Nationalekonomiska Föreningens Förhandlingar 75-11-20

Ordförande: professor Lars Werin
Inledare: professor Ingemar Ståhl, direktör Erland Waldenström och fil dr Rudolf Meidner
Deltagare i debatten: fil dr Jan Wallander, fil dr Christian Cars, professor Lars Nabseth, Rolf Englund, pol mag Danne Nordling, docent Daniel Tarschys, professor Ingemar Ståhl, direktör Erland Waldenström och fil dr Rudolf Meidner

Erland Waldenström:
.... De ledande näringslivsorganisationerna - LO, TCO, Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet - är alla representerade i den statliga utredningen, och det är naturligt att ingen av organisationerna - varken LO eller de andra - finner någon anledning i detta läge att binda sig för någon officiell ståndpunkt.

Vad man nu vill hoppas skall ske är att alla goda krafter, både inom organisationerna och ute i företagen, skall låta debatten gå vidare och helst för söka fördjupa den och mera rikta in den på de principiella frågeställningarna, som ju har att göra med motiven, med medlen och med konsekvenserna.

Till slut vill jag, eftersom jag hittills mest uppehållit mig vid vad jag bedömer som svagheter i Meidners förslag, gärna framhålla att det enligt min mening finns mycket i Meidners välskrivna och brett upplagda framställning, som jag tror att varje läsare oberoende av sina värdepremisser finner tankeväckande och kan instämma i. Jag tycker att vi kan vara Rudolf Meidner tacksamma för att han på ett så effektivt och provocerande sätt har satt fart på denna debatt i Sverige.

Min slutsats är alltså, herr ordförande, att den viktiga aspekten om innovationerna och nyföretagande har kommit alltför mycket i skymundan i hela debatten om Meidners förslag.

Rolf Englund:
Jag heter Rolf Englund, och jag är politisk sekreterare i Moderata samlings partiet, där jag bl a har det tvivelaktiga nöjet att försöka hålla ett öga på vad som händer i frågan om löntagarfonder. De uppfattningar jag nu kommer att framföra är mina egna och överensstämmer inte nödvändigtvis med partiets.

Jag tycker efter att ha suttit och lyssnat på denna diskussion att den varit mycket underlig.

Man diskuterar i vilken utsträckning den solidariska lönepolitiken har lyckats, nyföretagandets betydelse - i och för sig stor - samt avvägningen mellan självfinansiering och annan finansiering.

Man efterlyser vidare olika alternativa vinstandelssystem.

Men man diskuterar egentligen inte alls det som Rudolf Meidner har föreslagit, nämligen att socialism skall införas i Sverige på mycket kort tid.

Rudolf Meidner har inte specificerat sin form av socialism - om det skall bli den jugoslaviska arbetarrådsvarianten, vilket han i och för sig rätt bestämt avstyrker, eller den mera sovjetiska modellen.

Det är också en lustig iakttagelse att i Sverige en så blid och begåvad person som Meidner framstår som revolutionens hopp medan vi på andra sidan har representanter för storindustrin, som hälsar Meidners förslag om införande av socialism med glädje därför att det sätter fart på debatten.

Det är alltså ett mycket underligt diskussionsklimat i det här landet.

Jag vill i huvudsak säga två saker. Den ena är att övertagandet av marknaden kommer att gå mycket snabbare än vad Meidner skrivit i sin bok, och den andra är att sannolikheten för att förslaget kommer att genomföras är mycket större än vad den allmänna opinionen och i synnerhet aktiebörsen synes ha uppfattat.

Meidner skriver i sin bok att det kommer att ta 25, 30 eller kanske 40 år innan löntagarfonderna får majoriteten av aktiekapitalet. Men som bekant är det vid det tillfälle när fonden får majoriteten på bolagsstämman som den har rätt att utse styrelse och därmed verkställande direktör. Det är alltså den tidpunkten som är intressant.

