|
EMU Brevet Home |
Mannen som fällde EU-kommissionen
Flyget är försenat och hans svenske värd, Björn Tarras-Wahlberg, kommer en halvtimme sen inhastande med den storväxte, bredaxlade Paul van Buitenen bakom sig. Han berättar om sin ensamma kamp mot den stora korrupta kolossen EU-kommissionen. En solid, rakryggad, allvarlig man som inger förtroende. Vi kan följa hans liv dag för dag, tipsar han oss, på Internet. - Men tänk om kommissionen försöker stoppa din Internetsida? bekymrar sig en journalistkollega. Han ler tryggt, de skulle bara våga! Det han kommit till Sverige för, ett föredrag för Skattebetalarnas förening. För dem berättar han om sin ensamma kamp mot den stora korrupta kolossen EU-kommissionen. Bilden han målar upp förskräcker åhörarna: Intriger, hot och påtryckningar. - Är ryktet sant att kommissionens säkerhetspolis hotat honom med kulsprutepistoler? Han ler kryptiskt. Efter en liten paus kommer en invecklad berättelse ur vilken det går att urskilja att k-pistarna fanns bara på en faktura han läckte.Men en gång stod det i flera timmar en bil utanför hans hus med uniformsklädda män inuti. Hans fru blev mycket störd. Men han är beskyddad av medierna. Än så länge. Det var en märklig höst, förra hösten, för oss Brysseljournalister. Redan första dagarna av september exploderade Echoskandalen. EU-parlamentet lämnade ut en internrapport från EU-kommissionen om hur biståndsbyrån Echo plockat pengar från materielkontot för att ta in mer personal. En chefstjänsteman hade utnyttjat den kreativa bokföring som blev nödvändig av manövern till att stoppa pengar, ja var? De saknas än i dag. För så snart internutredningen kom ut, började dokument mystiskt försvinna. Sen blev det stormigt uppträde i ett av utskotten. Tre kommissionärer satt på anklagadebänken: svenskan Anita Gradin, finnen Erkki Liikanen, italienskan Emma Bonino. Upphetsade parlamentariker gallskrek åt dem. Anklagelsen mot Gradin var att hon försökte mörklägga. Hennes försvar var att brottsutredning pågick och hon vägrade lämna ut dokument som pekade ut individer innan deras skuld var bevisad. Fristående konsulter hade satts att fördela skattemedel, en del hade fördelats till deras egna bolag, vad var kommissionen för sorts förvaltning som kunde låta något sådant hända? Upphetsningen hos oss europeiska journalister var förstås nästan lika stor. Om vi i vanliga fall har svårt övertala våra redaktörer att ta in tråkigt EU-materiel så var övertalningarnas tid nu förbi. Oktober kom med Revisionsrättens rapport om hur många miljarder som spenderats på kärnkraftssäkerhet i Östeuropa, så inkompetent och slarvigt att man baxnade. En fransk journalist hittade historien om kommissionären Cressons sambo, en pensionerad tandläkare som hon gett "vetenskapliga uppdrag" för ett generöst arvode. Den smått komiska röran på utbildningsprogrammet Leonardo beskrevs i ett anonymt brev till EU-parlamentet och skickades vidare till oss murvlar. Bryssel är en ganska liten värld där - om inte alla precis känner alla, så känner i alla fall många många. Så skvallret surrade i alla gathörn, korridorer, telefonledningar. I december kom så van Buitenens öppna brev: Kära Magda, kära parlamentsledamöter. Det är med stor sorg jag skriver detta brev. Brevet satte definitivt punkt för första ronden. Här kom nu en revisor, inifrån huset, och bekräftade att allt var sant, alla rykten, alla påståenden. Luften gick ur kommissionen. När jag väl får en stund för mig själv med van Buitenen har jag väntat mig igenom ännu en frågestund som aldrig vill ta slut, en sipprande kö av människor som vill tacka. Äntligen. Han viker in sina långa ben under träbordet på puben Man in the Moon, beställer vegetariskt och en öl innan han med stor iver och noggrant långsamt börjar på sitt självporträtt. Han berättar hur en anställd på EU-kommissionen med tiden vänjer sig vid slarvig förvaltning och gunstlingssystem och slutar tycka att det är onormalt. Så varför vande du dig inte? - Jag satt många gånger med handen på luren för att ringa och anmäla. Men gjorde det inte. Det var min tro som gjorde skillnaden. Holländaren talar inte så mycket om sin tro. Sånt skrämmer många, förklarar han, men faktiskt blev han omvänd för fyra år sedan. Helt odramatiskt, omvänd av en troende kollega som han delade arbetsrum med. - I början var jag lite fanatisk men numera respekterar jag att andra människor har annan tro än jag. Fanns det ett hål i ditt liv den gången som religionen nu fyller? Jo, han har alltid varit en sökare. Han lade tarotkort, han tränade japanskt självförsvar.
