Syster/Broder,

Ofta är det viktigt att försöka att få perspektiv på det som händer. Och när det gäller betydelsen av helgens beslut om euro tror jag faktiskt att man får gå utanför Europa för att till fullo inse betydelsen.

I förra veckans brev citerade jag en ledare i Business Weeks stora specialnummer om euron. I veckans nummer skriver Jeffrey E Garten, som var statssekreterare i Carter-administrationen, en kolumn om samma sak:

”Europe’s impeding creation of a monetary union with a single currency, the euro, will be the most important change in the global economy well into the next century. It will have a more lasting impact than virtually any other economic event that can be imagined – such as the reemergence of Japan as a powerhouse or the extension of NAFTA throughout South America. And it could pose a serious challenge to America’s economic supremacy.”

Stats- och regeringscheferna i EU fattade under helgen de sista avgörande besluten. Euron kommer nu att införas från Portugal i söder till Finland i norr, med några notabla gap mitt i kartan, varav det socialdemokratiska Sverige som bekant är ett. Och beslut fattades också om de personer som skall leda den Europeiska Centralbanken under de kommande åren.

Att det tog sin tid att diskutera denna fråga har föranlett åtskilliga kommentarer. Diskussionen tycks ha dragit ut på tiden några timmar. Så värst mycket att förvånas åt tycker jag nog inte att detta är. EU klarade av att utse Europas första gemensamma riksbankschef långt smidigare och långt snabbare än vad det socialdemokratiska partiet i Sverige för något år sedan skaffade sig en ny partiordförande.

Nu har getts besked om vad som gäller under åtskilliga år framöver. Holländaren Duisenberg kommer kring år 2002 att efterträdas av fransmannen Trichet. Jag känner dem bägge, och har svårt att känna igen mig i medias spekulationer om att det skulle finnas någon politisk skillnad mellan dem.

Värt att notera är, att i ECB:s direktion på fem personer kommer nu Finlands nuvarande riksbankschef Sirkka Hämäläinen att ingå. Det beslutet är inte bara ett erkännande åt henne som person, utan dessutom ett tydligt kvitto på att Finland driver en Europa-politik som ger landet inflytande och tyngd.

Medan Finland således med helgens beslut tagit ytterligare ett steg mot själva hjärtat i det europeiska samarbetet, har regeringen denna helg åter gjort Sverige till en randstat i samarbetet. Finland är att gratulera och Sverige är att beklaga.

Och anledningen till att Sverige nu görs till en randstat är endast och allenast splittringen och oförmågan i det socialdemokratiska partiet. Statsminister Persson har nu visserligen kommit så långt att han kommit med en prognos på när han tror att han kommer att våga att ha en ståndpunkt i frågan, och den lyder att detta nu beräknas ske någon gång under våren år 2001. Intill dess kommer han inte annat veta än att han då tror att han kommer veta…

Skälet till detta är att socialdemokraterna i dag är alldeles för splittrade och alldeles för osäkra, men att de inser att det inte kommer vara möjligt att genomleva t ex halvåret då Sverige kommer att vara ordförande i EU utan en åsikt. Antingen har vi då en borgerlig regering med en klar politik, med det tryck även på oppositionen som detta kommer att innebära, eller så har vi en socialdemokratisk regering som ju inte gärna kan mumla och muttra sig igenom ett helt ordförandeskap.

Till detta kommer, att det är socialdemokratisk partikongress hösten 2001. Och då är det tydligen tänkt att man skall försöka att fatta ett beslut.

Men med detta tidtabellsresonemang avslöjar man ju också att det i grunden bara är intern och i någon utsträckning extern partitaktik som håller Sverige utanför euron under de närmaste åren. Om det handlade om att se vad som händer så borde man rimligtvis vänta en bra bit längre. Och var det en fråga om att vänta in någon form av opinion så går det ju inte i dag att i detalj veta hur den kommer att utvecklas under kommande år.

