Falsk 80-talshistorik
Dala-Demokraten, ledare 2001-04-11
Var 90-talskrisen dåvarande finansministern Kjell Olof Feldts fel? Innehållet i en rapport som ingår i budgeten som kommer nästa vecka har läckt ut och antyder det.
Men Feldt var ju 80-talets världsmästare i budgetsanering.
I rapporten står det att en stor del av 90-talskrisen beror på att s-regeringen i slutet av 80-talet inte stramade åt ekonomin, utan lät högkonjunkturen ånga på så att det blev överhettning.
Därmed bryter debatten ut om vem som bär skulden till krisen på 90-talet.
Ämnet känns uttjatat.
Det är konstigt att dagens s-regering, medvetet eller omedvetet, lägger en stor del av skulden för 90-talets problem i svensk ekonomi på en tidigare s-regering.
Men låt oss ändå bena ut vad som hände i slutet av 80-talet.
Visst kan s-regeringen vid den tiden sägas ha skuld till krisen på 90-talet.
Men de är inte de enda som ska sättas på de anklagades bänk. Där ska även VPK, miljöpartiet, folkpartiet, högerekonomerna, riksbanken, Bildt och moderaterna och gärna även de borgerliga opinionsbildarna placeras.
Bengt "den felprogrammerade hjärnan" Westerberg gick till val 1988 på en ekonomisk politik som gick ut på sänkt skatt för välbeställda grupper, vilket skulle finansieras med välfärdsförsämringar. Det var det som Sten Andersson ville få fram med sin tillspetsade formulering.
Det är inte säkert att en fp-ledd regerings budget varit mer välfinansierad än Feldts.
LO-chefen Stig Malm agiterade riktigt då han sa att LO-medlemmarna hade det så kallt att de riskerade frostskador om de kyldes ned när Feldt ville höja momsen våren 1989.
Eftersom VPK var emot höjd moms på mat och s-regeringen emot att införa olika momsnivåer ställde inte Lars Werners VPK upp.
S-regeringen fick med centerpartiet på ett tillfälligt sparande för att dra in köpkraft. Moderaterna och folkpartiet var emot det och döpte snabbt Feldts åtgärd till "tvångssparande".
Visserligen fick Feldt sedan med Westerbergs parti på en skattereform, som till stor del följde fp-förslagen och gynnade väljarna i den övre medelklassen.
"Vi känner inte igen partiet" var de traditionella s-väljarnas reaktion på det och s-stödet i SIFO rasade.
Feldt försökte i början av 1990 få med såväl VPK som miljöpartiet på åtgärder som fick namnet "stoppaketet", men inget av de partierna ställde upp. Feldt avgick sedan.
När det var dags att strama åt ytterligare på senhösten 1990 sa folkpartiets högerflygel nej och i stället blev det programmet Ny start för Sverige tillsammans med moderaterna.
För drygt tio år sedan var det finansvalpar på börsen och fastighetsspekulanter samt utlåningsglada banker som var i behov av avkylning. Och s-regeringen försökte göra det, med skatt på aktiehandel, en "valpskatt".
Det fick dock ingen större effekt.
Högerekonomer och borgerliga opinionsbildare var glada över de kredit- och valutaavregleringar som gjordes 1985-89 och pläderade för en knytning av kronan till en fast växelkurs. Det skedde på toppen av konjunkturen, 1990. Och fick betalas dyrt i kronförsvaret hösten 1992.
Ett försvar som storföretag och banker drog nytta av, men som låginkomsttagare fick betala dyrt.
Bildt och högeralliansen m+fp hade en plan, med omfattande skattesänkningar. Den hade de slagit fast i högkonjunkturens 1990 och verkställde 1992, trots lågkonjunkturen. Det ledde till enorma budgetunderskott.
Bildts plan blev en omvänd konjunkturpolitik och förstärkte lågkonjunkturen i stället för att mildra den.
Den skattereform som s+fp genomförde var underfinansierad, på grund av att de så kallade dynamiska effekterna uteblev.
Även om det är viktigt att landets ekonomi fungerar väl och de offentliga finanserna är i någorlunda god ordning, får inte ekonomin bli ett självändamål.
Ekonomin är ett medel för att uppnå andra mål, till exempel de som rör vår gemensamma välfärd.
Och ett parti, som socialdemokraterna, måste ha andra visioner för samhället än att bara administrera det och ha en budget i balans.
Finansdepartementets rapport verkar anse att s-regeringen på 80-talet borde ha fört en kraftig högerpolitik.
Men redan den politik som fördes upplevdes som för högerinriktad och ledde till att socialdemokraterna reducerades från ett 45%-parti till ett 35%-parti.
Det är 90-talets politiska bokslut.
Så är läget för regeringspartiet än i dag.
ROBERT SUNDBERG