Den 4 oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle
Carl-Johan Westholm, Svensk Tidskrift 31 maj 2013

Råkade Sverige in i en kris? Kan Sverige råka komma ur den?
Carl-Johan Westholm i Timbros Smedjan nr 1/1994
Utdrag

… Följande siffror är omöjliga att gå förbi i en analys av krisens uppkomst: I dag är enligt regeringens ekonomiska höstproposition den offentliga sektorns utgiftsandel av BNP 74 procent. 20 procent av utgifterna finansieras med ökade statsskulder, d v s ett budgetunderskott motsvarande 15 procent av BNP. Det mesta av betalningen för en vara eller tjänst går till någon annan än den som gör jobbet. Här skulle vi alltså kunna sluta analysen. Kriminalitet, byråkrati, men framför allt höga skatter har orsakat den svenska krisen.

Höga skatter dödar förhållandevis långsamt, om de inte är hundraprocentiga och utan kryphål. Det finns inget som, näst efter militära operationer och epidemier, kan förstöra ett lands ekonomi så snabbt som en felaktig penningpolitik. Om de penningvårdande myndigheterna starkt övervärderar eller undervärderar valutan, åstadkommer stark inflation eller stark deflation, eller extremt hög eller låg ränta, kan grunderna för landets betalningssystem snabbt undermineras.

Alla ekonomiska transaktioner blir förvridna. Ungefär som om varje samtal mellan individer skulle gå via bandinspelningar som spelades upp snabbt eller långsamt i förhållande till den riktiga hastigheten. Både sändare och mottagare försöker naturligtvis anpassa sig. Allt mer av energin inriktas, inte på att tala och lyssna, utan på att försöka gissa sig till vad som pågår och vad som kan komma.

Ordet och tanken

Det är uppenbart att kraftig inflation skulle kunna förstöra landet. Inflationen i Sverige var under delar av 70-och 80-talen tvåsiffrig, men framför allt var realvärdeinflationen påtaglig under andra halvan av 80-talet. Detta möjliggjordes genom en stark kreditexpansion. Den närdes av tron att inflationen skulle fortsätta.

När den stoppades, utbröt finansiell panik och kreditkontraktionen kom. Fastighetsvärdena halverades på två år. Många, som inte uppfattat att svensk ekonomi befann sig i en stark inflationsfas när fastighetsvärdena fördubblades, därför att realvärdena inte ingår i konsumentprisindex, upptäckte inte heller att Sverige drabbades av en deflation när realvärdena halverades.

Följaktligen låg det nära till hands att riktiga slutsatser drogs på felaktiga premisser. Det gällde att försvara "kronan". Med det senare avsågs inte den svenska monarkin, riket, riksregalierna, nationalläran - om det funnes någon sådan - utan den av riksbank och regering fastställda penningpolitiken.

Torgny Segerstedt skrev en gång en bok med titeln Ordets makt. Även penningpolitiken, som ofta analyseras i enbart nationalekonomiska termer, illustrerar ordets makt över tanken.

Alltså: den avgörande stöten mot den svenska tillväxten, sedan ökad kriminalitet, ökad byråkrati och ökade skatter berett vägen, blev en penningpolitisk attack.

Svenskarna, även deras ledare, var penningpolitiskt oerfarna; 1920-talets inledande övervärdering av den svenska kronan, när den återknöts till guldet till förkrigstidens nivå, var inte ens ett minne blott. Ett stabilt penningvärde var liktydigt med frånvaro av inflation - frånvaro av deflation togs inte med i analysen.

I stället kom en teori om eller snarare delförklaring till ekonomisk utveckling att upphöjas till regeringsnorm hösten 1991. Sverige skulle åter bli en ledande tillväxtnation, genom att staten upprätthöll ett s k omvandlingstryck i ekonomin. Den fåkunnige skulle möjligen kunnat tro att med högt omvandlingstryck avsågs lågt skattetryck. Men bakgrunden var något annorlunda.

