Svensk valutapolitik - tillbakablick och framtid i ett integrerat Europa
av Lars Wohlin
kapitel 15 i Lars Jonung (SNS) “Devalveringen 1982 - rivstart eller snedtändning?”

Sverige har under 1900-talet devalverat i tre omgångar: 1931, 1949 och 1977 1982. År 1931 i samband med den djupa världsdepressionen lämnade Sverige guldmyntfoten och skrev ned kronan gentemot de valutor som förblev knutna till guldet, varefter kronan knöts till pundet under större delen av 1930-talet.

Efter andra världskriget hade den intakta svenska industrin en stark ställning gentemot de europeiska länder som fått sin industri sönderslagen. Sverige apprecierade kronan med 14 procent 1946.

År 1949 devalverade vi gemensamt med en rad europeiska länder mot dollarn för att möta konkurrensen från den överlägsna amerikanska industrin. Valutasystemet lades om och inom ramen för det så kallade Bretton Woods-systemet knöts den svenska kronan till dollarn. Denna regim höll fram till 1971.

Efter den våldsamma oljeprischocken 1974 och den svenska överbryggningspolitiken devalverade Sverige 1977 med sammanlagt 16 procent. Sverige lämnade i augusti 1977 anknytningen till det europeiska valutasamarbetet, som i praktiken hade inneburit en knytning av den svenska kronan till D-marken.

Beslutet att knyta den svenska kronan till ormen hade tagits 1973.

En ny växelkursjustering togs i augusti 1981 i spåren av den andra oljeprischocken 1979. Därefter devalverades kronan ånyo med 16 procent i oktober 1982.

Jag ser devalveringarna 1977-1982 som ingående i ett och samma förlopp.

Huvudskälet till dessa devalveringar var oljeprischockema. Sveriges terms-of- trade försämrades med 50 miljarder kronor per år. Oljeprischocken utlöste den misslyckade överbryggningspolitiken 1974-1976 med en kostnadsexplosion som följd. Krisen förvärrades av den exceptionellt starka ökningen av de offentliga utgifterna 1974 - 198 1. Den offentliga sektorn absorberade resursutrymmet f'ör den konkurrensutsatta sektorn.

Med denna korta historiska återblick vill jag visa att devalveringama i Sverige för det första skett i samband med djupgående omvärldsförändringar. I Sverige liksom i många andra länder är det ofta stora förändringar i terms-of-trade eller teknologiska förändringar som utlöser de krisförlopp som leder till nedskrivning av valutan. Ofta förstärks sådana förlopp av dålig inhemsk politik. För det andra har växelkursförändringar i Sverige som regel gått hand i hand med byte av växelkurssystem.

Sverige erfar nu i början av 1990-talet nya dramatiska omvärldsförändringar. Jag vill här peka på några förändringar som jag anser särskilt viktiga.

Den viktigaste är EG:s utveckling mot en integrerad marknad med fria rörelser för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Detta minskar radikalt Sveriges möjlighet att driva en av övriga oberoende politik. Företagens möjlighet och intresse av att flytta produktionen från Sverige till EG-länder har ökat markant.

Östeuropas frigörelse och förändringar i Sovjet kan också få djupgående följder för svensk ekonomi, bl a genom att här öppnas en nära tillgång på billig arbetskraft.

Som en tredje omvärldsförändring vill jag peka på globaliseringen av industriföretagen. Nödvändigheten att skapa globala företag innebär att de svenska företagen övergår från att vara internationella med svensk bas till att bli multinationella med mindre förankring i Sverige. I detta ligger också den internationalisering av ägandet som f'öljer av fria kapitalrörelser. Det skärper kraven på Sverige att erbjuda en gynnsam industriell miljö. Den relativa fördel som Sverige haft av en oproportionerligt stor andel internationella företag är på väg att minska under denna process.

Efter den första oljekrisen drabbades Sveriges varvs- och stålindustri hårt. Sverige tvingades avveckla nästa hela varvsindustrin. Dessa strukturförändringar fördjupade kostnadskrisen. Devalveringen 1977- 1982 uppgick sammanlagt till ca 36 procent. Det var mer än den relativa kostnadsf'örsämringen 19741977.

Efter devalveringen 1977 höll Sverige ett oförändrat relativt kostnadsläge fram till devalveringen 1982.

