Moderaternas partiledarproblem
september
1999
"Ingen törs tala om Bildts stora
skuld"
Bengt Gustafson
DN Debatt 2002-09-29
"Ingen törs tala om Bildts stora
skuld"
Bengt Gustafson
DN Debatt 2002-09-29
Carl Bildt har skrivit in sig i moderaternas partihistoria som Den Store Partiledaren. Ingen har därför vågat kritisera hans roll. Men moderaterna behöver en eftervalsanalys som ser igenom idoliseringen av 90-talets politik.
Faktum är att partiets idéutveckling legat i träda under hela Bildts tid som partiledare. Och moderaternas kris kommer att bli långvarig om den starka bindningen till 1980- och 90-talens tongivande politiker inte bryts.
Det skriver Bengt Gustafson, 1973-81 informationschef åt moderaternas partiledare Gösta Bohman.
I moderaternas smärtsamma eftervalsanalys nämns många namn. Men ett saknas: Carl Bildt som i så hög grad satt sin prägel på partiet och som efter sin avgång som partiledare behållit ett avgörande inflytande genom sina relationer till gamla kompisar runt partiledningen. Bo Lundgren tycks inte vara helt medveten om detta, såvida han inte själv räknar sig dit.
Carl Bildt lyckades under 70-talet skapa sig ett namn som politiskt underbarn, så stabilt att ingen egentligen har vågat kritisera hans politiska roll. Han har skrivit in sig i moderaternas historia som Den Store Partiledaren. Hans ansvar i det numera starkt ifrågasatta kronförsvaret för tio år sedan är exempelvis otillräckligt belyst.
Folkpartiets samrådsgrupp leddes av Carl Tham, som Bildt vid upprepade tillfällen betecknade som "en mycket intressant politiker". Tham grundlurade dock sin kollega under regeringskrisen hösten 1978, då han förespeglade Bildt att folkpartisterna hade intresse av att bilda ny regering med moderaterna. Det hade de inte alls. Planerna på en ren folk- partiregering var klara, innan Thorbjörn Fälldin inlämnade sin avskedsansökan.
Den gamla staben trädde åter i funktion, nu utökad. Och allt förflöt som några år tidigare. I början av 1980 gjorde regeringspartierna upp om skatterna enligt moderat modell. Fälldin flög till Kina, och under hans bortovaro utbröt inom mittenpartierna en skatterevolt. Kontakter togs under hand med socialdemokraterna, och Kjell-Olof Feldt skötte förhandlingarna så bra att Gösta Bohman bestämde sig för att lämna regeringen.
Detta ville inte Carl Bildt och hans medarbetare. De motarbetade Bohman, och det gick så långt att de försökte påverka de moderata statsråden. På den riksdagsgrupp som fattade moderaternas utträdesbeslut deltog inte Bildt och hans stab. Den enda i riksdagsgruppen som förordade en fortsatt moderat medverkan i regeringen var Staffan Burenstam Linders ersättare Görel Bohlin.
Bildt och hans medarbetare ansåg att Gösta Bohman därmed var förbrukad som partiledare. Ulf Adelsohn lanserades som efterträdare inför partistämman i Falun 1981. Gösta Bohman var dock inte villig att avgå, i varje fall avsade han sig inte formellt. Nästa drag blev att Adelsohn meddelade att han bara stod till förfogande 1981. Han hade inte för avsikt att vara kronprins under flera år. Bohman trädde då tillbaka.
Moderaternas partiledarproblem
september
1999
”Det behövs en föryngring av partiledningen!” har varit de unga moderaternas budskap under några år. ”Moderaterna är toppstyrda”, har varit temat i andra inlägg i debatten.
Pilarna har riktats mot skiktet närmast under partiledaren Carl Bildt. Men i grund och botten har det handlat om missnöje med partiledaren. Det ingår inte i högerns/moderaternas föreställningsvärld, att rikta kritik direkt mot partiledaren. (Vilket parti mer än gamla vpk, numera vänsterpartiet, gör det?)
Gösta Bohmans utmaning av Yngve Holmberg 1971 var i sitt slag ett brott mot denna oskrivna regel.
Bildts förträfflighet
Alla debattinlägg om
moderaternas ledningsproblem under det här året har
undantagslöst haft en svepande inledning om Carl Bildts
förträfflighet. Alla kända och okända problem har
hänförts till Lars Tobisson och Gunnar Hökmark,
partisekreteraren.
Men i grund och botten handlar det om att moderaterna varit och är outtalat missnöjda med en ständigt frånvarande partiledare och tidigare att partiledaren isolerats från sina partimedlemmar av sina livdrabanter.
Trots elektroniska vägar har vanliga moderater haft svårt att komma till tals med Carl Bildt. Gösta Bohman hade inte den nya elektroniken till sitt förfogande. Men han var näst intill manisk med att besvara brev. Och han skrev ett mycket personligt och konfidentiellt månadsbrev till en utvald krets.
Det politiska allmängodset förvisades till presskonferenser och intervjuer.
Närvarande och frånvarande
Han var i allra
högsta grad närvarande i den svenska politiska debatten. Carl Bildt
är strängt taget mycket frånvarande. Hans elektroniska brev har
de senaste tre åren i stort sett bara handlat om Balkan och världen
och haft en liten avslutande inrikespolitisk knorr. Detta stör oss
moderater.
Gösta Bohman avsattes mer eller mindre som partiledare 1981. Det var hans närmaste medarbetare som övergav honom. Av någon anledning ansåg de att han hade gjort sitt. Gösta Bohmans och moderaternas uttåg ur regeringen Fälldin senvintern 1981 till följd av de ”underbara natten”, d v s skatteuppgörelsen mellan centern, folkpartiet och socialdemokraterna, bedömdes av Bildt och hans stab som ett brott mot den allmänborgerliga dogmen. Under ett par dygn motarbetades Gösta Bohman i det fördolda. Det fanns förhoppningar om att övriga moderata statsråd och/eller riksdagsgruppen skulle frondera. Så blev det självklart inte.