Sedan de centraliserade avtalsförhandlingarna mellan LO och SAF inletts på 1950-talet, hade ett planekonomiskt synsätt alltmer gjort sig gällande. Utgångspunkten var näringslivets konkurrenskraft, som måste upprätthållas eller helst stärkas. I avtalsförhandlingarna skedde detta genom att löneökningarna höll sig - eller borde hålla sig - inom en s k samhällsekonomisk ram. Man försökte beräkna en genomsnittlig acceptabel löneökning, och mer eller mindre rimliga avvikelser mot denna godtogs i avtalsförhandlingarna.

Denna metod innehöll två fällor, vilka bägge utlöstes under de närmast följande fyra decennierna. Den första var att fastställa ett s k löneutrymme, och ange detta som ett genomsnittstal. Om någon söker en bostad på 100 kvadratmeter, är det inte oväsentligt att veta om ytan skall vara 10 gånger 10 kvadratmeter - eller i gånger 100 kvadratmeter. Men denna enkla iakttagelse gjordes inte tillräckligt tydlig under avtalsförhandlingarna. Visserligen klagade arbetsgivarsidan på s k låglönesatsningar, varmed avsågs att låglöneanställda skulle få mer än övriga i löneökningar. Men det principiella samförståndet att diskutera "löneutrymmet", utan att i samma term lägga in även lönestrukturen, var naturligtvis ett analytiskt och språkligt misstag, som kostade folkhushållet miljarder i kronor och åratal i försenad ekonomisk upplysningsnivå.

Ekonomin i diket

Den andra fällan, som enträget påtalats av Erik Dahmén, var att tro att konkurrenskraft i alla lägen var detsamma som utvecklingskraft. Det förra kan alltid erhållas enkelt genom omedelbar justering av lönekostnadsnivåer. Men om inte bara överlevnad utan även ekonomisk utveckling skall säkras, måste det ske en produktivitetstillväxt. Den främjas bäst om det finns ett omvandlingstryck.

Enligt mångas uppfattning dämpade devalveringarna detta så att tillväxten i svensk ekonomi mattades. Omvandlingstryckets tanke är varken felaktig eller ny. Den handlar om motivation, om piskan och moroten. Om det finns för många morötter avtar deras stimulerande effekt. Därför behövs piskan, ett tryck på företagsledningarna att rationalisera verksamheten.

Samma tanke låg bakom den Rehn-Meidnerska s k solidariska lönepolitiken. Genom att lönerna höjdes extra mycket för lågproduktiva arbeten, tvingades företagsledningarna att effektivisera dessa. Arbetskraften kunde sedan - det var den realistiska tanken på 1950-talet - flytta över till andra, mer lönsamma sysslor.

Eftersom Sverige enligt regeringsdeklarationen av den 4 oktober 1991 skulle bli en tillväxt- och företagarnation, är det förståeligt att omvandlingstrycket betonades i samma avsnitt. Men för mycket och för litet skämmer allt. Genom en alltmer övervärderad krona kom omvandlingstrycket att övergå till ett utslagningstryck. (Detta påtalades första gången i dessa termer av Företagarnas Riksorganisation i en skrivelse till regeringen av den 11 mars 1992.)

Vi fick i tre års tid 85 konkurser per arbetsdag, i slutet av 1993 var vi nere i 70 per arbetsdag, fyra gånger fler än under lågkonjunkturåret 1977. Gamla investeringar och arbetstillfällen försvann, men de ersattes inte av några nya.

Den första fällan var alltså att främst diskutera det genomsnittliga löneutrymmet, inte lönestrukturen, vid de centraliserade avtalsförhandlingarna. Den andra fällan var likartad: att alltför mycket betona det positiva med en genomsnittligt för högt värderad krona. Bägge fällorna har det gemensamt att man ser på problemen i en centralplanerares perspektiv.

Går det att med visshet säga något om behovet av ett centralt planerat omvandlingstryck? En del av svaret är de japanska erfarenheterna. Japan har enligt många bedömare haft en konstant undervärderad valuta sedan 1950-talet.

Den slutsats som logiken ger stöds alltså av vissa erfarenheter. Det är fel att tro att nationella manipulationer hit eller dit med genomsnittliga lönekostnadsnivåer leder till stark omvandling. De kan leda till svagt eller starkt omvandlingstryck - det är en sak. Men det är resultatet som räknas, d v s omvandlingen, inte trycket.