Alltför ofta glöms bort att Sverige redan har ingått en politisk förpliktelse vad gäller valutaunionen och euron. Det gjorde vi i samband med att vi folkomröstade om anslutningsfördraget hösten 1994 med allt vad detta innebar. När den socialdemokratiska regeringen i dag uppträder som om detta aldrig inträffat ger de utåt en bild av Sverige som landet som omvärlden inte riktigt kan lita på. Om socialdemokratisk splittring är överordnad internationella fördrag som riktlinjer för regeringens politik är det illa för framtiden.

Helgens kontrast mellan ett Sverige där de röda fanornas folk blickar bakåt och ett Europa i övrigt som vågar djärva steg in i framtiden var utan tvekan mycket stark.

Jag lyssnade med intresse på det som sades 1 maj och läste igenom en bunt pressmeddelande som skickades ut. Det var svårt att hitta någonting som var av större intresse om man är intresserad av Sveriges framtid. Jag kunde knappt hitta någonting alls om de framtidsutmaningar och uppgifter som Sverige står inför på tröskeln till 2000-talet.

Allmänna förlöpningar mot oss moderater saknades självfallet inte. Skolminister Ylva Johansson sade att moderaterna ”bygger sin människosyn på övertygelsen att människor egentligen inte vill bidra till samhällets utveckling.” Vilket makalöst trams! Vi vill att individer och familjer och företag skall få ökad frihet och ökat ansvar när det gäller att forma sin framtid och sina liv. Anser statsrådet Johansson att individer, familjer och företag inte är en del av samhället?

Annars var det den 1 maj tydligt att socialdemokraterna låser sig allt hårdare mot de förslag om sänkta skatter för alla som annars får en allt tydligare roll i debatten inför valet. Göran Persson lär ha sagt vid en pressträff att man inte kommer komma med eller säga någonting i ärendet före valet, och det trots att det i dag knappt verkar finnas en journalist som inte spekulerar i just detta.

När vi i onsdags i riksdagen presenterade vår motion med anledning av regeringens vårproposition var det kravet på sänkta skatter som stod i centrum. Dels därför att det skulle ge fler möjlighet att leva på sin lön eller sin pension och dels därför att det är en förutsättning för bättre fart på Sverige och för att vi verkligen skall få de nya jobb vi så väl behöver.

Tyngdpunkten hos oss låg på förslaget om ett s k förvärvsavdrag på 12% av förvärvsinkomsten. Det innebär en sänkning av skatten för alla, som inte minst kommer låg- och medelinkomsttagare till del. För en relativt normal familj med två inkomsttagare innebär det en skattesänkning med ca 900 kr i månaden.

I TV avfärdade Erik Åsbrink detta som ”småpengar” som ingen hade någon anledning att bry sig om. Det var ett pompöst och okänsligt uttalande. Det finns många familjer och många inkomsttagare i vårt land för vilket detta inte är ”småpengar”.

I sitt anförande på 1 maj bekräftade skatteminister Östros att vårt förslag innebär sänkta skatter för låginkomsttagare. Hans siffror sade att en undersköterska med det moderata förslaget skulle få ca 580 kr mer i månaden att röra sig med. Antagligen anser han, liksom Erik Åsbrink, att detta är ”småpengar” som man inte behöver bry sig om.

När jag läste igenom de tre – eller fyra? – borgerliga partiernas motioner var det slående hur nära vi ligger varandra när det gäller politikens inriktning för de kommande åren. Takten och tekniken när det gäller t ex sänkta skatter skiljer sig förvisso, men inriktningen är nu mer samstämd mellan dessa partier än vad jag tror att jag någonsin har varit med om.

”Under de närmaste åren måste kärnverksamheterna i kommunerna och skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare prioriteras framför transfereringar. Skatterna måste sänkas på arbete, företagande och boende.”