Men Gösta Bohman betraktades i fortsättningen som ett hinder för eventuella borgerliga regeringar. Ulf Adelsohn ansågs mer följsam. Viktigast för det grå kabinettet var att återerövra kanslihuset och därmed makten. Siktet var inställt på 1985 och 1988.
Under valrörelsen 1985 plågades Ulf Adelsohn av alla torgmötesfrågor om minskade anslag till knatteidrotten och färdtjänsten. Han hade inte något som helst ansvar för dessa m-förslag, annat än att han till skillnad från företrädaren inte synade de moderata partimotionerna med lupp.
Självklart tröttnade han. En partiledare, som vill åstadkomma resultat, har inte många timmar på dygnet för sig själv.
Ideologiska debatten avstannad
Efter Gösta Bohman har i
stort sett den politiskt ideologiska debatten inom moderaterna avstannat.
Försök har dock gjorts. Först var det Hans Zetterberg, som i
början av 90-talet presenterade sitt idépolitiska program om det
stora och det lilla samhället. Kärnan i detta idéprogram, att
större frihet och ansvar skulle läggas på det lilla
samhället, alltså familjen, på bekostnad av det stora
samhället, d v s kollektivet, ansågs alltför utmanande mot
mittenpartierna. Skriften makulerades.
För ett och ett halvt år sedan kom idéskriften ”Land för hoppfulla” och väckte en del rabalder med avsnittet om invandrarpolitiken. Då Carl Bildt återvände från Bosnien drogs den in. Någon förklaring har inte getts. Men med visst fog kan antas, att den kunde irritera folkpartiet och därmed omintetgöra en borgerlig koalition efter valet.
Valet
Då Carl Bildt skötte Bosnien och hans
vikarier den svenska inrikespolitiken steg Sifomätningarna till oanade
höjder. Detta invaggade säkert många moderatpolitiker i tron
att valet 1998 var så gott som vunnet. Förklaringen var sannolikt
exponeringen i massmedia av Carl Bildt som fredsmäklare. Han gjorde ju en
enastående insats Nu blev moderaternas valresultat i fjol en svår
besvikelse; det hade blivit en katastrof, om inte storstäderna i
allmänhet "tillväxtens boningar" och Storstockholm i synnerhet
röstat moderat.
Eftervalsdebatten tassade runt kärnfrågan. Carl Bildt var helt enkelt dålig i TV-debatterna. Det fanns hela tiden en svag underton av ointresse. Han uppträdde nonchalant och tog aldrig orden vård och omsorg i sin mun med värme.
Väljarmajoriteten tilltalades heller inte av det borgerliga regeringsalternativet, som inte blev konkret, och det väckte heller inga förhoppningar. Och det är just detta att alltid forma de politiska initiativen så att även mittenpartierna kan instämma, som försvagat det moderata idébygget.
Partistämman 1986
Carl Bildt har varit moderatledare i
13 år. På partistämman 1986 föreslog knappast
möjliga majoritet i valberedningen Carl Bildt som partiledare. Det var
endast genom en stark supporting från Gösta Bohman som Carl Bildt
blev vald.
Många vet att Gösta Bohman kom att ångra detta.
Nu vidtar den smärtsamma omprövningsprocessen. Carl Bildts ledarskap kommer att ventileras och belysas ur alla tänkbara aspekter. Han är inte längre fredad som aldrig ifrågasatt partiledare. Under alla år har en tyst kritik funnits. Den kommer att blomma ut.
Att rigga för efterträdare
Så har faktiskt
många moderata förtroendemän/kvinnor börjat tala i termer
som att Carl Bildt meddelade sitt beslut så sent för att han ville
rigga för att efterträdaren skulle väljas ur hans egen krets.
Självklart är det så.
Gunnar Hökmark, partisekreteraren, har i en intervju i DN avslöjat att han sedan i våras försökt övertala Carl Bildt att inte avgå! Att Gunnar Hökmark agerade så beror naturligtvis på att han vill fortsätta som partisekreterare. Normalt byter nya partiledare partisekreterare...
Dröjsmålet?
Men varför har Carl Bildt
dröjt med att meddela valberedningen? För att valberedningen och
partifolket inte skulle ges tillfälle att på allvar diskutera
moderaternas framtid utifrån olika ideologiska alternativ. Carl Bildt
vill naturligtvis inte att hans efterträdare ska vara bättre, vilket
inte torde vara svårt. Och han avskyr sannolikt tanken på att hans
ledarskap ska sättas ifråga.
Partiet har ett kompani unga nytänkare, som regimen Bildt hållit på avstånd. Här finns också en bataljon medelålders kandidater, som aldrig släppts fram. Vad hade inträffat om nomineringsarbetet pågått under ett halvår?
Tre namn
Nu har valberedningen haft tre namn. Visst är
alla tre utomordentligt förträffliga. Men två av dem lovar
ingen politisk uppryckning. Och den tredje, Bo Lundgren, garanterar i stort
sett bara att moderaternas skattepolitiska profil kommer att skärpas och
fokuseras på de enskilda individernas situationer i stället för
på den samhällsekonomiska nyttan av lägre skatter.
Vad finns för alternativ?
Den partiordförande, som
väljs i september, kommer att få det jobbigt under fyra år.
Den som väljs riskerar att bli en slags parentes i väntan på en
ny Gösta Bohman. För såvida inte Bo Lundgren, som
valberedningen föreslagit, öppnar för nytänkande.
Tillbaka till Bengt Gustafson Home Page