Däremot är det nog rätt att tro, att nationellt manipulerade lönestrukturer hämmar omvandlingen, särskilt vid starkt genomsnittligt omvandlingstryck. Vid ett lågt omvandlingstryck förmår marknaden lättare kompensera manipulerade lönestrukturer.

Hittills har vi utgått från att "kris" är entydigt. Men vad är en "kris"? Det måste per definition vara något negativt - även om det hor till god ton att säga i efterhand att det ändå kommer någonting gott ur den. Men det innebär inte att så mycket gott kommer ur de flesta kriser att det goda överstiger det negativa.

Vid kris avses att några drabbas av något de inte själva planerat och som är negativt. Däremot kan naturligtvis andra ha inspirerat eller konspirerat. Och för dem är det då bra. Det är den klassiska konspirationen. Att utgå från att en konspiration ligger bakom den svenska krisen kan avfärdas. Den svenska krisen är snarare en fråga om "den svenska olyckan" eller "det svenska eländet":

1) 600 000 svenskar utan arbete eller ca 15 procent av arbetskraften, plus nära 400 000 förtidspensionerade.

2) BNP minskade för tredje året i rad 1993.

3) Statsskulden ökar med 50 000 kr per förvärvsarbetande och år ännu 1994.

Det kunde i och för sig vara värre. Antag att Sverige inte hade haft arbetslöshet, men ändå en krympande ekonomi för tredje året i rad och ett gigantiskt budgetunderskott. Då hade det varit svårare att förstå varför det går så dåligt. Men nu vet vi att tre fjärdedelar av budgetunderskottet hör ihop med arbetslösheten. Om de arbetslösa arbetade, skulle ekonomin växa.

Orsaker, tabun och villor

Det finns några förklaringar till krisen som är närmast tabu på både borgerligt och socialistiskt håll, och som påminner om den tyska betydelsen av ordet "ideologi". Ideologi är enligt tysk (och marxistisk) tradition liktydigt med förblindelse eller synvilla. Ideologi är i detta avseende inte en handlingsorienterad uppsättning av normer och verklighetsbeskrivningar, utan några felaktiga verklighetsföreställningar, förvillelser.

En enkel uppfattning om krisens ursprung är att det inte är förvånande att det har blivit oro i de västeuropeiska ekonomierna. Sovjetunionens sönderfall, en jordbävning i den politiska och ekonomiska geografin, måste naturligtvis få följder. Men frågan är varför just Sverige skulle drabbas mer än andra västeuropeiska länder.

Den borgerliga standardförklaringen är det höga skattetrycket. Även om det stämmer, återstår frågan varför inte denna tillbakagång inträffat tidigare. Sverige har halkat efter ekonomiskt jämfört med övriga OECD-länder; jämfört med Västeuropa har nedgången per capita varit måttlig, om man undan tar de tre senaste åren.

Det går knappast att komma ifrån att, även om det svenska skattetrycket bara hade varit hälften mot det verkliga, hade den övervärderade valutan, den tidigare kreditexpansionen, den därpå följande finanskrisen och fastighetskrisen, i sig varit tillräckliga förklaringar för den ekonomiska tillbakagången under de tre senaste åren.

Jämför med läget 1920, efter världskrigets slut gick det som en löpeld bland de svenska opinionsbildarna, att nu måste den svenska kronan åter knytas till guldet och till samma guldkurs som före världskriget. Tre personer varnade särskilt för detta. Det var Oscar Rydbeck, senare chef för Skandinaviska Banken, och ekonomerna Eli Heckscher och Gustaf Cassel. De befarade fastighetskrascher, bankkrascher och företagskrascher i den övervärderade valutans spår. Men kronan knöts till guldet i förkrigstidsnivå, och deras farhågor besannades.
(För en utförlig beskrivning, se L E Thunholm, Oscar Rydbeck och hans tid, Stockholm: Fischer, 1991.)

Det är dessvärre så att det går att driva en felaktig penningpolitik även när skattetrycket är högt. De borgerliga ledningarna vill ogärna medge att deras penningpolitik, inledd av en socialdemokratisk regering, gradvis kom att utvecklas till ett fiasko - den borgerliga villan.

