Varför bry sig om utgiftstaket?
Kjell-Olof Fellt i hörna i DN 2000-04-22
Men syftet med att i kronor fixera statsutgifterna för varje framförliggande treårsperiod gick längre än att i ett läge då pengarna tröt hålla utgiftsglada riksdagsledamöter i schack. Vad det gäller är att pressa ner de offentliga utgifternas andel av nationalprodukten, den så kallade utgiftskvoten.
Statsministern har angett ett viktigt skäl för att så bör ske, nämligen att en lägre utgiftskvot gör den svenska ekonomin mindre sårbar den dag konjunkturen vänder neråt eller något annat inträffar som försvagar den ekonomiska tillväxten.
Med offentliga utgifter som utgör en stor del av hela ekonomin och ett därav följande högt skatteuttag uppstår en mäktig hävstångseffekt när den ekonomiska tillväxten svänger.
I uppgångstider rusar skatteintäkterna snabbt i höjden medan vissa utgifter, till exempel för arbetslösheten, minskar - det är en väsentlig förklaring till miraklet med de offentliga flnansernas förbättring under andra hälften av 90-talet.
Men när det går neråt försvinner skatteintäkterna lika raskt samtidigt som utgifterna går upp så som skedde när den statsfinansiella krisen bröt ut i början av 90-talet.
Det kan också beskrivas så, att det politiska handlingsutrymmet i krislägen ökar om staten kan lösa sina uppgifter till lägre kostnader.
Hur obefintliga detta utrymme var i Sveriges fall, med en utgiftskvot över 60 procent och en skattekvot på 55 procent, fick vi lära oss under 90-talskrisen då staten i en depression måste dra in köpkraft därför att budgetunderskottet löpte amok.
Enligt vårbudgeten skulle utgiftskvoten om några år vara nere i drygt 50 procent. I och för sig förutsätter det 1) att prognoserna för BNP-tillväxten håller, 2) att man räknat rätt på utgifterna, till exempel för sjukförsäkringens kostnadsutveckling och 3) att man står emot frestelsen att höja utgiftstaket ytterligare. Men det är i så fall en kraftig förbättring av den svenska ekonomins styrka och anpassningsförmåga jämfört med utgångsläget.
Med det perspektivet för ögonen höjs nu röster, bland annat inifrån regeringens eget kansli, för att man borde stanna där - ersätta utgiftstaket i kronor med en målsättning om att hålla utgiftskvoten på den uppnådda nivån. Den är ju ändå den avgörande faktorn.
Det kunde man kanske göra om det inte vore så att Sveriges offentliga sektor är sårbar också i ett annat avseende. Den har hittills vilat på ett högt skatteuttag och en stor andel av den vuxna befolkningen i (beskattningsbart) förvärvsarbete. Ingetdera ter sig längre självklart.
Nedbrytningen av gränserna mellan marknader och nationella system har, helt enligt planerna, lett till att folket i gemen fått allt större frihet att välja var i världen man vill placera sina pengar, förlägga sin konsumtion, bo och arbeta. Sett ur statens synpunkt betyder det att de så kallade skattebaserna börjar röra på sig.
Under de senaste tio åren har antalet förvärvsarbetande i landet minskat med nära en halv miljon. Ingenting tyder, såvitt jag vet, på att den utvecklingen vänder under de närmaste åren; tvärtom har vi att mot det här decenniets slut vänta en ytterligare nedgång samtidigt som pensionärerna ökar i antal.
Kjell-Olof Feldts eget (misslyckade) försök med Cash Limits 1989