OUR NEED FOR BUDGET CONSOLIDATION
Johan Hakelius i SvD 96-09-06 om Per Gunnar Berglund
I korthet föreslår Berglund att staten skall låna eller trycka pengar en masse.
SvD 1996-08-12 Per Gunnar Berglund
Ökat budgetunderskott gynnar privata sektorn
... Regeringen har gjort allt som står i dess makt för att stoppa den återhämtning som var på gång 1994 För ett par år sedan efterlyste dåvarande statsminister Ingvar Carlsson "en ny ekonomisk teori" i syfte att lösa sysselsättningsproblemet.
Denna efterlysning förvånade mig en del, eftersom det sedan sextio år tillbaka redan finns en etablerad och beprövad sådan teori - Keynes sysselsättningsteori.
Att Ingvar Carlsson inte lyckats tillgodogöra sig innehållet i den teorin är kanske inte så förvånande, men att så få andra samhällsdebattörer upptäckt denna landvinning, det förbryllar desto mer.
... Keynes redde klart och tydligt ut vilka faktorer som bestämmer sysselsättningsgraden i en marknadsekonomi och hur dessa faktorer kan påverkas genom politiska beslut. Lösningen av sysselsättningsproblemet är alltså ingen "teknisk" fråga som tarvar någon ny ekonomisk teori, utan en politisk fråga som fordrar en helt ny ekonomisk politik.
... Även om de grundläggande principerna i Keynes "General Theory of Employment, Interest and Money" är precis lika giltiga i dag som när den publicerades 1936, så behövs många tillägg och modifikationer för att anpassa systemet till dagens ekonomiska verklighet.
Det är allmänt erkänt att dessa behov är störst på inflationsteorins och utrikeshandelsteorins område.
Frågan är inte hur vi skall kunna öka sysselsättningen i ekonomin - det vet vi redan - utan hur vi skall kunna öka sysselsättningen utan att inflationen drar i väg och utan att utrikeshandeln hamnar i fundamental obalans.
Jag har sammanfattat de rön som min forskning lett fram till i en liten bok med titeln "Konsten att avskaffa arbetslösheten" som utkommer i början av september. Där tillämpar jag mina egna vidareutvecklingar av Keynes teori på den svenska ekonomin i syfte att undersöka förutsättningarna för en "ensidigt" svensk expansionspolitik för att höja sysselsättningsgraden. Undersökningen är både kvalitativ och kvantitativ - den söker besvara frågan vad för slags ekonomisk-politiska åtgärder som leder åt rätt håll och frågan hur stora insatser som behövs.
Det grundläggande svaret på den kvalitativa frågan står att finna i Keynes princip om den effektiva efterfrågan. Sysselsättning i ekonomisk mening skapas genom betalda aktiviteter. För att någon skall få betalt så måste någon annan betala. Det är köparens efterfrågan som bestämmer hur stor volym aktiviteter som kommer att utföras.
Sysselsättningsvolymen i ekonomin som helhet bestäms av den samlade efterfrågans storlek. Att öka sysselsättningen handlar alltså helt och hållet om att höja den totala efterfrågan på betalda aktiviteter.
Den samlade efterfrågan består av privat och offentlig inhemsk efterfrågan samt export.
Att höja den totala efterfrågan handlar alltså om att öka någon eller några av dessa komponenter.
Dagens gigantiska undersysselsättning beror främst på att den privata inhemska efterfrågan ökat alldeles förfärligt långsamt under mer än två decennier. Lösningen av sysselsättningsproblemet måste därför främst stå att finna i en ökning av den privata efterfrågan, dvs privat konsumtion och privata investeringar.
Paradoxalt nog stimuleras den privata efterfrågan bäst genom en ökad offentlig efterfrågan. I synnerhet gäller det om man lånefinansierar den offentliga efterfrågeökningen.
En offensiv ökning av budgetunderskottet krävs med andra ord för att få en rejäl ökning av den privata inhemska efterfrågan.
Just av detta skäl framstår allt tal om "budgetsanering" (och dithörande ansvarstagandebabbel) som sysselsättningens fiende numro ett.
