| Wall Street Bubbles Home | THE EURO: BEWARE OF WHAT YOU WISH FOR(EMU Break-up) Ekonom i det sunda förnuftets tjänst Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och Paul Krugman har uppnått stjärnstatus inom ekonomiämnet och är som en sådan både avskydd och beundrad. Han är en lysande popularisator som menar att anhängarna av globaliseringstesen och utbudspolitiken gått alltför långt. Det är många som har svårt att tåla Paul Krugman, den kände amerikanske nationalekonomen, numera stationerad vid Massachusetts Institute for Technology i Cambridge på USA:s östkust. Han är "a smart ass" hävdar många. Det betyder att man tycker att han är skarpsinnig - men samtidigt arrogant och självsäker. Under 1990-talet har han via ett flitigt skrivande i ledande tidningar och magasin som New York Times, USA Today, Atlantic Monthly och inte minst den prestigemässiga Foreign Affairs gjort sig känd som en elak kritiker av nya teorier och trender inom ekonomijournalistik och vetenskap. Han har också skrivit en rad bestsellers som nått en stor publik varav några översatts till svenska, t ex "Valser om välfärd" (1995), "Pop Internationalism" (1996) samt senast The return of depression economics (176 s, Allen Lane, London 1999). Förutom detta är han en flitig jetseter som flänger jorden kring och deltar i konferenser och möten. Senast han sågs i Sverige var vid en konferens på Handelshögskolan i samband med hundraårsdagen av Bertil Ohlins födelse i oktober förra året. Som vanligt strödde han arroganta kvickheter omkring sig blandat med giftpilar åt alla möjliga håll. Och som vanligt kallade han alla tankar som han själv inte delar för "silly". Det är inte så konstigt att han retar upp människor, Paul Krugman. Något som säkert också retar upp många är att Krugman genom sina böcker och artiklar blivit en ekonomisk världskändis. Han har blivit den mest kände popularisatorn bland akademiska ekonomer världen över. Men sådant väcker ont blod bland kollegerna. Vad har han som inte jag har, muttrar hundratals ekonomiprofessorer som också vill synas i press och i tv. Ekonomiämnet har förstås också tidigare haft sina popularisatorer. Superkändisen John Maynard Keynes är kanske den mest lyckosamme. Det var nog få som under 1930-talet läste den tunga "General Theory on Employment, Money and Interest" (1936). I stället nöjde man sig med pamfletterna där han på kortfattat sätt sammanfattade sina idéer kring behovet av offentliga arbeten och underbalansering av statsbudgeten. Men Keynes är ovanlig på så sätt att han lyckades förena rollen som banbrytande vetenskapsman med rollen som popularisator. Det är mycket vanligare att popularisatorn inte själv röjer ny mark, utan nöjer sig med att sammanfatta vad andra har kommit fram till på en prosa som alla (nåja!) kan förstå. I Sverige skulle man kunna nämna Gunnar Westin Silverstolpe som en framgångsrik popularisator av ekonomiämnet, men som knappast gått till hävderna som banbrytande teoretiker. En annan lysande popularisator - i synnerhet under 1920- och 30-talet - var svensken Gustav Cassel. På många sätt var han mellankrigstidens Krugman. Han skrev flitigt i pressen världen över. Han författade slagkraftiga pamfletter som på ett lättfattligt sätt redde ut svåra spörsmål kring konsekvenserna av guldmyntfotens införande och konjunkturernas svängningar. Han deltog i de mest prestigefyllda konferenserna och fungerade som rådgivare i monetära och ekonomiska frågor åt en rad regeringar, däribland den amerikans ka och tyska. Till skillnad från Silverstolpe ansåg Cassel samtidigt sig själv vara en ledande teoretiker och nydanare av nationalekonomin. Många i hans samtid delade denna uppfattning men hans eftermäle har blivit ett annat. Han var utan tvivel "a smart ass" med en förmåga att uttrycka sig klart och tydligt. Men det teoretiska fundamentet hade han lånat - utan att nämna det - från äldre kolleger från 1800-talet, så som den briljante schweizaren Leon Walras eller britten John Wheatley. Krugman är i detta sammanhang mera anspråkslös. Han gör knappast några anspråk på att ha revolutionerat ekonomiämnet. Huvudämnet är internationell ekonomi och det är ett väl genomtröskat