Credit nr 5 1988Oj då, nu stiger inflationen !

En av Milton Friedmans grundläggande teser är att regeringar ochcentralbanker bör avstå från försök till "fine-tuning"av ekonomin. I stället bör penningmängden stadigt ökas i enförutbestämd takt. Det ger på sikt både lägreinflation och lägre arbetslöshet. Alternativet är att bedrivaekonomisk politik enligt den nu vanliga "oj-då-metoden".

Sedan Keynes på 1930-talet har idén varit att politikerna skallstimulera ekonomin i dåliga tider och bromsa ekonomin i (alltför)goda tider. Det första som man som riksbankschef därför måstefastställa är således om ekonomin just idag är på vägupp eller ned. Många av oss har också lärt oss i skolan och ilivet att det går upp och ner. Inflationen går upp och ner, arbetslöshetenoch konjunkturerna likaså. Men livet kanske inte är en sinuskurva,utan en spiral. Kanske vi måste ta oss fram till vad som lite pretentiöst,men inte oriktigt, brukar kallas ett paradigmskifte.

Sedan 1950-talet kan man se att arbetslösheten och inflationen, långsiktigtoch trendmässigt, stiger i USA. En likartad utveckling har även ägtrum i Europa och Sverige. Den stigande sprialen i USA framgår avdiagrammet här intill.

Ingen vet idag säkert vad förklaringen är. Själv trorjag att den stigande spiralen kan förklaras av att regeringarna, av förklarligaskäl, är mer benägna att stimulera ekonomin för att räddasysselsättningen än att strama åt för att räddapenningvärdet.

Det kan i sin tur förklaras av att en förändring i penningmängdenslår snabbare på produktion och sysselsättning än påinflationen. Ekonomerna brukar säga att produktion och sysselsättningförnändras ett år efter det att ökningstakten i penningmängdenförändras, medan inflationstakten förändras cirka två årefter ändringen i penningmängden.

Oj, då - nu stiger arbetslösheten

Om man för ekonomisk politik enligt oj-då-metoden (oj-då,inflationen har stigit, då måste vi strama åt, respektive oj-då,arbetslösheten stiger, nu är det hög tid att komma med ettstimulanspaket) leder det till att den stigande spiralen av inflation ocharbetslöshet drivs vidare uppåt varv efter varv. Det finns ävenandra samband som leder till detta.

Som bl a Hayek har påpekat har inflationen en positiv effekt påsysselsättningen bara så länge den stiger snabbare än vadfolk förväntar sig. Till detta kommer att allmänheten gångpå gång lär sig att den åtstramning, som myndigheternagenomför i det uttalade syftet att stoppa inflationen, kommer att avbrytasinnan uppgiften är slutförd, när arbetslösheten stiger,aktierna sjunker och banksystemet utsätts för allt hårdare påfrestningar.

Detta är en djupt oroande utveckling. Bryts inte spiralen kommer någototrevligt att hända i diagrammets övre högra hörn. Vad som dåkommer att hända har jag ingen bestämd mening om, men inte kommer detatt bli trevligt.

Kostnadsläget inte huvudproblemet

Att inflationen måste stoppas beror således inte främst påkostnadsläget i förhållande till utlandet. Det kan åtminstonetemporärt lösas genom devalveringar. Inflationen måste stoppasfrämst därför att den är skadlig för samhällsmoraloch resursallokering. Den måste stoppas för att förhindra attSverige och västvärlden i övrigt skall dras allt längre uppi en spiral av stigande inflation och stigande arbetslöshet. En sådanutveckling måste förhindras. Ju förr detta sker, desto mindreblir de oundvikliga påfrestningarna för samhället.

Rolf Englund

Jag hänvisar vidare till mina tidigare artiklar i frågan: "Denannalkande stormen" i Svensk Tidskrift nr 9/1987, varifrån diagrammethär intill är taget. "Kan centralbanken styra" i Fri Ekonominr 1/1988. "Demokratins underskott" i Svensk Tidskrift nr 5/1982, i anledning av James Buchanans bok "Democracy in Deficit". "Denstigande spiralen", ledare i Svensk Tidskrift nr 2/1984. "Strategi förtrovärdighet" i Svensk Tidskrift nr 4/1985.