Världsmästartiteln i budgetsanering åtföljs obönhörligen av jumboplatsen i tillväxt och sysselsättningsutveckling.
En offensiv ökning av budgetunderskottet gynnar den privata sektorn dels genom att köpkraften stimuleras, dels genom att det passiva (finansiella) sparandet dämpas till förmån för aktiva investeringar. Omvänt är det den privata sektorn som drar det kortaste strået när de offentliga budgetarna skall "saneras".
Detta förhållande sätter allvarligt ifråga det ideologiska motståndet mot ökad offentlig efterfrågan, i synnerhet när det kommer från borgerligt håll.
Exporten kan stimuleras genom depreciering av valutan. En sådan politik bör aldrig användas för att skapa överskott i handeln, utan enbart för att finansiera en ökande import.
I en "öppen" ekonomi (med omfattande utrikeshandel) riktas en del av den samlade efterfrågan mot inhemska producenter och en (mindre) del mot utlandet, i form av import. Det är detta "importläckage" som kan föranleda en ökad export.
Exporten är inget självändamål - i sig är den rentav en samhällsekonomisk resursförlust. Exporten syftar enbart till att betala för importen. Utrikeshandelns finansiella effekter påminner mycket om statsbudgetens: En exportökning höjer det passiva sparandet på samma sätt som höjda skatter, och bidrar därför till en finansiell kvävning av den inhemska efterfrågan.
Omvänt dränerar importen det passiva sparandet, vilket ger en extra stimulans åt den inhemska ekonomin. Av detta förhållande kan vi dra slutsatsen att en "exportledd" expansion är en långt mindre effektiv metod att höja nationalprodukten och sysselsättningen än vad en inhemsk efterfrågeökning är.
En ökad export är ett nödvändigt ont, snarare än en väg till nationell frälsning från sysselsättningsproblemet.
För att överhuvud taget kunna åstadkomma en expansion måste vi ha kvar vår svenska valuta.
En inhemsk expansion drar obönhörligen med sig en ökad import, och denna importökning måste - i det långa loppet - finansieras med en ökad export.
Om vi går med i den europeiska valutaunionen EMU frånhänder vi oss möjligheterna att devalvera och fördärvar därmed möjligheterna att föra en ensidigt expansiv ekonomisk politik. Planerna på ett svenskt EMU-medlemskap måste därför stoppas.
Även om devalveringsmöjligheten är det främsta skälet till att stoppa EMU-planerna så finns det fler därtill: Avskaffandet av Sveriges riksbank innebär också att möjligheterna till en fullt flexibel finansiering av statens utgifter fördärvas.
Upplåning i riksbanken, föraktfullt kallad sedelpressen, kan och bör utnyttjas i vissa situationer (såsom borde ha gjorts under ränteuppgången våren 1994) i syfte att stabilisera de finansiella marknaderna.
De starka tabun mot en sådan finansiering som präglar dagens konventionella visdom bygger på förlegade 1700-talsidéer om att "penningmängdens" utveckling avgör inflationstakten i ekonomin. Dessa "monetaristiska" strömningar hänger intimt samman med föreställningen om att det existerar en "naturlig" nivå för arbetslösheten - ofta kallad NAIRU-punkten eller "jämviktsarbetslösheten". Dessa föreställningar är inte förenliga med empiriska erfarenheter.
Vetenskapshistorien innehåller otaliga exempel, från de kopernikanska epicyklerna via flogistonet till eterhypotesen, på att de förhärskande föreställningarna inte bara kan vara grovt felaktiga, utan också oerhört livskraftiga.
Inkvisitionens behandling av Galileo Galilei är det kanske mest välkända och flagranta exemplet på hur långt etablissemanget kan gå i försvaret av sina dogmer.
I dag är behandlingen av de tänkare som dristar sig till att ifrågasätta NAIRU-dogmen långt mer överseende. Offren är inte mindre för det: Hela västvärldens befolkning, och i synnerhet den svenska, berövas arbetstillfällen, inkomster och självförtroende på grund av denna fullständigt obevisade trossats.
