The City and Wall Street, the last bastions of Marxist workers’ control
Why did financiers think they could get away with rewarding themselves so lavishly?
The answer lies in Tito’s Yugoslavia
Anatole Kaletsky The Times January 14, 2010

Rolf Englund första löntagarfondsartikel, 1974, i Svensk Linje m anl av Bo Södersten och Villy Bergström

VILLY BERGSTRÖM har i sin bok "Kapitalbildning och industriell demokrati" utvecklat tankarna om löntagarägda företag och branschfonder. Vidare har den s-märkte nationalekonomiprofessorn Bo Södersten i Ekonomisk Debatt nyligen diskuterat den arbetarstyrda ekonomin.

Villy Bergström (VB) har skisserat förutsättningarna för branschfonderna och dessas konstruktion på i korthet följande sätt. Enligt VB skulle en lösning efter de linjer som han drar upp skapa förutsättning både för ekonomisk tillväxt och en genomgripande demokratisering av det ekonomiska livet - kort sagt en smidig övergång till en demokratisk socialism. Han säger att demokratiseringen från två håll blir den kniptångsmanöver, vars skänklar är löntagarnas krav att bli hörda och näringslivets kapitalbehov, som till slut avskaffar kapitalismen i Sverige.

VB gör i sin bok en utomordentlig analys av frågorna om näringslivets investeringsbehov och kapitalförsörjning. Det är nyttig läsning för all oss som så ofta upprepar kravet på ökad lönsamhet inom näringslivet. VB skriver nämligen att ingen kan betvivla att det är riktigt att om det bara skapas ett sådant vinstklimat för den svensk industrin att den med egna resurser kan finansiera en industriell förnyelse, investeringarna också blir av. Han pekar på att räntabiliteten tycks ha fallit under efterkrigstiden och att de försämrade självfinansieringsmöjligheterna faktiskt varit och är en av förklaringsfaktorerna bakom industrins svaga investeringsutveckling.

Han understryker också att självfinansieringskvoten som mått är ett dåligt analysinstrument eftersom hög tillväxttakt för med sig låg självfinansieringskvot och viceversa.

Efter att ha gjort värderingen att industrins kapitatillskott måste ges på sådana vägar att inkomst- och förmögenhetsfördelningen inte blir ojämnare passar han på att påpeka att aktieköp för AP-medel ar ett dåligt medel härför. Både om man menar att AP-fonden skall köpa på aktiemarknaden och om man tänker sig specialriktade emissioner till fonden får fonden betala det kapitaliserade värdet av den framtida förmögenhetstil växten i företagen. "Aktieägarna torde inte vara villiga att lämna ifrån sig framtida inkomster utan att ta betalt för det".

Branschfonder

Det är istället branschfonderna som är nyckeln anser VB. Enligt VB skulle löntagarna delvis avstå från att ta ut kontanta löneökningar och företagen skulle, som regel, få återlåna beloppen som ständiga vinstandelslån. Om man sänker lönestegringstakten med en procent blir det nybildade kapitalet efter 5 år 1 650 miljoner kronor och uppgår då till ett ackumulerat belopp på 4 500 miljoner kronor. Avgiften skulle bestå av en allmän del, som det förhandlas om centralt mellan LO och SAF och dels av en speciell avgift som bestäms i förhandlingar mellan de olika förbunden och deras motparter. Branschfonderna skulle emellertid "äga" samtliga medel.

Glädjen av dessa pengar skulle emellertid bli begränsad för de enskilda löntagarna. VB hävdar således att det skulle vara främmande för svensk arbetarrörelse att emittera individuella tillgångar, inlösningsbara mot kontanter. Vinsten för de anställda skulle vara att en del av den nuvarande avkastningen på företagens kapital skulle komma att svängas över från de nuvarande aktieägarna till löntagarna i gemen.

Det förefaller av detta som om det inte skulle löna sig att vara anställd i ett speciellt vinstgivande företag. Den lokala fackliga organisationen skulle utse en majoritet av de anställdas representanter i företagens styrelser.

Konstant avkastning?

Också branschfonden skulle våra representerad i styrelsen. I framtiden skulle enligt VB enskildas aktier i praktiken komma att anta karaktären av obligationer. Det är emellertid svårt att förstå vad VB menar med detta, frånsett att avkastningen skulle kunna tänkas våra konstant. Utmärkande för obligationer är nämligen att säkerhet ställs för lånet och att detta betalas tillbaka.

Enligt LO:s näringspolitiska arbetsgrupp kan kapitalet byggas upp precis i den takt som är förenlig med de erfarenheter som vinns genom den fortgående företagsdemokratiseringen och när systemet självt kommer igång. Man kan förmodligen tillägga den, ur socialistiska synpunkter, fördelen, att takten genomförandet kan anpassas till vad som är politiskt möjligt.