Devalveringen 1977 - 82 var således inte enbart ett sätt att kompensera den för höga kostnadsutvecklingen 1974- 1977 utan också ett sätt att ge övriga industrigrenar bättre tillväxtförutsättningar.

Sverige står nu sannolikt inför lika omfattande strukturproblem som i mitten av 1970-talet. Denna gång är det inte varvsindustrin utan sannolikt bilindustrin med alla sina underleverantörer som kommer att drabbas. För att möta den hårda japanska och amerikanska konkurrensen kommer europeisk bilindustri tvingas till koncentration. Det kan komma att drabba Sverige hårt.

En central fråga är om Sverige kan klara den här omställningen utan att sänka landets relativa kostnadsläge. Är vi tillräckligt snabba och flexibla i vår politik för att kunna möta de nya kraven? Kan vi ersätta krympande svensk bilindustri med annan industriell utveckling?

Om Sverige inte har några specifika fördelar som produktionsland framför andra europeiska länder går vi mot, som ekonomerna säger, en faktorprisutjämning. Det finns ingen anledning att Sverige skall ha högre löner än övriga EG-länder. I

Jag kan självfallet inte ge något säkert svar på dessa frågor. Man ska inte enbart peka på negativa faktorer utan också se att det nya öppna Europa, med ett starkt växande Tyskland, kan ge oss nya möjligheter.

Den avgörande indikationen på hur Sverige bedöms som framtida produktionsland är inriktningen av näringslivets investeringar. Den massiva överflyttningen till utlandet av investeringar - främst till EG-länderna - är ett tydligt tecken på att företagarna bedömer framtidsförutsättningarna i Sverige relativt pessimistiskt eller om man vill vända på det - ser EG-området som ännu mer lovande än Sverige.

Skulle det vara så att Sverige tappar i attraktivitet som bas för industriell produktion krävs en sänkning av reallönema för att kompensera för denna förlust. En sådan anpassning tar sig oftast uttryck i sänkning av valutans värde.

Det är inte Sveriges relativa löneläge som ensamt är avgörande för relativa kostnadsläget och ' konkurrenskraften utan produktiviteten per timme och antalet arbetade timmar per anställd. Produktivitetsfrågan är av samma dignitet som löneökningarna. Även om Sverige lyckas pressa ner löneökningarna till EGländernas nivå betyder det inte nödvändigtvis en oförändrad real växelkurs. Stiger produktiviteten långsammare i Sverige urholkas konkurrenskraften. Det är således inte säkert att vi kan upprätthålla de fasta växelkursnormerna även om vi lyckas pressa ner löneökningarna till internationell nivå.

Detta bör man ha i minnet nu när man diskuterar åtgärder mot den annalkande kostnadskrisen. Fokuseringen på löneökningarnas storlek och lönebildningen synes mig alltför stark i förhållande till de nödvändiga strukturella förändringar som måste till för att lyfta produktivitetstillväxten.

Två frågor

Efter denna diskussion av omvärldsförändringamas stora roll för växelkurspolitiken vill jag ta upp två aktuella frågor. Den första gäller om Sverige kan klara sig undan devalvering om Sverige skulle hamna i en djupgående kostnadskris.

Den andra frågan är om en fast trovärdig växelkursnorm kan förhindra att Sverige hamnar i en kostnadskris?

Fundamental ojämvikt?

Först vill jag söka ge en operationell definition av en kostnadskris. Jag anser att fem kriterier bör vara uppfyllda.

Ett kriterium är att kostnadsläget, mätt som kostnaden per producerad enhet i enhetlig valuta, bör ha stigit från ett läge där Sverige var någorlunda i balans med minst 15 - 20 procent.

Ett annat kriterium bör vara att Sveriges utrikesbalans för varor och tjänster (men före det finansiella nettounderskottet) skall visa ett underskott på mer än 2 - 3 procent av BNP.

Ett tredje kriterium är att detta läge föreligger vid en öppen arbetslöshet på minst 5 å 6 procent.

Ett fjärde kriterium är att investeringarna i den konkurrensutsatta sektorn har fallit drastiskt, ca 30-40 procent.

Ett femte kriterium är att bruttovinstens andel av förädlingsvärdet faller under 20 procent. Denna andel bör ligga på 3 5 - 40 procent för att industrin skall vara lönsam. Föreligger alla dessa förhållanden samtidigt kan läget karakteriseras som fundamental ojämvikt.