Den övervärderade valutan påskyndade strukturkrisen i Sverige; kanske har 100.000 industrijobb förlorats genom den. Om dessa skulle ha förlorats ändå, senare, om strukturkrisen utvecklats långsammare, är det ingen som vet. Motåtgärder i denna situation från företag, regering och riksdag kan man bara spekulera om. Det penningpolitiska fiaskot delar Sverige mer eller mindre med övriga Västeuropa, även om det var sällsynt svårartat i vårt land. Fasthållandet vid valutapolitiska mål, som efter hand fjärmat sig från de antagna förutsättningarna, har varit en huvudorsak till den plötsliga förstoringen av Västeuropas ekonomiska problem.

"Det är den låga efterfrågan och penningpolitiken som är orsaken. Rättas detta till, blir det mesta bra." Det är den socialdemokratiska standardförklaringen.

Sedan länge har delar av svensk tillverkningsindustri flyttat utomlands till låglöneländer. Textilindustrin flyttade t ex till Portugal. Nu öppnas plötsligt Östeuropa med betydligt lägre löner. Polacker kommer till Sverige och jobbar svart för 35 - 50 kronor i timmen. Ryssar kommer till Polen och jobbar svart där för 1 - 2 kronor i timmen. Ekonomin är aldrig i jämvikt. Men däremot kan den vara mer eller mindre i ojämvikt; efter Östeuropas liberalisering och efter Berlinmurens fall ar ojämvikten påtaglig.

Fundamentala fel, fundamentala orsaker

Av detta skulle man kunna tro att det är den ryska snuvan - billig utländsk arbetskraft - som i huvudsak smittat inte bara Sverige utan hela Västeuropa. Höga skatter skulle alltså inte ha haft någon större betydelse. Men även övriga Västeuropa har, historiskt sett, höga skatter, mellan 40 och 50 procent av BNP. Om något enkelt och förklarande skall sägas om den tyska ekonomin de senaste 50 åren, är det att om Västtyskland och Ludwig Erhard hade infört ett skatte- och bidragstryck på 1980-talets nivå, hade det tyska undret aldrig inträffat på 1950-talet.

Fundamentala fel har ofta fundamentala orsaker. Om nu arbetslösheten är hög, tillväxten negativ och skatteintäkterna höga men otillräckliga, måste det bero på att många inte finner det lönt att arbeta för att betala skatt. I en bilaga till Lindbeckkommissionen ger Ingemar Ståhl ungefär följande exempel. En svensk lågavlönad kostar arbetsgivaren 80 kronor i timmen och arbetar i 600 timmar per år. Det ger knappt 40 kronor netto i timmen efter skatt, d v s drygt 300 kronor per dag netto eller i 600 kronor per vecka eller drygt 6 000 kronor per månad. Om det är mycket eller litet kan diskuteras. Det är i alla händelser ofta mindre än vad olika sociala och arbetsmarknadspolitiska understöd kan ge. Är det över huvud taget tänkbart att lågavlönade i Sverige kan arbeta frivilligt, om skattetrycket är så högt och bidragen så höga?

Har vi inte här ett exempel på två tredjedels-samhället? Staten tar två tredjedelar av alla arbetsinkomster i skatt. Ledande socialdemokrater vill ogärna medge att deras skattepolitik utvecklats till en katastrof, den socialdemokratiska villan.

(Folkpartiet erkänner officiellt varken något fel hos det höga skattetrycket eller hos penningpolitiken. Vad är då orsaken?)

En ekonomi växer genom förekomsten av få tillväxthinder och jämn kapitaltillförsel. Om skatterna är höga, är de tillväxthinder. Om penningpolitiken är lätt inflationistisk, som i Sverige under 1970- och 1980 talen, kan man säga att staten genom att gasa mer med penningpolitiken sökte kompensera för att den samtidigt trampade på institutionella tillväxtbromsar. Hade tillväxthindren varit färre, alltså mjukare bromsar, skulle den minskade gas, som penningpolitiken i Sverige medförde 1991 och 1992, inte ha märkts lika mycket.

Men när staten lättade på den penningpolitiska gasen 1991 genom Ecu-anknytningen, stannade ekipaget på grund av gamla tillväxtbromsar, som sedan länge varit tillslagna.

