Balansgång för Ringholm
Johan Schück i DN 2000-04-15, utdrag
Finansminister Bosse Ringholm vill gömma undan en stor del av det kommande överskottet i de offentliga finanserna, tills han har bestämt sig för hur pengarna ska användas.
Men vi är redan inne i april 2000 och budgeten för det pågående året kan inte längre påverkas. Nu handlar det i stället om 2001 och åren därefter, då de offentliga överskotten ser ut att bli ännu större. För nästa år räknar finansdepartementet med ett överskott på 71 miljarder kronor, vilket motsvarar 3,2 procent av BNP, och för de följande åren rör det sig om ännu större belopp.
Dessa överskottspengar ska inte användas till ökade offentliga utgifter. Det har regeringen och dess samarbetsparter - vänsterpartiet och miljöpartiet - nyligen kommit överens om i förhandlingarna om vårbudgeten. Till sist enades man ju om att endast marginellt justera upp utgiftstaken för åren 2001 och 2002, som redan tidigare var fastställda av riksdagen.
Utgiftstaket för 2003 höjdes till 847 miljarder kronor, mot de 840 miljarder som finansministern ursprungligen hade föreslagit.
Kvar finns då ändå ett jättelikt offentligt överskott, som enligt finansdepartmentets beräkningar skulle motsvara 4,5 procent av BNP. Det betyder att hela 59 miljarder kronor, det vill sägs 2,5 procent av BNP, finns tillgängliga under 2003. Siffrorna ska förstås inte uppfattas som exakta, lika litet som andra prognoser. Men de visar att mycket stora offentliga överskott väntas uppstå under de närmaste åren.
En nyckelfråga blir därför hur dessa pengar ska användas.
Två alternativ finns att välja mellan: att sänka skatterna eller att påskynda avbetalningen på de offentliga skuldsättningen.
Detta avgörande blir ett av de viktigaste i den ekonomiska politiken, när budgetsaneringen nu är avslutad och Sveriges ekonomi har kommit in i en gynnsam bana.
Ett lägre skattetryck är positivt för den långsiktiga tillväxten, men finns faror med att sänka inkomstskatterna kraftigt - och därmed stimulera efterfrågan - mitt under pågående högkonjunktur. Regeringen skulle då bedriva vad ekonomerna kallar en procyklisk politik (inte kontracyklisk, som jag av misstag skrev i fredagens DN), som medför att svängningarna i ekonomin förstärks.
Varken regeringens finansplan eller finansdepartementets budgetbilaga, där alla viktiga uppgifter borde finnas, är till någon större hjälp.
Vid ett presseminarium som departementets tjänstemän höll på fredagen, alltså dagen efter publiceringen av vårbudgeten, blev dock bilden aningen tydligare. Vad som framgick var emellertid att finansdepartementets kalkyler är inkonsistenta, alltså inte hänger logiskt samman.
Å ena sidan gör man en beräkningsteknisk överföring av pengar från offentliga sektorn till hushållen, så att det offentliga överskottet under vart och ett av åren 2001-03 begränsas till 2,0 procent av BNP.
Å andra sidan förutsätts hushållen knappt alls använda pengarna till konsumtion, utan i stället lägga undan dem till sparande.
Skälet är inte att man inom finansdepartementet tror att hushållen skulle göra på det sättet om de tillförs ytterligare köpkraft. Alla inser säkert att en stor del av pengarna skulle gå till konsumtion, även om ökningens storlek kan diskuteras.
Syftet med de icke redovisade antaganden som ligger bakom finansdepartementets kalkyler är emellertid inte att sprida klarhet.
Enligt departementets företrädare rör det sig i stället om ett avsiktligt försök att förhindra spekulationer om vilken ståndpunkt som regeringen senare ska välja. Mörkret faller dock inte endast över regeringens kommande avsikter, utan även över själva sakfrågan.
Det blir svårare att föra en meningsfull och upplyst debatt om hur de växande offentliga överskotten, som till stor del byggs upp med skattemedel, ska disponeras.
I detta ligger ett demokratiskt problem som det finns anledning att allvarligt fundera över.
Ett svårgenomträngligt - för att inte säga obegripligt - budgetmaterial innebär att allmänheten ställs utanför. Riksdagen ges dessutom små möjligheter att förstå vad den faktiskt beslutar om.
Från finansdepartementet låter man förstå att problemet inte är nytt, utan att liknande har hänt flera gånger förut. Kanske förhåller det sig så, men är det verkligen en tillfredsställande förklaring?
Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150