Sverige är nu åter på väg in i allvarlig kostnadskris. Krisen är dock ännu inte så djup och allvarlig att den uppfyllde de ovan angivna kriterierna för en ekonomi i fundamental ojämvikt. Jag anser fortfarande att, även om det förefaller politiskt svårt, utvecklingen går att vända. Det kräver kraftfulla strukturella åtgärder.

En viktig fråga är vad som händer om Sverige inte klarar detta utan fortsätter mot vad jag kallat en fullt utvecklad kostnadskris av den typ vi hade 1977 i Sverige.

Antag att vi om två - tre år sitter med en 20-procentig övervärderad valuta, 6 procent öppen arbetslöshet, halverade industriinvesteringar och stort bytesbalansunderskott (före finansiellt netto) och rader av olönsamma företag.

En väg är att söka hålla fast vid en fast växelkurs och söka nedbringa den svenska kostnadsutvecklingen under den internationella utvecklingen som ligger på ca 4 - 5 procent i årstakt. Antag att Sverige lyckas hålla nere löneökningarna till 2 procent per år och att produktiviteten stiger lika mycket. Vi skulle då få noll i kostnadsutveckling och efter 4 - 5 år vara tillbaka i jämvikt.

Var och en som vet något om kostnadskrisers förlopp förstår att detta är en fullständigt omöjlig uppgift.

Ett av problemen med att svälta sig tillbaka till jämvikt är att det är mycket svårt att inom en nära nog nolltillväxt av löner åstadkomma de nödvändiga förändringarna i relativa löner.

Ett av argumenten för den stora devalveringen 1982 var att den skulle ge utrymme för eventuell höjning av lönerna i industrin med ca 10 - 15 procent mer än lönerna i de skyddade sektorerna för att öka utbudet av arbetskraft till industrisektorn. Denna målsättning har dock inte uppnåtts.

Man får inte heller bortse från de politiska konsekvenserna av en långt utdragen svältkur. Långt innan en regering kunnat driva en sådan åtstramningspolitik kommer den vara utlyft av någon mer expansiv regering.

Jag tycker därför att man skall vara tydlig och säga att har Sverige väl hamnat i en fullt utvecklad kostnadskris förstärkt av industriella strukturproblem av den typ jag nämnde tidigare - finns ingen annan lösning än att devalvera. Det hade inte gått att vända utvecklingen efter 1974- 1976 års kostnadsexplosion utan att devalvera. Det är alla eniga om i dag.

Vi kan inte bortse från risken att vi kan komma i en motsvarande situation som 1977. Det förefaller mig som om man inte i dag fullt ut vill erkänna detta i den allmänna debatten. Problemet är att många alltför länge blundat för de krav som en fast växelkurspolitik ställer.

Trovärdigheten av en fast växelkursnorm

Låt mig gå över till den andra frågan om en trovärdig fast växelkursnorm skulle ha kunnat förhindra den relativa försämringen i Sveriges kostnadsläge de senaste åren och om den skulle kunna förhindra att den ytterligare fördjupades.

Det första och mest väsentliga kravet för trovärdigheten av en fast växelkurs är att Sverige inte under något år skulle låtit kostnaderna öka snabbare än omvärldens. Efter en första relativt framgångsrik ekonomisk politik 1982- 1985 har Sverige genom en alltför expansiv politik mellan 1986 - 1990 låtit kostnaderna stiga avsevärt mer än i konkurrentländerna. Genom underlåtenheten att strama åt ekonomin redan 1986- 1987 spelades trovärdigheten av en fast växelkurs bort.

Problemet med den fasta växelkursnormen är att den inte sparkar tillbaka omedelbart utan först när det är för sent.

Det hävdas av många ekonomer att Sverige genom att göra riksbanken mer oberoende eller genom att knyta vår växelkurspolitik till EMS och dess växelkursmekanism skulle ökat trovärdigheten av en fast växelkursnorm, vilket i sin tur skulle ha lett till ett fundamentalt annat agerande från löntagarnas, arbetsgivarnas och politikernas sida.

Tanken är att om alla aktörer på marknaden, arbetsgivarna, de anställda och politikerna verkligen trodde att växelkurspolitiken låg fast skulle de anpassa sitt beteende till lägre inflationsförväntningar. Därmed skulle de kunna hålla nere löneökningarna utan att arbetslösheten behövde drivas upp alltför högt. Sverige skulle då inte hamna i återkommande kostnadskriser.

Låt mig granska denna argumentering närmare.