För en ekonomisk politik som leder till framgång krävs tre grundläggande faktorer: rimliga skatter, rimlig växelkurs och rimliga räntor. Den svenska växelkursen är nu inte orimlig. Korta och långa räntor är på väg mot rimligare nivåer. Skatterna är fortfarande orimligt höga.

Räntorna bör egentligen vara lika med den ekonomiska tillväxten. I efterhand kan man se att detta blir fallet. Men de långa räntorna påverkas inte bara av budgetunderskottet. Om lönsamheten går upp i näringslivet, går räntan upp. Det blir mer konkurrens om kapitalet. Å andra sidan kanske arbetstagaren vill ta ut mer i lön, och då går lönsamheten ned. Om det leder till ökat tryck på penningmängden, vill centralbanken av det skälet bekämpa inflationstendensen genom att höja räntan.

Kommer Östeuropas befrielse från det kommunistiska oket och de blottlagda enorma investeringsbehoven att innebära permanent höga räntor kanske under 10-20 år framöver i hela Västeuropa, kanske i hela världen? Det är en fråga som ibland ställs. Behoven i Östeuropa synes inte våra i princip annorlunda än behoven i Afrika. Men få brukar hävda att misären i Afrika leder räntorna uppåt.

Möjligen kan hävdas att det finns så många lönsamma investeringar just i Östeuropa, vilka kommer att konkurrera med mindre lönsamma placeringar för t ex svenska statsobligationer. Det kan stämma. A andra sidan, antag att lönsamheten var låg för investeringar i Östeuropa. Vad skulle inträffa? Kanske massiva hjälpinsatser från de västeuropeiska skattebetalarna? Är det inte sannolikt att, om lönsamheten kommer att våra mycket högre i Östeuropa, kommer också köpkraften att öka ganska snärt i motsvarande mån? Detta skulle stimulera hög internationell tillväxt som skalle tåla höga räntor. Då får vi höga realräntor, men de är rimliga, eftersom de är i nivå med den reala tillväxten. Den triviala slutsatsen är att det nog är lika svårt att förutse ränteutvecklingen i dag som tidigare.

Kanske är det berättigat att omformulera frågan "Är Sverige i kris till "Är Europa i kris"? I Västeuropa har arbetslösheten länge varit lika hög som den nu blivit i Sverige. Budgetunderskotten är också på sina håll lika höga som i Sverige. Bruttonationalprodukten har, däremot, hittills inte krympt tre år i rad i något västeuropeiskt land förutom Sverige - men kommer sannolikt att krympa i Tyskland under 1993.

1980-talets eurosclerosis i Västeuropa brukar förklaras med stelheten på arbetsmarknaden, inte minst höga sociala bidrag och höjda marginalskatter, vilket gjorde arbetet allt mindre lönsamt jämfört med icke-arbete. Det var länge en myt i Sverige, omhuldad både av vänster och högern, fast av motsatta skäl, att Sveriges sociala försäkringar var mer avancerade än i övriga Västeuropa.

Keynesiansk halvsanning

Så kom då de europeiska enhetssträvandena under 1991 in i ett "avgörande skede", som det än en gång hette. I Maastricht enades europeiska regeringar om målet, en gemensam valuta. Om detta kan mån ha olika uppfattningar - men, om olika uppfattningar råder i större utsträckning om det kloka i ett mycket stort, men inte nödvändigt, steg, är det ofta klokt a skynda långsamt.

Maastrichtavtalets monetära ambitioner blev kontraproduktiva och spädde på eurosclerosis i stället för att lindra den. Det uppstod en besvärande klyfta mellan statsmännens officiella retorik och en professionell ekonomkårs inte lika officiella men desto tydligare skepsis. Fortfarande tycks en del ledande västeuropeiska politiker, även svenska, inte kunna lidelsefullt analysera förutsättningarna för en väl fungerande europeisk valutaunion.

I botten ligger bland annat sannolikt en av många europeiska politiker missuppfattad nationalekonomisk teori om sambandet mellan inflation, sysselsättning och tillväxt. Under keynesianismens höjdpunkt antogs att arbetslöshet kunde bekämpas med ökad penningmängd. Det är en halvsanning kortsiktigt går det. På lång sikt etableras lätt en högre nivå på arbetslösheten för en given låg inflationsnivå.