Moderata ungdomsförbundet har i eftermiddag haft en presskonferens i samband med framläggandet av en utredning innehållande beräkningar beträffande VPC-anslutna företag, grundade på de tio största aktieägarnas aktieinnehav i börsnoterade företag. Man har räknat ut hur lång tid det skulle ta innan Meidners löntagarfond skulle ha lika mycket aktier som de tio största aktieägarna tillsammans, dvs när fonden skulle ha majoriteten på bolagsstämman.

Det visar sig att man efter fem år har kontroll över 40 procent av de börsnoterade företagen. Efter tio år han man kontroll över 80 procent av de börsnoterade företagen.

Det kan vara intressant att veta vilka företag som faller först. Allra först kom mer AB Volvo efter sex månader och Dagens Nyheter AB efter ett år. Då löser sig alla problem med samproduktion mellan Aftonbladet och Bonnier automatiskt.

Mellan ett och två år tar det för Götabanken, Svenska Handelsbanken och Sundsvallsbanken. De glada aktieägarna bland de anställda på Handelsbanken får därför hoppas att löntagarfondens utdelningspolitik blir lika aktieägarvänlig som den nuvarande, om de inte skall berövas sina hopsparade pengar.

År tre kommer Erland Waldenströms företag, Gränges AB, efter 2,1 år, samt Försäkrings AB Skandia, Wermlandsbanken, Stora Kopparbergs AB, Mo och Domsjö AB, Skandinaviska Enskilda Banken, Skaraborgsbanken, Kockums Mekaniska Verkstads AB, Svenska Tändsticks AB, Billeruds AB, Alfa-Laval AB och AGA AB.

Först år fyra tar man över makten i Boliden AB, Uplandsbanken, AB Electrolux och Byggnads AB Balken. År fem gäller det Östgötabanken, Skånska banken, AB Bo fors, Beijerinvest AB, Husqvarna AB och IRO.

Efter 5,0 år kommer SKF.

Jag tycker inte att det är någon över drift att säga att vi vid det laget är på väg att byta ekonomiskt system.

Men det är faktiskt värre än så. Vi har här räknat med nuvarande börskurs. Men åtminstone sedan beslutet om införande fattats måste väl den aktieägande allmänheten förstå att det är fara å färde, och då måste naturligtvis aktiekursen sjunka. Då går övertagandet ännu snabbare.

Eftersom man vid en viss vinst får fler aktier vid en lägre börskurs, sjunker börskursen ännu mer. Fonderna får då ännu flera aktier, och utvecklingen accelereras, så att maktövertagande till slut går på nolltid.

Aktiebörsen har emellertid inte reagerat på Meidners förslag, och eftersom redan en flyktig analys visar att ett genomförande av det skulle ruinera aktie ägarna, måste frånvaron av börsreaktion tillskrivas det förhållandet att börskommentatorerna inte tror att förslaget skall genomföras.

Det finns en annan förklaring, nämligen att dessa personer är utsatta för den mänskliga reaktionen att avskärma sig från information som inte överensstämmer med den egna världs bilden - vilket väl i och för sig händer mig själv ibland. Det är nämligen så att börskomentatorer och aktieplaceringsrådgivare skulle få gå på AMS-omskolning efter genomförandet av förslaget. Därför skjuter de ifrån sig detta och säger: det där vågar man inte genomföra.

Men om några veckor får Meidner svar på de ledande frågor, som han sa de att han inte hade skrivit själv. 80 procent svarar ju som de skall. Det är så politiska partier och fackliga organisationer "förankrar besluten hos medlemmarna", och det är vad LO nu har gjort.

Det betyder att man har en i stort sett enhällig medlemsopinion bakom ryggen när man skall skriva till Landssekretariatet om förslaget i januari nästa år. Förslaget skall sedan behandlas under våren och föreligga färdigt den 1 maj. Därefter skickas det ut till kongress ombuden och skall slutgiltigt behandlas på kongressen i juni.

Det är svårt för LO att backa från förslaget. Ingen facklig organisation kan ju med bibehållen självaktning säga: Visserligen innebär detta att vi skulle överta ledningen, men det vill vi nog inte göra. Det kan ingen socialist säga.