Jag börjar med löntagarna och deras organisationers beteende. Huvuddelen av löntagarna är anställda i den skyddade sektorn. De offentliganställda har över huvud taget ingen kontakt med exportindustrins problem. De offentliganställda är ofta löneledande. Effekten av en benhård växelkursnorm på deras beteenden är i stort sett noll.

Även om LO och övriga fackförbund förstår sammanhangen kan de inte styra löneutvecklingen. LO kan inte vara - som Gösta Rehn skrev i en artikel - en apparat för nedhållande av löntagarnas löner. Det är endast genom en öppen arbetslöshet som lönekraven kan dämpas. Det räcker inte heller med att arbetslösheten i den konkurrensutsatta sektorn stiger. Hela ekonomin måste stramas åt hårt.

Vi får inte heller glömma fackföreningarnas politiska roll. Ifall arbetslösheten drivs upp för högt kan organisationerna räkna med att regeringen stimulerar ekonomin. Regeringen har nämligen deklarerat att låg arbetslöshet är ett prioriterat mål. I klartext betyder det att ifall det blir en verklig konflikt mellan arbetslöshet och växelkursnormen får den senare vika.

För arbetsgivarna antages en fast växelkursnorm betyda att de motstår höga lönekrav eftersom de vet att företagens existens annars äventyras. Ingen regering kommer att vara beredd att rädda dem.

Det här resonemanget bortser dock helt från att företagen nu blivit internationellt rörliga. Många f'öretag vet - framför allt inom storindustrin - att om Sverige hamnar i en kostnadskris kan de öka produktionen utomlands och minska den i Sverige. Företagens existens hotas inte utan endast produktionen i Sverige.

Slutsatsen för arbetsgivarnas del är för det första att inte gå till konflikt rörande lönenivån utan endast beträffande grundläggande principer - som t ex rätten att bestämma lönerna i SIF-strejken för några år sedan. För det andra skall man satsa vinsterna på att investera i produktionsmöjligheter utomlands.

Vore företagen verkligen övertygade om att växelkursema ligger fast vet de att de får räkna med olönsamhet i många år innan kostnadsläget har anpassats i Sverige. Varje företag som vill värna om företagets existens måste därför bygga upp alternativ produktionskapacitet utomlands.

De höga löneökningarna i Sverige under senare år behöver därför inte tolkas som en del ekonomer tror som ett uttryck för växelkursnormens bristande trovärdighet. Snarare är det så att den starka tillväxten i utlandsinvesteringama är ett tecken på att många företag tror att vi hamnar i en kostnadskris som vi inte kommer att devalvera oss ur.

Slutligen har vi frågan om vilken effekt det skulle få på olika regeringars politik om de visste att de inte kunde ändra växelkurserna. Problemet är att åtstramningen måste sättas in redan vid första tendensen till att kostnaderna och inflationen i Sverige stiger snabbare än i omvärlden. Det går inte att vänta kanske tre, fyra år tills krisen är ett faktum. Det är alltför frestande att skjuta upp åtgärderna och sedan om det går galet låta oppositionen ta över ansvaret för att söka reda upp situationen.

Jag tror inte att en fast växelkursnorm även om den varit förankrad i internationella avtal eller i form av en oberoende riksbank har någon effekt på politiken. Det finns knappast något empiriskt stöd för denna teori.

Jag vill erinra om att Sverige associerade sig 1973 till det europeiska valutasamarbetet och förband sig att hålla kronan inom en viss smal marginal i förhållande till den västtyska D-marken och några andra EG-valutor.

Denna norm fick ingen som helst påverkan på den förda politiken i Sverige. Tanken att detta förutsatte att Sverige förde en lika stram politik som Västtyskland föresvävade aldrig regeringen och inte heller den dåvarande oppositionen. Frågan togs inte upp i de sk Haga-rundor som hölls 1975 och 1976. Även ekonomerna bortsåg helt från denna restriktion på den ekonomiska politiken och förordade en så kallad överbryggningspolitik. (Se SNS konjunkturråds rekommendationer under åren 1974 - 1976.)

Det finns inget empiriskt stöd för att en trovärdig växelkurs skulle få politikerna att handla annorlunda än de gör; vilket naturligtvis beror på att inflationsbekämpning inte är ett prioriterat mål hos den breda opinionen.