Oundvikligt krav

Hur skulle då en ekonomi dominerad av arbetarstyrda företag fungera? VB diskuterar detta under förutsättning att miljön för företagen även i den arbetarstyrda ekonomin kommer att kännetecknas av marknadsprisbildning i internationell konkurrens. Att hävda sig i den internationella konkurrensen är enligt VB det ultimativa kriteriet på effektivitet som en avancerad industrination inte har råd att avvara.

Mycket skulle bli som nu. Enligt VB skulle på lång sikt ekonomin tendera mot de jämviktsvärden som beskrivs av den idealiserade teorin för fri konkurrens inom ett privatkapitalistiskt system.

Detta upplever inte VB som någon nackdel eftersom enligt honom "få socialister idag hävdar att administrativ planering av en högt utvecklad, industriell ekonomi är effektivare än en marknadshushållning parad med moderna penning- och finanspolitiska ingrepp".

För hushållssparandet skulle det bli som nu "med det undantaget att det inte kommer att finnas någon aktiemarknad". Det är emellertid inte troligt att hushållen kommer att uppfatta förändringen som positiv.

SSU tvekar

Hos SSU återkommer de mer upplysta socialisternas tvehågsna inställning till marknadsekonomin. På ett ställe i förbundets program sägs att syftet med den planhushållning SSU förespråkar är att slippa beroendet av de kapitalistiska marknadskrafterna, men längre fram sägs att i en ekonomi, där den ekonomiska makten steg för steg överförs till demokratisk kontroll och där inkomstutjämningen gått långt, marknadsmekanismerna kan utnyttjas på annat sätt än för närvarande.

Inkomstmaximering

Men vissa skillnader blir det dock. Dessa förefaller emellertid inte vara särskilt positiva. Både VB och Bo Södersten (BS) har analyserat effekten av att det arbetarstyrda företaget maximerar inkomsten per sysselsatt i stället för det privata företagets vinstmaximering. BS erinrar om att ett vinstmaximerande företag skulle öka sitt utbud om priset på den produkt som företaget producerar stiger. Ett arbetarstyrt företag kommer emellertid inte att öka sin produktion. Det kommer i stället att producera oförändrad mängd eller t o m minska sitt utbud. Detta resultat finner BS både förvånande och oroväckande. Det leder enligt honom till att vi inte får stabil jämvikt i hela ekonomin. Det leder också till att vi får en misshushållning med resurser och att arbetskraft stöts bort från högproduktiva till lågproduktiva företag.

Efter att på orten ha studerat förhållandena tror BS att man kan finna att denna mekanism verkar i den jugoslaviska ekonomin. För övrigt bör det påpekas att Jugoslavien ingalunda är något exempel på att man kunnat förena socialism och demokrati. Tvärtom är det ett ytterligare exempel på motsatsen.

Motsägelsefullt

Vid arbetslöshet gäller det i en marknadsekonomi av vanligt snitt att söka öka den totala efterfrågan för att därigenom få ökad produktion och större sysselsättning. BS påpekar att i en arbetarstyrd ekonomi sådana åtgärder kan få helt motsatta effekter. En ökning i efterfrågan kan mycket väl leda till minskat utbud. Man bör därför i stället starta nya företag för att suga upp de arbetslösa. BS skriver, och det kan man hålla med honom om, att det kan tyckas som om detta skulle vara en tämligen klumpig metod. Detta så mycket mera som BS och VE är överens om att nyföretagandet är mycket problematiskt i alla ekonomier utan privat äganderätt till kapitalet.

Man har också svart att föreställa sig hur kooperativa företag skulle kunna verka om dessa skulle vara löntagarägda. Vitsen med att ha ett kooperativt företag är ju att medlemmarna/ägarna skall tillgodogöra sig vinsten, eller överskottet som det brukar kallas.

Sned inkomstfördelning

Enligt VB skulle löneinkomsternas fördelning tendera att kanske t o m bli ojämnare i den arbetarstyrda ekonomin. BS har där ett recept. Han skriver att "om alltför starka inkomstskillnader skulle uppstå finns det alltid möjlighet att korrigera dem genom en progressiv beskattning". Progressiv beskattning är emellertid något som lär förekomma även i vanliga kapitalistiska ekonomier. Man kommer inte heller i ett samhälle med löntagarägda företag ifrån problemet med kapitalavkastningen. Som BS påpekar har man i Jugoslavien genom en felaktig prissättning på kapitaltjänster (för låg ränta) och genom att självfinansieringen är utdöd fått till resultat att arbetarna inom kapitalintensiva företag haft möjlighet att lägga beslag på en stor del av kapitalersättningen.

Men vari ligger då de löntagarägda företagens fördelar? SAP-LO:s näringspolitiska arbetsgrupp ger svaret att de tror att det viktigaste innehållet i företagsdemokratin är decentraliseringen inom företagen till grupper av anställda och nedbrytningen av det hierarkiska administrativa systemet och att vi kan vänta oss ökad kvalitet och intensitet i arbetet när de anställda har ett reellt inflytande i produktionen. Motsvarande uppfattningar framförs också av VB och BS om än i mera lyriska ordalag.