Hans beteende är ett större uppror än det kan verka i svenska ögon. En sorts vardaglig kristenhet är invävd i det holländska samhället och kristna grundskolor är nästan mer regel än undantag. Nu är han fundamentalistiskt noga med att inte vinna några fördelar av sin position som Europas hjälte, David som välte Goliat. van Buitenen vill inte ha betalt för sitt föredrag i kväll, han har bett att få resa på turistbiljett och bo billigt. Han tackade nej till en plats som kandidat till parlamentsvalet i våras, han låter sätta upp sig allra längst ned i valet av fackliga ombud på EU-kommissionen senare i höst. Varifrån har du din principfasthet, är det från mor och far? - Mina föräldrar var mycket konservativa, de uppfostrade mig strikt. Jo, min pappa var principfast. Hans far var bilhandlare i den småstaden Bredaal. - Men en bilhandlare vars ord man kunde lita på! Och mamma? - Det här är nog första gången i mitt liv som mamma är stolt över mig. Det låter sorgligt. Men han har ändå en fru som trofast står vid hans sida. Hon tyckte nog det var obehagligt i överkant den gången en bil med antenner på taket och vaktklädda män stod utanför deras hus i flera timmar. Men det ordnade upp sig. Så snart Paul kom hem från jobbet visade det sig att de hade bara ett brev att överlämna, sedan åkte de igen. Och så har han sin tro att luta sig mot. Hans omvändelse förskräckte hans fru i början, men nu uppskattar hon den, säger han, för att den har lugnat ned honom lite. Är du en otålig man? Andra slog sig ju till ro med att utredningar pågick? - Ja, jag är otålig. Så otålig att jag får sätta upp tidsgränser för mig själv innan jag gör något för att ge andra en chans. Det gjorde jag med mitt brev, det var noga planerat. Jag hade talat med facket innan, en jurist, min präst, med EU-parlamentet. Paul van Buitenen fick en hektisk vinter. Sedan lugnade det ned sig. De politiska hjulen snurrade på utan honom, parlamentet hade fått tänderna i kommissionens strupe och högg till, i mars i år fick den nesligt avgå. Dessa lugna dagar har han använt till att skriva en bok som åter gjort honom till hett nyhetsstoff. Boken ingår i van Buitenens envisa kamp för att fortsätta rensa upp. Hela ledningen har visserligen gått men fyra kommissionärer finns ju kvar. Den nya kommissionen har visserligen gjort många interna reformer, däribland skrivit regler som skyddar avslöjare som van Buitenen, men inget av det går långt nog, anser han. En oberoende bedrägeribyrå har förstås satts upp för att avslöja interna skandaler men den är inte oberoende nog, menar han. Flera av de centralt placerade personer som du anklagar för att ingå i mörkläggningen av skandalerna var rätt nyanlända personer i Bryssel, personer som vi i Norden uppfattar som pålitliga politiker med stor integritet. Jag tänker på Anita Gradin, Erkki Liikanen, Jan O Karlsson. Danskarna Per Brix Knudsen, Steffen Smidt. - Ha! Liikanen är del av systemet, Smidt med. Gradin saknar ryggrad. Revisionsrätten (Jan O Karlssons hemvist, min anm) ? dom har börjat göra ett bättre jobb. Numera. Knudsen, han är nog bra men han saknar kontroll över Uclaf (EU:s internutredare), vet inget om sitt eget folk. Europa behöver alltså Paul van Buitenen och han ger inte upp. Men han saknar plattform, förklarar han. Kommissionen har tolererat i sex månader att han skrivit en bok på arbetstid, ständigt förekommer i pressen, reser runt och föreläser om de förfärliga interna förhållandena - och betalt honom full lön för det - men när som helst kan ju mattan dras undan. Han bryter trots allt mot reglerna. - Jag bryter mot reglerna när jag står här i dag, förklarar han för de förtjusta Skattebetalarna. Så han har tänkt att ställa upp i val för att bli fackligt ombud. Då kan han fortsätta sin kamp (med heltidslön från kommissionen). Han räknar med att bli vald, han möter så mycket förståelse bland sina kolleger. - Sedan ställer jag upp i nästa parlamentsval. Parlamentet har inte ställt upp för mig och gett mig det jobb som jag tiggt dom om på mina bara knän. Bara för att dom är rädda att jag ska rensa upp hos dom också. - Det är precis vad jag tänker göra också. PAUL VAN BUITENEN
|