I debatten har hävdats att länder som Schweiz, Västtyskland och USA har låg inflation som f'öljd av starka och politiskt oberoende centralbanker. Det bör dock noteras att alla de politiskt oberoende centralbankema har fört en rörlig växelkurspolitik som ett viktigt medel att bemästra inflationen.

Ser vi först till USA kan man konstatera att USA länge hade en mycket hög inflation trots en relativt oberoende centralbank. När penningpolitiken lades om i oktober 1979 till en väsentligt mer restriktiv politik som syftade till att styra penningmängden hade detta framgång så till vida att inflationen sjönk. Inflationsbekämpningen uppnåddes dels genom att den starkt stigande dollarn sänkte importpriserna, dels genom den höga räntans kontraktiva effekt på inhemsk efterfrågan.

På liknande sätt har en rådig växelkurspolitik med höga räntor och apprecierande valuta använts i Schweiz, Västtyskland, England för att få ner inflationen.

Ingenting har heller hindrat de oberoende centralbankema att låta värdet på sin valuta falla för att möta underskott i utrikeshandeln. När således Västtyskland drabbades av stora underskott i handelsbalansen 1979 som följd av den andra oljeprischocken deprecierades D-marken kraftigt. Västtyskland återkom sedan i början av 1980-talet med stark konkurrenskraft samtidigt som de lyckades bemästra de inhemska inflationsimpulserna.

Fast växelkursnorm - låst räntepolitik

En fast växelkursnorm som Sverige har innebär att räntepolitiken är låst när kapitalrörelserna är helt fria. En hög ränta i förhållande till omvärlden leder till stort kapitalinflöde. Riksbanken tvingas köpa utländsk valuta för att undvika att kronan stiger i värde utöver den uppställda övre interventionsgränsen.

En för låg ränta leder till valutautflöde. Riksbankens valutareserv sjunker. Om växelkurspolitiken är trovärdig blir utrymmet för avvikelser från den internationella korgvägda räntan mycket liten.

En fast växelkursnorm låser med andra ord räntepolitiken. Räntepolitiken kan inte användas för att påverka den inhemska kreditefterfrågan. Detta innebär betydande nackdelar, ty det ger inte riksbanken tillräckligt utrymme för en tuff räntepolitik på ett tidigt stadium när den svenska pris- och kostnadsutvecklingen började avvika från utlandets. Häri ligger en väsentlig förklaring till att oberoende centralbanker kunnat få inflationen under kontroll.

Efter valet 1985 och efter avregleringen av kreditmarknaden hösten samma år blev den ekonomiska politiken alltför expansiv. Kreditexpansionen blev mycket stark. Sverige har under hela perioden 1986-1990 haft en överefterfrågan på arbetsmarknaden och för snabbt växande inhemsk efterfrågan. Konsekvensen har blivit en successiv undergrävd konkurrenskraft. Först 1990 börjar detta problem angripas på allvar, med det kraftfulla stabiliseringspolitiska paket som lades fram efter regeringskrisen på våren 1990.

En rörlig växelkurspolitik hade gjort det möjligt för riksbanken att driva upp ränteläget väsentligt högre redan 1986- 1988. Kronan hade då apprecierats. En del av den stora devalveringen hade då återtagits. Pris- och lönespiralen hade därmed kunnat bromsats. Vinsterna hade pressats ner i exportindustrin. Protesterna från industrin hade blivit våldsamma.

Kostnadspressen hade emellertid kommit i ett läge när bytesbalansen alltjämt var stark.

Politikerna i Sverige skulle sannolikt ha varit ganska känsliga för starkt höjda räntor och kostnadspress i industrin. Därför är det inte omöjligt att den ekonomiska politiken lagts om i restriktiv riktning tidigare än som nu blev fallet.

Politikernas känslighet för höga räntor framträdde tydligt efter ränteuppgången i oktober 1990 som riksbanken på ett skickligt sätt förstärkts i år. Den ökade påtagligt krismedvetandet i nationen och torde ha bidragit till att regeringen till sist fick igenom ett starkt krispaket.

Det finns därför enligt min mening anledning att fråga sig om inte Sverige borde ha gått över till en rörlig växelkurspolitik när avregleringen av kreditmarknaden omöjliggjorde styrning av den inhemska kreditefterfrågan.

