Home
Det är en sak att den svenska kapitalismen inte är utvecklingsbar. Det bör inte göra någon, allra minst en socialist, nedstämd. ...
I de följande tre kapitlen diskuterar jag en strategi för en övergång till en arbetarstyrd ekonomi och visar hur en sådan kan väntas fungera.
Den arbetarstyrda ekonomin kan återge svensk ekonomi vitalitet och livskraft.
...
Viktiga förändringar inom arbetsliv och ekonomi har skett och håller på att ske som kan ses som förberedelser för mer avgörande steg i riktning mot arbetarstyre. Hit hör den nya trygghetslagstiftningen där ökad tyngd ges åt arbetskraftens ställning i produktionen ... Det visar ocksa att svensk fackföreningsrörelse är beredd att ta ansvar for företagets hela uppträdande och är på väg bort från enbart ett partstänkande.
Det arbete som nu pågår inom LO på att införa branschfonder som löntagarna kan kontrollera kan också ses som steg i riktning mot arbetarstyre. ...
För att visa ihåligheten i maxisternas attityd skall vi inte dra oss för att
vara folkliga och vulgära. Låt oss därför ställa frågan: är Mao Tse Tung, Fidel
Castro eller Leonid Bresnjev arbetare? De är utmärkta män var och en på sitt vis men
de är inte arbetare.
s.21
Trots allt luddigt tal om motsatsen lever vi alltjämt i nationalstatens århundrade. En svensk
socialists första plikt är att arbeta för socialistiska lösningar i Sverige.
Finns det något
som vi kan lära av Stalin är det hans tes om nödvändigheten av socialism i ett land.
s.24
Under resten av 70-talet och 80-talet är den enda realistiska linjen att arbeta för socialism i ett land, Sverige. Den dominerande uppgiften är att genomföra reformer som steg för steg kan föra oss mot arbetarstyre, jämlikhet och genuint folkligt inflytande.
s.24
s.40 ff
Det går inte att hävda att det är kapitalägare och företagsledning som ensamma producerat de bruttovinster ur vilka investeringarna finansieras. De har skapats av alla dem som arbetar i företaget. Därför bör det vara naturligt att alla som
arbetar i ett företag också har kontroll över de investeringar som det egna företaget gör.
Ett sådant synsätt får mycket långtgående konsekvenser.
Ändock kan det knappast betraktas som annat än helt naturligt. Det motsatta förhållandet, som gäller idag, måste i stället ses som egendomligt och föga rationellt. Det kan enbart förklaras i termer av en viss historisk utveckling.
Idag tillfaller självfinansieringens frukter i första hand företagens ägare. Dessa äger rätt, i kraft av ett en gång satsat historiskt kapital, att skörda de frukter som följer av självfinansierade investeringar i form av värdestegring på företagens aktier och långsiktigt stigande utdelningar.
De traditionella kapitalägarna har spelat ut sin roll som finansiarer av svensk industri. Genom de förändringar som ägt rum i svensk ekonomi och på svensk kapitalmarknad är svensk arbetarklass inte längre beroende av en liten kapital- ägarklass for att finansiera industriell utveckling. Det är i första hand på grund av tradition och nedärvd vana som dagens kapitalägare har makt att bestämma över industrins investeringar.
Att den traditionella kapitalägarklassens krav på inflytande över och styrning av företagen numera saknar någon legitim ekonomisk grund bör inte bedömas enbart negativt. Tvärtom kan det ses som något positivt: det gör att man utan risk kan koppla bort dem från inflytande över företagen och förvandla dem till vad de i själva verket är: rentierer med rätt att uppbara avkastning på ett historiskt kapital.
Vem kan egentligen hävda annat än att alla anställda gemensamt skapat de medel ur vilka ett företags investeringar självfinansieras? Är det då inte naturligt att de anställda gemensamt också skall bestämma om investeringarnas omfattning och inriktning? Ett accepterande av detta synsätt på företagens självfinansiering leder dock till revolutionerande följder.
Under vårt nuvarande system är det kapitalägaren som tillsätter ett företags styrelse. Företagets verkställande ledning är sedan ansvarig för sin förvaltning inför styrelsen som efter gottfinnande kan till- och avsätta företagsledningen.
Med hänsyn till vårt tidigare resonemang är det naturligt att kapitalägarna berövas den rätten. I stället bör denna rätt tillkomma de anställda, eventuellt i förening med samhället.
För att ge konkretion åt mitt förslag skall jag har ge exempel på en möjlig utformning.
Låt oss anta att en företagsstyrelse har tio ledamöter. Fyra kan då tillsättas av kapitalägare-företagsledning och sex av de anställda genom sin eller sina fackföreningar.
Det kan mot bakgrund av våra tidigare resonemang tyckas motsägelsefullt att låta kapitalägare-företagsledning få tillsätta 40 procent av styrelsemedlemmarna. Denna siffra kan givetvis också sänkas. Det är också möjligt att kapitalägarna helt bör frånhändas sin rätt till styrelserepresentation.
Nåväl, kanske någon säger, att socialisera sjalvfinansieringsgraden bör inte innebara några problem, men hur går det med det privata kapital som redan finns nedplöjt i våra företag, hur skall arbetarna kunna begära att få kontrollera det kapitalet?
Har är svaret lika enkelt.
Vad de löntagarstyrda företagen på lite sikt bör göra är att lösa in den utestående aktiestocken. Aktierna bör utbytas mot någon form av obligationer, i det enklaste fallet mot industriobligationer som de olika företagen utfärdar.
Värdet hos dessa obligationer bör svara mot det värde som aktierna har vid en viss tidpunkt, exempelvis den dag då inlosen sker, eller då principbeslut om inlösen fattas.
Andra former kan också tänkas: ett särskilt finansieringsinstitut kan bildas för detta ändamal eller också kan staten träda in och erbjuda de tidigare ägarna statsobligationer.
Värdet av den totala aktiestocken hos de bolag som finns registrerade på Stockholms fondbörs uppgår för närvarande till cirka 40 miljarder kronor. Den reala kostnad som en inlösen av denna aktiestock skulle medföra utgörs av den årliga ränta som måste betalas på denna stock.
Vid en ränta om 8 procent skulle denna kostnad uppga till drygt 3 miljarder om året. Detta är inte någon särskilt betungande kostnad, den motsvarar inte ens den kostnad som de börsnoterade företagen idag har för skatt och utdelning.
Den reala kostnaden för en socialisering av industrikapitalet av det slag som har förordats utgör räntan på de värdepapper (obligationer) som lämnats som ersättning för de socialiserade produktionsmedlen.
Denna kostnad är inte särskilt betungande, dessutom kan naturligtvis dessa ränteinkomster beskattas, liksom det kapital som de utgör en avkastning på.
Jag är övertygad om att det ekonomiska system som byggt upp i Jugoslavien i form av arbetarstyrda företag tillhör en
av vårt århundrades mest betydelsefulla sociala innovationer.
s. 189
Socialdemokratin har inte förlorat regeringsmakten. Inget tyder heller på att den kommer att göra det.
s. 28
Bo Södersten blev professor i Göteborg 1971
Boken kom ut 1975. Han kan således inte skylla på ungdomligt oförstånd.
I en intervju i TV8 7 mars 2005 - Engelsbergssamtalen, intervjuare Fabian Af Petersén - sade Bo Södersten
i samtalets avsnitt om löntagarfonderna och vänstervågen typ att han (Södersten) själv varit främmande härför.
klicka här
Se även boken "Kapitalismen byggde landet", Bo Södersten, SNS (Studieförb. Näringsliv och samhälle), 1991