Att snabbt få ned inflationstakten ökar sannolikt arbetslösheten temporärt. Men sedan kan ett stadium uppnås med låg inflation, låg arbetslöshet och högre, permanent tillväxt. Ungefär så lyder resonemanget i all enkelhet.

Misstron mot Keynes' interventionistiska politik närdes av tvivlet på förmågan för staten att stimulera inflationen i rätta proportioner. Det blev en ödets ironi att samma europeiska politiker som avstod från fine-tuning när det gäller arbetslösheten, trodde sig kunna finkalibrera nedbrytningen av inflationen. I stället sköt de över målet och arbetslösheten accelererade.

I det läget kritiserades de från två håll. Dels av dem som ville återgå till Keynes och låta staten tillfälligt förstöra penningvärdet för att minska arbetslösheten. Dels av marknadsekonomer, som pekade på de ofullständiga förutsättningarna för en europeisk valutaunion.

De förstnämnda har ingenting lärt och ingenting glömt - deras koncept innebär endast en tillfällig lindring av arbetslösheten. Dessa blir följaktligen meningsmotståndare, som valutaunionens förespråkare tacksamt lyfter fram.

Marknadsekonomerna var länge alltför tysta i debatten - dock inte i Tyskland - kanske av missriktad lojalitet, men vann senare en seger genom att Bundesbank till höga kostnader höll ut och med höga räntor torpederade tankar på en snar myntunion. Det senare var inte förvånande - bland annat av det skälet att Maastrichtavtalets konvergenskrav på låg inflation, litet budgetunderskott etc efter hand sades kunna mildras för att inte försena myntunionen. Men detta är ju just vad Bundesbank - och flertalet tyskar - fruktade.

Myntunionen hade en alldeles egen ideologisk lyskraft; den skulle vara en bekräftelse på en europeisk enighet, men den förutsatte en ekonomisk enhetlighet i Europa som inte fanns.

Sverige följde lojalt och till höga kostnader detta europeiska projekt. Allt svenskt är inte bra. Att tro att allt europeiskt är bra - och särskilt bra om ledande politiker kommer överens om det - det är den europeiska villan.

Fyra råa lösningar

Vad är då de möjliga lösningarna i Sverige? Det skulle kunna våra lätt att säga att det finns tre lösningar, nämligen den socialdemokratiska "more of the same", den folkpartistiska "just the same", och den moderata "less of the same". Men utvecklingen går inte alltid i raka spår.

Det kan i stället underlätta svaret att ta fram fyra något annorlunda råa scenarier.

Det första är den råa socialdemokratin. Den innebär stark makt för facket och den traditionella arbetarrörelsen. Kollektivavtal skall gälla alla på arbetsmarknaden. De flesta löntagare i den privata sektorn är medlemmar i facket. Men varannan privatanställd är i dag anställd i ett företag som inte har kollektivavtal via SAF. Den råa socialdemokratin kommer att se till att SAF och LO alltmer bli myndigheter. SAF gör skäl för sitt namn, Svenska Arbetsgivareföreningen, och omfattar både offentliga och nästan alla privata arbetsgivare. (Samhall har nyligen blivit delägare i SAF. Med sina 30 000 anställda motsvarar det två procent av SAF:s delägares 1,3 miljoner anställda.)

Inkomstpolitik och inkomstfördelning genom skatter fortsätter, den offentliga sektorn är stor men balanserad. Småföretagen beskattas och får statsbidrag. Inga budgetunderskott. AMS-piskan viner. Arbetslösheten är låg. Den som inte tar ett anvisat arbete mister alla bidrag. Jacques Delors får nobelpris i ekonomi för sin banbrytande upptäckt av den svenska modellens sysselsättningspotential.