Jag tänker mig då inte en helt marknadsstyrd växelkurs utan riksbanksinterventioner på valutamarknaden; en sk clean float. Valutakorgens index kunde behållits som riktkurs men kring detta riktvärde skulle riksbanken tillåta valutakursen variera inom väsentligt bredare marginaler. Detta skulle gett riksbanken ett större manöverutrymme för räntepolitiken.

När den kvantitativa regleringen av den inhemska kreditgivningen togs bort i slutet av 1985 borde riksbanken skaffat sig ett större utrymme för att styra kreditefterfrågan med räntan genom ett bredare interventionsband.

Jag vill skynda mig att tillägga att jag nu inte förordar en övergång till en sådan växelkursregim. I nuvarande läge skulle det enbart uppfattas som ett sätt att åstadkomma en devalvering. Det sades om det engelska pundet i samband med pundkrisen i mitten av 1970-talet att "the pound is not floating it is sinking". Detsamma skulle komma att sägas om den svenska kronan om vi gick över till flytande växelkurs.

Oberoende riksbank

Från olika håll har framförts krav på att riksbanken skall göras politiskt oberoende. Moderaterna har motionerat i riksdagen om detta. Jag vill gärna kommentera denna fråga här eftersom det berör i första hand växelkurspolitiken.

Enligt den nya riksbankslagen som trädde i kraft den I januari 1989 utser riksdagen sju ledamöter i riksbanksfullmäktige inkl ordföranden. Riksbanksfullmäktige utser riksbankschef utom sig. Riksbankschefen tillhör riksbanksfullmäktige som därmed består av 8 personer. Ordföranden har utslagsröst. Detta innebär att en regering som har stöd av en parlamentarisk majoritet kontrollerar riksbanken.

Vilka beslut fattas i riksbanksfullmäktige? Efter avregleringen av kreditmarknaden fattas inga räntebeslut av riksbanksfullmäktige. Räntepolitiken sköts av riksbanksledningen. Räntan måste sättas så att balans uppstår i de internationella kapitalflödena. Möjligheterna till avvikelse från den internationella räntenivån är begränsade. Inom ett begränsat manöverutrymme kan riksbanken dock genom teknisk skicklighet och politisk fingertoppskänsla påverka marknaden och politiken.

Ju större misstroendet blir mot svenska kronan desto större blir avvikelserna från det internationella ränteläget. Avvikelserna har dock hittills inte varit större än skillnaden i inflationstakten. Snarare har Sveriges realränta varit lägre än i många andra EG-länder, t ex i Holland.

Det enda beslut som riksbanksfullmäktige fattar av ekonomisk betydelse bortsett från remissvar och organisationsfrågor - gäller valutapolitiken. Till valutapolitiken hör att bestämma systemet för växelkursens fastställande. Dit hör för det första vilken riktkurs för kronan som skall gälla. Utöver riktkursen är interventionsmarginalemas bredd en viktig del av växelkurssystemet. Till växelkurssystemet vill jag också räkna in normen för valutareservens storlek.

Enligt min uppfattning är den nuvarande riksbankslagen en bra avvägning mellan självständighet och politisk förankring, Jag anser att en politisk majoritet med omedelbar verkan skall kunna ändra växelkursen och/eller växelkurssystemet. En politisk fördröjningsmekanism som tillät den gamla politiska majoriteten fördröja nödvändiga saneringsåtgärder av ekonomin är politiskt oacceptabelt. Lika oacceptabelt vore det att låta några sk ekonomiska experter bestämma en så central del av den ekonomiska politiken.

Då kunde vi lika gärna överlåta till en politisk oberoende styrelse för riksskatteverket att bestämma normer för högsta tillåtna skatteuttaget.

En fast skattenorm vore lika viktigt som en fast växelkursnorm. Man bör vara mycket försiktig att söka flytta bort de politiska besluten från politikerna även om det ibland känns lockande.

Låt oss anta att vi haft en oberoende riksbank år 1977. Den borgerliga regeringen hade då inte kunnat devalvera. Det hade enbart lett till ännu värre interna åtgärder än vad som nu blev fallet. Och som jag tidigare framhållit finns inget som talar för att existensen av en oberoende riksbank hade förhindrat den kostnadskris vi fick 1974- 1976.

Jag vill också här notera att ingen som i dag hört argumenten för en fast växelkursnorm kritiserar tidigare devalveringar åtminstone inte de egna devalveringarna.

