Rolf Englund på Nationalekonomiska Föreningen, januari 1987

Källa: Ekonomisk Debatt nr 3/1987 sid 267 ff

Rolf Englund:

Den av regeringen förda politiken, den s k Tredje vägen, bygger på föreställningen att den socialdemokratiska regeringen i Sverige har en bättre metod än andra regeringar i världen att få ner inflationen och uppnå balans i ekonomin, utan de negativa effekter som blir ett resultat av vad som brukar kallas en monetaristiskt inriktad politik.

Monetarismen har de senaste åren råkat i vanrykte. Den har dödförklarats av både Financial Times och Economist och till och med en av Mrs Thatchers egna parlamentsledamöter har i Wall Street Journal i en artikel uttryckt sin glädje över vad han kallade "Britains escape from monetarism in one country". Det syftar, som väl de flesta här i salen genast erinrar sig, på Stalins yttrande om "socialism in one country".

Ändå är nog ryktet om monetarismens död betydligt överdrivet. Jag ber härvid att få hänvisa dels till en artikel av Karl Brunner i nr 1/1986 av Marknadsekonomisk Tidskrift, dels till Samuelson's Economics, den lärobok som lärde oss studenter på 1960-talet, under Keynesianismens högålder, att allt var möjligt med proper monetary and fiscal policy". Höjdpunkten för Keynesianismen nåddes väl i början på 1970-talet då president Nixon sade att "we are all Keynesians now".

I Economics, 1961 års upplaga, s 315 kapitlet "Prices and Money", skrev Samuelson, som inte nu, och än mindre 1961, kunde beskyllas för att vara någon fanatisk monetarist, följande:

"Idén bakom kvantitetsteorin är enkel. Om regeringen ökar penningmängden tusenfalt så kan man förutsäga att det blir en galopperande inflation som gör att priserna ökar tusenfalt."

Efter en hänvisning till den tyska hyperinflationen 1921-23 skrev Samuelson att kvantitetsteorin är användbar för att beskriva perioder av hyperinflation och olika långsiktiga trender i prisutvecklingen, som t ex i Spanien och Europa efter att den nya världens guld hade upptäckts.

Samuelson fortsätter: "Eftersom galopperande inflation kan utsätta ett demokratiskt samhälle för oacceptabla spänningar är det bra att predika den enkla kvantitetsteorin både när den år modern och när den är omodern - inte därför att den, i sin enklaste form, är modern särskilt ofta utan eftersom den behövs så utomordentligt väl i de turbulenta tider när dess budskap är modernt."

De flesta är nog benägna att hålla med om att priserna förmodligen stiger tusenfalt om man ökar penningmängden tusenfalt. Nästan lika många tror nog också att priserna ökar med 100 procent om man fördubblar penningmängden. Man måste nästan vara en högt utbildad nationalekonom för att inte inse detta intuitivt och med det sunda förnuftet.

Den, däremot, som hävdar att priserna stiger med 10 procent om man ökar penningmängden med 10 procent anses som en fanatiker som förespråkar, om inte generalsjuntor av Chiletyp, så åtminstone en arbetslöshet lika hög som i Mrs Thatchers England. Klart är att få teser som monetaristernas de senaste årtiondena har väckt så starka känslor, både bland anhängare som motståndare inom nationalekonomi och politik.

I Sverige för vi knappast någon sådan diskussion. Här lägger vi ansvaret för inflationen på hrr Malm, Rosengren och Ljunggren och anser att de med viljekraft kan stoppa inflationen, åtminstone om man något ändrar formerna för lönebildningen.

Låt mig här inskjuta att det är bra med låga nominella löneökningar, om det sker samtidigt som inflationen går ner, till följd av en lägre ökningstakt i penningmängden.

Bekymret för dem som hävdar att det finns ett samband mellan penningmängd och inflation är det klassiska problemet att det är svårt att dra en meningsfull gräns för vad som är att betrakta som pengar. Om sedan räntor och oljepriser varierar kraftigt kan det dessutom vara svårt att finna ett bra mått på prisutvecklingen.

I en artikel i våras i Svensk Tidskrift (nr 4-5/1986) med rubriken "Inflationen spräcker avtalen", med ett frågetecken efter för säkerhets skull, har jag hävdat att man till Riksbankens mått på penningmängden, M 3, som innefattar sedlar och bankinlåning och bankcertifikat, bör lägga nya instrument som allemanssparande, statsskuldväxlar, riksobligationer, sparobligationer och de miljardbelopp som företag och kommuner har innestående på spärrkonton i Riksbanken, se Tabell 1.

Detta nya mått har jag döpt till M 8. Sambandet mellan M 3 respektive M 8 och inflationen, definierad som KPI exkl. bostadsposten, framgår av diagrammet här intill (Figur 2). Det tyder inte på att inflationen under 1987 kommer att kunna begränsas till fyra procent. Det kan bli uppemot det dubbla.

I stora delar av västvärlden har inflationen de senaste åren blivit lägre än vad den skulle ha blivit enligt monetaristernas beräkningar. De, som inte tror på att det beror på att det nuförtiden går att öka takten på sedelpressarna utan att det leder till ökad inflation, har funderat över varför "velocityn" har ändrats.

Jag vill bara avsluta med en reflexion. Man kan naturligtvis säga att man inte tror att inflationen blir så hög eftersom man inte är monetarist och monetarismen är ute just nu. Men dessvärre blir inflationen i Sverige 1987 inte lägre för det.

Det faktiskt existerande sambandet mellan penningmängd och inflation finns där, oberoende av om vi tror på det eller inte. Det är ingen värderingsfråga. På samma sätt som jorden är rund, oavsett hur många som tror att den är platt.

....

Kjell-Olof Feldt:

...

Så till Rolf Englund. Det är möjligt att vi är fångna i det här M3-måttet, jag har stor respekt för så invecklade diagram som detta avser att vara.

Jag fick just veta av en av de närvarande professorerna att den sista uppgången av M3 som i diagrammet ser ut att ske nästa år i verkligheten skedde 1986. Om det nu är på det sättet att det finns en lagbundenhet i penningutveckling och inflation så är det naturligtvis mycket som återstår att förklara med den ekonomiska politiken och dess konsekvenser.

Jag tror att det går att konstatera många statistiska samband utan att det behöver finnas något samband i verkligheten. Jag sätter mig emellertid inte på den hästen att jag säger att sambandet inte kan finnas. Vi har tvärtom med stort allvar från regeringens sida följt utvecklingen av likviditeten i ekonomin, det är ju bara ett annat sätt att formulera problemet, och vi är medvetna om att påspädningar av likviditeten kommer att varje fall ändra penningpolitikens förutsättningar.

Vad jag vänder mig emot är att vi skulle vara bundna till M3-kurvans svängningar, det kan ju vara så att en och annan har kommit emellan och gjort någonting för att priserna skall gå upp eller ner.