Den svenska skuldkrisen
Rolf Englund 2001-02-01
Landshövding Mats Svegfors,
Västerås
Västerås slott byggdes
på 1200-talet och byggdes sedan om av Gustav Vasa på 1500-talet.
Här hölls Västerås riksdag år 1527, då Gustav
I genomförde reformationen och Sverige gick ur den katolska kyrkan och
blev protestantiskt.
En mindre del av slottet har på senare år
moderniserats och byggts om till residens för landshövdingen.
Mats Svegfors argumenterade för en tid sedan kraftfullt i en artikel ”naivt försvar motverkar sitt syfte” (SvD/Kultur 2001-01-11) för att marknadsekonomin anhängare bör betänka att allt på marknaden inte låter sig försvaras och inte bör försvaras, bl a därför att försvaret i så fall blir intellektuellt ohållbart. Som exempel anger han ”sammanbrottet på den svenska fastighetsmarknaden i skiftet mellan 80- och 90-tal”.
Detsamma gäller givetvis partipolitiken. Finanskrisen och kronförsvaret är det största ekonomiskt-politiska misslyckandet i vårt lands historia. Dessvärre var enigheten om den misslyckade politiken så gott som fullständig in i det sista. Det är sannolikt förklaringen till att denna byk, liksom Bofors vapenexport, inte kommit att tvättas ”ordentligt och offentligt”. För en beskrivning se ”Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? SOU 1999:150” av Torsten Sverenius. (Den kan laddas ner via denna sida
Bokförläggaren och finansmannen Tomas Fischer skrev i Aftonbladet under rubriken ”Med Bildt mot Poltava” något år före sammanbrottet (91-12-22) att ”de två viktigaste skälen till valutakrisen har sossar och borgare lika stort ansvar för. Politikerna har visat naivitet när valutaregleringen avskaffades och kronans anknytning till ecun tar inte hänsyn till den svenska ekonomiska verkligheten.” Fischer varnade och manade: ”Nuvarande valutapolitik kommer att leda till avindustrialisering - och en arbetslöshet utan motstycke i vår moderna historia. De entusiastiska marknadsanhängarna i regeringen och socialdemokratin borde inse att det bara finns ett riktigt pris på kronan. Det som marknaden sätter. Låt därför kronan flyta. Carl Bildt leder Sverige mot ett ekonomiskt Poltava. Men det är Ingvar Carlsson som tagit ut hans kompassriktning.”
Tomas Fischer intervjuades av Åke Ortmark i TV 8 i maj 1999: Det är ju häpnadsväckande att de som hade ansvaret för detta aldrig har ställts till ansvar. Jag frågade Göran Persson, som jag en enda gång ätit en privat lunch med, hur kunde ni sossar ge riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet som har bränt iväg 200 miljarder kronor?
- Ja, sade Göran, det där ett trauma som det kommer att ta decennier att komma till rätta med.
Nu när det snart har gått ett decennium är det dags att ta itu med den byken.
Mats Svegfors och Svenska Dagbladet hörde till den överväldigande majoritet av ekonomer, politiker och andra makthavare som in i det sista stod upp som hejaklack till det kronförsvar som leddes av Carl Bildt och Ingvar Carlsson. Ännu har ingen av dem erkänt att de handlat fel. Carl Bildt, som blivit berömd för sitt yttrande om att ett misslyckande skall kallas ett misslyckande (vad skulle det annars kallas?), har ännu inte erkänt att hela tanken med fast växelkurs var fel.
Mats Svegfors var med i hejaklacken. Han skrev i SvD (91-04-12) att ”dels är det inte säkert att nya devalveringar skulle hjälpa svensk industri särskilt mycket, dels skulle det vara förödande för landets europeiska trovärdighet om Sverige devalverade igen”.
Även efter det att Göran
Persson blivit finansminister försvarade Svegfors den av Wibble
förda, och av Göran Persson skärpta,
åtstramningspolitiken. Han skrev (94-09-10) att ”visst beror dagens
problem i ekonomin i någon mån på missgrepp i slutet av
80-talet och början av 90-talet. Men i grunden har Sverige inte hamnat i
en stabiliseringspolitisk kris. Underskottet i statsbudgeten beror djupare sett
på att vi försöker överbrygga en konjunkturnedgång
när det i själva verket handlar om en grundläggande strukturell
förändring”. Och SvD frågade (96-05-22):
”Kan både Ingvar Carlsson och Göran Persson ha levt i
villfarelsen att riksbankens sänkningar av reporäntan skulle
sätta fart på den ekonomiska tillväxten i Sverige?”.