Det finns en del på den borgerliga kanten som hoppas att LO:s dubbelroll skulle komma att verka avskräckande - LO vill inte vara både löntagarorganisation och arbetsgivare. Men visst vill man det - annars är ju hela socialismen omöjlig.

Om man skulle erkänna att det behövs kapitalägare som en yttersta motpart, rasar ju hela den socialistiska ideologin samman.

Alltså måste den fackliga rörelsen ta på sig ansvaret och obehaget att vara både fackförening och arbetsgivare.

Gunnar Nilsson har visserligen försökt lugna läsarna av Veckans Affärer med beskedet att en gräns måste dras någonstans. Men i yttrandet över § 32-utredningen dras inte gränsen där Veckans Affärers vanliga läsare väntar sig att finna den. Där skriver man så här:

"En sådan jämställdhet mellan kapital och arbete kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin. Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare och att kapital och arbete betraktades som jämbördiga produktionsfaktorer.

Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det fackliga arbetet måste sättas främst."

Ja, man skriver alltså direkt ut att man är beredd att axla detta ansvar. Det kan inte komma som någon överraskning för någon.

Den avgörande organisationen är emellertid inte LO utan TCO, som i tysthet har en arbetsgrupp för dessa frågor. TCO skall behandla dem på sin kongress i sommar, och styrelsen ska fatta beslut under våren.

Om både LO och TCO ställer upp bakom Meidners förslag, är det svårt för Olof Palme att säga att det inte skall genomföras. I så fall skulle han ha en enormt kraftig folklig opinion bakom sig.

Det är i och för sig konstigt om TCO (med sina icke-socialistiskt väljande medlemmar skulle gå in för något sådan - det vore i själva verket något alldeles häpnadsväckande fantastiskt - men risken är ändå uppenbar.

När Palme alltså skall övertyga de sina om att detta nog ändå är att gå litet långt, kan Palme inte säga att vi i alla fall skall ha lite socialism, utan han måste säga att vi måste ha socialism - bara inte nu: det skulle vara fel med hänsyn till väljaropinionen ute i landet.

Och fel är det - men det finns ingen väljaropinion ute i landet.

Det är därför hög tid att det bildas en sådan folk opinion, om vi inte inom några år skall ha slagit in på en ödesdiger utveckling.

Om vi skulle genomföra Meidners fonder och skulle bevara vår demokrati samtidigt, är vi det första land i världen som lyckas förena socialism med demokrati. Det kan man ju tycka vore roligt, men om vi inte lyckas förena socialism med demokrati förlorar vi vår demokrati.

Varför inte vänta tills man någon annanstans i världen först har visat att demokrati och socialism är förenliga? Hittills har de inte varit det.

Danne Nordling:
Det finns knappast någon sakligt motiverad anledning till att låta fackföreningsfunktionärer överta ägandet och ledandet av företagen. Debatten här i kväll har inte kunnat rubba detta faktum - snarare tvärtom. Ett löntagarstyrt näringsliv skulle fungera sämre än dagens marknadsstyrda företag. Man behöver emellertid inte gå in på en ekonomisk analys av konsekvenserna av en facklig-politisk styrning av näringslivet för att konstatera att de föreslagna medlen för denna omvälvning är främmande för ett rättssamhälle av svensk modell.

Om vi finner att dessa medel för de flesta av oss framstår som motbjudande, faller därmed hela idén om löntagarfonder och liknande system för facklig och politisk ledning av näringslivet.

Det har redan i debatten antytts vilka konsekvenserna blir av det som herr Meidner eufemistiskt kallar obligatoriskt riktade fondemissioner av aktier till ett kollektiv av löntagare och deras fackliga organisationer. Man kan således inte utgå från att ett införande av löntagarfonder inte kommer att påverka aktiekurserna på fondbörsen.

Varken Meidner eller den tidigare refererade undersökningen som Moderata ungdomsförbundet gjort har tagit särskild hänsyn till detta. Rolf Englund antydde emellertid vilka konsekvenserna skulle bli på kurserna. De effekterna är beroende av vilken värderingsmetod man använder när man skall sätta priset på de aktier som utan ersättning skall överlämnas till löntagarfonderna.