LO-ekonomerna

LO-ekonomerna Dan Andersson och P 0 Edin har under sommaren 1990 i artiklar argumenterar för att Sverige borde gå över till en mjukare växelkursnorm som medgav att Sverige kunde fortsätta med ca 7 procents årliga löneökningar. I annat fall tvingas Sverige till hög arbetslöshet.

Jag tycker att det är viktigt att Edin/Andersson tagit upp denna debatt. Deras förslag har stora likheter med det förslag som det internationella välkända Brookinginstitutet i Washington lade fram i mitten av 1980-talet. De gjorde på SNS uppdrag en djupgående analys av den svenska ekonomin. En av deras huvudslutsatser var att Sverige borde gå över till flytande växelkurser och successivt depreciera för att vidmakthålla industrins konkurrenskraft. Samtidigt föreslog de dock en generellt stramare politik med något högre arbetslöshet f'ör att bemästra inflationen.

Min uppfattning är att Sverige måste acceptera den arbetslöshet som behövs för att få ner inflationen till EG-nivå. Jag utgår ifrån att Sverige under 1990-talet blir medlem i EG och att vi innan vi går in i EG måste anpassa vår inflationstakt till den europeiska nivån. Jag tror inte att det i längden finns någon positiv tradeoff mellan inflation och sysselsättningsgrad.

Det har sagts av många ekonomer att om det finns en trovärdig växelkursnorm så kan man i längden nå en lägre inflation utan att höja arbetslösheten lika mycket som behövs i fall normen inte är trovärdig. Detta må vara riktigt.

Västtyskland är ett land som under årtionden visat förmåga att hålla nere inflationen. Trovärdigheten kring Bundesbanks antiinflationspolitik är mycket hög. I Västtyskland har arbetslösheten under 1980-talet legat kring 5 - 7 procent, lite beroende på hur man räknar.

Sverige som saknar samma förtroende för sin antiinflationspolitik kan knappast förväntas nå en bättre position i avvägningen mellan inflation och arbetslöshet än Västtyskland. I stort sett tror jag vi kunde f'örenkla normen för stabiliseringspolitiken i Sverige till att Sverige inte bör ha ett högre efterfrågetryck än Västtyskland. Vi bröt mot den principen 1974 - 1976, 1979 - 1980 och 1986 1990.

I diskussioner om inflation och konkurrenskraft fokuseras nästan hela intresset kring löneavtalen och hur man skall hitta nya förhandlingsformer och få ner de avtalsmässiga löneökningarna. Den fokuseringen finner jag vara alltför ensidig. Förhandlingsordningar är av relativt underordnad betydelse jämfört med det allmänna arbetsmarknadsläget.

Av minst lika stor betydelse anser jag statens finanspolitik vara. Det är för mig uppenbart att de ständiga skattehöjningarna under 1970- och 1980-talen haft en avgörande betydelse för den höga svenska inflationen och relativt omvärldens snabba kostnadsutveckling. Det kommer inte vara möjligt att få ner inflationstakten i Sverige utan att vi upphör att höja skatter och i stället börjar sänka skattetrycket och offentliga utgifter till den ungefärliga nivå som gäller inom EG-länderna på ca 45 - 47 procent av BNP.

Internationella bindningar

Sverige har som medlem i IMF förbundit sig att inte vidta växelkursjusteringar annat än om det föreligger fundamental ojämvikt. I annat fall är det fråga om konkurrensdevalveringar. IMF prövade således varje svensk devalvering under åren 1977 - 1982 utifrån dessa krav. Den enda devalvering som inte ansågs stå i samklang med detta krav var 1982 års stora devalvering på 16 procent. Exakt hur omröstningen i IMF:s styrelse utföll vet jag inte, man jag vet att många länder hade kraftiga invändningar mot storleken av devalveringen.

IMF har knappast några reella sanktionsmöjligheter. Det är trots detta i dag den enda bindningen som Sverige har i sin växelkurspolitik.

Det sägs ibland att Sverige inte kan devalvera igen. Något internationellt hinder för att Sverige devalverar i ett läge med fundamental ojämvikt kan jag inte se att det finns. Det finns ingen anledning att tro att t ex EG skulle förhindra ett svenskt medlemskap om vi devalverade den svenska kronan innan vi anslöt oss, under förutsättning att vi faktiskt befann oss i fundamental ojämvikt. Speciellt inte om Sverige samtidigt visade vilja att anpassa sig till den marknadsekonomi och de regler för skattepolitik och budgetpolitik som nu utformas inom EG.