I Konsten att avskaffa arbetslösheten skisserar jag en helt annan inflationsteori, som går ut på att orsaken till kronisk inflation står att finna i alltför låga reallöner i förhållande till sysselsättningsgraden. Svenska empiriska data låter sig mycket väl förenas med mina hypoteser. Om min teori är riktig så behöver en expansionspolitik inte alls åtföljas av en stigande inflation. Men en sådan inflationsfri tillväxt fordrar att reallönerna stiger i takt med sysselsättningsgraden. Större undersysselsättning
Som en "biprodukt" av teorins konfrontation med den svenska ekonomiska verkligheten drar jag också slutsatsen att undersysselsättningen i Sverige är långt större än vad de officiella arbetslöshetssiffrorna visar. Under den period jag studerat, 1963-93, var sysselsättningsgraden som högst 1970. Därefter har den sjunkit - i flera omgångar - med sammanlagt 25 procent!
För att återställa "full sysselsättning" (i meningen 1970 års sysselsättningsgrad) skulle nationalprodukten behöva stiga med en tredjedel - utöver den normala ökningen av sysselsättningspotentialen på ett par, tre procent per år. Vårt behov av tillväxt är enormt.
Det säger sig självt att en sådan expansion inte kan åstadkommas genom marginella finjusteringar av den åtstramningspolitik som nu förts i bortåt tjugo år och som fört oss rakt in i det moras där vi nu befinner oss. Höjningen av den samlade efterfrågan måste vara stor och utdragen i tiden - ett decennium av kontinuerlig expansion är ett minimum.
För att undvika att expansionen leds in i en inflationsspiral måste inkomster fördelas en masse till dem som skall utföra arbetet, dvs löntagarna. Expansionen måste av dessa enkla skäl utformas som en kombination av åtgärder: En successiv offentlig efterfrågehöjning finansierad med upplåning. På så sätt stimuleras även - ja, framför allt - den privata efterfrågan.
Ökningen av den inhemska efterfrågan leder till ökad import. Denna bör till en början finansieras med utlandsupplåning, därefter med valutanedskrivning och ökad export.
Finansmarknaderna bör stabiliseras genom en samordning av riksbankens och riksgäldskontorets finansiering av statsupplåningen. Samordningen skulle öka flexibiliteten i upplåningens löptidssammansättning, främst i syfte att stabilisera obligationsmarknaderna.
Skatterna på arbete måste sänkas. Arbetsgivaravgifter, inkomstskatter för löneinkomster samt moms och andra punktskatter måste ner rejält för att ge realekonomiskt utrymme för stigande reallöner. Sänkningarna bör ske steg för steg i ett planerat program, vars genomförandetakt bör bestämmas av hur snabbt sysselsättningsgraden stiger.
En grov kalkyl baserad på de offentliga intäkternas och utgifternas känslighet för förändringar i nationalinkomsten visar att vi inte har någon anledning att oroa oss för permanenta budgetunderskott. Expansionen leder till ökade skatteintäkter och sjunkande bidragsutgifter, och detta i så hög grad att budgeten tätar sig själv när vi uppnår full sysselsättning. dag har vi i själva verket ett gigantiskt "strukturellt" budgetöverskott, och det är just detta överskott som håller oss fast både i massarbetslöshet och i högt "underliggande" inflationstryck.
97-05- 28 STUKTURELLT SALDO:
B* = B + t (Y* - Y)
där B* = strukturellt budgetsaldo
B = faktiskt budgetsaldo för offentlig sektor idag
Y* = potentiell nationalprodukt Y = faktisk nationalprodukt idag
t = känslighetskoefficient för saldot, dvs. hur mycket skatteintäkterna ökar, plus hur mycket (de sociala) utgifterna minskar, vid en kronas ökning i Y.
I dag ligger B vid ca -50 Mdkr
t är enligt OECD 0,9 och
Y - Y är, enligt Berglunds bok, ca 400 Mdkr
Då så: B* = -50 + 0,9 x 400 = -50 + 360 = 310
och enheten är Mdkr
pgb@mbox302.swipnet.se