På grundval av det räkneexempel som redovisas i herr Meidners rapport har jag gjort några beräkningar av hur mycket aktiespararnas avkastning kommer att sjunka, något som sedan, vilket har framhållits tidigare i dag, naturligtvis kommer att korrigeras på börsen genom ett allmänt kursfall.

Ett företag med 10 procent räntabilitet på det egna kapitalet och vars vinst tillväxer med 6 procent om året skall i det nämnda räkneexemplet årligen utge 20 procent av vinsten i riktade fondemissioner. Sker värderingen av aktierna till nominellt värde, kommer kurserna att falla till 40 procent av utgångsnivån. Detta beror på att grunden för aktiernas värdestegring, dvs vinsten och utdelningen per aktie, kommer att upphöra. Kvar finns bara den direkta avkastningen i form av en given utdelning, som i fortsättningen skall representera hela avkastningen.

Sker värderingen av aktierna till börskursen aktuellt år, blir konsekvenserna i teorin oöverskådliga.

Även med denna variant sker omedelbart ett kursfall. Detta gör aktierna nästa år billigare för löntagarfonderna att överta, och därmed övertar de fler aktier än förut. Då kommer ett nytt kursfall att inträffa, som återigen gör aktierna billigare osv. I förlängningen ligger en börskrasch.

I praktiken torde dock åtminstone den nu gällande lagstiftningen sätta stopp för denna process, eftersom aktier inte får emitteras under pari. Om detta även skall gälla för obligatoriska fondemissioner enligt Meidners förslag, blir konsekvenserna desamma som i det första fallet.

En tredje värderingsmetod är substansvärdemetoden, en mycket komplicerad variant, i synnerhet vad gäller börsföretagen. Den skulle innebära att löntagarfonderna fick aktier till ett i allmänhet högre pris än det som är registrerat på börsen. Eftersom substansvärdet växer, om aktieägarna av någon anledning även i fortsättningen skulle låta plöja ned vinstmedel i företaget, kommer aktierna att bli dyrare att över ta för löntagarfonderna. Detta kompenseras naturligtvis av att vinsterna växer. Slutresultatet skulle bli att kurserna sjönk till 65 procent av den ursprungliga nivån.

Jag har inte i något av dessa exempel tagit hänsyn till att aktieägarnas värde stegringar är lindrigare beskattade, vilket man brukar anse bidrar till ännu större kursnedgång.

Jag vill inte ömma speciellt för aktie ägarnas privatekonomi, men även om det bara fanns 10.000 aktieägare i vårt land, skulle jag tycka att det vore mot bjudande att i ett rättssamhälle låta konfiskera ungefär halva deras egendom.

Aktiespararnas riksförbund offentliggör i dag en SIFO-undersökning, som visar att det i verkligheten finns ca 740 000 aktiesparare i Sverige som innehar börs aktier. Jag vill avslutningsvis ställa frågan: Varifrån skalllöntagarorganisationerna ta de pengar som behövs för den ekonomiska kompensation som jag utgår från att man måste ge vid en expropriation av 740 000 aktiesparares aktieinnehav?

Daniel Tarschys:
Uttrycket "maktkoncentration" har före kommit mycket ofta i debatten om Meidners förslag, men jag måste erkänna att jag aldrig vare sig från angriparna eller försvararna fått någon klar uppfattning om vari och hur denna maktkoncentration skulle gestaltas och fungera. Meidners avslutningsanförande är redan ganska intecknat med frågor, men jag skulle gärna vilja fylla på med ytterligare en. Om Rudolf Meidner har funderat något på hur den centrala fondstyrelsen skulle fungera, tycker jag att det vore mycket intressant att få höra några tankar om detta.