specialområde där det är svårt att göra några nya originella insatser. Under 1980-talet kom han att tillhöra en skola av ekonomer milt skeptiska till den traditionella teorin om komparativa fördelar, den "nya handelsteorin". De var inte alls protektionister men hävdade samtidigt att stigande stordriftsfördelar och s k externa effekter skapade handelshinder mellan länder och regioner. Ett visst land som en gång hade skaffat sig en viss industri hade ett givet försteg framför nykomlingarna. Att de nya industriländerna i Asien och på andra håll av detta skäl använde sig av tullar för att bygga upp en industriell bas var därför kanske inte så konstigt. Krugmans främsta insats inom internationell ekonomi är väl annars att ha författat en balanserad och i dag ofta använd lärobok i ämnet som främst används i nationalekonomiska grundkurser. Hans andra specialområde är ekonomisk geografi. Detta är ett mycket mindre genomtröskat område för ekonomer och när det gäller lokaliseringsteorin kan säkert hans vara högst användbar. Men för att säga det rakt på sak: någon teoretiker av rang är inte Krugman. Hans idéer om "stigande skalavkastning" är numera allmänt accepterade. Hans insats här är att vara djärv nog att tillämpa idéer på nya områden som andra mer originella ekonomer, t ex Brian Arthur, utvecklat. I stället för att framhäva sig själv som en banbrytande teoretiker påtalar Krugman sin samhörighet med "mainstream economics". Han står således mitt i ämnet och är stolt över det! Här blir analogin med Gustaf Cassel åter så slående. På samma sätt som denne menar Krugman att nationalekonomins främsta insats bör vara att skapa intellektuell ordning och reda i den verkliga ekonomiska världens kaos. Genom att använda sig av förenklade modeller kan de verkliga sammanhangen redas ut. Ingenting är så praktiskt som en god teori hävdade Gustav Cassel en gång, och detta valspråk skulle även kunna vara Krugmans. Nationalekonomins överstepräster står alltså - för att använda sig av den anspråksfulla titeln på Gustav Cassels självbiografi - "i förnuftets tjänst". Efter ett antal år av träning inom den nationalekonomiska akademiska disciplinen kan detta sunda förnuft praktiseras till båtnad för politiker och allmänhet som ofta har svårt att greppa de verkliga ekonomiska sammanhangen. Men Krugman liksom Cassel bortser ifrån en rad komplikationer. Nationalekonomer tycker ofta olika och ger råd av olikartat innehåll. Om nu utövare av denna profession efter år av träning ändå inte kan komma fram till gemensamma slutsatser måste man faktiskt ställa frågan: är det egentligen så självklart vilka teorier som är "förnuftiga" och vilka som är "silly"? Krugmans självsäkerhet på denna punkt retar förstås sådana som inte ser världen på ett lika enkelspårigt sätt. I sitt ekonomiska skriftställarskap under 1990-talet är det framför allt två käpphästar som Krugman framfört. I det första fallet gäller det en kritik mot tanken på globaliseringens genomgripande betydelse - idéer som främst sprids från vänster (åtminstone i USA). I det andra fallet gäller det hans sågning av allt vad republikansk utbudspolitik heter. Krugman själv gör förstås en poäng av att kritisera både vänster och höger - en förnuftets röst i kamp mot det politiska etablissemanget. I en rad sammanhang har Krugman alltså riktat sin kritik mot globaliseringstesen, kanske särskilt i boken "Pop Internationalism". Debatten under 1990-talet har starkt färgats av uppfattningen att ekonomisk globalisering är en drivande kraft i utvecklingen som påverkar det mesta. Clintons förre arbetsmarknadsminister Robert Reich - ett ständigt återkommande hatobjekt i Krugmans texter under 1990-talet - satte tonen redan i början av decenniet. Reich driver tesen att företagen inte längre har något fosterland och att kapitalet har blivit alltmer gränslöst. Följden har blivit en kraftigt ökad kostnadskonkurrens på marknaderna. Krugman instämmer förstås i att kapitalet har kommit att flöda all friare och att ökad ekonomisk internationalisering är ett faktum. Men samtidigt menar han att talet om nationalstatens död är överdrivet och att anhängarna av globaliseringstesen gått alltför långt. Se