Därmed tror jag att mycket starka invändningar skulle resas mot en upprepning av en sk offensiv devalvering av 1982 års storlek. Det var en konkurrensdevalvering som inte följdes upp med en inflationsstabiliserande politik.

Från en del håll har förts fram tanken att Sverige borde redan nu anpassa sig till det europeiska växelkurssamarbetet och ändra vårt korgindex så att det bestod av de valutor som ingår i ERM eller i EMS.

Någon formell anknytning till EMS är inte möjlig för länder som står utanför EG. Min uppfattning är att det vore fel att göra någon ensidig deklaration av en anknytning till ett system där vi inte är medlem.

Alla länder inom EG deltar inte i den europeiska växelkursmekanismen. Det viktigaste undantaget är England. Inom EG finns en viss tvekan att ta med

England så länge England har en inflation och räntenivå långt högre än den som gäller för ERM-länderna. Det skulle sannolikt finnas en betydande skepsis att ansluta Sverige till ERM om det var möjligt så länge vi inte visat förmåga att få ner inflationen till kontinental nivå.

Jag är således motståndare till tanken att Sverige innan vi inträder i EG söker knyta upp den svenska valutapolitiken till EMS och dess växelkursmekanism innan vi uppnått medlemskap med full rätt att delta i de organ där EG:s ekonomiska politik diskuteras och utformas. Först när Sverige fått fullt medlemskap tror jag att Sverige på ett helt annat sätt än för närvarande förstår innebörden av ett sådant steg.

Det är viktigt att notera att medlemskap i ett fast växelkurssamarbete inte enbart är ett sätt att skapa en extern låsning av valutapolitiken. Det kräver också bindande åtagande att prioritera antiinflationspolitiken framför andra politiska mål.

Först när Sverige blivit medlem i EG tror jag att det har hunnit växa fram en tillräckligt bred politisk acceptans att ett fast valutasamarbete kräver långtgående harmonisering av skatter, budgetpolitik mm.

Deltagande i det europeiska växelkurssamarbetet eller på sikt en monetär union bör inte ses som ett medel att åstadkomma en politisk förändring påtvingad utifrån, utan det bör vara ett resultat av att vi själva visat vilja och förmåga att varaktigt få ner inflationen.

En förtida anslutning till EMS är lika lite trovärdig som beslutet om en förtida kärnkraftsavveckling. En fast växelkursnorm som många tror ersätter behovet av strukturella åtgärder och som temporärt tar ner räntan är mer till skada än nytta.

Efterskrift

Mitt föredrag skrevs i september 1990. Sedan dess har Sverige beslutat om att söka medlemskap i EG och att låta kronan följa ccun. Ändringen av valutapolitiken till att skugga ceun ser jag som ett politiskt beslut som är logiskt när det sker i samband med Sveriges ansökan om medlemskap i EG. Sverige demonstrerar därmed sin vilja att söka fullt medlemskap vilket på sikt måste inkludera det fasta växelkurssamarbetet.

Från ekonomisk-politisk synpunkt hävdar jag dock alltjämt att beslutet är olyckligt. Penningpolitiken har därmed helt eliminerats som stabiliseringspolitisk kraft. Växande budget- och bytesbalansunderskott möts inte med stigande räntor. Finansmarknaden korrigerar inte längre slapp eller felriktad ekonomisk politik.

Erfarenheten visar att höga räntor och valutakriser har fungerat som starka påtryckningsmedel mot dålig ekonomisk politik. Räntesänkningen som följt av ecuanknytningen har bidragit till att skapa en oberättigad optimism kring svensk ekonomi.

Varifrån kommer i fortsättningen trycket på en stramare finanspolitik? De politiska möjligheterna att få till stånd en kraftfull omläggning av den offentliga sektorns utgiftsnivå har minskat. Ju mer splittrat det parlamentariska läget är desto svårare att få samling kring en kraftfull ekonomisk politik. Det hade då varit viktigt med en självständig fungerande penningpolitik.

Jag fruktar att Sverige under den nya hårdvalutapolitiken får se en långtgående avindustrialisering innan de nödvändiga åtgärderna kommer till stånd.

Lars Wohlin hos Medborgare mot EMU - Lars Wohlin i Ekonomisk Debatt nr 1/1998

Tomas Fischer tog upp Wohlins inlägg i sin artikel: Nu är vi i Poltava, Bildt Aftonbladet 92-12-12

Början på sidan