Det citat är inte hämtat ur den moderata motionen, utan kommer – faktiskt! – från centerpartiets motion i samma ämne. Att man sedan kan ha synpunkter på hur de lever upp till det som de skriver är en annan sak, men den som försöker blåsa upp stora principiella skillnader har påtagliga svårigheter att finna belägg för den saken.

Skillnader finns när det gäller takt och teknik för de sänkta skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Vi går tidigast och tydligast fram. Hade någon väntat någonting annat? Men övriga har samma principiella inriktning. Och här är kontrasten med den socialdemokratiska 1 maj-linjen tydlig.

Men likheterna är än tydligare på andra områden. Det är lätt att se att en borgerlig riksdagsmajoritet omedelbart kommer att leda till beslut om sänkt fastighetsskatt och om sänkt skatt på hemtjänster av olika slag. Enbart dessa två omedelbara skattesänkningar skulle utan någon som helst tvekan göra livet lättare att leva – åtminstone från ekonomiska utgångspunkter – för hundratusentals familjer runt om i Sverige.

Jag tycker att vi alla har anledning att fråga socialdemokraterna varför de så envist är mot en inriktning på lägre inkomstskatter, och varför de så envetet går mot enade borgerliga förslag om sänkt skatt på hemtjänster och sänkt skatt på boende. De driver högskattepolitiken in i ett samhälle av tilltagande orimlighet.

Svaret man får är oftast att detta är en nödvändighet för att klara finansieringen av den offentliga sektorn. Och när vi moderater säger att det behövs förnyelse och förändring i den offentliga sektorn säger man bara att så visst inte är fallet.

När jag reser runt i landet får jag dagligen och stundligen bevis för hur fel det är att vägra se förnyelseproblemen i den offentliga sektorn.

I lördags hade jag vårmöte på torget i Sigtuna norr om Stockholm. Där fick jag en fråga från en pappa – Kenneth Östling - vars femårige son hade fått ljumskbråck, och som av sjukvården i Stockholm hade fått beskedet att det skulle ta två år (!) innan det skulle finnas möjlighet till en operation. Under den tiden kan detta under olyckliga omständigheter utvecklas till bukhinneinflammation som kan innebära döden om det inte omedelbart opereras. Han hade fått rådet att under de närmaste åren alltid vara i närheten av sjukhus.

Han tyckte – på goda grunder – att detta var orimligt. Han hade alltid betalat sina höga skatter. Han hade fått besked av privata Sofiahemmet att en operation där skulle kosta ca 16.000 kr. Han ställde frågan om det inte var rimligt att vården klarade operationer som dessa.

Jo, visst är det så. Barnsjukvården tillhör det som socialdemokraterna i Stockholms läns landsting har misskött riktigt ordentligt.

När jag skriver detta befinner jag mig på resa i Västsverige. Och av en slump kom tidningen Bohuslänningens exemplar från i torsdags i förra veckan under mina ögon. Där uttalar sig vice ordföranden i arbetsutskottet i Älvsborgs landsting, centerpartisten Per-Olof Blom, om vården på ett sätt som antyder att man har förlorat kontrollen över det mesta.

Han noterar att det nu klagas på det mesta men att man inte riktigt vet hur det är. Han läser bara kvartalsrapporter. Men nu har man kallat in konsulter för att få ett grepp på det hela. ”Vi tar ett jättegrepp inom hela Västra Götaland. Vad är en kö? Hur länge står man?”.

Ger detta intryck av en offentlig sektor som är så väl skött att det enda som möjligen krävs är mera pengar? När ledande politiker tvingas kalla in konsulter för att försöka definiera en kö?

Det vore bättre om man lyssnade till de som står i köerna och faktiskt vet vad den innebär utan hjälp av konsulter. Pappan på torget i Sigtuna visste vad kön betydde för hans son.

I Kungälv har jag denna måndag haft möjlighet att besöka det uppmärksammade EU-projektet Humlan, där man i bred politisk enighet – d v s alla utom socialdemokraterna – har tittat på möjligheten av att med hushållsnära tjänster ge nya jobb och ge bättre service åt familjer och enskilda.