bara på USA, säger han. Våra utrikesaffärer svarar fortfarande för en mycket liten del av vårt välstånd, under 10 procent. Med andra ord: den inhemska sektorn är fortfarande den viktigaste. Detta gäller för övrigt också EU, även om utrikeshandelns betydelse här är större än i USA. Det är inte heller riktigt att globaliseringen nått sådana proportioner att nationalstatens möjligheter att bedriva en egen ekonomisk politik har försvunnit. Sin kritik av globaliseringstesen riktar Krugman i synnerhet mot politiker och ekonomer som fått för sig att en ökad internationell konkurrens missgynnar USA (eller Europa). Det är felaktigt att hävda att ökad handel och en kraftig industriell tillväxt i det område som för inte så länge sedan var känt som tredje världen konkurrerar ut arbeten i den "gamla" industrialiserade världen. De hotbilder som inte minst målades upp i amerikanska massmedier och som fick motivera nyprotektionistiska stämningar hos fack, industriförbund, politiker och till och med president Clinton - en ohelig allians som spräckte Seattlemötet med sina fagra ord om förbättrade arbetsvillkor för tredje världens löntagare - är ingenting annat än fantomer hävdar Krugman. Här tar han den gamla slitna teorin om komparativa fördelar till hjälp. Ökad industrialisering och handel i tredje världen leder i stället till att inkomsterna i dessa länder stiger, vilket i sin tur ökar efterfrågan på varor och tjänster i världsekonomin totalt sett. Globaliseringen kan visserligen leda till att enskilda industrigrenar krymper eller läggs ned, men i stället läggs efterfrågan över på nya områden. Genom en ökad handel och liberalisering får alla det bättre hävdar han. Krugmans andra käpphäst är alltså kritiken av utbudspolitiken. Han ägnar stora delar av boken "Valser om välfärd" till att beskriva hur denna riktning uppstod i USA på 1970-talet och blev till regeringspolitik hos Ronald Reagan. Utbudsekonomin gjorde anspråk på att ersätta keynesianismen som dominerande makroekonomiskt paradigm. I Sverige är väl Arthur Laffer med sin kurva som suggererade slutsatsen att varje skattesänkning via ett ökat utbud finansierade sig själv, den mest kände av denna inflytelserika grupp av ekonomer. Men här fanns också andra såsom den senaste Nobelpristagaren Robert Mundell. Utbudsekonomin hade också starka förespråkare bland ekonomijournalister, inte minst i Wall Street Journal. Krugman går så långt som till att hävda att utbudsekonomin var en intellektuell bluff. Lafferkurvan var bara en lösryckt idé utan någon som helst verklighetsförankring. Orsaken till att den fick ett så starkt genomslag var rätt och slätt politisk. Dessa idéer passade som hand i handske i den nyliberala våg som växte fram från och med slutet av 1970-talet. Ett utrymme skapades för allsköns fantaster, idéentreprenörer och lobbyister för olika särintressen. Inte heller kom utbudspolitiken att få någon positiv effekt på amerikansk ekonomi menar Krugman. Anhängare av utbudsekonomin försöker visserligen fiffla med siffrorna för att visa att uppgången under Reagan måste ha att göra med denna politik. Men det enda kvarstående resultatet av skattesänkningarna under Reagan var en kraftigt underbalanserad budget, stigande räntor och ett underskott i handelsbalansen. Under 1990-talet har visserligen den amerikanska ekonomin gått mycket bra. Men det beror i första hand på Paul Volcker och Alan Greenspan - Federal Reserve-chefer under 1980- och 90-talen - som skickligt har fört en milt expansionistisk penningpolitik, vilken skapat ökad efterfrågan utan att åstadkomma inflation. Alan Greenspan och en oberoende Federal Reserve är överhuvudtaget hjältar hos Krugman (vill man hämta stöd för en oberoende svensk Riksbank vare sig vi går med i EMU eller inte, så kan man hämta argument från Krugman). "Feds" kanske främsta mästerstycke var agerandet under börskrisen i oktober 1987, då en kris som annars skulle kunnat ha upprepat Wall street 1929 undveks via ett ökat utbud av pengar. Under 1990-talet har alltså Krugman försvarat Keynes gentemot utbudsekonomerna. Liksom Keynes hävdar han att ekonomiska kriser i grund och botten är monetära fenomen. En kris beror i