonomerna hade rätt i att konsekvenserna av avregleringen blev värre än vad Riksbanken och finansdepartementet förutsett.
- Men det hade aldrig gått att stoppa avregleringen. Regleringarna hade ju i praktiken spelat ut sin roll.
Kunde en del av avregleringens enorma kostnader undvikits? Med facit i hand är det förstås lätt att vara efterklok.
Medvetenheten om att avregleringen överhuvudtaget kunde ha kostnader och leda till problem i ekonomin var alldeles för svag. Beredskapen för att hantera uppdykande problem var i praktiken obefintlig.
Kjell-Olof Feldt frågar sig idag om inte en del av avregleringens sviter kunnat undvikas om riksbanken våren 1986 utsatt kreditmarknaden för en räntechock av samma slag, fast inte i samma skala, som sedan kom hösten 1992 för att förhindra kronans fall.
Men om denna underlåtenhet gäller väl samma omdöme som om så mycket annat som inte gjordes under 80-talets andra hälft - insikten om lägets allvar nådde inte tillräcklig spridning förrän det var för sent och katastrofen ett faktum.
Sverige var alltså inte ensamt om att avreglera kredit- och valutamarknaderna. Samma sak ägde rum i många länder under 80-talet och med liknande resultat: låneexplosion, överhettning och finansiell kris.
I efterhand kan man se att det var Danmark som klarade avregleringen bäst av de nordiska länderna. Där började man mycket tidigt, där blev inte heller utlåningsökningen så stark som i Norge, Sverige och Finland.
Den bristande förståelsen för de stora efterfrågechocker som den svenska ekonomin utsattes för till följd av avregleringen först kreditexplosionen och överhettningen, sedan den kraftiga konsumtionsåtstramningen - ledde till att politiker i båda läger länge hade svårt att förstå krisens rätta natur.
De kom därmed också att felbedöma vilken ekonomisk politik som krävdes för att komma ur krisen.
På båda sidor om blockgränsen satt dåliga samveten. De borgerliga bar ansvaret för att kraftigt ha drivit på avregleringen. Socialdemokraterna var som regeringsparti ansvariga för genomförandet.
Först något år in på 90-talet börjar de första försiktigt kritiska analyserna dyka upp i de socialdemokratiska partimotionerna.
Idag erkänner alla att det blev fel.
- Det sätt som avregleringen genomfördes på var olyckligt. Förtroendet för närigslivet och marknaden var överdrivet, säger Jan 0 Karlsson, som var statssekreterare för budgetfrågor i finansdepartementet samtidigt som avregleringen genomfördes.
- Ekonomijournalisten Peter Malmqvists beskrivning är riktig: Det var som att ge en 18-åring en Ferrari och sägä att han måste lova att inte köra fort.
- De borgerliga säger att avregleringen inte gick tillräckligt snabbt. Felet var istället att vi inte gick tillräckligt varsamt fram. Nu var den finanspolitik som regeringen mäktade föra inte tillräcklig för att klara den våg som släpptes loss.
- Vi skulle avreglerat tidigare och i lugnare former.
Men det går inte att lägga hela skulden där. Det finns fler syndabockar.
En felslagen penningpolitik. I efterhand kan man se hur penningpolitiken - d v s ränte- och valutapolitiken - i flera faser av krisen förvärrat problemen.
Eftersom förändring av räntor och valutor har så stora effekter på ekonomin bär penningpolitiken en stor del av ansyaret för att den eknomjska krisen blev djupare än i andra länder.
Kreditefterfrågan som släpptes loss ohämmat under 80-talets senare del skapade två enorma efterfrågechocker i ekonomin, först utlåningsexplosionen och sedan motreaktionen, den kraftiga ökningen av sparandet.
?? försämrade Sveriges konkurrenskraft.
När pundet fallit i det stora europeiska valutakaoset i september 1992 kunde också kronan släppts. Men försvaret av den fasta kronkursen upprätthölls i ytterligare två månader.
Det kostade folkhushållet flera tiotal miljarder kronor.
I stället för att föra en aktiv räntepolitik efter kronfallet och sikta på att dra igång aktiviteten i den svenska ekonomin höll Riksbanken räntorna uppe. Sverige blev kvar på en för hög räntenivå.
När sedan den internationella räntetrenden vände uppåt igen satt vi med en av den industrialiserade världens högsta realräntor.
Den borgerliga regeringens åtstramning. Det här är naturligtvis en av socialdemokratins favoritförklaringar.
“Ny start för Sverige”, det borgerliga regeringsprogram met, sattes samman våren 1991, då överhettning och inflationsbekämpning fortfarande stod överst på dagordningen.
Ett år senare, när den nya regeringspolitiken förverkligades, såg det ekonomiska landskapet helt annorlunda ut. lnflationstakten hade gått ??, arbetslösheten var på väg kraftigt uppåt, underskotten i statsfinanserna steg för varje ny prognos och efterfrågan på hemmamarknaden var som bortblåst.
I det läget väljer regeringen att ändå fullfölja sina på förhand bestämda planer. Nedgången möts inte med stabiliserings…… I stället får arbetsmarknadspolitiken och a-kassorna ta stöten. Statsfinanserna urholkas med stora skattesänkningar för kapitalägare. Konsumtionen stramas åt ytterligare med sparstimulanser och neddragningar i offentliga bidrag. Byggandet och kommunerna kläms åt. En redan nedåtgående spiral förstärks.
Under ………… sjunker den inhemska efterftågan med tio procent utan motverkande åtgärder från regeringens sida.
Det är naturligtvis alldeles omöjligt att rättvist fördela skulden på de olika förklaringarna.
Men ……en kan vi hitta i avregleringens följder och effekten av peningpoliitiken. Efterfrågeförändringarna och ränte- och valutaeffekterna slår med tung kraft mot den privata konsumtionen och investeringarna. Den stabili- …. fördjupade krisen.
Om man i ett ord ska peka ut en förklaring till krisen så är det den höga realräntan.
Den …….. av inflationstakten, avdragsbegränsningen och den ök…..de misstron mot den ………. ekonomin ledde till historiskt höga realräntor.
I början av 1992 fyrdubblades……. realräntorna, från 2 till 8. Under krismånaderna hösten 1992 ökade räntetrycket ännu mer. Därefter har realräntan legat kvar på en hög nivå.
De höga realkräntorna drev upp sparkvoten ~änkte ……… det på hushållens tillgångar. - bromsade tillväxten och investeringarna.
Detta i kombination med de svenska företagens allt sämre konkurrenskraft och en försvagning av den internationella konjukturen ledde till en extrem situation i ekonomin.
I ett slag försvagades 1991-1992 samtliga efterfrågekomponenter: den privata konsumtionen, den offentliga konsumtionen, investeringarna och exporten. Vid makten satt en regering som gjort ideologi av att förändringar i efterfrågan inte skulle pareras.
Inte att undra på att den svenska ekonomin gick in i sin djupaste kris sedan efterkrigstiden.
Peeter-Jan Kask, Vägen in i och ut ur krisen - ekonomisk politik från Feldt till Persson