Det blir naturligt att maximera sin ansträngning. Ju ner man anstränger sig, desto högre inkomst får man, skriver BS, förmodligen utan att ha den slogan som säger att det måste löna sig att arbeta i tankarna.

Det verkliga övertag som det arbetarstyrda företaget har över det kapitalistiska är att det kan komma bort från den individualistiska ansatsen och i stället skapa en kollektiv syn på arbetsansträngningen, fortsätter BS. Det blir naturligt att alla försök att sporra varandra för det gemensamma bästa, att alla tar ansvar för det företag som man tillsammans äger och kontrollerar.

Tunna argument

Det finns ofta omvittnat i litteraturen hur infly tande, samråd mellan anställda och företagsledning, påtagligt ökat arbetsproduktiviteten, skriver VB på ett ställe. I en central mening uttrycker VB ungefär detsamma på följande sätt: "Själva den välfärdsvinst som ligger i att göra människorna till myndiga och fullvärdiga medborgare även på ar betstiden kommer att öka ansvarskänslan, frigör energi och initiativkraft, om vi är beredda att or ganisera produktionen för att tillvarata dessa möjligheter".

Frågan är om den nödvändiga omorganisationen av produktionen kommer till stånd under, och endast under, löntagarstyre. VB tyck utgå från detta när han skriver att "många fler engagerade i ansvarsfulla, självständiga arbetsupp gifter i den arbetarstyrda ekonomin än i den nu varande".

Man vet faktiskt inte om detta är ett riktigt påstående. Argumentet att människor arbetar bättre om de ges ansvar och uppmuntran är naturligtvis riktigt, men detta är något som utnyttja även av profithungriga kapitalister och är således i första hand ett argument för decentralisering, inte för löntagarstyre. Tvärtom finns det, som nedan påpekas, starka risker för att en löntagarstyrd ekonomi blir mer centraliserad än vårt nuvarande ekonomiska system.

Central kapitalbildning

Det hänger delvis samman med det ovan påpekade förhållandet att kapitalavkastningen är ett problem även i en löntagarstyrd ekonomi. Enligt BS är det viktigt att kapitalet bör ägas centralt i den arbetarstyrda ekonomin. Alternativet är självfinansiering från de arbetarstyrda företagens sida och en sådan skulle alltså ge upphov till besvärliga inkomstför delningsproblem. VB påpekar också i sitt förord att när han talar om industriell demokrati menar - kanske med en vidare tolkning än den vanliga innebörden - både företagsdemokrati och det som brukar kallas ekonomisk demokrati, dvs planhushållning.

Enligt BS behövs det centrala organ för att klara den nyetablering, som ovan visades vara ett problem i en ekonomi utan enskilt ägande. BS vill också ha ett system med långtgående pris kontroll, bl a därför att "det är möjligt att arbetarna i ett företag kan inse att de eventuellt kan öka sina inkomster om de lyckas att höja priserna".

LO utan motpart

VB beskriver branschfondernas uppgifter. Dessa skall vara sammansatta av löntagare, företagsledar- och samhällsrepresentanter och utse någon representant i styrelserna för de företag i vilka fonderna har tillgångar. De skall ha som uppgift att se till att "avkastningen på löntagarnas pengar hålls uppe". Att vägra återlån och/eller finansiering med andra medel än löpande avgifter blir fondernas sanktioner gentemot företagen. Fonderna kommer att tvinga fram nedläggningar i icke "kreditvärdiga" företag, de kommer att satsa kapital i nya verksamheter och de kommer att delta i struktursaneringar för att i tillbakagående näringar skapa livskraftiga enheter.

Lägger man därtill att fackföreningarna får en helt ny roll i samhället - VB uttrycker det så att fackföreningarna inte får någon motpart - är det lätt att inse att riskerna för en utveckling mot något som ändå liknar östatssocialism, är betydande.

Enpartistaten

VB, som är en hederlig vetenskapsman, döljer inte att en möjlig utvecklingsväg är i riktning mot socialism. Han låter sig emellertid icke avskräckas av detta, utan konstaterar bara att hur det kommer att gå naturligtvis beror av den framtida politiska utvecklingen här i landet.

Men om det går illa, då hamnar vi i en ekonomi av öststatsmodell. Det är en risk som är oacceptabel med hänsyn till de ringa fördelarna med s k löntagarstyrda företag. Den bistra verkligheten är ju att de i bästa fall kom mer att bli fackföreningsstyrda. Hur det är med den interna fackliga demokratin vet vi. Den är väl inte sämre än annan intern demokrati, men intern demokrati är det svåraste som finns.

Det är därför man är emot enpartistater.

Bo Södersten i "Den svenska sköldpaddan" 1975
Ett genomförande av den arbetarstyrda ekonomin fordrar långtgående reformer, bl a måste den nuvarande kapitalägarklassen pensioneras och produktionsmedlen socialiseras.
Läs mer här