huvudsak på att alla vill hålla i kontanterna och ingen spendera. Genom en ond spiral kan detta leda en ekonomi i fritt fall nedåt. Det är ytterst denna vilja att vänta och se som kännetecknat den japanska sjukan under 1990-talet. I detta sammanhang betonar Krugman att Keynes teori om "liquidity trap" är högst relevant. Krugmans recept är därmed givet: en kris kan bara botas genom att öka penningmängden vilket leder till ökad efterfrågan. En sådan analys ligger förstås nära Keynes och är tongångar som haft svårt att vinna gehör under de senaste decennierna av utbuds- och normpolitik både i USA och Europa. Som popularisator har Krugman under det senaste decenniet stigit fram och blivit en av världens mest kända nationalekonomer. Har han då något nytt att komma med? Är han en ny ekonom för vår nya ekonomiska värld? Som kanske framgått är detta tveksamt. Men att han bidragit till att öka kunskapen om ekonomiska sammanhang bland ickeexperter står alldeles klart. Ännu viktigare är att han lyckats visa att nationalekonomin, bakom en fasad av teknisk jargong, faktiskt inte är så svår att fatta samtidigt som den inte alltid är så absolut som den ibland framställs av sina utövare. Det är därför kanske inte underligt att han inte alltid blir så uppskattad av kollegerna. FT, July 10, 1999 Krugman, at 46, is rated as the most popular economist since J.K. Galbraith, but the dollar bill incident suggested a certain tension between being a professor and a pundit. How had he achieved fame? It all began with an article published in 1994, in Foreign Affairs magazine, under the prophetic title "The Myth of the Asian Miracle". As the Asian economies crashed one-by-one in 1997-98, Krugman's thesis looked better and better. Michael Kinsley, editor of Slate, the Microsoft-financed internet magazine, persuaded him to be a contributor. The professor set up his own web site, pioneering internet economic journalism. "Suddenly I discovered I had built up a brand name in this brave new world." Krugman writes with gusto. His new book - The Return of Depression Economics is littered with catchy phrases such as "nerd savants" (the managers at Long Term Capital Management, the hedge fund which almost brought down the US financial system in the autumn of 1998) or "arresting images" (explaining the mechanics of a recession in Japan in terms of the economics of a babysitting co-op). "I think geometrically. There is usually a diagram behind every paragraph I write," he says. Krugman's book is an eloquent plea to policy-makers not to fall into the trap of economic orthodoxy. Today, this means fighting inflation in an era of insufficient demand or refusing to consider capital controls when investors' fears of an economic collapse are turning into a self-fulfilling prophecy. The book's strengths are that it is highly readable and topical. Top-drawer journalism, if you like. Cue for economic and monetary union in Europe. Was the euro a terrible mistake? "I am entering shark-infested water here," he said. "It is very difficult for me to say from the American perspective." After this rare display of tact came the familiar machine-gun commentary. "The major risk is that there is not enough labour mobility in Europe. It's not like the US where you can pick up and move your family 2,000 miles and walk into an identical shopping mall and buy the same thing and watch the same TV." Besides, Canada was quite happy with a separate currency from the dollar. "It's not a hot issue, it's not what businesses are crying out for. This tells you that this whole euro thing is political; it has never had a compelling economic logic." Krugman thinks the European Central Bank is wrongly obsessed with fighting inflation rather than worrying about the threat of deflation. He describes the bank as an institution designed to fight the last war. "There is a real possibility that Europe could find itself in a Japanese-style liquidity trap. Probably less than a 20 per cent probability, but still a real possibility." From The Economist THE RETURN OF DEPRESSION ECONOMICS. IT IS a pity that this excellent book did not come out sooner. With the world economy now