Det andra är den råa socialliberalismen. Den offentliga sektorn är nästan lika stor som hos den råa socialdemokratin. Inkomstskyddet gäller i socialförsäkringarna upp till medellön för en medeltjänsteman. Den statliga inkomstskatten avskaffas helt. Det innebär att den skatt som tas ut på inkomst är kommunalskatten, som höjs till 35 kronor. Inte heller utgår några förmögenhetsskatter. De flesta är ändå socialiserade genom sitt bidragsberoende. Men höginkomsttagarna är inte mer socialiserade än några andra. I kraft av sina höga inkomster passerar de socialismvallen vid drygt 300. 000 kronor i årsinkomst. Företag kan flytta tillbaka till Sverige. Företagare kan vara kvar i Sverige. Skattesystemen har klart regressiva effekter. Låginkomsttagare betalar höga skatter till varandra. Höginkomsttagarna betalar proportionellt lägre skatt men ordnar arbetstillfällen åt befolkningen. Fackets roll är stark men sammanblandningen med staten är liten. Lag är bättre än avtal, säger de råa socialliberalerna.

Det tredje är den råa konservatismen. Den offentliga sektorn är ganska liten, men ger grundskydd och grundtrygghet. Ekonomin är procordiansk, d v s en sammanblandning av stat och privat näringsliv. Arbetslösheten är ganska hög bland de outbildade, men relativt mycket svartarbete och, framför allt, dåliga socialförsäkringar för medelinkomsttagare, gör arbetsmoralen hög. En viss förmögenhetsskatt finns men ingen arvsskatt. Staten har avstått från att privatisera LKAB och den svenska kyrkan.

Det fjärde scenariot är den råa liberalismen. Den offentliga sektorn är liten. Grundskatt uttas lika för alla medborgare till gemensamma angelägenheter. Grundskydd och grundtrygghet är obligatoriska, men försäkringsbolag väljer man själv. De ledande företrädarna för denna linje säger sig vara konstitutionellt medvetna och föra en filosofisk genomtänkt politik. Dess kritiker hävdar att materialismen sällan har suttit så i högsätet och penningdyrkan varit så framträdande. Dess företrädare svarar att materialismen inte blir större bara för att den inte utsätts för fördelningspolitik.

Om samtliga dessa råa scenarier gäller att de sannolikt kan fungera, om det finns ett utbrett stöd hos folket och eliterna för det alternativ som väljs. Men troligen har inget scenario ett sådant stöd. Politiken kan tåla motsättningar, men verkligheten kan inte under lång tid tåla motsägelser. Det statliga budgetunderskottet är följden av en sådan motsägelse. Därför kommer nog "den stökiga tiden", med Hans Zetterbergs ord, att fortsätta….

Citat:

"1989 blev det uppenbart att svensk ekonomi hade kört ner i diket: för höga skatter, för höga kostnader för företagen, för hög inflation. Effekterna av en devalvering 1982 som gjorde den svenska kronan så billig att företagen inte behövde anstränga sig för att sälja. Då blev förändringstrycket för lågt. Sedan l989 har vi i Sverige förlorat 200 000 industrijobb."

(Statssekreteraren i finansdepartementet Olle Wästberg, i tal vid Förenade Landsortstidningars 60-årsjubileum den 27 maj 1993.)

"But whatever the immediate play of events, it is clear that the ERM, once mooted as the high road to Europe's monetary union, has actually led to the biggest slump since 1930. Even economists, even the City, even the CBI, even Jacques Delors, must at last have appreciated that something is radically wrong with a mechanism that gives such dire results."

(sir Alan Walters, The Times den 1 augusti 1993.)

"Europe's essential problem transcends economics. It is political and intellectual. Europe's leaders cannot admit that many of their basic policies are, simply put, mistakes.
The inclanation is to compound errors rather than confront them. Consider the common currency. A single European money would be hard to introduce, for many technical reasons, and if introduced would create more problems than it would solve. Yet European leaders still bless the idea; it remains a respectable fantasy. This sort of self-delusion is rampant. It has twisted policies on everything from the economy to the war in the former Yugoslavia. Europe's greatest enemy now is the stale thinking that is slowly driving the Continent backward."

(Robert J Samuelson, Herald Tribune, den 7-8 augusti 1993.)

Speech by Dr Carl-Johan Westholm at the European Constitution Symposium
in Barcelona on April 29, 1996 A Construction or a Constitution for Europe

Home