Utdrag ur Bo Stråth, Mellan två fonder, sid 137-148
En viktig del av upptakten till debatten om löntagarfonderna var motion 305 från Metallindustriarbetareförbundet till LO-kongressen 1971 (Protokoll fr LO:s kongress 1971. Motion 305 s 815-818).
Metallmotionen hade sin bakgrund inte bara i den allmänna radikaliseringen av samhällsdebatten som accelererade i slutet av 196o-talet, utan också i specifika förhållanden inom Metall.
Det gällde uppläggningen av den kommande avtalsrörelsen som under hösten 1970 sysselsatte förbundsledningen. Det var alltså ett mycket konkret och praktiskt problem. En viktig utgångspunkt var kampen om opinionen. Den frågan sysselsatte särskilt Gösta Fagerholm som utarbetade ett PM och i ett brev till förbundsordföranden Åke Nilsson formulerade sig:
I mina funderingar har jag även varit inne på frågan om hur vi i Metall (eller LO) skall kunna rycka åt oss initiativet i den debatt och det opinionsskapande som gäller avtalsrörelsen. För närvarande ligger vi nästan helt i bakvatten, ty det som skrivs och debatteras om (både positivt och negativt) är olika tjänstemannagruppers, främst SACO-gruppers avtalskrav.
Från vår utgångspunkt är debatten ej positiv, snarare mycket negativ. Nämnda [SACO-]krav har väckt harm hos många, men samtidigt ilska över att det egna fackförbundet och LO ej synes ha några möjligheter att driva igenom lönelyft av det slag som tjänstemannarepresentanterna skriat om. Vi i Metall kan inte - realistiskt - gå ut med krav om generella lönepåslag som är högre än SACO-kraven, d v s uppemot 25 % påökt. Vi kan heller inte i debatt och opinionshänseende få något större gehör för lägre direkta lönekrav, såvida de ej kombineras med något annat, något nytt (kurs B S).
I Fagerholms formuleringar märks tydligt de spänningar mellan tjänstemanna- och arbetarkollektiv som började framträda under slutet av i96o-talet, men som skulle bli mycket tydligare under 1970- och 1980-talen. De förväntningar som det radikalare tonläget i samhällsdebatten skapat noterades också. Efter en omfattande lokal studiekampanj under 1969 hade begreppet "ökad jämlikhet" blivit mycket mer än ett slagord för många aktiva inom arbetarrörelsen. Det var en symbol för djupt liggande strävanden, mindre i "de passiva leden" än bland "de aktiva kamraterna".
Ett nytt mobiliserande element i kampen om opinionerna av det slag som efterlystes av Fagerholm skulle kunna vara slopandet av alla former av ackordslön, vilket förts fram i debatten. Men frågan om vad som skulle komma istället innebar många osäkerhetsmoment för stora medlemsgrupper som upplevde att de tjänade på löneformen och där såg möjligheter att förbättra sin inkomst de inte ville gå miste om. Snarare än att verka mobiliserande fanns en betydande risk att ett sådant förslag utlöste spänningar i medlemsleden. Det måste kombineras med något annat.
Nej Åke, kravet på slopande av ackord (som jag personligen anser att vi skall driva så hårt som det är möjligt under avtalsrörelsen) och andra mer "vanliga" former av avtalskrav (jag inkluderar härmed även pensionskrav) måste - om vi vill få ledningen i debatt och opinionsbildning och om vi vill skapa en positiv "djävlar anammaattityd" hos många av våra aktivt engagerade medlemmar - kombineras med ytterligare ett krav. Jag har ett förslag till ett sådant krav.
Det gällde nu att "både på verkstadsgolven och i massmedia" få igång en debatt om en ny idé, som gjorde att det skapades "en ny infallsvinkel för lönepolitiska resonemang, både under den tid avtalsförhandlingarna pågår och efteråt". Kampen om opinionen gällde i hög grad vem som skulle ha legitimiteten att stå som uttolkare av vad som var vänster i politik och debatt. Det gällde enligt Fagerholm att med det nya initiativet skapa "svårighet i arbetet för de som (enligt egen utsago) 'från vänster' vill försöka sprida missnöje i de fackliga leden".