Det gäller sådant som t ex hur djupt fondstyrelsen skulle gå ned i de en skilda företagens beslutsfattande. Vilken informationsapparat skulle man behöva bygga upp för att försörja fondstyrelsen med den information som behövs för beslutsfattande på denna nivå? Vilken politisk process skulle man tänka sig inom den fackliga rörelsen för att få fram löntagarnas önskemål? Det måste rimligen finnas en del intressanta målkonflikter i löntagaropinionen, såsom t ex mellan snabb tillväxt och trygghet i bestående företag.

Hur skulle man kunna bygga upp ett politiskt system inom löntagarrörelsen, som kunde sålla fram något slags gemensam ståndpunkt för fondstyrelsens beslut? Vilka typer av konflikter kan man tänka sig mellan olika branscher, mellan företag inom enskilda branscher osv? Det är en nyckelfråga i detta sammanhang. Jag tycker att denna aspekt inte har behandlats i debatten, och det vore intressant att höra om Rudolf Meidner eller hans medarbetare har övervägt denna typ av frågor.

Jag vill säga till Rolf Englund, som med viss rätt påtalade att man inte diskuterat själva kvintessensen, nämligen att vårt näringsliv skall spelas över till det kollektiva ägandet på ett ganska litet antal år, att jag inte tyckte att det var så intressant, eftersom jag är optimistisk nog att tro - och den uppfattningen delar jag tydligen med börsen m fl - att det inte är så som framtiden kommer att gestalta sig. Jag menade därför att det var intressantare att gå in på vissa principiella delar av argumentationen, som jag däremot tror kan bli bestående också i den kommande debatten.

Rudolf Meidner:
Det gäller att fatta sig kort på varje punkt, och det skall jag försöka. Visserligen håller Ståhl med mig om att vinstandelssystem av den mera individuella arten inte ger något verkligt incitament, i varje fall inte i det långa loppet, men det finns i alla fall, som Jan Wallander säger, ett individuellt företagsanknutet system. Jan Wallander har också kunnat observera en effektivitetshöjning. Detta hör väl till den sortens försöksverksamhet som Ingemar Ståhl och också jag tycker är bra. Ju fler sådana system vi får, desto bättre är det.

Det lönar sig inte att prata i tomma luften. Vi har alltså Handelsbankens system, vi har Åkermans verkstäder och sedan är det i det närmaste slut. Jag har för resten själv arbetat i ett företag, som hade ett system med andelar i vinsten, och har alltså erfarenhet av detta. Men det är inte därför jag är emot den typen av system. Jag tycker att det fungerade alldeles utmärkt. Jag blev mycket överraskad när jag första gången fick andel i vinsten. Men nästa år kalkylerade jag in denna andel, och det blev inte samma glada överraskning. Där ligger en viss risk.

Sedan tycker jag kanske att det är en något överdriven finess när Jan Wallander säger att utdelningen inte är någon morot utan en belöning för utförda prestationer. Bankens tjänstemän är inte dummare än att de lär sig sammanhanget. Är de duktiga får de någonting. Är de inte det, får de ingenting. Jag har stor tilltro till deras förmåga att räkna ut det. Litet eller ganska mycket av incitaments tänkande och prestationstänkande måste det alltså finnas i ett sådant system.

Flera har haft mycket hårda invändningar mot att ett löntagarfondsystem innebär en beskattning eller expropriation - man har verkligen målat ut det mest förfärliga som skulle kunna inträffa. Om jag förstår saken rätt kommer egentligen börsen att krascha strängt ta get på en eftermiddag. Låt oss inte vara småaktiga och laborera med tider på sex månader, tre år osv - på morgonen dagen efter beslutet om införande av löntagarfonder är det slut med närings livet, med samhället och framför allt med aktieägandet och all produktiv verksamhet i landet.

Jag tycker inte att det lönar sig att tala i de termerna utan vill snarare försöka att litet mera kallt analysera vilka följder ett sådant system kan få. Jag har inte någon gång sagt att inte vissa på tagliga förluster eller förlustrisker skulle kompenseras. Jag vill minnas att någon på tidningen Affärsvärlden har räknat ut - rätt eller inte; det finns ju så många experter på det här området - att en sänkning av bolagsskatten med 10 procent i själva verket skulle ge full kompensation. Det låter ju inte fullt så eländigt som man får intryck av efter Rolf Englunds och Danne Nordlings beskrivningar.

