Danne Nordling i ledare i Skatter och Välfärd nr 4/1999:
Genom de mera progressiva skatteska lorna som infördes 1971 blev det omöjligt för de stora löntagarorganisationerna att begära samhällsekonomiskt ansvariga löneökningar för sina medlemmar.
Detta berodde på kombinationen av inflation och höga marginalskatter.
Regeringen försökte rätta till felet med s k Haga-po litik som gick ut på att sänka inkomst- skatten och höja arbetsgivaravgifterna lika mycket.
Detta försök att "lyfta sig själv i håret" troddes leda till lägre lönekrav och mindre totala lönekostnadsökningar. De fem omläggningarna av Haga-modell ledde till att arbetsgivaravgifterna för dubblades - med 13,9 procentenheter från nivån 13,5 procent 1972.
Tyvärr svarade de samtidigt för två tredjedelar av den svenska kostnadskrisen! Boten var alltså betydligt värre än soten.
Efter kostnadskrisen under andra hälften av 70-talet råkade den svenska ekonomin ut för okontrollerade svängningar. Nya devalveringar gjordes i början av 80 talet, sedan blev det överhettning, finanskris, depression och depreciering.
En god del av dessa problem kan återföras till 70- talskrisen och därmed i viss mening till de höga marginalskatter som infördes 1971. Uttryckt på detta sätt är alltså en mycket stor del av de 25-procentiga tillväxtförlusterna på ett eller annat sätt orsakade av för höga skatter.