99-01-12
Favorit i repris från tankesmedjan Timbro är inte vad det har varit, konstaterar Jonas de Geer efter att ha plöjt antologin om valutgången. Under 80- och början av 90-talet spelade Timbro en viktig roll i den svenska debatten. Genom att samla många av landets främsta borgerliga akademiker och debattörer kunde en bred, genomtänkt och på många sätt välgörande kritik av den svenska välfärdsstaten och välfärdsmentaliteten formuleras. Antologi Borgerlighetens val Timbro, 1999 Det senaste decenniets utveckling har i många avseenden gått Timbros väg och det är orsaken till de identitetsproblem som tankesmedjan har lidit av på senare år. Den har profilerat sig med stereotyp framstegsoptimism och pekoralistiska hyllningar till mobiltelefoni och sydostasiatisk entreprenörsanda. Ett projekt har varit att visa att miljöproblemen i princip inte existerar utan har hittats på av det öppna samhällets fiender för att angripa den fria företagsamheten och tillväxten. Nu har Timbro med anledning av valutgången kommit med en liten antologi, Borgerlighetens val, där i första hand moderaterna uppmanas till förnyelse och självrannsakan. Hör till stallet Samtliga åtta skribenter hör på ett eller annat sätt till stallet, vilket inte lovar några nya infallsvinklar på ämnet. Och visst är boken på det hela taget tröttsamt förutsägbar, men ändå är det någonting, en stämning i flera av bidragen som inte riktigt känns igen. Timbro-chefen P J Anders Linder upplyser i sitt förord om att boken inte rymmer någon uppgivenhet och att dess grundton är optimistisk. I själva verket frapperas man pessimismen i flera bidrag, även om slutsatserna (eller vad man ska kalla dem) är mer eller mindre ansträngt optimistiska. Flera texter kretsar dock kring angelägna demokratiproblem, även om författarna inte riktigt vågar ta i dem och när det kommer till kritan flyr till utopiska patentlösningar. Dick Erixon konstaterar till exempel i den inledande essän att de förtroendevalda politikernas kompetens är alarmerande låg och att det underminerar människors tilltro till demokratin. Han ser emellertid ljuset i tunneln: personval. När väljarna vänjer sig vid personvalssystemet så kommer de att återerövra demokratin och rätt folk hamnar på rätt platser. Frågan om väljarkårens kompetens förbigås, liksom risken för att framtidens personvalda riksdagsledamöter heter Lili och Sussi Päivärintta eller Robinson-Martin. Inget alternativ Mauricio Rojas och Susanna Popova lägger tyngdpunkten vid borgerlighetens (läs: moderaternas) oförmåga att formulera ett från den socialdemokratiska välfärdsmodellen självständigt alternativ i trygghets- och omsorgsfrågor. Nyblivne Muf-ordföranden Gunnar Strömmer tar upp de borgerliga partiernas problem med att de mest begåvade inom ungdomsförbunden försvinner till lukrativa tjänster inom näringslivet och ett B-lag lämnas kvar åt politiken. Emil Uddhammar resonerar, med hänvisning till Robert Michels klassiska analys, kring demokratiska partiers inneboende konformistiska och centralistiska mekanismer. Samtliga är eniga om att de befintliga partistrukturerna är otympliga och förlegade, att de borgerliga partierna (med möjligt undantag av det nu så framgångsrika kd) måste utveckla en såväl trovärdig som självständig välfärdsprofil. Men längre än till att konstatera "behovet att knyta an till konkreta livserfarenheter", "nya strukturer", "nytänkande", "förankring i det civila samhället" och andra luddigheter kommer de inte. Hur den frihetliga välfärdsmodellen ska se ut får läsaren försöka föreställa sig på egen hand. I särklass intressantast är folkpartisten Anders Jonsson. Han ser och medger att det finns hinder för ett friare samhälle och självständigare medborgare som inte undanröjs för att skatterna sänks och den offentliga sektorn privatiseras. Han tar upp massmedias fördumning, samhällsrapporteringens standardiserade dramaturgi och det politiska språket, allt mer onyanserat och enfaldigt. Svårt att ta ansvar Jonsson vågar till och med ta i ett av den moderna demokratins starkaste tabun, nämligen människors snabbt krympande förutsättningar för att ta medborgaransvar i ett tekniskt och ekonomiskt komplicerat och svåröverblickbart samhälle. Kring den problematiken kretsade dåvarande socialdemokraten Tage Lindboms bok Efter Atlantis från 1951. Lindbom blev så småningom Sveriges mest konsekvente och genomtänkte antimodernist. Jonsson får passa sig. Gunnar Fröroths statistikspäckade plädering för sänkt skatt eftersom folk annars jobbar svart är bokens lågvattenmärke. Skattefusket ska tolkas som en folklig revolt som behöver kanaliseras genom ett "riktigt skattesänkarparti". Vore inte det ett fräscht grepp - att gå till val under parollen "Sänk skatten"? Svenska borgerlighet och svensk politik befinner sig i ett övergångsskede och det är svårt att sia om framtiden. Därför är det inte märkligt att många bidrag är prövande och trevande. Men moderaternas stagnation under 90-talet kan inte bara tillskrivas osjälvständigheten mot socialdemokratin utan också låsningen vid en ensidig och flåshurtig marknadsliberalism. Där bär Timbro sin del av skulden. Trots det rymmer inte boken minsta tillstymmelse till självkritik. Det är svagt. JONAS DE GEER |