För att inse det absurda i detta påstående är det bara
att sätta in ”Alan Greenspan” och ”USA” i texten.
Men Svegfors följde bara den
Järnhårda Politikerlagen: ”Har man sagt A, får man
säga B. Och har man sagt B är det svårt att säga att A var
fel”. Även Dagens Nyheter tillhör
kronsförsvarsförsvararna. I en huvudledare med titeln
”Lärdomar av Asienkrisen” i skrev DN nyligen (01-01-22) att
många tolkade Asienkrisen som en effekt av råa internationella
valutaspekulanter. Men detta är i allt väsentligt en felsyn. De stora
valutaflödena var ett symtom på felaktig ekonomisk politik och
dåligt utformade finansiella institutioner i de drabbade länderna.
- Många stater tvingade fram
kortfristiga utlandslån för att finansiera långsiktiga
inhemska investeringar samtidigt som de försökte
upprätthålla orealistiska valutakurser. Bankväsendet var
ineffektivt, insynen och kontrollen liten. DN låtsas som om man inte ser
likheterna med Sverige 1992. Men dessa likheter har påpekats, bl a av Eva
Srejber, då vice riksbanskchef, i Ekonomisk Debatt nr 2/1999:
”För oss från Norden var det dock uppenbart redan i ett
relativt tidigt skede av krisen i Asien att det fanns flera likheter med den
bank- och finanskris vi upplevt i Sverige”. Och riksbankschefen Urban
Bäckström skrev i Ekonomisk Debatt nr 1/1998 att ”Sverige hade
vid den tidpunkten en fast växelkursregim, vilket innebär att
penningpolitiken inte kan användas för andra ändamål
än att upprätthålla den fasta växelkursen. Med en
sådan regim vilar det ekonomisk-politiska ansvaret för att
stabilisera den efteifrågeimpuls som avregleringen ledde till på
finanspolitiken”. - Finanspolitiken gavs dock inte den
nödvändiga restriktiva utformningen. När det inte skedde kan man
naturligtvis, så här i efterhand, fråga sig varför den
penningpolitiska regimen inte ändrades, kommenterade Bäckström,
som vid den tiden det begav sig var statssekreterare åt bankminister Bo
Lundgren. Carl B Hamilton , som vid den tiden det
begav sig var statssekreterare åt finansminster Anne Wibble, konstaterade
i DN 98-05-12 att ”med facit i hand kan han också se vissa
felbedömningar under den ekonomiska krisen. Kraften i den ekonomiska
nedgången och de offentliga finansernas sårbarhet underskattades.
Kronan skulle ha släppts tidigare efter andra krispaketet 1992 och
räntorna sänkts snabbare”. Vad bör göras? Hans Zetterberg
skrev i en hörnartikel i DN, (redan 93-07-28) att ”det är
betecknande för hur litet vi vet om vårt samhälle och oss
själva att alla viktigare instanser och personer i landet under
hösten 1992 envist försvarade illusionen om kronans dåvarande
höga värde. Den var till och med värd ett par unika politiska
uppgörelser över blockgränsen. Det är en stor risk med
sådana samförstånd. Man ser inte hur dåraktig politiken
är eftersom alla omfattar den. Det kan ju tänkas att alla marscherar
i takt mot avgrunden. Så var det när vi med näbbar och klor
till enorma kostnader och 500 % marginalränta försvarade illusionen
om den värdefulla kronan”. Vi behöver, skrev han, en studie som
förklarar varför alla ledande ekonomer, byråkrater och
politiker ägnade sig åt en illusion och stötte bort dem som
hade rätt. SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle)
spelade troligen en nyckelroll i det fatala samförståndet. Vilket
härligt ämne för en avhandling för den som vågar!
Nu tycker jag tiden är mogen.
Tillsätt en sanningskommission!