Utdrag ur boken av Anita Kratz; Ingvar Carlsson, Erlanders sista pojke,sid 82-85, Bonnier Alba, 1996

På kvällen fredagen den 18 september var det dags för den avslutande förhandlingen. Ingvar Carlsson, Mona Sahlin, Ingela Thalén och Allan Larsson skulle möta Carl Bildt, Bengt Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson. För beredande samtal hade pågått ett tag.

Samma kväll, innan slutförhandlingarna skulle påbörjas, anklagade Carl Bildt i Aktuellt Ingvar Carlsson för att söla.
- Det är först under den allra senaste timmen som vi har fått vissa reaktioner från socialdemokraternas sida, hörde Ingvar Carlsson honom säga till TV-tittarna.
Han passade dessutom på att berömma ny demokrati och Ian Wachtmeister för att ha tagit ansvar under krisen.

Ingvar Carlsson blir ordentligt arg högst två gånger om året. Nu blev han rasande. Han hotade med att avbryta för handlingarna.
- Sedan i augusti har jag talat om att vi gemensamt måste åtgärda ekonomin. Till slut har regeringen förstått detta och då har Bildt mage att säga att vi förhalar förhandlingarna.

Det var med blandade känslor han /Ingvar Carlsson/ närmade sig regeringskansliet. Han skulle för första gången sedan oktober 1991 se sitt gamla arbetsrum där Olof Palme och han själv hade arbetat under intensiva regeringsår. Det skulle inte bli lätt att få se Carl Bildt i den miljön.

De tog hissen upp till sjunde våningen. Vandrade korrido ren fram till hans gamla arbetsrum. Dörren var stängd. De fick vänta flera minuter innan Olof Johansson, Bengt Wester berg och Alf Svensson kom ut. Bildt syntes inte till. De tre såg nöjda ut, välkomnade honom och hoppades att de tillsammans skulle lyckas lösa krisen.

Ingvar Carlsson klev först in i regeringsrummet. Såg sig omkring och valde platsen längst bort från statsministerns stol som står med ryggen mot dörren. Han såg att von Dardels porträtt av Hjalmar Branting var nedtaget. Fortfarande ingen Bildt. Efter en stund släntrade han in i skjortärmarna och slog sig ner utan att hälsa.

- Bra att ni kunde komma. Nu ska vi spara nuffror.

Mona Sahlin tittade oroligt på Ingvar Carlsson och såg hur han blev alldeles svart i ansiktet. Hon tänkte att det här kommer han aldrig förlåta Bildt för.

Medan Carl Bildt i en halvtimme höll en mindre föreläsning om läget snurrade tankarna i Ingvar Carlssons huvud. Bildt behandlade honom som om han vore ett tjänstehjon. Det väckte känslor från Ingvar Carissons uppväxt. Återigen den där överlägsenheten från en liten klick i samhället som alltid flyter ovanpå. Här satt han vid bordet med risk för sin egen politiska karriär och sitt partis ställning. Han skulle kunna resa sig och gå. Carl Bildt kunde lika gärna få klara detta på egen hand.

Högt sade han:
- Ett ögonblick! Det är en del vi måste klara ut. Du ska inte tro att det är för din skull jag sitter här, Carl Bildt, Det är sna rare för de andra partiernas skull, sade Ingvar Carlsson och tänkte knappast på kds, men på centern och folkpartiet.
- Du måste lägga om stil om vi ska fortsätta. Du får visa lite ödmjukhet och samarbetsvilja.

Bengt Westerberg fick moderera den laddade stämningen så som han kom att göra under hela förhandlingarna. För hans del var det otänkbart att förhandla med ny demokrati. Det måste bli med socialdemokraterna. Dessutom hade han vid flera tillfällen tidigare förhandlat och gjort upp med Ing var Carlsson. Han visste att det fungerade.

Socialdemokraterna hade sedan sensommaren funderat över tänkbara sparförslag och lagt upp en strategi när det väl hade kommit så långt som till förhandling. Ingvar Carlsson delade upp sin delegation, var och en hade ansvar för sin del i förhandlingen. Han själv skulle fungera mer som en ord förande. Dessutom blev det Ingvar Carlsson som lade fram slutförslaget på hela uppgörelsen.

Allan Larsson hade ansvaret för den finansiella delen. Han drev hårt att parterna i krispaketet skulle göra en utfästelse om generella åtgärder för att stötta banksystemet. Socialdemokraterna var inne på tankegångar om en bankgaranti. Carl Bildt däremot ansåg att bankkrisen var begränsad till enbart de statliga bankerna och att regeringen fick ta i problemen vartefter de dök upp.

Statsminister Bildt blev till slut så irriterad på tjatet om bankkrisen att han skrev en lapp till Bengt Westerberg om att han tänkte ta till våld om inte någon kunde få tyst på Allan Larsson.

Om socialdemokraterna var irriterade på Bildt så var moderaterna minst lika irriterade på en i deras tycke mästrande Allan Larsson. Även Mona Sahlin lyckades reta Carl Bildt när hon förklarade "de politiska realiteterna" för honom.

Det blev som Bildt ville, inget om bankkrisen i uppgörelsen.

Bara två dygn efter presskonferensen om krisuppgörelsen var bankkrisen ett faktum. Skatteministern Bo Lundgren återinkallade förhandlingsgrupperna och en bankgaranti utfärdades. Denna tillfälliga "socialisering" av banksystemet väckte en viss munterhet eftersom det var den moderate skatteministern som ironiskt nog fick ansvar för landets banker.

Ingvar Carlsson och Carl Bildt har sinne för tillvarons absurditeter. När bankkrisen diskuterades sade Ingvar Carlsson bestämt:

- Det ska ni ha klart för er att någon banksocialisering blir det inte tal om, det har vi kongressbeslut på.

Han och Carl Bildt brast ut i gapskratt medan Bo Lundgren såg olycklig ut.

Det visade sig att även privatägda banker drabbades. Gota banken överlevde inte. Sparbanken Sverige var illa ute liksom till och med Wallenbergarnas flaggskepp S-E-banken.

Top of Page
Början på sidan