Metalls investeringsfond skulle mobilisera medlemmarna i avtalsrörelsen och för den allmänna opinionen demonstrera samhällsekonomiskt ansvarstagande när andra löntagargrupper förde fram lönekrav av dittills inte skådat slag. Fonden skulle byggas upp vid sidan av den statliga kapitalbildningen. Den skulle vara Metallmedlemmarnas egen fond och om det skulle bli en borgerlig regering skulle man ändå ha en egen fond med egen ledning.
Genom utlåning av marginalpengar från fonden skulle Metall vara med om att "i någon mån" styra investeringarna. Utlåning skulle ske vid "lämpliga tillfällen" ur konjunktur- och lokaliseringssynpunkt. I avtalsrörelsen skulle "en ganska stor mängd kapital" överföras från företagens finansiärer till löntagarna utan att dessa medel skulle åstadkomma något extra konsumtionstryck på samhällsekonomin.
Utlåningen ur fonden behövde inte heller medföra något extra investeringstryck under en överhettad ekonomisk period, eftersom medlen kunde användas endast vid tillfällen då ekonomin behövde stimuleras. (Hur man då skulle skapa intresse för att låna för investeringar var en fråga som inte närmare diskuterades.)
Gösta Fagerholms slutsats av sitt förslag om Metallfonden var klar:
1.Vi får en ny fråga, som överskuggar de andra delfrågorna, i centrum för den debatt och den opinionsbildning som följer med avtalsrörelsen.
2.Metall kan göra ett utspel. Detta kan ske såsom ett resultat av avtalsrådets överläggningar den 1 november eller inför närmaste LO-representantskap. "Mörklagt förhandlingsförslag i ljuset", "Metall kräver del i vinsten", "Metall bygger upp fond" etc .
Gösta Fagerholms förslag överlämnades till Metalls utredningschef Allan Larsson, som under ett par månaders arbete utvecklade det i politisk riktning.
Det gällde ännu tydligare kampen om opinionen men i en vidare mening än vad som var begränsat till en avtalsrörelse. I ett PM den 30 december 197O, som bildade det direkta underlaget för Metallmotionen till LO-kongressen senare under 1971 var hans utgångspunkt att den viktigaste uppgiften för en regering är att regera, d v s "den måste styra utvecklingen, inte låta sig styras av utvecklingen". Den socialdemokratiska regeringen hade "under hela 1970 inte lyckats ge intryck av att den har grepp om utvecklingen och medveten planering för framtiden".
Regeringspolitiken måste enligt Metalls utredningschef ha som en väsentlig uppgift att återge intrycket av en handlingskraftig regering. Hans promemoria hade en rubrik som sade vad det handlade om, "Ekonomi och politik - problem och program".
Den uppgiften var svår i rådande ekonomiska och politiska läge. Det statsfinansiella läget var sådant att någon omfattande reformpolitik inte kunde bedrivas. Mot denna bakgrund av ekonomiska svårigheter måste emellertid en socialdemokratisk regering i sitt praktiska handlande trots allt försöka förverkliga partiets idéer och program. Endast därigenom kunde den återvinna och upprätthålla förtroendet.
I detta syfte måste den politiska debatten enligt Allan Larsson återfå ideologisk spänning. Om något så hade samhällsdebatten kring 1970 ideologisk laddning. Vad Larsson rimligen avsåg var att det Socialdemokratiska språket måste återfå ideologisk spänning.
Larssons PM antyder en kamp mot ett problem som senare skulle sammanfattas under begreppet globallsering. Vad som var politiskt kontroversiellt, d v s borgerligt eller socialdemokratiskt, var finansieringen av investeringarna. Det var på den punkten man gjorde ett felslut när man talade om att ökade investeringar innebar en borgerlig politik. Man utgick därvid från att ökade industriinvesteringar måste innebära ökad privat kapitalbildning och ökad maktkoncentration till de traditionella ägargrupperna.
Larssons PM hade ett tydligt politiskt syfte. Bakgrunden var dels de uppenbara ekonomiska strukturproblemen i samband med övergången till vad man ännu inte uppfattade som en globaliserad ekonomi med minskad relativ betydelse för manuellt industriarbete i värdeskapandet. Men bakgrunden var också den allmänna radikaliseringen av samhällsdebatten, där fördelningskampen intensifierades kring ett nyckelbegrepp som jämlikhet, och där konflikten i gruvfälten 1969-1970 och de vilda strejkerna i verkstadsindustrin under vårvintern 1970 visade, att den svenska modellen inte fungerade som under 1950- och det tidiga 1960-talets uppbyggnadsskede.
