Om det är livligare bland de professionella opinionsbildarna känns det mer dämpat och följsamt än på länge i etablissemanget, där många hellre lyssnar av en opinion än bildar den.
Man har inget emot att uppfattas som kontroversiell, bara man inte behöver vara det och riskerar att stöta sig med någon.
Partierna trängs i mitten. Chefer i förvaltning, storföretag och akademi är lena i mun som kyrkoherdar, och kyrkoherdarna låter som socialsekreterare.
Man vårdar varumärken, relationer och sin framtida finansiering och aktar sig noga för att komma på kollisionskurs med regeringen eller korrekthetens konstaplar.
P J Anders Linder, SvD 25/6 2006
Konsensuskulturen i Sverige är inte en socialdemokratisk uppfinning, men den har kommit att få socialdemokratisk prägel genom rörelsens långa maktinnehav. Det konstaterar också förra RRV-chefen Inga-Britt Ahlenius i Susanna Popovas intervjubok Sverige och tystnaden (Lind & Co, 2006).
Det räcker inte med att ha rätt, man ska helst ha det vid rätt tidpunkt också.
Rätt tidpunkt är den då någon bryr sig om vad som sägs
SvD-ledare 30/9 2004
De farliga jasägarna
Inga-Britt Ahlenius kolumn DN 12/5 2004
Under denna höst växlade de insiktsfulla in sina utlandslån till svenska kronor, medan alla de som vägrade tro att regeringen skulle devalvera låg kvar i sina utlandslån. Och brändes ordentligt när kronan föll den 19 november 1992.
Den tystnadens konformism som då rådde och de bannbullor som utdelades över de som vågade hävda en annan mening var vid den tidpunkten förståelig, om än inte acceptabel.
Att samma tystnad fortfarande råder över detta skeende i den svenska ekonomiska historien är däremot varken förståeligt eller acceptabelt.
Ulla Reinius i boken "Stålbadet" (Ekerlids Förlag)
- Det är betecknande för hur litet vi vet om
vårt samhälle och oss själva att alla viktigare instanser och
personer i landet under hösten 1992 envist försvarade illusionen om
kronans dåvarande höga värde.
Hans Zetterberg
93-07-28, hörnartikel DN
Den var till och med värd ett par unika politiska uppgörelser över blockgränsen. Uppgörelserna sades bevisa den svenska statskonstens överlägsenhet. Vi behöver en studie som förklarar varför alla ledande ekonomer, byråkrater och politiker ägnade sig åt en illusion och stötte bort dem som hade rätt. SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) spelade troligen en nyckelroll i det fatala samförståndet. Vilket härligt ämne för en avhandling för den som vågar!
Den svenska skuldkrisen, Rolf Englund 2001-02-01:
Tomas Fischer intervjuades av Åke Ortmark i TV 8 i maj 1999:
Det är ju häpnadsväckande att de som hade ansvaret för detta aldrig har ställts till ansvar. Jag frågade Göran Persson, som jag en enda gång ätit en privat lunch med, hur kunde ni sossar ge riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet som har bränt iväg 200 miljarder kronor?
- Ja, sade Göran, det där ett trauma som det kommer att ta decennier att komma till rätta med.
Men Svegfors följde bara den Järnhårda Politikerlagen: ”Har man sagt A, får man säga B. Och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel”.
Mats Svegfors argumenterade för en tid sedan kraftfullt i en artikel ”naivt försvar motverkar sitt syfte” (SvD/Kultur 2001-01-11) för att marknadsekonomin anhängare bör betänka att allt på marknaden inte låter sig försvaras och inte bör försvaras, bl a därför att försvaret i så fall blir intellektuellt ohållbart. Som exempel anger han ”sammanbrottet på den svenska fastighetsmarknaden i skiftet mellan 80- och 90-tal”.
Den kronkurs som försvarades var 5:30
Läs mer här