Problemen började på sjuttiotalet
Nils-Eric Sandberg i
Kolumn i SvD 2001-04-20
Innan du tar till släggan bör du bemöda dig om en korrekt definition på den lus du vill krossa. Det rådet gav Ingemar Hedenius i en artikel i DN 1961. Alltför få i svensk debatt har följt det.
Finansdepartementet har författat ett Finans- och penningpolitiskt bokslut för 1990-talet, som bilaga till vårbudgeten. Där medger departementet att krisen på 90-talet hade ett förspel på 80-talet: priser och löner steg för mycket.
Varför kommer detta bokslut först nu? Att överhettningen i ekonomin under slutet av 80-talet bidrog till krisen har länge varit en självklarhet i den ekonomiska debatten.
En kort resumé: Den nya s-regeringen devalverade med 16 procent i oktober 1982. Snart steg löner och priser. Men det var inte meningen. Enligt finansens bokslut fanns en konsistent plan bakom devalveringen; regeringen skulle med en stram finanspolitik bromsa inflationen och lönestegringarna. Därmed skulle devalveringen skifta över resurser från hemmamarknad och offentlig sektor till konkurrensutsatt sektor. Exportindustrin skulle få sådan hjälp att vi fick bort underskottet i bytesbalansen. Nu gick det inte så bra.
Först: Åtstramningen lyckades inte - löner och priser steg raskt. 1982-1990 steg konsumentprisindex med 14 procent i Västtyskland, och med 67 procent i Sverige.
Sedan: 1990 kom en första räntechock. På ett vanligt banklån steg räntan från 12 till 18 procent, alltså en höjning med 50 procent. 1992 försvann inflationen - den föll från 10 till 2 procent. Därmed steg realräntorna våldsamt, till 10-14 procent.
Realräntan är, förenklat, nominell ränta minus inflation. Länge hade inflationen skrivit av en del av skulderna. Den effekten hade räknats in i alla investeringskalkyler. När inflationen plötsligt försvann fick alla en realränta som ingen hade räknat med.
Men Finansdepartementets bokslut hoppar över två faktorer. Först: Enligt bokslutet fanns en "konsistent plan" bakom s-regeringens beslut att devalvera med 16 procent 1982; regeringen skulle hålla nere priser och löner. Men den borgerliga regeringen devalverade med 10 procent i september 1981. Den sammanlagda devalveringen av kronan, från utgångsnivån september 1981, blev 27,8 procent. Om detta hade slagit igenom fullt ut i importpriserna skulle de ha stigit med drygt 38 procent. Och eftersom den "solidariska lönepolitiken" slagit ut nästan allt av svensk konsumtionsvaruindustri hade konsumtionen högt
importinnehåll. Alltså skulle en sådan prisimpuls ha drivit upp inflationen. Och detta skulle ha drivit upp lönerna - som den också gjorde.
Sedan: 90-talskrisen startade inte 1982, utan 1971. Då höjde den socialdemokratiska regeringen progressiviteten i inkomstskatten. Varje lönelyft utlöste högre marginalskatt. Facket protesterade genom att driva igenom högre bruttolöner. Ovanpå detta fördubblade riksdagen löneskatterna (som för desinformationens skull kallades arbetsgivaravgifter) 1973-76. Det var under jämviktsriksdagen, då balansen socialister/borgare var 175-175. Så allt kan inte skyllas på socialdemokraterna.
Följden blev att arbetskraftskostnaderna 1970-75 steg med 90 procent. Under det mesta av den tiden deltog Sverige i dåvarande EU:s valutasamarbete. Därmed skulle vi hålla fast växelkurs mot D-marken.
Följden blev en kostnadskris som utraderade vinsterna i svensk industri.
De borgerliga regeringarna devalverade fyra gånger. Så kom den socialdemokratiska regeringen som devalverade igen. Därmed lärde sig alla att en svensk kostnadskris utlöser devalvering.
Förväntningarna om en ny devalvering drev upp räntorna till nivåer som ruinerade hushåll och företag.
Englund om Sandbergs förklaring