De tankar som fördes fram var mycket tidsbundna och alls inte ett led i en systematiskt genomtänkt gradvis framflyttning av politiska positioner. Det var inte det tredje steget i en trestegsraket som nu skulle avfyras, där de två tidigare stegen var den politiska demokratin i början av seklet och välfärdspolitiken med medelklassens standard som norm från 1950-talet.
Ett sådant tredje steg skulle ha varit den ekonomiska demokratin eller arbetets makt över kapitalet.
Maktaspekten var tydlig i tankegångarna inom Metalledningen, men den gällde mindre samhällsmakten generellt, långsiktigt och ideologiskt/utopiskt än den specifika ekonomiska och politiska situationen kring 1970.
Riktningen där lösningen skulle sökas var antydd, men det var inte fråga om en från början klart utstakad stor plan. Den plan som skisserades var inte ett sedan länge etablerat utopiskt/politiskt mål som man nu kände man kom närmare, utan snarare ett snabbt funnet och situationsbundet medel för att återskapa politisk makt.
I den omfattande politiska och vetenskapliga debatten om fondförslagets ursprung har talats om drivkrafter bakom förslaget. Dessa har angivits vara omsorg om kapitalbildningen, den solidariska lönepolitikens krav eller helt enkelt att öka samhällsmakten. Sådana drivkrafter har ej sällan setts som en facklig konspiration i syfte att ta makten över det svenska näringslivet. Vad det mycket mer handlade om var en kamp om opinionerna och att därvid söka få "grepp över utvecklingen" så att den kunde styras.
I Metall hade vid förbundskongresserna hela tiden sedan 1950-talet tanken på stabiliserande branschstyrning förts fram utan att väcka särskilt stark genklang. Tanken hade förts fram som ett instrument för trygghet snarare än makt." Förslagen var mer en ifrågasättande och korrigerande underström, som betonade trygghet i en tid när rörlighet och dynamisk förändring proklamerades som nyckeln till trygghet. Men de hade aldrig långvarigt förmått mobilisera medlemmarna. Det vore inte helt rättvist att jämföra dem med republikkravet i det socialdemokratiska partiprogrammet, som en med åren allt mer tom bokstav, men ett visst rituellt drag vilade onekligen över dem.
När Metallmotionen debatterades vid LO-kongressen 1971 hade den förvisso mer medvind än motsvarande debatter vid Metalls förbundskongresser under 1950- och 1960-talen, men den riktiga "tändningen" på kongressen skedde snarast i arbetsrättsdebatten om medbestämmande och de anställdas styrelserepresentation.
De tankar som fördes fram från Metall 1970-1971 var alltså inte i sig särskilt nya, men de var i hög grad situationsbundna och pragmatiskt snarare än principiellt tänkta. Denna erfarenhetsbakgrund av en långvarig fonddiskussion inom fackföreningsrörelsen innebar att det fanns en betydande kontinuitet i Gösta Fagerholms tankar, men av ett annat och mycket mer pragmatiskt slag än vad som ligger i fullföljandet av en sedan länge utstakad stor och långsiktig plan. Det var erfarenheter som togs fram och anpassades i en mycket specifik problemlösningssituation.
Fagerholm refererar själv till dem avslutningsvis i sitt PM:
Åke, detta förslag är inget hugskott åstadkommet av vilda tankar under en snöblaskig 1 november. Jag har grubblat på de här redovisade tankarna i närmare tio år.
Det är Arne Pettersson (Riksdags-Arne) från Malmö som först fick mig att tänka på det sätt som jag nu försökt att beskriva. Det skedde i samband med en Metallkurs i början av 60-talet, då vi med utgångspunkt från pensionsfondernas uppbyggnad funderade över vad ytterligare en fond, som helt förvaltades av fackförbunden, skulle kunna ha för betydelse.
När jag grubblat på informationsarbetet och förde in frågan om information och opinion under avtalsrörelsen, så dök den här frågan ånyo upp i mitt medvetande. Jag har härmed delgivit mina tankar till Dig. Det är Du som avgör om de skall framföras till diskussion i någon större krets."