Men vad ni inte har talat om här för oss andra är vilka följder för aktieägarna andra vinstdelningssystem får. Detta måste man så småningom få besked om. Ståhl har sitt på det torra - han tycker inte om något vinstdelningssystem utan anser att man skall förbättra anställningskontrakten för löntagarna och låta aktieägarna ha i stort sett förfoganderätten och huvudinflytandet.

Men alla ni andra som talar om expropriation, om beskattning, kanske om stöld - av någon anledning har ingen i kväll använt det uttrycket, men det ligger mycket nära till hands - måste också redovisa hur man skulle kunna undgå att aktieägarna i individuella vinstdelningssystem får släppa ifrån sig någon del av sina vinstförväntningar och därmed får bära en förlust.

Wallander har ju klarat detta mycket elegant genom att säga att det inte blir någon förlust, eftersom hans banktjänstemän ar betar så mycket hårdare än man gör i t ex S-E-Banken. I alla händelser är Wallanders svar att de anställda arbetar så mycket hårdare att ingen förlorar, varken aktieägarna, de anställda eller banken. Det är nästan en alltför idyllisk bild av hur det skulle bli, om vi generellt införde vinstandelssystem. Jag kan inte komma ifrån att aktieägarna måste släppa ifrån sig något också där. Hur mycket? Ja, Ingen har sagt något om det, inte heller från vårt håll. Vi har över huvud taget inte bundit oss för någon siffra. Vi har presenterat några mycket schematiska siffertablåer, men det finns inte ett ord iom vilken siffra man kommer att välja - och det är egentligen inte vår uppgift. Det är andra än vi som skall syssla med sådant.

Lars Nabseth ställde en mycket besvärande och seriös fråga, som jag har grubblat mycket över, nämligen hur det skall gå med etableringen av innovativa företag, om de känner sig, som alla tycks mena, hotade av att de anställda skall vara med och ha något inflytande över deras verksamhet. Det är väl i allmänhet familjeföretag som börjar på det sättet, och frågan om familjeföretagen måste enligt min mening lösas på ett annat sätt i ett långt större sammanhang än detta. Jag ömmar mycket för familjeföretagen och anser att man måste söka någon lösning av deras problem. Att man inte för bättrar situationen genom införande av löntagarfonder är väl ganska uppenbart. Men jag vill gå längre och säga att man allvarligare än tidigare måste fundera på hur man med skattepolitiska och andra medel underlättar deras situation i största allmänhet.

De nuvarande skattereglerna, som gör det så fördelaktigt att sälja alltihop men gör det ganska besvärligt att driva verksamheten, är väl inte de bästa. Jag tycker att frågan om löntagarfonderna i detta sammanhang är ett mindre spörsmål och att det först gäller att lösa den större frågan om familjeföretagens fram tid och deras behandling i skattehänseende och i andra hänseenden.

Till Rolf Englund kan jag bara säga att den som läser boken inte kan komma fram till att vi har föreslagit vare sig en jugoslavisk eller en sovjetrysk modell. Jag tycker nog att Gunnar Nilssons karakterisering i så fall är riktigare. Det är nämligen en ganska svensk modell.

Rolf Englund förvånar sig också över det underliga diskussionsklimatet här i landet, som gör att man kan resonera om de här frågorna ändå relativt avspänt, och över att ingen grips av panik. Ja, det beror ju på att man öppet kan diskutera och redovisa olika alternativ och att man drar lärdom av kritik. Det är inte bara ja-sägarna bland våra medlemmar som vi tar hänsyn till - och förresten inte heller enbart ja-sägarna utanför vår medlemskrets. Men om Rolf Englund har tid någon gång, är han välkommen att följa med till ett fackligt möte, där man diskuterar dessa ting.