seemingly on the mend and financial markets buoyant again, Paul Krugman’s account of the recent global financial turmoil has lost some of its immediacy. His article in last January’s Foreign Affairs, from which this book grew, was more timely. But this expanded essay is still essential reading. Few write better about economics than Mr Krugman, an outstanding practitioner and a brilliant populariser. “The Return of Depression Economics” is a lucid and punchy analysis of the dangers posed by global financial markets and a wake-up call for complacent or economically ignorant policymakers. Mr Krugman asks two big questions. How did the seemingly innocuous devaluation of the Thai baht in July 1997 set off a financial whirlwind that devastated Asia and Russia, and that looked for a stormy few weeks in the following September as if it might sweep away the global financial system? And how could policymakers have limited the economic damage that this financial maelstrom wreaked? His broader theme is that insufficient demand has replaced inflation as the biggest danger to the world economy, but that policymakers seem to be ignoring the lessons of the Great Depression. Japan is wary of creating inflationary expectations to escape its slump. Emerging economies compounded their misery by raising interest rates, rather than cutting them, once disaster struck. With hindsight, many pundits have pinned the blame for the Asian crisis on “crony capitalism”, the incestuous links between government and business that were extolled when the going was good. But that cannot be the whole story. Asian cronyism is nothing new; so why did it provoke a crisis only in 1997? Because, argues Mr Krugman, Asia’s economies had opened up their financial markets and borrowed heavily from abroad. That made them more vulnerable to panics which, like bank runs, are self-fulfilling. It is a compelling argument. Yet moral hazard—reckless lending encouraged by the belief that governments would step in to rescue you if things went wrong—is arguably as important. Indeed, Mr Krugman used to emphasise it. But he told this reviewer for The Economist that he had changed his mind for three reasons. First, because there was a lot of foreign investment in assets not obviously subject to moral hazard. Second, because of the sheer scale of the capital outflows. Finally, because hard thinking convinced him otherwise. When things did go horribly wrong, Mr Krugman thinks that policy mistakes made matters worse. He points out that, if Wall Street crashed and the American economy threatened to slump, the Federal Reserve would doubtless slash interest rates. Yet when financial disaster struck Asia, the IMF pushed governments to raise interest rates. Not without reason, since the IMF wanted to prevent currencies collapsing and bankrupting companies with foreign-currency debts. But higher interest rates had a similarly disastrous impact: “the IMF at best avoided one vicious circle only by starting another.” The problem is that when panics are self-fulfilling, economic policy must cater to the perceived whims and prejudices of financial markets, rather than economic fundamentals. So what to do? Mr Krugman is sceptical of currency boards: though they protect against devaluation, they do not protect against a run on the currency. He thinks devaluation is usually preferable to raising interest rates to prop up a currency. But if it is unacceptable, either because of large foreign-currency debts or because people would easily lose faith in a falling currency, he thinks capital controls may be required “as a sort of curfew on capital flight while calm is restored.” “Just as the right to free speech does not necessarily include the right to shout Fire!’ in a crowded theatre, the principle of free markets does not necessarily mean that investors must be allowed to trample each other in a stampede.” To avoid future crises, he advocates taxing companies’ foreign-currency borrowing. Little of this is new. Most people will disagree with some of it. But few will fail to be stimulated by Mr Krugman’s clear thinking and lively style.
Other American Economists about EMU |