Och det var spännande att höra och träffa alla dem som arbetat med detta. Alla var entusiastiska. Visst hade det funnits en del skepsis i början. Mediadebatten om ”pigjobb” hade bromsat en del. Men nu vittnade ”humlor”, arbetsförmedlingen och kommunala politiker om hur bra detta var.

Konkret har Kungälv visat att med lägre skatt på hushållsnära tjänster blir det fler jobb, bättre service och med all sannolikhet bättre service för skattebetalarna.

I sitt anförande den 1 maj valde finansminister Erik Åsbrink – han med ”småpengar” – att kritisera vårt förslag och säga någonting om att det inte är gräsklippning som är Sveriges framtid. Jag hade svårt att hålla inne med mina kommentarer när jag på Humlan i Kungälv lyssnade på Kurt Karlsson, f d lagerarbetare som hade blivit arbetslös, sedan kommit med i Humlan och bl a ägnat sig åt trädgårdsservice, men som nu åter var arbetslös när projektet hade avslutats.

Han älskade sitt jobb, och gav mig en rejäl omgång för att landets politiker intet verkade begripa. Han hoppas innerligt att vi snabbt skulle kunna få genomföra våra förslag så att han kunde få sitt jobb tillbaka och utveckla det. Han hade, kan jag avslöja, mycket lite till övers för det som Erik Åsbrink hade sagt den 1 maj.

Så är det att vara ute i den s k verkligheten. Varje dag ger nya konkreta exempel på att den socialdemokratiska politiken inte bara är framtidsfattig – det visar diskussionen om euron – utan också i många fall utan förståelse för vad människor i dag vill ha. Det visar deras envetna motstånd mot vårdgarantin liksom deras envetna motstånd mot lägre tjänsteskatt för att kunna åstadkomma det som EU-projektet Humlan i Kungälv ju så tydligt visar att vi kan åstadkomma.

Och då blir tyvärr konsekvensen att Sverige halkar efter allt mer. Förra veckan refererade jag några konjunkturbedömningar som samtliga var bekymmersamma när det gällde sysselsättningen. Den jag inte fick med var Merita-Nordbankens bedömning, som i största allmänhet var mycket optimistisk när det gällde konjunkturen under de närmaste åren. Men det som där var värt att notera var att inte ens den trodde att regeringen ens skulle komma i närheten av att klara sitt eget mål om att reducera den öppna arbetslösheten. Ingen tror på Göran Persson i den fråga han själv – åtminstone tidigare – tyckte var den viktigaste. Illa.

Skälen till detta är desamma i undersökning efter undersökning. För höga skatter, för mycket regleringar och för trögt företagandeklimat.

En av dessa veckobrevs många läsare uppmärksammade mig i dagarna på vad som står i senaste numret av tidskriften Wired, som ju anses var det nya informationssamhällets spjutspetspublikation med sin förankring i Silicon Valley men med sin spridning över världen. Där kan följande läsas:

”The study said that France, Germany and Sweden lag behind because of rigidities in the public research sector and delays in adjusting financing and regulatory policies to the new, more entrepreneurial culture favored by the high-tech world.”

Så budskapen från Humlan i Kungälv och Wired i San Fransisco är i grunden desamma. Lägre skatter, färre regler och ett bättre företagandeklimat. Men i 1 maj-tågen lyssnar man vare sig på Humlan eller på Wired. Där läser man bara partiprogrammet. Och där finns vare sig framtiden eller den nya verkligheten med.

Från Partille måndag kväll fortsätter jag tisdag till Göteborg och Ullared, onsdag till Ängelholm och Helsingborg, torsdag i huvudsak i Stockholm men sedan till Prag för middag och anförande fredag morgon innan det bär åter till Stockholm för anförande i Alby i Norra Botkyrka och i Norrköping i Östergötland på lördag.

Göteborg den 5 maj 1998

Carl Bildt