Nu har Englund också haft vänligheten att karakterisera mig som "revolutionens hopp". Var lugn att inte revolutionärerna betraktar mig som ett hopp! Kvällens tillställning har varit mycket mer - ni tror det antagligen inte - förstående än en del av dem som vi har med några av våra medlemmar, där kritiken ofta går ut på att förslaget inte är något annat än ett påhitt från LO ledningen för att dölja sina onda av sikter att stötta upp kapitalismen. Det är alltså den kritik som "revolutionens hopp" inte så sällan råkar ut för, så nog är det ett underligt klimat - det kan jag i den meningen hålla med om.

Daniel Tarschys hade slutligen en fråga om vi har tänkt på hur fondstyrelserna skall fungera, hur

kanalerna skall bli mellan styrelserna och de personer som i ett stort antal företag i första hand skulle representera de an ställda, i andra hand påverkas av fond styrelsernas riktlinjer. Han anar målkonflikter.

Ja, hela vår tillvaro är fylld av målkonflikter, och den som tror att fackföreningsrörelsen i dag inte ständigt är utsatt för sådana inser inte hur situationen i realiteten är. Det är ju alldeles klart att de fackliga representanterna i en företagsstyrelse, antingen de är ditsatta som en följd av arbetsrättsliga bestämmelser eller de kommer dit som företrädare för ett fackligt ägande, kan råka ut för målkonflikter.

Hur skall vi överhuvudtaget kunna föreställa oss ett samhälle, där en stark facklig organisation som den svenska, som inte enbart talar för sina medlemmar utan som alltid måste tala för ett större kollektiv, inte ständigt utsätts för dessa påfrestningar? Det är inget nytt som inträffar i detta hänseende utan det är ett fullföljande av en mognads process, som har nått mycket långt i vårt land.

Kanske någon av er har gjort sig det besväret att titta på en rapport som skrevs år 1941, i första hand av Ragnar Casparsson och kanske i viss mån ock så av Arnold Sölvén, och som handlade om fackföreningsrörelsens position i samhället. Det är alltså snart 35 år sedan. I denna gamla rapport, som självfallet få läser nu - den tiden hör i dag till historien - finns egentligen hela den problematik skisserad som många nu tycker är säregen, ny, problematisk och besvärande.

Vår fackföreningsrörelse, som har en högre organisationsgrad än i något annat land, har intagit en positiv position till samhällsfrågor. Den gör i varje enskilt fall avvägningar mellan vad som är fördelaktigt för kollektivet av löntagare men förglömmer aldrig vare sig i lönepolitik eller i andra sammanhang att den också har ett samhällsansvar. Hela kritiken mot det här kollektivet, både i kväll och i andra sammanhang, utgår från att detta kollektiv inte kan fungera annat än som ett gruppintresse, som aldrig kan höja sig till att företräda också ett samhällsintresse. Där ligger egentligen i varje fall mitt svar på många av de invändningar som grundar sig på den fackliga dubbel- rollen, omöjligheten att förena det ena med det andra - talet om SAF-LO, att man är både arbetsgivar- och arbetstagarorganisation på en gång. Allt detta härrör från en underskattning av de konstruktiva krafterna i fackförenings rörelsen. Därför tror jag att många av de befarade verkningarna efter ett införande av löntagarfonderna i själva verket skulle utebli.

Nu har vi alltså det underliga klimatet att vi kan studera denna fråga ytterligare några år, förhoppningsvis med nya argument och med nya alternativ. Vi har formulerat teser och slutsatser på ett sätt som har väckt debatt. Jag säger inget ont om Ingemar Ståhls förslag, men låt mig ändå avslutningsvis framhålla att om hans alternativ hade presenterats som huvudalternativ av LO eller av någon annan organisation, hade det med all säkerhet inte väckt en all män debatt om hur samhället skall organiseras i framtiden. Man får efter de gångna tre månaderna konstatera att det finns ett mycket starkt medlemsintresse för att diskutera dessa frågor mot bakgrunden av arbetsrättsreformerna och för att göra en avvägning mellan de båda vägarna som härvid berörs, nämligen inflytande och ägande. Jag tar mig friheten att säga att skriften i det hänseendet tycks ha fyllt sitt syfte.

Top of Page
Början på sidan